Mot formen

Klockan är sen eftermiddag. Det är becksvart ute och de som hävdar att vi går mot ljusare tider får nog framföra sina argument på ett mer övertygande sätt för att jag skall var med på noterna.  Regnet smattrar ånyo mot fönstret och cykellusten är det enda som lyser, tyvärr med sin frånvaro.

Det är i stunder som dessa man fattar beslut. Till och med jag får krypa till korset och erkänna att jag för att komma igång behöver en inomhusaktivitet. Spinning och trainers i all ära men de tenderar att döda cykellusten för mig. Av något skäl kan jag inte förmå mig att kedja fast en cykel. Det är onaturligt, det är vad det är.

Något enstaka pass spinning kanske det får bli. Men det kan inte vara huvudsysselsättningen. Springa brukade jag göra förr som komplement. Egentligen till ju-jutsuen som fordom var det jag tränade. Senare som vinteralternativ till cyklingen när snödrivorna var i vägen. Men nu är jag för tung. Det skulle döda det jag har i knäväg. Alternativen är inte legio. 

Nu var det dags igen

Så jag gjorde det. Bara så där. Efter en ganska kort tvekan. För tveka lite måste man ju. Jag köpte gymkort idag! Sätt nu inte i halsen ni som känner mig det är bara för tre månader. 

Idrottskliniken - här kommer jag igen! 

/ J - snart vilse bland maskiner

När orken tryter

 Vad gör man när man inte orkar?

Vilar...

...hämtar kraft? 

Det är inte den fysiska orken som saknas. Eller jo, det gör den ju. Men dagsformen och jag har en slags relation. Ett förhållande som just nu är svajigt. Det visade sig att dagsformen vänstrade med herr kondition. 

Det är sällan det händer. Men cykellusten har tagit en paus. Förhoppningsvis bara en liten. Den är saknad. 

Är den död?

Jag väntar otåligt på återkomsten. Jag saknar lusten.

Under tiden står cyklarna i boden och längtar ut

/ J - ?

Sicken tur

Understundom har man huvudet under armen. Ibland är det hjälmen som befinner sig där strax innan man oljar kedjan, kollar lufttrycket och beger sig ut på träningstur. Då kan det hända att man lägger ifrån sig huvudbonaden på bordet strax innanför dörren medan man pysslar med cyklarna. Och under de förutsättningarna kan det tydligen bli så att man beger sig iväg utan hjälm. 

Det är nog ett bra omdöme om passformen att jag normalt inte tänker på den alls. Så det var inte förrän efter halva rundan jag upptäckte att huvudsaken var frånvarande. Lätt disträ som jag är strök jag handen över pannan för att rätta till glasögonen och hjälmen och upptäckte att den inte var där. Kändes märkligt och faktiskt en smula fel att cykla utan nu när man är van vid att köra med. När jag började cykla var inte hjälm aktuellt alls. Proffs körde möjligen med bananklase och barn hade börjat med frigolitlåda på huvudet. Tiderna förändras. 

Billabacken i motvind. Somrigt så det förslår

Turen gav annars en riktig smak av den svenska försommaren. Lagom varmt och en aning blåsigt men inte ett spår av de åskskurar som utlovats. Blomjäklarna stod där på rad och tjoade och skrek "Allez, allez". Det var blått och det var grönt och lupiner överallt. 

Som att cykla i attans vykort. 

Rundan var tillika ett test för en f d bruten och numera läkt fot. C testade såväl styrkan i stygnen som i benen och det gav vid handen att det finns hopp för båda. Vi höll oss till den tänkta tiden på runt tre timmar och jag måste tillstå att jag känner mig mycket nöjd med dagens värv. Särskilt med tanke på att jag nu kört några dagar i rad. Cykellusten börjar så sakteliga infinna sig. 

Men sicken tur att inte olyckan cyklade ikapp mig och bestraffade mig för ohjälmligheten!

/ J - snart på hjul igen

Sicken tur

Understundom har man huvudet under armen. Ibland är det hjälmen som befinner sig där strax innan man oljar kedjan, kollar lufttrycket och beger sig ut på träningstur. Då kan det hända att man lägger ifrån sig huvudbonaden på bordet strax innanför dörren medan man pysslar med cyklarna. Och under de förutsättningarna kan det tydligen bli så att man beger sig iväg utan hjälm. 

Det är nog ett bra omdöme om passformen att jag normalt inte tänker på den alls. Så det var inte förrän efter halva rundan jag upptäckte att huvudsaken var frånvarande. Lätt disträ som jag är strök jag handen över pannan för att rätta till glasögonen och hjälmen och upptäckte att den inte var där. Kändes märkligt och faktiskt en smula fel att cykla utan nu när man är van vid att köra med. När jag började cykla var inte hjälm aktuellt alls. Proffs körde möjligen med bananklase och barn hade börjat med frigolitlåda på huvudet. Tiderna förändras. 

Billabacken i motvind. Somrigt så det förslår

Turen gav annars en riktig smak av den svenska försommaren. Lagom varmt och en aning blåsigt men inte ett spår av de åskskurar som utlovats. Blomjäklarna stod där på rad och tjoade och skrek "Allez, allez". Det var blått och det var grönt och lupiner överallt. 

Som att cykla i attans vykort. 

Rundan var tillika ett test för en f d bruten och numera läkt fot. C testade såväl styrkan i stygnen som i benen och det gav vid handen att det finns hopp för båda. Vi höll oss till den tänkta tiden på runt tre timmar och jag måste tillstå att jag känner mig mycket nöjd med dagens värv. Särskilt med tanke på att jag nu kört några dagar i rad. Cykellusten börjar så sakteliga infinna sig. 

Men sicken tur att inte olyckan cyklade ikapp mig och bestraffade mig för ohjälmligheten!

/ J - snart på hjul igen