Helguppladdning

Idag är det helguppladdning. Vete tusan vad det innebär. Sommaren laddar med att vara försvunnen igen. Cirka tio grader och hård vind gör att man kan hålla sig för skratt. Som det verkar fick vi en veckas värme. Det blir i alla fall facit om man summerar hela våren och försommaren. Barnen undrar när vi skall åka och bada igen. Det undrar jag också

För att värma mig lyssnar jag till "barfotadivan" Cesária Évora's Sodade, i det här fallet live från Paris. Den kvinnan hade värme i sin röst. 

Annars tränar jag vidare. Till skillnad från många andra har jag förmånen att inte vara sjuk för tillfället. Förkylningar, magont och annat skräp lyser med sin frånvaro och har så gjort under en längre tid. Igår blev det ett tungt benpass på gymmet med regnet smattrande mot de stora panoramafönstren på Idrottskliniken. Två "pers" i vadpress och tangerade "rekord" i ett flertal övningar. Jag tar i för att se om det ger resultat i det längre loppet. Planen är att vara i form till nästa säsong. Det tar tid att bygga upp en ruin. 

Och apropå lopp - TdF pågår ju för fullt och jag följer varje etapp som sig bör. Inledningen har varit mer dramatisk än på länge om man bortser från motvindsetappen i förrgår då. Tyvärr har en del av spänningen kommit sig av vurpor. För det är då tusan vad de välter i tid och otid den här upplagan. Det är högfartsvurpor, folk som krokar i varandra, kör av vägen, kör på stolpar och refuger, halkar omkull och allt annat. Har nog aldrig sett så många skador och Vacchi skrev en blogg med rubriken "Gula skräcktröjan" efter att först Cancellara och nu även Martin vurpat bort sig i ledning. Tonys nyckelben rök tydligen så hårt att det stack ut genom huden. AJ!

Annars plitar jag på en text om träningslägret i Pershyttan som kommer senare. 

/ J - letar...efter värmen

Malin Wollin

- Kort, men ilsk kommentar

Ibland vet dumheten inga gränser. Dessvärre säljer den läsare och trycks/skrivs gärna i den skvallerpress som kvällstidningar blivit. Först kunde jag inte avgöra om jag skulle välja att kommentera idiotierna eller ej. Vissa saker bör tigas ihjäl helt enkelt. Men till slut fann jag mig nödgad att säga något annars spricker jag. 

Det är den här "krönikan" det handlar om. I den luftar Malin sina åsikter om cyklister och motionärer i allmänhet och manliga cyklister i synnerhet. 

Formuleringen som väckt mest uppseende är:

"Det är så många cyklister och löpare på vägarna att jag får hamster­hjärta. Och hälften av gångerna kan jag inte bestämma mig för om jag ska hålla ut eller försöka pricka dem med min kofångare."

Tja, och det faktum att hon konstaterar att vi troligen inte har något sexliv. Nej förlåt, hon låter i texten "en vän" göra det. 

Nivån är ytterst låg med andra ord. Men förlåt, det skall ju vara roligt, underhållning ni vet. Glömde det. Men när reaktionerna strömmar in svarar hon så här. 

Många gör sig sen  roliga i kommentarsfälten över att man som cyklist blir upprörd och de använder den nedvärderande forumuleringen "kränkt".

Jag är fan i mig inte kränkt. Jag är topp tunnor jävla rosenrasande över allt förbannat hån och hetsande mot cyklister. Nu får det vara nog!

Hur skulle folk reagera om jag använde så usel ironi att nästan samtliga läsare inte uppfattar den? Om jag bytte ut "pricka dem" mot "våldtäkt" och "cyklister och löpare" mot "kvinnor". Är det också roligt och ok bara jag hävdar att det är skrivet som en ironisk kommentar om samtiden?

Malin Wollin är en obetänksam liten människa som borde tänka efter innan hon skriver.


/ J - Cyklist, bilist, medmänniska

"Röd 6, Slantan" - Pershyttan

- Skyltjägaren i farten

I serien om mina eskapader i trakterna av Pershyttan och Nora har vi nu kommit till de första egna utflykterna på mountainbike efter tekniklägret föregående helg. Att vara på en cyklig semester i strålande sommarväder i ett MTB-paradis som Pershyttan och försöka välja ett av alla alternativ som erbjuds kan göra vem som helst en smula konfys. Jag kände mig som en hötapp mellan två åsnor, eller hur det nu var.

Ledkarta. Jo det finns lite att välja på, kartan är dessutom dubbelsidig!

Frågan var vilken typ av cykling som skulle väljas. Tid hade jag och vädret var på min sida. Men jag hade hört talas om en mycket sympatisk utförslöpa som till och med omnämnts som en av de roligaste i trakten. Det och det faktum att jag var nyfiken på vart exakt min älskade fästmö stått på näsan eller snarare armen avgjorde vägvalet. Röd sträckning fick det bli. Sen ville jag faktiskt inte vara borta alltför länge från min skadade olyckskorp. 

Väder i min smak

"Röd 6, Slantan" - Första försöket

Ledstarter vid Digerbergets skidbacke

Äntligen dags att avverka den första leden i området på egen hand. I bakhuvudet fanns någon vag tanke om att hinna med ett flertal sådana under cykelveckan. Men av olika orsaker blev det inte så många som tänkt var. Starten av lederna som utgår från Pershyttan är förlagda till endera informationscentret nere vid järnvägen eller vid Digerberget. I det här fallet bar det uppför förbi Lockgruvan och in på motionsspåret en stund för att komma upp till foten av skidbacken.

Så gick då starten för Me, Myself and I och iväg trampades det. Jag tog ledningen före mig själv uppför den inledande stigningen som leder fram till skogsbilvägen som vänder tillbaks mot Pershyttan. I nedförsbacken skrämdes mätaren upp till nästan femtio kilometer i timmen vilket var spännande eftersom det låg ett pedagogiskt träd över vägen. "Bunnyhopp" ropade en del av mig. Jag måste medge att jag sänkte farten, men inte mer än till trettiofem då trädet var litet och såg resonabelt ut. Eftersom mina insatser på träningsbanan under teknikträningslägret varit allt annat än överväldigande tog jag i för kung och fosterland. Undrar om jag inte klarade trädet med en halvmeter eller så. Det kändes så i alla fall. 

Sen var det dags att börja leta skyltar och jag följde leden in i byn och ut ur densamma och ned mot den första sjön. Runt runt for jag och därefter fel. Där man skulle tagit höger körde jag vänster. Strax var jag tillbaks vid Digerberget igen. Skam den som ger sig tänkte jag och startade om. Nu passerades trädet för tredje gången och hoppet började kännas bekant. 

Minns inte om även den här bäcken var fredad p g a flopärlmusslor

som finns i området

Andra gången körde jag rätt och vackra stigar avlöste snart varandra. En bäck passerades och blicken sökte efter potentiellt flickvänskraschställe. Senare passerades ett hundpensionat som hette något med "Ängla" i namnet. Jag läste "änglahund" först vilket blev makabert då det låter som de tar livet av djuren. Tror det skulle vara änglahuset. 

Det kan ha varit här kraschen med stort K skedde

Solen gassade och allt var disigt underbart

In och ut ur skogen pilade jag i min jakt på röda markeringar och nya hinder att sätta däcken i. Stigarna var mycket bra och dessutom mestadels torra vilket jag helt klart föredrar. Lera må vara hur bra träning som helst men det är ändå inget fenomen jag är någon stor anhängare av. Ett och annat surhål var dock nödvändigt att passera så klädsamt skitig blev jag ändå. 

Torrt och snabbcyklat

Någon skogsbilväg förbinder stigarna. Här skuggad av tillfälligt moln

Eftersom jag navigerade fel redan inledningsvis var idén med att "Stravamarkera" leden helt körd så det struntade jag i. Däremot rekognoserade jag inför framtida framfart. Synade stenar och letade idealspår och lade på minnet vilka rötter och lerhål som skulle undvikas. Den här rundan skulle köras igen det hade jag redan bestämt!

Sen kom då den berömda utförslöpan. Och vilket utförslöpa! Inte lika fantastisk som den som senare dök upp på "Åkerbyrundan" men ändå. Rena drömmen för den som är XC-cyklist och vill köra fort utför. Inget för den med lång slaglängd som gillar trix och drop men för oss andra är den en skön upplevelse. Jäklar i det vilken fröjd att susa ett par kilometer utför. Men allt har ett slut och i det fallet ligger det i trakterna av Gyttorp. 

När man kommit till järnvägen har man kört fel står det

i ledbeskrivningen. Jag kan bekräfta att det är med sanningen överensstämmande

Jag befann mig nu uppe i det vänstra hörnet av kartan även om jag inte hade någon sådan med mig. Som vanligt hade delar av leden memorerats för att jag skulle veta ungefär i vilken riktning jag skulle köra. Men det hjälpte nu inte eftersom något fanskap beslutat sig för att rycka skyltar! Vi har alla olika intressen. Några samlar på frimärken, en del cyklar och andra rycker upp skyltar. Felkörning nummer två var ett faktum. I Gyttorp ägnar sig en individ eller två åt egenmäktigt förfarande och har uppenbarligen något emot cykelleder. Skyltarna försvinner även när det gjorts försök att gjuta fast dem. Vem gör så? Särskilt med tanke på att det i området även finns ridstigar, jag såg många djupa hästspår, promenadstigar, skogsbilvägar samt på toppen av Kottaberget ett kalhygge så det kan knappast vara markförstöring som oroar. Den sista idioten är uppenbarligen inte född. 

När jag väl hittade tillbaks körde jag ändå fel och fick sega mig uppför berget på en mycket blöt ridstig. Fick till och med gå en bit. Väl uppe på toppen av berget var det åter välskyltat och lätt att hitta. 

Bara att ånga vidare i tillvaron efter skyltars vägledning

Då det gått tämligen långsamt efter alla fotostopp och skyltjakter så beslöt jag på stående, eh cyklande fot, att köra om leden senare. Jag beslöt även att kika ned i gruvhål. 

Bild för "Happys" "Cykel mot...-tråd", här cykel mot gruvhål

Även om rundan inte blev helt rätt så kändes den helt rätt. Riktigt bra MTB-cykling. Det märktes dock i benen att det handlar om fler höjdmeter än hemmavid. Även de plattare rundorna är betydligt backigare än de genomsnittliga turerna i Växjötrakten. Och då pratar vi ändå inte om de svarta stigarna vid Ånnaboda. 

Rundan blev totalt runt 30 kilometer.

Som ett litet PS kan tilläggas att jag körde rundan igen dagen efter. Den här gången nästan rätt. Tyvärr missade jag återigen den exakta sträckningen uppför Kottaberget så min version blev där något kortare men å andra sidan så brant i skogen att jag fick gå istället för cykla. Surt. Men jag kommer tillbaks. 

/ J - skyltjägaren

Sommarnattens leende

För att undfly värmen och för att känna på om "finhjulen", i alla fall de finare hjulen, fungerade på nycykeln gav jag mig ut på en sen kvällsrunda i sommarkvällen. 

Ljummen luft och helt vindstilla när jag gav mig ut vid tiosnåret. En stilla nattbris vid hemkomst. Svensktropik när den är som bäst Hade vi haft det här klimatet hela tiden hade jag bosatt mig på cykeln. Dessutom var jag extra cykelsugen efter att ha sett dagens spännande TdF-etapp. Tänk hur bra cykling kan vara!

Ruin i skymningsljus

Efter ett tag ståtade jag troligtvis med sommarnattens bredaste leende. Benen snurrade av sig själv och jag konstaterade krasst att de här hjulen rullar betydligt bättre än de enklare originalen på cykeln. I förbifarten märkte jag även att däcken är avsevärt mycket bättre. Inte minst känns cykeln tryggare i kurvorna. Det kändes som om jag kunnat fortsätta i evighet. 

Enda orsaken till att jag slutade var att ljuset började försvinna och jag inte hade lysen med mig. Förhoppningsvis kommer det fler kvällar som den här. 

/ J - sommarcykolog

Opus magnum

- "Röd 11, Åkerbyrundan", Bergslagen

Antiklimax blev ordet för dagen. Inte på vistelsen i Pershyttan för den var fantastisk på så många vis men väl på cyklingen. Turen som skulle bli trycksvärtan i utropstecknet som markerade slutet på vår vecka i Bergslagen blev inte riktigt så magnifik som det var tänkt. Men vi backar bandet lite och tar det från början. Eller inte helt från början för jag tänkte berätta om mina vilsefärder i Närkeskogarna i omvänd kronologisk ordning så därför börjar vi med slutet.  

Förutsättningarna var de bästa tänkbara. Benen som inledningsvis varit en smula tunga och sega blev lättare och lättare varefter veckan fortlöpte och den numera rätt inställda cykeln uppträdde bättre än på länge. Och om jag var på topp så var vädret det i ännu högre grad. Det såg ut att bli ännu en strålande sommardag den här fredagsmorgonen och jag hade planerat en "Stravaattack" på "Röd 11" - Åkerbyrundan. 

Jag kom iväg i tid mot alla odds eftersom klockan åtta på morgonen knappast är min föredragna träningstid men det artade sig till en varm dag och förutom en fem timmar lång bilfärd hem i bil med undermålig aircondition så skulle även en guidad gruvtur hinna avklaras så alternativen var få. 

Mot starten rullade jag själv och inte i sällskap med den svenska mästarinnan i sprint som det var tänkt eftersom hon sett fel i träningskalendern och istället skulle köra kortintervaller på väg. Synd, det är inte varje dag jag får så celebert sällskap på mina cykelturer!

Morgonen var just precis så fin

På väg mot "Informationscentrum" där den här rundan börjar och slutar tänkte jag på vilken underbar morgon det var. Temperaturen hade hunnit bli runt de tjugotvå i skuggan och under träden på den gamla banvallen var det svalt och aningen nattfukt dröjde sig kvar i undervegetationen. Frisk luft med mycket syre och en svag vind som jagade bort flygfän gjorde de yttre förhållandena perfekta. Det kunde inte bli annat än underbart! Jag var laddad.  

Och eftersom det tydligen inte finns något riktigt Stravasegment på den här rundan hade jag tänkt sätta ett då jag gruvligt misslyckats med den uppgiften dagen innan, vilket är en annan historia. Enkom för det hade jag förnyat mitt gamla inlogg på Strava eftersom jag min vana trogen lyckats förlägga mitt lösenord. Så efter lite fumlande med tekniken så var både pulsklocka, telefon med Strava och min cykeldator lika redo som jag. 

Iväg for jag som en annan yster champagnekork. Ut på den inledande transportsträckan som bär nedåt på grusväg mot utkanterna av Nora bar det. Solen glittrade ikapp med mitt leende - vinden i ryggen och nedförsbacke. Hastighetsmätaren klättrade över fyrtio. De inledande kilometrarna gick fort och jag körde inte fel när jag passerat RV244 den här gången utan höll till höger om sjön som jag skulle. På asfalten över bron gick det över 50km/h. Någon fördel skall man ju ha av dödvikt. De inledande små stigpartierna klarades av med bibehållen fart och jag svängde vänster upp på ett grusvägsparti som leder fram till den första riktiga klättringen på stig. Med humöret på topp dök jag in bland rötter och barr och kände direkt att benen bet bättre än dagen innan. 

Då sade det "skroink" någonstans nedifrån. Växlade jag så illa undrade jag först. Sen slog mig tanken att jag inte rört växelreglagen och strax därefter märkte jag att det trampades luft. Bokstavligen. Vad händer? Kikade ned och förväntade mig att se kedjan i en åtta runt vevarmen, något som händer ibland om jag växlar för fort fram. Men icke. Där fanns inget att se. Verkligen inget. Exempelvis så saknades en så pass viktig detalj som kedja. 

Nä men va f-n, visserligen behöver cykeln lättas men...

Cyklar är inte så bra utan kedja. 

Nämnda tingest återfanns i gräset någon meter bakom mig. Den låg där som en död snok och såg sorglig ut.  

Suck! Granskade kedjan en stund. Det hjälpte inte min situation och eftersom jag bara tänkt att köra den 28 kilometer långa turen hade jag inte med mig någon rygga eller camelbak i vilken min kedjebrytare och extra kedjelås återfanns. Övervägde en stund alternativet att börja söka efter den förlorade delen av kedjelåset. Jo, det var det som gått sönder. Men kom snart fram till att chanserna att hitta en svart metallpryl på några millimeter som jag inte vet exakt vart den hamnat i skogen var ungefär lika stora som att den skulle vara hel om jag fann den. 

Cuben förvandlades istället till en överkvalificerad sparkcykel. Det går att sparka sig fram i cirka femton kilometer i timmen kan jag låta meddela. Mot Nora och transport tillbaks till Pershyttan bar färden. 

Snöpligt var ordet. Det blev inget opus magnum den här gången. 

Som tur var ligger Pershyttan och lederna kvar. Jag och vi har alla planer på att återvända. Snart!

 / J - revanchsugen