Utan mål och mening

Rubriken i relation till tanken är en aning missvisande utifrån mitt eget högst personliga perspektiv men ändå värd att fundera kring. Snarare borde den kanske vara formulerad som en fråga. Går det att cykla mycket utan att ställa upp i lopp och tävlingar?

Ofta när jag läser diverse uppdateringar på sociala medier, forum och bloggar finns det ett tämligen starkt fokus på att prestera på olika vis. Att köra bra på långloppscuper och bli snabbare på tävlingar känns tämligen naturligt om man innehar en licens och tävlar. Men det som fått mig att fundera är den mer generella trenden bland de som inte tillhör den gruppen som trots allt är en liten minoritet. Även vi motionärer verkar sträva "uppåt". I takt med att cykelintresset ökat har även den här gruppen blivit snabbare mig själv inkluderad. 

Rätt eller fel?

Många kör även för att bli "bättre" i någon vagare mening även utanför tävlingsbanorna och i jakten på detta så görs det fystester, gås på dieter och cyklas efter rigorösa träningsprogram. Ord och uttryck som Vo2max, tröskel, Tabatha, enbensintervaller förekommer frekvent och wattsiffrorna står som spön i backen och jag har fått lära mig att 4x4 inte är en grov virkesdimension. 

Hårda backpass varvas med noga upplagda intervallpass allt i strävan efter att bli just "bättre". Så många spontana cykelturer finns det inte plats för. De mest ambitiösa menar bestämt att man får bättre kontroll på sina nya pass om dessa tillbringas i en källare på en träningscykel istället för utomhus oavsett väder och årstid. Genom mina cykelögon är det sistnämnda ett något suspekt beteende även om påståendet troligen är högst korrekt. 

Några har uttalade mål med dessa satsningar andra har det inte. Att köra något hårt Gran Fondo nere på kontinenten, klara sig över Pyrenéerna eller besegra några Alppass. Sen har vi förstås alla som skall harva runt pölen och all stress och hets det för med sig. Vätternrundan är ett fenomen i en klass för sig när det gäller att influera vårcyklingen i detta land. Jag vet eftersom jag har själv varit ett kugghjul i det maskineriet några gånger och jag är inte säker på att det bara är av godo. 

Vad jag funderar kring är inställningen till trampande. Varför cyklar man? Svaret på den frågan är kanske inte lika stort som antalet cyklister men troligen i närheten. Det är förstås personligt och kan och bör inte besvaras kortfattat. Men det man kan fundera kring är vad som menas med "bättre"?

Är det att bli snabbare? Och i så fall på vilket sätt? Skall snitthastigheten upp i ensam kamp mot klockan - "Contre la Montre" på en temposträcka eller är det spurtförmågan som skall förbättras så man kan placera sig på motionslopp? Kanske är det farten uppför som måste öka? Frågar man långdistansarna som ägnar sig Brevet- och Randonneurcykling så är svaret något annat. Det kanske är att orka längre och se mer som är målet? Äventyrscyklisten med packning anser nog det. 

Rubriken är felformulerad så tillvida att jag anser att cyklingen i sig är meningen! I alla dess former. Just nu ägnar jag mig företrädesvis att må bra på cykeln och det kan ta sig lite olika uttryck och för den delen farter. Målet är att således att komma i form igen och bättra på välbefinnandet.

Så hur blir man bättre på att må bra?

Och går det att bli snabbare på det?


/ J - målsökande