- Rapport från "La grande boucle"
V i n d. Det är det väderfenomen vi skall tala om idag. Vädret är inte ett ämne för stilla småprat på bussen som man kan förledas att tro. Det är ett ytterst seriöst samtalsämne som ligger en varmt om hjärtat om man bor på de här breddgraderna. Allra helst om man är cyklist och särskilt om man tänker tillbringa en hel dag i sadeln.
Egentligen hade jag inte alls ämnat köra distans igår utan tänkt ställa upp i den lokala tempocupen men prioriterade om eftersom min sjuåriga bonusdotter bjöd på skolkabaré på kvällen. Men dagen var ledig och av den kunde någonting göras tänkte jag.
Heldagsagsutflykt - "La grande Boucle Växjö"
Vädret ja, våren blev som den blev och inledningen på sommaren har inte varit mycket bättre. Det är trots allt juni nu enligt almanackan. Igår morse när jag skulle bege mig var temperaturen under tio grader och det blåste småspik. Men tänkte jag för en stund, det ser i alla fall torrt ut och det fanns en ansats till sol. SMHI var också på min sida och hävdade att nederbörden skulle lysa med sin frånvaro under dagen. Så fel de hade - igen!
I samma ögonblick som jag tog på mig vindvästen som yttersta lager och betraktade mig som klar för avfärd hördes ett dån mot skylighten i köket varpå jag tittade ut: störtregn, regnet formligen smattrade mot fönstren. Jaha, dags att ge upp dagsplanerna? Nä, istället gick jag upp på övervåningen och svidande om till ett par tunna vandrarstrumpor i ull istället för cykelstrumporna och kompletterade med ett par tunna skoskydd. Sen väntade jag till skyfallet gått över till duggregn innan jag begav mig. Jag hann förstås inte utanför stadsgränsen innan jag var blöt både från det som strilade från skyn och det som skvätte upp från vägen. Märkligt nog upphörde regnet någon kilometer utanför Växjö och där var även vägen torr. Det var sen uppehåll i ett par timmar så jag hann torka.
Idag skulle det köras långt var tanken, distansträning. Jag kände mig nödgad att prova min skrivbordskonstruktion "La grande boucle Växjö". Enligt samma planering skulle jag avbryta rundan ungefär halvvägs och svänga av hemåt om vädret var för jäkligt. Som ni ser på kartan går det utmärkt att vika av i trakterna av Alvesta och tillbaks till Växjö. Men det blir sällan som man tänkt sig.
Timme ett
Tog det riktigt lugnt ut ur stan. Benen var sega och rundan skulle ta en stund att avverka oavsett hur jag valde att köra den. Jag gick med flit ut i motvind också för att tackla lite av den när jag var pigg. Det sura i kråksången var att jag inte var pigg. Inte alls faktiskt. Hade till och med en liten krampkänning i höger vad samt ett lätt smärtande vänsterknä. Det senare visade sig dock vara ett resultat av att cykla i kraftig vind sida/mot. Men efter regn kommer solsken, även i det här fallet och dagen, vägen och livet låg framför mig. Jag strävade på söderut ned mot trakterna av Åsnen. Det första "benet" av rundan sträcker sig ned till Urshult där man viker av mer österut för att runda sjön via Ålshult och senare Huluvik och Torne.
Björkar kan fungera som vindstrutar - står de rakt ut blåser det
Satt där på cykeln och funderade på vilka idrotter som utöver seglare i olika former påverkas mest av blåst och kom fram till att cyklister och golfare nog ligger bra till i den tabellen.
Brydde mig generellt inte om farten men sneglade trots allt på snittet eftersom jag hade en tidsram att hålla mig till. Min för övrigt splitter nya och fungerade cykeldator upplyste mig om att jag kört 28,5 km/h så långt. Mer intresserad var jag av pulsen som jag försökte hålla ned för att orka längre. Ungefär en timma hade det tagit att ta sig till Åsnens södra ände.
Timme två
Vägen över Ålshult är liten, slingrande och vacker. Mellan husen doftade det av syren och i vägkanterna hade några modiga lupiner börjat sträva uppåt. Blomsterkraft. Här kunde man luras att tro att det är sommar om det inte varit för temperaturen. Trots sol hade jag på mig armvärmare och skoskydd och det var inte det minsta överdrivet. Hela rundan kom att handla om att söka lä i olika former och eftersom jag befann mig i nästan rak motvind här var jag tacksam för skogspartierna.
126an i blåsväder. Hård trafik som synes vilket nödvänddiggör
snäva omkörningar
Sen följer dock ett kortare parti av rundan på RV126. Den som känner till den vet att den är spikrak i de här trakterna och erbjuder föga skydd för vindskygg cyklist. Bara att tugga styrlinda och sträva på. Bocken blev min bästa vän. Här inträffade också min enda bilincident. En röd kombi av något slag drog om mig i säkert hundrafemtio så nära att jag kände vinddraget trots att vägen i övrigt var helt tom och sikten runt en kilometer, vansinnigt, idiotiskt. Jag skrek rakt ut i frustration. Jävla galning!
Vek sen av norrut via vägen mot Horgeboda/Huluvik. Öde och liten, perfekt cykelväg. Och här fick jag en bit medvind, en ytterst kort sådan men jäklar i min låda vad lätt det gick för en stund. Vädret var i allmänhet ok men några mindre regnskurar kom och gick och höll mig konstant lätt fuktig. Jag var vid gott mod.
Timme tre
Den här dagen kom jag ofta att önska att det funnits någon rygg att gömma sig bakom. Försökte växeldra med mig själv. Lyckades lura mig ett tag men sen blev jag avslöjad. Det fungerade inte. Vinden låg mest på från sidan vilket blev ytterst tydligt vid de öppna ängarna upp mot Grimslöv. Bitvis gick vinden att luta sig emot. Det gjorde att jag blev ovanligt trött i armar, axlar och nacke. Spände mig och körde mindre avslappnat än vanligt. Det byiga vinden krävde sin tribut och fortsatte att färga min runda. Men jag såg gässlingar och ett par rovfåglar.
Dramatisk himmel innan den öppnade sig
Farten hade nu ökat något trots allt efter de långa rakorna i relativ lä i skogen och pekade nu uppåt mot den önskvärda trakten av de trettio. Sen hände något nästan otäckt. Vid de öppna åkrarna där vinden fick fritt spelrum på väg mot gamla Vislandavägen från Huseby kom en så kraftig vindstöt att mitt framhjul flyttade sig en decimeter i sidled och jag höll på att välta. Det har aldrig hänt mig tidigare. Eftersom jag är stadigt byggd är jag inget man flyttar på i första taget. Mycket ironiskt att det hände strax innan "Lästad". Jag skrattade högt när jag insåg det.
Jojo, passande namn
Jag passerade senare Tyrolen och närmade mig halvvägsstoppet i Blädinge. Stannade här i tio minuter och sträckte på stela ben och inmundigade medhavd "oldschool" marmeladsmörgås och en banan. Inga bars idag. Det fick ihop med en klunk saft utgöra dagens lunch. Det behövdes för nu visste jag vad som väntade. Stigning upp till Blädingeås i rak motvind. Hurra vad det skulle dana min karaktär.
Lunch i Blädinge. Halvvägsstopp
Det gick som väntat, långsamt. Lätta växlar, så mycket spinn jag förmådde och ständigt i bocken. Det blev mycket tid i bocken den här dagen för övrigt.
Timme fyra och fem
Upp kom jag till slut och det som kommit upp faller även ned. Sträckan ned mot RV25 och Hjortsberga gick relativt lätt även om den oregelbundna vinden var konstant närvarande. Det var även här jag mötte dagens enda cyklist. Vi hejade på varandra, det var någon i Wexio Velokläder som jag inte kände igen i mitt trötta tillstånd. Möte i monsun blev det senare för nu började det regna. Och inte lite, det regnade som det hade betalt för det i tjugo minuter för att därefter övergå till ett stadigt strilande. Plaskvåt blev jag och temperaturen droppade ett par grader till. Nu var det inte varmt och jag stannade och tog på mig armvärmarna som åkt av för en stund.
Den här biten var en aning misärbetonad. Jag började tappa känseln i händerna och fötterna var rejält kalla trots ullstrumporna. Ett par timmars väta sätter sina spår. Efteråt konstaterade jag att det regnat cirka en timma och fyrtio minuter.
Någonstans här i skogen var jag tvungen att lägga till
ett lager handskar till, åh sommartider
Jag längtade till den väntande medvinden som skulle komma när jag styrde kosan mot Lammhult och senare Asa efter att ha svängt av vid Möcklehult. Men innan dess fick jag stanna och ta på mig långfingrade vantar då jag började bli helt nedkyld om händerna och handlederna. Som tur var hade jag för ovanlighets skull varit förutseende och tagit med mig förstärkningsplagg. Vilken jävla inledning på sommaren. Dubbla handskar när man cyklar!
En lagom stor väg i mitt tycke, på väg mot Möcklehult
Här skrämde jag upp en råbock och konstaterade att de som ser ut att vara så långbenta när de står stilla håller en jäkligt låg tyngpunkt när de accelererar och springer i högsta fart.
Timme sex
De långa rakorna förbi mossarna in mot Lammhult gick lätt även om jag redan här var alldeles för trött i benen för att utnyttja det fullt ut. Farten drevs upp men inte så mycket som jag önskat. Men totalt lyckades jag peta upp snittet en kilometer på sträckan till Asa. Som mest var jag uppe i strax under de trettio sen sjönk det några tiondelar igen i motvindskampen och nästanväggningen de sista milen hem.
Moroten för att öka farten var att jag skulle få äta min sist Snickers när jag kom till Asa. Inser att jag skall ha mig något mer föda nästa gång jag kör så långt. Det jag hade med mig räckte men med nöd och näppe.
Jag bävade lite för att svänga av ned mot Tolg från Asa då jag visste att nu skulle vinden hamna snett mot mig igen och det när jag började bli riktigt riktigt trött. Det blev dessvärre precis så tungt som jag befarade och nu gick jag mer in i överlevnadsmode. Det var inte längre roligt, jag ville bara hem. Framförallt var det nacke och armar som tagit stryk. Omständigheterna gjorde att tekniken på cykeln blev sämre och jag hade spänt mig under flera timmar. Distansen var tillräcklig för att jag skulle bli trött, vinden och regnet bidrog till att göra mig utmattad.
Timme sju och sju och en halv
Jag brukar normalt hinna tänka en hel del under mitt cyklande. Det kunde jag inte nu. En enda tanke dominerade - att komma hem och få äta. Något förvånande förde de starka vindarna vid ett tillfälle med sig en udda doft från skogen - den omissigenkänneliga lukten av mäsk! Hm...någon som på Lundellskt vis kryddar sitt brännvin själv månne?
Slakmotan förbi Stojby blev inte att leka med under de här förhållandena men den värsta biten var de sista kilometrarna in till stan från Sandsbro. Ett kortare parti vid Helgasjön får vinden fritt spelrum och det var som att köra in i en vägg. Farten droppade till gångfart och jag segade mig uppför den lilla puckeln mot Norremark. Vägen glittrade förföriskt i vätan och jag kände för att lägga mig ned där mitt på asfalten och sova eftersom jag hade svarta prickar framför ögonen. Jag hoppades det var smuts på glasögonen.
Sen in på cykelvägen mot gamla Norr där jag mötte H som först inte kände igen mig. Han sade senare när vi språkades att han sett LC-kläderna men inte känt igen mig eftersom cykelstilen var så olik mig. Det kan jag förstå - jag höll på att ramla av cykeln av utmattning.
Som tur var hade min fästmö sett på Endomondo att jag närmat mig hemmet och förberett hemkomsten. Där fanns varmt kaffe, jordgubbssmoothie och lite smågodis som väntade. Himmelriket när man är så trött. Tack!
Rundan blev enligt datorn 216 kilometer och tog 7.20 att köra den här gången. Med tanke på omständigheterna och att det var en soloraid är jag inte missnöjd.
Under färden hann inmundigas:
- 2 liter vatten (Camelbak)
- 2 flaskor saft
- 1 dubbel marmeladsmörgås
- 2 Snickers
- 3 bananer
/ J - mannen som talade med vindar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar