En mycket god vän messar och frågar "känner han för en tur trots regnet?" Jag tittar ut på den jämngrå himlen och på vattnet som rinner nedför fönstret och finner överraskande att fingrarna skriver tillbaks "Tja, lite regn har väl inte...eller jo, det har det men vi kan väl ta en liten...". Ingen koppling mellan huvud och händer där inte.
För lite regn har väl dessvärre skadat många genom åren. Inte minst solskenscyklister.
Jag slår en lov ut i köket och kisar ut genom regndiset. Termometern utanför fönstret upplyser mig glatt om att temperaturen pendlar runt åtta nio grader.
Några minuter senare befinner jag mig påbyltad sittande på en cykel på väg ut för att träna. Hur gick det till? Jag skakar på huvudet åt min egen dumhet.
På vägen ser jag ett träd och skrattar högt för mig själv. På det där sättet man inte får, det där sättet som får andra människor att känna sig lätt obekväma. Orsaken är ett träd. Eller snarare är det väl en stor buske om man skall vara korrekt, tror jag. Gullregn. Vilket ytterst passande namn. Jag stannar och tar en bild.
Gullregn i ösregn
Iväg kommer vi. Den lösa planen är att köra en cirkel runt Växjö så vi bekvämt kan avbryta och köra hem när vi vill eller snarare när vi börjar bli kalla. Det gör vi inte. Vi trampar vidare glatt samtalande i den tilltagande blåsten. Den svarta asfalten över Kronoberg lockade inledningsvis, sen förbi Sandsbro, Fylleryd, Öster och Skirsnäs vidare mot Torpa och sedermera Bergunda går färden.
Vid avtagsvägen mot Bergunda möter vi mänskligt liv. Möte i monsun. Andra cyklister - Ride of Hopetröjor skymtar under regnjackor. Jag ropar "Är ni tokiga som är ute och cyklar i det här vädret?"
Efter ett tag tappar jag kontakten med mina fingrar och tår. Den tilltagande vinden kyler allt mer. Vi tittar in på fotbollsplanen där vännens bonus-son spelar fotboll. Det ser halt ut. Sen kör vi hem.
Nu fryser jag oerhört mycket. Så mycket att jag slutat bry mig men märker att jag inte längre är trafiksäker. Dags att avbryta. Reaktionerna är långsamma, tunnelseendet är där och fingrarna klamrar sig fast som klor vid bromshandtagen. P och jag önskar varandra glad midsommar och skiljs åt.
Det tar en timma att tina upp och det går åt en halv liter hett te. Midsommarvädret är här tänker jag när jag svär över de kliande fötterna när blodet återvänder.
/ J - midsommarhaveristen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar