- Det kunde gått fortare
Det är något särskilt med startlinjer även om de bara är streck i marken. Pulsen ökar och stämningen går att ta på. Nu skall all den tid och möda som lagts ned få utlopp i fast form. Koncentration, fokus och nervositet stiger från den stora massan och ångar ikapp med granskogen som omger fälten i Berga by. Solen bidrar och trotsar såväl Smhis som YRs prognoser. Det regnar inte - än i alla fall, även om det gjort det tidigare. Jag språkar och skämtar med några som står bredvid mig där långt bak i startfålla tre. Jag borde stått längre fram men kom rätt sent till startområdet. Någon mer erfaren än jag upplyser mig om att det kommer att lösa sig i första backen, jag tror honom.
I fållan på klassisk mark, minuter kvar till start
Morgonen gick planenligt. Det vill säga den delen som inkluderar att kliva upp, äta och få med mig rätt prylar fungerade. Rätt enkelt i teorin men inte alltid i praktiken. Natten däremot var väl sådär. Jag vaknade några gånger med kramp i vaderna. Något jag aldrig har annars. Skulle verkligen inte ha badat bastu kvällen innan hur skönt det än var. Trots att jag drack såväl under tiden som efteråt misstänker jag att en "vätskeskuld" hade förräntat sig. Inte mycket att göra åt nu. Men vis blir man av erfarenheten sägs det.
Frukost
Vädret var en smula sämre
på kvällen innan start
Vägen till fållan blev dock en smula kaotisk för vår del. På väg ned från stugan vi hyrt i högfjällsområdet blev vi omdirigerade. Den ordinarie vägen från Sälen till starten var avstängd. Inte så konstigt men inget som var bekant på förhand. Vi fick ta en alternativ väg och visste inte hur långt vi hade att köra och hur lång tid det skulle ta. Letade i minnet efter vart förra bron över älven kunde tänkas vara belägen. Tiden började bli allt mer knapp. Men till Berga kom vi och svängde in på en skogsväg/husuppfart där jag kunde lasta av och svida om det sista. Mötte stackare som kom springandes i cykelskor för att hämta sina velocipeder som lastats av vid en mack en bit från start.
Dagen innan var startfållorna tomma
och cyklisternas frånvaro var påtaglig
Cykeln redo - bara hoppas att allt tekniskt fungerar
Jag står i valet och kvalet angående
vilka kläder som skall väljas
Det sista klädvalet skulle göras. Temperaturen var på väg upp och det brukar bli lite varmare om man sitter inbäddad i en klunga. Och något sade mig att tempot skulle bli högt redan från start. Jädrar vad rätt jag hade! Utifrån de tankarna beslöt jag att låta bli alla förstärkningsplagg som vindväst och armvärmare. Vist beslut visade det sig. Resan blev en svettig historia ändå.
Frågade en bofast hur långt det var till startområdet - 4 km replikerade han. Skit tänkte jag när jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg, brådis men det bli bra uppvärmning. Det visade sig i verkligheten vara runt 800 m till start. På vägen träffade jag dessutom ett par trevliga cykelvänner som skulle starta senare. Lyckönskningar utbyttes och jag tråcklade mig in i fårskocken.
Nedräkning och starten gick och var faktiskt tämligen lugn. Alla runt mig kom iväg utan att haka i varandra vad jag kunde se. Jag var omedveten linslus och fastnade såväl på foto från Aktivitus som SVTs dokumentär om Vasan, i hela en sekund eller något.
Starten har gått och äntligen på väg. Foto: Schapiro
In i första backen, den jag hade rekat - Bergavägen, den där det står "Smågan 9" på gul skylt. Som jag trodde när jag körde dagen innan gick jag ut lite hårdare den här dagen. Pendlade väl mellan 21-23 km/h ungefär. Ville inte ta i mer då det dels fungerade som uppvärmning för mig och dels ville jag inte att pulsen skulle rusa för mycket. Det bekymret hade inte många andra. De körde som om fan själv var i hälarna på dem. Blev omkörd av måååånga som jag sen skulle plocka en i taget när loppet började på riktigt. Förstår inte varför somliga har så bråttom när det är över nio mil att köra. Om man bortser från de verkliga toppåkarna då förstås.
Följde min plan och ökade farten rejält vid den lilla dammen till höger där backen planar ut till slakmota. Sådana brukar jag gilla och så även den här gången. Det gällde uppenbarligen fler och farten gick upp. Loppet var igång! Benen gav ännu inget formbesked men var lyckligtvis inte döda och min något försiktiga öppning hade inte gett någon mjölksyra.
Därefter körde jag så fort jag hade krafter till mest hela tiden. Började jakten på dem som kört om mig i starten. Tog många i skakiga utförslöpor och på det första stigliknande partiet. Där gör sig heldämpad cykel bra. Kunde sitta ner och hålla samma fart som tidigare vilket många andra uppenbarligen inte förmådde. Försökte byta några ord med någon ibland men möttes av koncentrerad tystnad. Man pratar inte, man cyklar var det outtalade svaret.
Relativt snäll banprofil men farten gör att backarna
känns rejält ändå. Och ett par av dem bjuder motstånd
Att passera de klassiska platserna med namn som Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg och Hökberg på cykel är häftigt när man gör det för första gången. Ställen man bara sett på tv leopardbesudlade av snö och blåbärssoppa. Det hinner jag tänka där jag cyklar. Annars är jag tämligen fokuserad. Det går fort och jag har ingen lust att krascha. Dessutom har jag fullt upp med omkörningar så snart det går utför. Där är jag bland de snabbare märker jag tidigt.
Fångad på bild i närheten av Hökberg av Happymtbs fotograf.
Tyvärr efter det att jag gått omkull. Har ont och det går inte fort längre
Vädret är underbart med bra temperatur och sol. Underlaget torrt och det går fort, mycket fort. Nästan på gränsen av vad jag klarar av. Ändå måste jag köra om då och då, jaktinstinkt. Ta mig fram till nya klungor. Mina pulsvärden visar att jag kör på gränsen till vad jag förmår. Känner krampen lura under ytan men tar inte i mer än att den stannar där. Jag är på G! Snitthastigheten klättrar stadigt och jag tänker att "det här kan bli bra"
Den känslan förstärks i en lång uppförsbacke på asfalt där landsvägstakterna sitter i. Trots min massiva vikt segar jag mig förbi många i det motlutet. På höger sida bilkö som sniglar sig fram även de.
Jag och några för mig okända tröjor följs åt och kör omväxlande förbi varandra. En är rosa, en annan grön. Någonstans efter fem mil, ungefär på mitten blir det plötsligt väldigt väldigt tungt. Orsaken stavas SAND. Det finns oändliga mängder av den jäkla sanden i Dalarna och inte blir det bättre av att det på den här delen av banan regnat rikligt under natten. Blöt sand. Jag svär och säger till mina medtävlare att man borde fan förberett sig genom att spola vatten i en sandlåda och sen kört runt runt. Kommer sen på att det nästan var det jag gjorde när jag var i Båstad och cyklade vid havet.
Som tur är sjunker inte bara mitt tempo. Det alltför smala 1,9 tums "Twister"-bakdäcket sjunker ned i varje mjukt parti. Och sanden och lerpölarna är kvar för att stanna. Tror det är här jag funderar på om jag inte skulle kört på mitt ordinare 2,25 tums "Racing Ralph" istället. För sent att ångra sig. Bara att kämpa - så det gör jag samtidigt som jag försöker spara kraft. Köra så ekonomiskt det bara går. Tänker att jag måste få ut så mycket fart jag kan av den lilla kraft jag har.
Min plan fungerar. På ett tekniskt lerigt parti utmed Oxbergssjön tror jag att det är, får jag hjälp av en kille i camouflagefärgade cykelkläder på en Specialized. Vi turas om att dra och lyckas efter en smula kamp komma ikapp en grupp framför oss som kör bra. Här i svansen tänker jag parkera ett tag tänker jag och gör så.
Uppför backen i Oxberg bär det. Den går bra, utför går även det bra. Är snabb och formar mig till en kanonkula. Vi passerar Gopshus och en i gruppen har otur. Plötsligt pekar hans bakväxel rakt upp i luften. Svordomar och jag lider med honom och skriker något tröstande när jag kör förbi. Vidare, framåt ändå.
Det är bitvis lerigt och blött. Efteråt får jag höra att strax innan vi kommer har det regnat ordentligt i trakterna av Mora. Det märks endast på marken. Ovanför skiner solen ned på oss som svettas och lider. Ont gör det nu men det betalar sig så jag fortsätter. Sen kommer den jävla smällen! Den som ändrar allt.
Vi ska passera en rejäl lerpöl, en av de större. Några meter lång, täcker hela skogsvägen och är brun så det går inte att se hur djup den är. Farten är hög efter ett nedförslut. Jag sneglar på datorn som visar 39 km/h och ställer mig upp, förflyttar tyngdpunkten bakåt, allt för att inte framhjulet skall fastna om det finns något dolt hål i lersörjan. Tyvärr kommer det då en åkare bakifrån och försöker köra om hela gruppen. Han får sladd i den mjuka botten och häver sig mot mig med hela sin tyngd och tacklar mig. Jag är oförberedd på det och far rakt in i en sandbank och en tall.
Det är väl för övrigt det enda som finns här att köra in i. Tvärstopp. Ont. Vet först inte om något är trasigt på cykeln eller mig. Var rädd för att jag knäckt min nya hjälm men såväl den som glasögonen verkar hela. Ramlar när jag ställer mig upp, benet viker sig. Försöker komma iväg men det går inte. Får inte luft. Får stå en bra stund för att kunna andas igen. Är lite yr och en smula chockad misstänker jag. Tittar hjälplöst på när de grupper jag tidigare kämpat mig förbi passerar. Svär högt över idioten som tacklat mig och inte ens kollar hur det gick.
Kommer till slut iväg och försöker förtvivlat haka på någon av alla de grupper som bara susat förbi mig när jag stått stilla. Det går inte. Tar nästa grupp jag ser då de ser ut att köra lugnare. Inte heller det går. Farten sjunker och jag förstår inte varför. Sen märker jag att vänsterbenet inte fungerar något vidare. Det gör inte alls som jag vill. Visar sig sen i mål att det är en rejäl lårkaka som ställer till det.
Kommer inte igång igen förrän efter någon mil då det stela benet går att trampa hjälpligt med. Men då är det så dags. Jag tappade min grupp, farten och framförallt kamplusten. Allt gick ur som en punkterad ballong och jag tänker bara på att ta mig i mål. För stunden är det inte roligt längre. Och det går inte fort, inte fort alls. En stadig ström av åkare kör förbi. Jag kan inte öka farten.
Jag hade tidigare kört på gränsen till min förmåga vilket gjorde det svårt att njuta men ändå gav viss belöning som det gör när det går fort. Nu gör det mest ont och känns tomt. Inte en njutbar känsla alls.
Äntligen passeras mållinjen i Mora
Jo, är så trött som jag ser ut
Lårkakan som förstörde min tid. Kan fortfarande
inte låta bli att undra hur fort det gått utan vurpan
Hade en stadigt uppåtgående trend både placeringsmässigt, formmässigt och fartmässigt innan den stora smällen. Tyvärr fick jag inte reda på vad det skulle kunna räckt till. Får väl kanske göra det någon annan gång. Loppet lär finnas kvar och jag lär troligen köra igen även om det nog inte blir nästa år. Men man vet aldrig.
Det går åt mycket mat och en del tid för att återhämta sig. Kvällen blir lugn.
På vägen tillbaks till hotellet sprider sig ett leende över ett trött anlete när följande skylt upptäcktes:
Mulltoa?
/ J - tar fasta på "/../ för framtids segrar"
Min Cykelvasa 90 i siffror:
Total tid över 95 km: 3.24.09
28 km/h i snitt
64 km/h i toppfart
605e plats, tävlingsklass (619e totalt)
167/181 i snittpuls/maxpuls
Konsumerade 3/4 flaska medhavd sportdryck, en halv camelbak vatten (motsvarande 1 flaska), 2 stora drickgel, 2 energikakor samt en halv banan och en mugg vatten vid två kontroller.
