Cykelvasan "RR", del 2

- Det kunde gått fortare

Det är något särskilt med startlinjer även om de bara är streck i marken. Pulsen ökar och stämningen går att ta på. Nu skall all den tid och möda som lagts ned få utlopp i fast form. Koncentration, fokus och nervositet stiger från den stora massan och ångar ikapp med granskogen som omger fälten i Berga by. Solen bidrar och trotsar såväl Smhis som YRs prognoser. Det regnar inte - än i alla fall, även om det gjort det tidigare. Jag språkar och skämtar med några som står bredvid mig där långt bak i startfålla tre. Jag borde stått längre fram men kom rätt sent till startområdet. Någon mer erfaren än jag upplyser mig om att det kommer att lösa sig i första backen, jag tror honom. 

I fållan på klassisk mark, minuter kvar till start

Morgonen gick planenligt. Det vill säga den delen som inkluderar att kliva upp, äta och få med mig rätt prylar fungerade. Rätt enkelt i teorin men inte alltid i praktiken. Natten däremot var väl sådär. Jag vaknade några gånger med kramp i vaderna. Något jag aldrig har annars. Skulle verkligen inte ha badat bastu kvällen innan hur skönt det än var. Trots att jag drack såväl under tiden som efteråt misstänker jag att en "vätskeskuld" hade förräntat sig. Inte mycket att göra åt nu. Men vis blir man av erfarenheten sägs det. 

Frukost

Vädret var en smula sämre

på kvällen innan start

Vägen till fållan blev dock en smula kaotisk för vår del. På väg ned från stugan vi hyrt i högfjällsområdet blev vi omdirigerade. Den ordinarie vägen från Sälen till starten var avstängd. Inte så konstigt men inget som var bekant på förhand. Vi fick ta en alternativ väg och visste inte hur långt vi hade att köra och hur lång tid det skulle ta. Letade i minnet efter vart förra bron över älven kunde tänkas vara belägen. Tiden började bli allt mer knapp. Men till Berga kom vi och svängde in på en skogsväg/husuppfart där jag kunde lasta av och svida om det sista. Mötte stackare som kom springandes i cykelskor för att hämta sina velocipeder som lastats av vid en mack en bit från start.

Dagen innan var startfållorna tomma

och cyklisternas frånvaro var påtaglig

Cykeln redo - bara hoppas att allt tekniskt fungerar

Jag står i valet och kvalet angående 

vilka kläder som skall väljas

Det sista klädvalet skulle göras. Temperaturen var på väg upp och det brukar bli lite varmare om man sitter inbäddad i en klunga. Och något sade mig att tempot skulle bli högt redan från start. Jädrar vad rätt jag hade! Utifrån de tankarna beslöt jag att låta bli alla förstärkningsplagg som vindväst och armvärmare. Vist beslut visade det sig. Resan blev en svettig historia ändå. 

Frågade en bofast hur långt det var till startområdet - 4 km replikerade han. Skit tänkte jag när jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg, brådis men det bli bra uppvärmning. Det visade sig i verkligheten vara runt 800 m till start. På vägen träffade jag dessutom ett par trevliga cykelvänner som skulle starta senare. Lyckönskningar utbyttes och jag tråcklade mig in i fårskocken. 

Nedräkning och starten gick och var faktiskt tämligen lugn. Alla runt mig kom iväg utan att haka i varandra vad jag kunde se. Jag var omedveten linslus och fastnade såväl på foto från Aktivitus som SVTs dokumentär om Vasan, i hela en sekund eller något. 

Starten har gått och äntligen på väg. Foto: Schapiro

In i första backen, den jag hade rekat - Bergavägen, den där det står "Smågan 9" på gul skylt. Som jag trodde när jag körde dagen innan gick jag ut lite hårdare den här dagen. Pendlade väl mellan 21-23 km/h ungefär. Ville inte ta i mer då det dels fungerade som uppvärmning för mig och dels ville jag inte att pulsen skulle rusa för mycket. Det bekymret hade inte många andra. De körde som om fan själv var i hälarna på dem. Blev omkörd av måååånga som jag sen skulle plocka en i taget när loppet började på riktigt. Förstår inte varför somliga har så bråttom när det är över nio mil att köra. Om man bortser från de verkliga toppåkarna då förstås. 

Följde min plan och ökade farten rejält vid den lilla dammen till höger där backen planar ut till slakmota. Sådana brukar jag gilla och så även den här gången. Det gällde uppenbarligen fler och farten gick upp. Loppet var igång! Benen gav ännu inget formbesked men var lyckligtvis inte döda och min något försiktiga öppning hade inte gett någon mjölksyra.  

Därefter körde jag så fort jag hade krafter till mest hela tiden. Började jakten på dem som kört om mig i starten. Tog många i skakiga utförslöpor och på det första stigliknande partiet. Där gör sig heldämpad cykel bra. Kunde sitta ner och hålla samma fart som tidigare vilket många andra uppenbarligen inte förmådde. Försökte byta några ord med någon ibland men möttes av koncentrerad tystnad. Man pratar inte, man cyklar var det outtalade svaret. 

Relativt snäll banprofil men farten gör att backarna

känns rejält ändå. Och ett par av dem bjuder motstånd

Att passera de klassiska platserna med namn som Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg och Hökberg på cykel är häftigt när man gör det för första gången. Ställen man bara sett på tv leopardbesudlade av snö och blåbärssoppa. Det hinner jag tänka där jag cyklar. Annars är jag tämligen fokuserad. Det går fort och jag har ingen lust att krascha. Dessutom har jag fullt upp med omkörningar så snart det går utför. Där är jag bland de snabbare märker jag tidigt. 

Fångad på bild i närheten av Hökberg av Happymtbs fotograf. 

Tyvärr efter det att jag gått omkull. Har ont och det går inte fort längre

Vädret är underbart med bra temperatur och sol. Underlaget torrt och det går fort, mycket fort. Nästan på gränsen av vad jag klarar av. Ändå måste jag köra om då och då, jaktinstinkt. Ta mig fram till nya klungor. Mina pulsvärden visar att jag kör på gränsen till vad jag förmår. Känner krampen lura under ytan men tar inte i mer än att den stannar där. Jag är på G! Snitthastigheten klättrar stadigt och jag tänker att "det här kan bli bra"

Den känslan förstärks i en lång uppförsbacke på asfalt där landsvägstakterna sitter i. Trots min massiva vikt segar jag mig förbi många i det motlutet. På höger sida bilkö som sniglar sig fram även de. 

Jag och några för mig okända tröjor följs åt och kör omväxlande förbi varandra. En är rosa, en annan grön. Någonstans efter fem mil, ungefär på mitten blir det plötsligt väldigt väldigt tungt. Orsaken stavas SAND. Det finns oändliga mängder av den jäkla sanden i Dalarna och inte blir det bättre av att det på den här delen av banan regnat rikligt under natten. Blöt sand. Jag svär och säger till mina medtävlare att man borde fan förberett sig genom att spola vatten i en sandlåda och sen kört runt runt. Kommer sen på att det nästan var det jag gjorde när jag var i Båstad och cyklade vid havet. 

Som tur är sjunker inte bara mitt tempo. Det alltför smala 1,9 tums "Twister"-bakdäcket sjunker ned i varje mjukt parti. Och sanden och lerpölarna är kvar för att stanna. Tror det är här jag funderar på om jag inte skulle kört på mitt ordinare 2,25 tums "Racing Ralph" istället. För sent att ångra sig. Bara att kämpa - så det gör jag samtidigt som jag försöker spara kraft. Köra så ekonomiskt det bara går. Tänker att jag måste få ut så mycket fart jag kan av den lilla kraft jag har. 

Min plan fungerar. På ett tekniskt lerigt parti utmed Oxbergssjön tror jag att det är, får jag hjälp av en kille i camouflagefärgade cykelkläder på en Specialized. Vi turas om att dra och lyckas efter en smula kamp komma ikapp en grupp framför oss som kör bra. Här i svansen tänker jag parkera ett tag tänker jag och gör så. 

Uppför backen i Oxberg bär det. Den går bra, utför går även det bra. Är snabb och formar mig till en kanonkula. Vi passerar Gopshus och en i gruppen har otur. Plötsligt pekar hans bakväxel rakt upp i luften. Svordomar och jag lider med honom och skriker något tröstande när jag kör förbi. Vidare, framåt ändå. 

Det är bitvis lerigt och blött. Efteråt får jag höra att strax innan vi kommer har det regnat ordentligt i trakterna av Mora. Det märks endast på marken. Ovanför skiner solen ned på oss som svettas och lider. Ont gör det nu men det betalar sig så jag fortsätter. Sen kommer den jävla smällen! Den som ändrar allt. 

Vi ska passera en rejäl lerpöl, en av de större. Några meter lång, täcker hela skogsvägen och är brun så det går inte att se hur djup den är. Farten är hög efter ett nedförslut. Jag sneglar på datorn som visar 39 km/h och ställer mig upp, förflyttar tyngdpunkten bakåt, allt för att inte framhjulet skall fastna om det finns något dolt hål i lersörjan. Tyvärr kommer det då en åkare bakifrån och försöker köra om hela gruppen. Han får sladd i den mjuka botten och häver sig mot mig med hela sin tyngd och tacklar mig. Jag är oförberedd på det och far rakt in i en sandbank och en tall. 

Det är väl för övrigt det enda som finns här att köra in i. Tvärstopp. Ont. Vet först inte om något är trasigt på cykeln eller mig. Var rädd för att jag knäckt min nya hjälm men såväl den som glasögonen verkar hela. Ramlar när jag ställer mig upp, benet viker sig. Försöker komma iväg men det går inte. Får inte luft. Får stå en bra stund för att kunna andas igen. Är lite yr och en smula chockad misstänker jag. Tittar hjälplöst på när de grupper jag tidigare kämpat mig förbi passerar. Svär högt över idioten som tacklat mig och inte ens kollar hur det gick. 

Kommer till slut iväg och försöker förtvivlat haka på någon av alla de grupper som bara susat förbi mig när jag stått stilla. Det går inte. Tar nästa grupp jag ser då de ser ut att köra lugnare. Inte heller det går. Farten sjunker och jag förstår inte varför. Sen märker jag att vänsterbenet inte fungerar något vidare. Det gör inte alls som jag vill. Visar sig sen i mål att det är en rejäl lårkaka som ställer till det. 

Kommer inte igång igen förrän efter någon mil då det stela benet går att trampa hjälpligt med. Men då är det så dags. Jag tappade min grupp, farten och framförallt kamplusten. Allt gick ur som en punkterad ballong och jag tänker bara på att ta mig i mål. För stunden är det inte roligt längre. Och det går inte fort, inte fort alls. En stadig ström av åkare kör förbi. Jag kan inte öka farten.  

Jag hade tidigare kört på gränsen till min förmåga vilket gjorde det svårt att njuta men ändå gav viss belöning som det gör när det går fort. Nu gör det mest ont och känns tomt. Inte en njutbar känsla alls. 

Äntligen passeras mållinjen i Mora

Jo, är så trött som jag ser ut

Lårkakan som förstörde min tid. Kan fortfarande

 inte låta bli att undra hur fort det gått utan vurpan

Hade en stadigt uppåtgående trend både placeringsmässigt, formmässigt och fartmässigt innan den stora smällen. Tyvärr fick jag inte reda på vad det skulle kunna räckt till. Får väl kanske göra det någon annan gång. Loppet lär finnas kvar och jag lär troligen köra igen även om det nog inte blir nästa år. Men man vet aldrig. 

Det går åt mycket mat och en del tid för att återhämta sig. Kvällen blir lugn. 

På vägen tillbaks till hotellet sprider sig ett leende över ett trött anlete när följande skylt upptäcktes:

Mulltoa?

/ J - tar fasta på "/../ för framtids segrar"

Min Cykelvasa 90 i siffror:

Total tid över 95 km: 3.24.09
28 km/h i snitt
64 km/h i toppfart
605e plats, tävlingsklass (619e totalt)
167/181 i snittpuls/maxpuls

Konsumerade 3/4 flaska medhavd sportdryck, en halv camelbak vatten (motsvarande 1 flaska), 2 stora drickgel, 2 energikakor samt en halv banan och en mugg vatten vid två kontroller.

Tempocup på gång igen

- Samt måndagstur, däcksval och mekfunderingar

Nu på morgonkvisten mötte jag en gammal vän i sommarhatt på väg till jobbet. Det och en blå himmel kan få de flesta på bra sommarhumör. Det blev jag och det kan behövas idag då jag ska ge mig i kast med ett cykelställ i byggsatsform. Vanligtvis är det tämligen simpla och rättframma konstruktioner. Thules variant för bakluckor är något mer komplicerade för att passa olika typer av bilar och lutningar på luckor och rutor och det återstår att se hur bra instruktionerna är. Det kan bli...ska vi kalla det "spännande". 

Planen var annars att göra det igår men monterande av dansk hylla och en toalettsits kom i vägen. Ett tips från mig till er, köp aldrig billiga sitsar som sägs "passa till de flesta toaletter", det gör de inte! Svordomarna sparade jag till efter de första motgångarna men de undslapp mig när jag för tredje gången tappade en plastmojäng med dålig passform i toalettstolen. Tur att jag rengjorde den innan. Till slut gick kom den på plats men bra vete tusan om det blev. 

Jag hann även Cykelvasaförbereda mountainbiken något genom att sänka styret. Har inte provcyklat än men den lägre fronten borde rimligtvis ge lite bättre aerodynamik på snabba grusvägar. Återstår att se om det är på bekostnad av stabilitet utför på knöliga stigar. Kapar därför inget styrrör än utan låter distanserna sitta så där fult ovanpå styrstammen. Det kan påpekas att även innan "operationen" hade jag drop mellan sadel och styre. Ingen komfortställning här inte, fort skall det gå! 

Mer monterande under dagen blir det också i form av ett par tempopinnar på racern inför stundande begivenhet då det ikväll är dags för den fjärde deltävlingen i den lokala tempocupen. Den går av stapeln i Åryd med start klockan 19.00 och samling en timme tidigare. Alla är förresten välkomna så de som inte är handikappade av geografi eller i avsaknad av tvåhjuling anmodas att dyka upp. 

Egentligen hade jag inte tänkt vila igår utan endera springa en runda eller trampa ett varv på någon slinga. Men så blev det inte och ärligt talat känns det för stunden rätt bra. Ovanligt pigga ben så kan nu den sabla nacken sluta att ge mig suddigt seende emellanåt och axeln sluta molvärka så blir allt bra. 

Innan gårdagens orgie i ickecykling så klarades en måndagstur av. Körde i frifartsgruppen som inte gasade fullt lika hårt som vanligt. Har nog delvis med sammansättningen av folk att göra men även med det faktum att vinden ville vara med och leka - det blåste tämligen friskt. Det gjorde att det på vägen hem från Väghult gick mellan fyrtio och femtio för det mesta. Kul att köra så fort utan att dö. Medvind kan vara roligt. Idén för mig var att få lite indirekt träning inför cykelvasan genom att hålla ett konstant tryck på låren, få lite fart i kroppen och sen är det en lagom distans med de runt sju mil det blir med "T o R-torgetsträckningen". 

Måndagens mtb-tur som blev en mekartur var egentligen tänkt att bli en mer gedigen "testanyadäcktur". Nya sulan bak är ett Maxxis CrossMark på rekommendation av Marcus E. Måste säga att de initiala intrycken är riktigt positiva. Bra grepp och rull samt stötupptagning och inte alltför tungt även om det inte är någon lättviktare. Bredden jag kör med är 2,1" och däckstryck runt 2,8 bar. Fram sitter mitt vanliga Racing Ralph 2.25 med 2 bars tryck. När det är stenstök sänker jag trycket lite men tänkte mig en annan konfiguration på CV. Då åker ett smalt, 1,9" tums Twister Supersonic på bak och i det vräker jag i runt 3 kilo tror jag. Sen skiftar jag Maxxisdäcket till fronten och lägger trycket där på runt 2,8 kilo. Sen är det bara att ösa på. Funderar även lite på dämpartrycket bak men har nog bestämt att det är bra som det är. Tämligen hårt med runt 135 psi. Dämparen går att låsa och blir då i praktiken helt stel så det kommer att fungera hoppas jag. 

Första intryck av Maxxis CrossMark - 

suveränt som bakdäck, åtminstone när det är torrt!

Apropå tempocupen och måndagsturen så fick jag även ta del i en för mig underhållande liten anekdot. Dr Englund, som jag bestämt tror är namnet han är känd under på HappyMtb, berättade att han hade en vän som körde den andra tempocupen i Skatelöv. Den Planet X-beväpnade kompisen fick vid start syn på min uppenbarelse med hästsvans och viss rondör och tänkte genast att han skulle satsa på att köra ikapp mig under loppet. En bra plan med bara ett litet aber. Jag vet att jag inte ser mycket ut för cykelvärlden. Tempomagen och totalvikten på ekipaget inger väl inte direkt respekt vid första anblick. Men jag är lite lömsk och är något snabbare och segare än jag ser ut tack och lov. Så visst kan man köra ikapp och förbi mig men det kan kosta på om man är vanlig motionär. 

Men det roliga i kråksången var att han sen fick syn på min tatuering och tänkte något i stil med "aj fan, det här blir inte så lätt". Tur han tänkte om för ikapp kom han aldrig!

Avskräckande? Suddig reprisbild, får ta en ny

Idag hinner jag knappt se på TdF. Får väl ha Vacchis stämma i bakgrunden när jag skruvar och muttrar. Dagens etapp bjuder på individuellt tempo även där. Andra farter än i Småland och elakt nog har de stoppat in två andrakategoristigningar mitt i den 32 kilometer långa banan mellan Embrun och Chorges. De lär bli utslagsgivande. Kuriosa är att även kvällens tempobana i Åryd bjuder på två stigningar, i miniatyr. Märkligt nog lär man bli trött ändå. 

/ J - ska försöka hålla ett sjujäkla tempo 

Third strike out

- Möt min finske kusin John Mekalainen

Just nu är den jäkligt mycket cykling på den här cykelbloggen. Men det är nog i sin ordning misstänker jag med tanke på titeln på sidan. Sen händer det förstås en del annat i livet också. Får väl återkomma till det samt konstatera att jag får författa någon text om knivar igen. Har fått flera önskemål om det.

Men tillbaks till ordningen, vilan är slut. Ja inte min då utan den i Tour de France. Den andra vilodagen är över efter den fruktade Mont Ventouxetappen. Den var hård men blev kanske inte så spännande som den kunde ha blivit. Quintana bjöd på det motstånd han kunde och kollapsade med näsblod efteråt men Froome visade varför han bär och kommer att bära gult i Paris. Desto mer spännande har de etapper som föregick den varit där vi tittare bjudits på skolexempel på kantvindsåkning när den är som bäst, attackcykelåkning in absurdum, taktiska snilledrag och en rejäl kamp om de andra tröjorna. Vi får se vad dagens etapp har att erbjuda. För den cykelintresserade har det varit hjulafton nästan varje dag. 

Jag har vilat desto mindre med distanskörning på landsväg i lördags, mtb i söndags och dubbla pass igår. Söndagens runda i skogen blev dock en fars. Jag visste att drivlina och växlar inte var i toppskick men hade viss förhoppning om att de skulle fungera någorlunda trots allt. Så blev inte fallet. Vädret var sommarstrålande och jag kände mig pigg och CV-träning hägrade. Så efter en kvart uppvärmning med teknisk stig i Fylleryd satte jag full fart mot de vasaloppsgrova skogsbilvägarna runt Risinge och Åryd som jag tänkt köra några mil på.

Rundan blev dock inte längre än till Vikensvedstrakten. I backarna kring Lövsjön så började det igen. Först rappade storklingan så hårt att jag höll på att bli kastratsångare för resten av livet men jag trodde det var otur. Heldämpade hojar kan göra det undantagsvis när man belastar dem tungt samtidigt som fjädringen är fullt aktiv. Sen började växlarna vandra och cykeln spökväxla. Bara att stanna för att kika på eländet. Förstod tyvärr att experimentet med den nya kedjan inte fallit väl ut. Ni som cyklar mountainbike vet vad hajfenor är. Nya klingor fram var av nöden tvunget. Är erfaren nog att veta att förhoppningen att spara pengar på att inte byta allt är en illusion.

Primitivt skogsmek. 

Förklaringen till växelproblemen var dock enkel. Bakhjulslagren hade glappat upp och släppt. Hela hjulet satt löst. Drog fast det så gott det går med fingrarna och trampade hemåt i lugnare tempo. Tog där av hjulet och eftersom jag införskaffat såväl kunskap som verktyg under alla år som cyklist så fick jag ordning på den biten ganska fort. Hoppade sen upp på cykeln för andra gången. Nu med siktet inställt på den närbelägna Fyllerydsskogen och kanske några varv på "El Plomo" för att sen köra riktig stig. Hann bara komma in i skogsbrynet då det sade "klonk" och växelförare och kedja börja slå konstigt. Stannade, tittade ned och upptäckte att något hänt med bakväxeln. Eftersom jag bara var någon kilometer hemifrån var det inte mycket att tveka på. Hem igen och meka. Det visade sig att bakväxelns fäste hade hoppat förbi låsklacken på örat varpå växeln flyttade sig framåt och uppåt och gick i kassetten. Något jag aldrig varit med om tidigare. Så loss med växeln och fixa till det. Skumt bara att det kunde hända utan att jag vält eller slagit i något. 

Tredje gången gillt tänkte jag när jag ånyo gränslade min springare. Den här gången luttrad med det mer modesta målet att köra några varv på gula slingan i Fagrabäckskogen som ligger tvåhundra meter från mitt hem. Kortare och kortare blev utflykterna. Men inte heller detta stillsamma mål kunde uppfyllas. Växlarna fungerade nu knappt alls. Sega och ville vare sig upp eller ned. Vid det här laget ville inte jag det heller. Jag valde att ge upp för dagen. Sånt här händer alltid på helger då man inte kan nå någon cykelhandlare ändå. Reservdelar hemma är en bra idé. 25 kilometer blev det totalt.

Eftersom det här äventyret dragit ut på tiden blev det heller inget mekat på Crescenten heller. Lika bra det för det hade ändå inte gått visade det sig senare.

Måndag förmiddag bjöd därför på parodiskt många turer förbi cykelhandlare. Thomas på Cykelservice hinner knappt jobba mellan mina besök, får komma ihåg att ta med mig fika dit någon gång. Jag försökte fixa till växlarna först men insåg att det inte gick. Åkte därför förbi och köpte en ny växelvajer samt bad om tips. Sen hem för att sätta den nya vajern på plats. Misstänkte att det kunde bli spännande då min nya ram har intern vajerdragning något jag aldrig skruvat med förut. När jag donade med det upptäckte jag en liten men betydelsefull detalj. Den översta biten av höljet från växelhandtaget till ramen hade fått sig en törn. Där var orsaken till de krånglande växlarna! Som tur var hade jag en bit extra vajerhölje hemma. Efter byte och justering fungerade växlarna korrekt och snabbare än en oljad iller.

När jag nu ändå var i mektagen tänkte jag fixa bodyn på mitt Crescentbakhjul också. Det visade sig inte alls gå. Shimano har bytt standard sen jag gjorde det sist och där stod jag med min nyinförskaffade insexnyckel i storlek 10 mm och lång näsa. Hade via bud med C köpt en enkom för detta då min gamla var omöjlig att hitta. Ned för backen till Thomas igen som hjälpte mig att lossa det hela efter att ha fått gräva lite djupare i sitt eget verktygsförråd. Tyvärr passade inte den beställda bodyn så den får bytas. XT var rätt, 8/9-delat var rätt sen var det tydlingen fel årsmodell. Så på med den gamla igen i väntan på beställningen. Sen justera lagren även på det cykeleländet. 

Mer mekande. Jäklar vad glad jag är över att 

jag skaffat ett mekställ!

Men eftersom växlarna på Mtbn nu fungerade och hoppet är det sista som överger människan stack jag ut på en träningsrunda ändå med en liten baktanke om att framklingorna skulle visa sig fungera nu när resten gjorde det. Den förhoppningen dog på väg mot Vikensved igen. När jag ställde mig upp och tog i rappade det värre än en gatufest i New York. Teknikträning på lätta växlar fick det bli och blev så i 36 kilometer. Sen dagens tredje runda ned till Växjö Cykelservice. Den här gången för att beställa nya klingor. Blev av märket BBB. Har inte testat dem innan men hört bra saker om dem.* Under tiden hann min nyservade telefon lägga av, skärmen reagerade inte på tryck. Men det är nu en annan historia. 

Mitt i sommaren. Strax därefter gick det inte att ta fler 

bilder då telefonen behagade lägga av

Kände mig en aning stressad då jag kikade på uret när jag passerade Risinge och insåg att jag hade 55 minuter på mig att ta mig till in till Växjö, ned till Cykelaffären, hem igen och duscha för att sedan vara på vårdcentralen för läkarkonsultation vid klockan två. Det gick och jag hann. Läkaren gav efter samtal upp för stunden, sade att vi får vänta på röntgen för att ge diagnos och nu försöka bota symptom. Mer och tyngre värktabletter blev resultatet. Jag och mina droger. Blä.

/ J - med siktet inställt på TdF, från soffan då...

* Tänkte återkomma med lite produktrecensioner av bl a däck, klingor, hjälmar, skor och kläder.

CV 8806

- Livsloppet

CV är viktigt nuförtiden. De som inte har ett kör ett. En levnadsbeskrivning genom körda cykellopp börjar skriva sig även för mig. Under tiden formar livet sig själv.

Jag som aldrig tänkte köra Vätternrundan har nu gjort det tre år i rad vilket känns märkligt när jag tänker på det. Nu ska jag tydligen köra Cykelvasan också. De två största motionsloppen i respektive kategori samma år. 

Det fanns väl någon lös fundering kring det när biljetterna släpptes i september. Även om det inte då stod högst på önskelistan vore det riktigt roligt att ha kört det åtminstone någon gång. När jag väl funderat klart var startplatserna fulltecknade och då var jag inte alltför långsam, de tog slut fort. Närmare bestämt tog det under 27 minuter. Detta trots att antalet platser ökats från 9000 till 12000 stycken till årets säsong. Det kan konstateras att det är populärt att motionera i Sverige och särskilt på tvåhjulingar.  

Mitt långloppsåkande började i mitten av nittiotalet uppe i Ludvika då Finnmarksturen var det stora loppet alla skulle ha kört. Inte lika känt som VR men ändå med den statusen att man som motionär bedömdes efter hur lång tid man behövde för att besegra 115 kuperade kilometer i dalaterräng. Nu har den tappade manteln sen några år axlats av Vasaloppets väloljade maskineri med sin cykelsatsning. 

Egentligen vet jag inte om det i grund och botten lockar mig så extremt mycket att köra sträckan Sälen - Mora på cykel så fort jag kan. Mest på grund av logistiska och ekonomiska skäl. Slår man ihop startavgift, engångslicens, frakt från målgång, boende, mat och resa blir det en rätt dyr utflykt som dessutom kräver mycket tid i anspråk. Men jag hyser inte den starka aversion mot grusvägar och skogsbilvägar som ibland luftas på t ex "Happymtb" och andra forum. Jag anser inte att den enda acceptabla formen av mountainbike bäst bedrivs i ett stenröse som man ibland kan få intrycket av när vissa kretsar luftar sina åsikter. Jag gillar nämligen all form av cykling från ren skogs- och fjällcykling i nästan stiglöst land till landsvägskörning så den formen av invändningar reser jag inte. Jag avskyr därför det nedsättande begreppet "grusvägsrally". Intressant fenomen när några få personer, som vanligtvis knappt var födda när jag började cykla mountainbike tar sig friheten att definiera vad som är "riktig" mountainbikecykling. (Blev lite upprörd där för ett ögonblick men jag tycker inte om när vissa grupper cyklister är föraktfulla mot andra.) 

Men nu är det så att jag fått en startplats i present!! Även boende och ledighet är ordnat. Har man en underbar flickvän så har man. Och det betyder att alla invändningar är raserade. För nu återstår bara de roliga bitarna. Att träna inför begivenheten, själva loppet och snacket efter. Är det något som är speciellt kring stora evenemang av det här slaget så är det stämningen på plats och  planerandet innan. Den biten är helt fantastiskt rolig! Det gäller inte bara cykling för övrigt. Det kan vara Sweden Rock eller Dreamhack, hästshower, hund- och kattutställningar, bil- och mc-träffar, friluftsmässor eller vad som helst man nu är intresserad av. Överallt där man samlar många människor med samma passion uppstår en speciell stämning som nästan går att ta på och som måste upplevas. 

Och nu är det alltså dags. "Let the träning start". Igen. Hoppas att bakhjulet och viljan håller.

Fast gårdagens cykling blev tämligen slät till sin karaktär. Inte mycket berg där inte och på landsväg. Först körde jag "rehabrunda no 3" med C som fick för sig att öka farten så mycket foten nu tillät. Heja. 

Då var frågan, vilket fordon skall väljas inför rundan?

Sen drog jag vidare och tog en sväng på egen hand. Fartlek eller något ditåt blev det. Det innebar i praktiken att jag lade på några spurter här och var samt tryckte på extra mycket uppför ett par backar i Billa och Vikensved men för övrigt körde rätt lugnt. Det blev ytterligare en vacker tur i högsommarväder om än något svalare än tidigare. 

Jag har fotograferat ett UFO i motljus i Vikensved

Det märkliga inträffade att strax efter backen i Hollstorp precis innan jag skulle svänga höger så träffade jag Per A, mannen som bidragit till min CV-start genom att sälja sin startplats. Vi språkade en stund och jag förundrades över slumpen och dess förgreningar. Sannolikheten att vi skulle mötas här just idag vid den här tidpunkten är inte särskilt stor. Jag hade inte ens tänkt att köra åt det hållet från början. Ibland verkar det finnas en mening med hur saker och ting artar sig. 

Fick just mailsvar från en Josefine på Vasloppskansliet som låter meddela att min tid från Ränneslättsturen som är ett av de seedningsgrundande loppen, räcker till startled tre i tävlingsklass. Har däremot inte den ringaste aning om det är bra eller inte. Vet nämligen inte hur många startled som finns. Men tre låter lågt och bra så det blir det.

/ J - I någon form av spår för framtids segrar