- En trevlig historia
Jag hade tänkt skriva något om Lammhultstrampet redan tidigare i veckan men livet kom emellan, så där som det gör ibland.
Lammhultstrampet
Traditionsenligt, även om det inte är en så lång tradition, gick loppet av stapeln den första söndagen i september vilket råkade vara nu i helgen som var. Det var för sjätte gången som ett antal cyklister återvände till ursprunget och Lammhultcyklisternas moderjord för att trampa någon av de tre bansträckningarna som erbjuds. I skrivande stund vet jag inte exakt hur många som startade men jag skulle gissa på att det rörde sig om 110-120 stycken. Personligen hoppas jag att fler så småningom hittar hit då såväl inramningen som landskapet gör det hela till en mycket sympatisk upplevelse. Och så får man ju ostkaka efter målgång! Extra positivt i år var att vi hade "finfrämmat" från Hisingens cykelklubb. Detta efter att vi träffats i Motala och talat om utökat samarbete mellan de cykelklubbar som mer eller mindre bojkottar Vätternrundan nästa år, i alla fall som kollektiv. Idén är i all enkelhet att vi ska försöka åka på varandras motionslopp i större utsträckning och det här var ett första och välkommet steg!
Lammhultstrampet 2013
Innan start
Själv var jag på plats osedvanligt tidigt då jag hade förmånen att få trevligt ressällskap och skjuts med herr Hemström. Då han även förestår ljudanläggningen var vi plats en stund i förväg. Det gillar jag eftersom mitt förvirrade jag får tid att göra och göra om alla förberedelser ett par gånger vilket behövs numera. Den här dagen var det dock inte så mycket att förbereda. Väderprognosen höll sig, uppehåll, en aning vind och något kylslaget med några solglimtar vilket gjorde klädvalet relativt enkelt. På med armvärmarna så var det klart. Däck, lufttryck och annat nödvändigt var redan fixat tidigare på morgonen.
Trevligt resesällskap, här efter genomfört värv.
Dagens sponsorer - Rydhs cykel & sport
Efter småpratande med alla trevliga gamänger och efter att ha bytt några ord med dagens sponsorer från Rydhs cykel & sport tog jag mig en kort uppvärmningsrunda i byn. Syftet var mest att se om cykeln fungerade vilken den gjorde med undantag för det jäkla knakandet när jag står upp. Är relativt säker på att det är den främre snabbkopplingen som försöker kommunicera med mig med valliknande klickljud så jag lät det bero. Medan jag rasslade igenom växlarna färdades jag tillbaks i tiden längs med Herrgårdsgatan förbi min gamla skola och bromsade sedan tiden och cykeln på Örnvägen där min äldsta väns barndomshem återfinns. Framsidan var ombyggd och tomten förvandlad till en sån där modern stenöken som ska vara Japaninspirerad men mest ser ut som ett misslyckat stenbrott.
Dags för start och jag ställde mig lite kavat i första startledet. Tyckte ändå att jag hör hemma där. Kikade mig omkring och funderade på hur dagen skulle arta sig och lyssnade till loppgeneral Claes som sade några väl valda ord.
Årets startfält några minuter innan det bär av. Över hundra cyklister
och en nedlagd hoj
Upplevelser från klungan
Vid tio gick starten och som brukligt är vad det masterstart ut till båthamnen vid Allgunnens strand. I år i ett mer modest tempo. Förra året bar det av i över femtio kilometer i timmen. Under tiden vi låg bakom bilen hann jag byta några ord med Håkan som cyklade bredvid mig och vi konstaterade att det inte var så många tävlande cyklister på plats. Det förändrar karaktären på klungan och medför det intressanta att vi som befinner oss några snäpp lägre i kapacitet får tänka lite annorlunda. Kanske aningen taktik, upplägg och liknande. I annat fall går det mest ut på att försöka hänga kvar i svansen på dem som kan det där med att köra cykel fort. I vilket fall är det intressant att studera den särskilda gruppdynamik som uppstår i klungor.
Förutom de ingående individerna i den märkliga varelse som en cykelklunga utgör så påverkas lopp och tävlingar förstås av terrängen och sträckningen och den var ny för i år som jag berättat i en tidigare blogg. Backarna som tidigare var koncentrerade till slutet var nu mer jämnt fördelade över banans längd.
Alla vägar i trakten är gamla jaktmarker för min del och därmed välbekanta. Stigningen efter vänstersvängen i Strålsund var nästan ett kärt återseende då "Allgunnen runt", en runda på 30 km, var den första tur som jag lyckades köra på under timman för många år sen, på en mtb kan väl kanske tilläggas. Då passeras den här backen som är cirka 65 höjdmeter eller så. Den här dagen sållade den rätt bra och hjälpte många med beslutet om huruvida de ville vara med i första eller andra klungan under resten av turen. Farten var inte extremt hög på något sätt men rätt stadig. Jag var med och drog lite för att bli varm och känna på benen och för att jag tycker den snabba utförslöpan som följer är rolig.
Loppet blev sen lite karaktärslöst eller snarare var det så att det inte fanns någon uttalad kärna av dragvilliga cyklister. En herre i rött var uppe och ryckte ibland och han hetsade en del fram och tillbaks. Annars var det en trupp som låg i täten, däribland jag fast jag sagt åt mig själv att låta bli. Fram mot dagens andra backiga parti efter högersvängen i Kännestubba bort från Hulubodavägen ned mot Portaryd drogs det lite och det fanns ett embryo till körning. Jag hängde på uppför i väntan på att det skulle hända något. Det gjorde det inte. Då drog jag upp farten utför och uppför nästa mindre puckel. Såg mätaren klättra upp mot 65 km/h och fick en liten lucka. Höll den ett tag i förhoppningen att några skulle tycka det var kul att stöta ikapp mig och sen dra upp tempot. Så blev det inte heller. Efter några meningslösa kilometer var jag tillbaks i gruppen igen. Det gick fort förbi Kråketorp ned mot Asa och det väntande jobbiga motlutspartiet upp mot Asaryd.
Efter svängen ryckte Håkan som redan tidigt visat att han verkade vara iform. Några stycken hakade på och jag minns att jag tänkte att "nu händer något". Det var också fel. Herr H var bara tvungen att lätta på trycket och när det inte fanns någon att jaga så sänktes tempot igen.
Och så höll det på tämligen länge. Men dagen var fin och regnet frånvarande. Bra cykling men inte så snabb. Tilläggas bör att det bitvis blåste en del. Det hade friskat i efter start. Men loppet kom aldrig riktigt igång.
Någonstans efter Källreda på väg mot Tolg seglade två rödklädda cyklister iväg. Minns inte vilken klubb de tillhörde men jag tror att de var från Älmhult med tanke på färgerna. De fick en liten lucka och jag minns att jag tänkte att dem kör vi lätt ikapp när vi känner för det bara vi hjälps åt.
Tidigare under färden inträffade ett märkligt och glatt återseende. Någon körde ikapp mig och frågade "det är John va?" Det var jag tvungen att tillstå även om jag inte direkt kände igen vederbörande som visade sig vara en gammal bekant från Lammhultstiden som numera bodde i Borlänge. Marcus var duktig på skidor men hade skadat ryggen och därmed fått lägga den karriären på hyllan. Som alla andra nuförtiden cyklar han för att hålla sig i form.
Ingen brydde sig om de två i täten och de fick några hundra meters lucka vid kyrkbacken i Tolg och upp mot svängen efter Nykulla. Där blev det lite kalabalik i förstaklungan som nu krympt till kanske något tjugotal cyklister då vi skulle svänga vänster in på Målajordsvägen. Några fortsatte rakt fram eftersom depån som var gemensam för de olika sträckorna befann sig där och bananer hägrade. Jag kunde inte svänga även om jag visste vart vi skulle då jag låg i högerled. Vi fick stanna, vända och när vi skulle dra iväg ekade det bakfifrån något i stil med "vi kan väl låta alla vara med i ett sånt här läge". Så blev det vilket visade sig dumt. De i täten fick då ytterligare tid på sig att dra ifrån. Jag satte sen full fart på den långa raksträckan med vinden i ryggen med tanke om att minska avståndet till de bortflyende. Sällskap fick jag inte. Ensam blev jag, igen. Stannade upp och väntade in de andra och insåg att jag bränt krut i onödan.
Inte förrän vi svängt in på Rottnevägen hände något. Det var Håkan och någon till som styrde upp det hela och fick igång en kedja som jobbade på bra i vinden. Tror vi var sju åtta stycken som var med och drog i den som mest. Men rätt snart tacklade det hela av. I fjärran kunde vi skymta de röda som distanserat oss. Om de femtontal bakom oss inte kunde, förmådde eller ville hjälpa till vet jag inte. Men vi var för få för att köra ikapp och efter backen upp mot Eknavägskälet både kände jag och sade "jag struntar i att dra mer". Förstår inte poängen med att några få skulle köra slut på sig i jakten på täten för att sen bli ifrånåkta i de sista backarna mot mål. Vi var tämligen jämnstarka cyklister så några fler kunde ha hjälpt till.
Efter detta sjönk farten dramatiskt och till detta bidrog att några britter (!?) i klungan ständigt förstörde försöken att öka tempot. De hade en ung kille klädd i en "UK Youth"-tröja som troligen var bra på att spurta som ständigt låg där framme men aldrig gick upp i vind. Men jag vet inte om de missat att det inte är någon poäng att spurta om en tredjeplats i ett motionslopp.
Farten var vid något tillfälle nere i tjugofem och snittet dök även det. Ett tag handlade det om ren transportcykling och jag passade på att njuta av vädret och fundera på hur fort det skulle gå i Berg- och Lädjabackarna samt på om jag trots allt ska vända på min styrstam för att få en mer aggressiv sittställning. Men så jäkla pigg i benen var jag inte längre. Därtill hade jag tagit för mycket vind.
Som väntat var det några som tryckte på upp mot kyrkan i Berg. Det handlar om en kort brant backe på över 10% lutning och den typen passar mig sällsynt illa. Klungan sprack för ett ögonblick och kände mig inte så motiverad att köra hårt. Men på rakan efter kom Marcus Å susande och sade "vi kör ikapp dem i jämnt tempo". Det gav mig ny energi och jag tryckte på och väste mellan sammanbitna tänder "jag kommer". Vi och några till kom ikapp vid korsningen vid Furuledet och efter nedförsbacken var jag en av de första in i backen.
Den ofta avgörande Lädjabacken blev synnerligen odramatisk. Alla i gruppen hade ju förutom rycket i Berg sparat sig vilket medförde att alla kunde hänga med och inget hände. Jag hade föredragit om alla varit lite tröttare och täten samlad istället. Efter backen gjorde jag ett ryck i slakmotan mot Rösås för att se vad som skulle hända. Mycket riktigt, jag fick en svans. Någon annan ökade farten och en ny svans bildades. Meningslöst att försöka rycka här. Den unga engelsmannen blev äntligen upptvingad i täten och fick dra en smula. Sen gick Marcus Å upp och höll fart trots krampkänningar i vaderna.
Efter sista svängen in mot målgång vid sjön blev det fartökning och lite körning. Jag funderade på ett uppdrag åt Henrik eller Adam som är bättre spurtare än jag och sade det. Ville inte att smöråkande britter skulle placera sig alls. Men så blev det inte. Håkan, Adam och Henrik sprätte till från kön och fick några meter. Sen blev det någon halvhjärtad spurt från min sida i klungan bakom och jag tror att jag hamnade runt 7-8 plats totalt.
Tiden på den 93 kilometer långa banan blev 2.34 om jag minns rätt vilket ger ett så lågt snitt som 36,4 km/h. De som kom först var runt 4 min före i mål hörde jag sen. Men jag var och är ändå nöjd med både min insats och loppet i sig. Mitt mål uppnåddes: Att köra så bra som möjligt under rådande omständigheter och dagsform samt ha lite kul på vägen. Mission accomplished som det heter på utrikiska.
Målgång vid sjön Allgunnen
Ostkakedags
Naturaliserad smålänning som jag är så är jag mycket förtjust i ostkaka. Och har man ingen annan anledning att cykla Lammhultstrampet så kan man ju göra det för fikat efteråt. Stämningen var god och så där lite lagom mosig som den brukar vara efter cykellopp. Det är inte särskilt många som spritter av energi vid det här laget. Batterier behöver laddas och erfarenheter dryftas. Överlag verkade folk vara lika nöjda som jag.
Liv i luckan?
Delar av förstaklungan fikar vilt
Den kanske viktigaste delen av en cykeltur - eftersnacket
Nu återstår mest att uppsöka min paulun för en stunds kontemplation. Imorgon skall det cyklas kort och fort då årets sista tempocup skall köras i och med den andra "Tävelsåsmilen". Jag tror jag greppat bansträckningen - den går rakt fram i tio kilometer och man slutar trampa när någon viftar och hojtar åt en. Det skall nog till och med jag klara.
/ J - i klungan, i världen, i dag
