Cykelvasan 2013, del 1

- Sveriges största Mountainbiketillställning

"I fädrens spår för framtids segrar", tja jag vet inte jag. Eller så kanske det blir "framtids segrar" så småningom eftersom årets cykelvasa för min del blev lite av en blandad kompott och därför inte enbart kändes som en seger även om det var ofantligt skönt att gå i mål. Vid det tillfället var jag dock mest trött och lerig. Loppet blev delvis inte som tänkt var nämligen. Det fanns flera slagna hjältar i mål kunde dock noteras, inte bara jag var halvt utmattad - det fanns några till som tyckte det blev en smula jobbigt under färds gång. 

Det är många intryck att sortera bland så här efteråt. Men en oförglömlig resa och många bra minnen blev det. Somligt har med cykling att göra annat inte.

Träningsförberedelserna inför själva loppet kunde väl varit mer strukturerade. Men med diverse tekniskt strul veckorna innan i åtanke och taget i beaktande att jag inte visste om att jag skulle köra förrän tämligen sent då det hela var en present så var jag i någorlunda dagsform. Upplägget under veckan innan fungerade bra och inkluderade ett "upptramp" dagen innan själva Vasan. I det här fallet innebar det att jag och C inledningsvis cyklade från Sältorget ned till Sälens by för att där ta reda på hur man bäst tar sig till startområdet i Berga by. Det är nämligen inte alls helt självklart om man inte vet vart det ligger och inte trampat dit förut. Vi följde banvallen. Väl där körde jag uppför den inledande backen på ca 5 kilometer och sen körde vi tillbaks till bilen igen. Blev rätt kuperat med tanke på att den inledande backen är på runt 150 höjdmeter och färden upp till bilen bjöd på ytterligare ca 250 höjdmeter. Men benen kändes som de skulle och cykeln fungerade bra. Minus det jävla klonkandet från cykelröven när dämparen är låst som numera är lokaliserat till fästet mellan länkage och bakdämpare. Hoppas någon mekaniker kan ägna sig åt helbrägdagörelse.

När jag körde upp mötte jag få cyklister, en handfull, men desto fler bilar med tomma cykelställ på taken som uppenbarligen var här för att reka. Jag låg stadigt och lugnt på 17-18 km/h uppför för att inte dra på mig någon syra alls och tänkte att några kilometer i timmen fortare kommer det att gå imorgon. Gäller dock att inte förhasta sig då det är långt kvar efter den inledande stigningen. De två första kilometrarna är brantast sen blir det slakmota ytterligare några kilometer och i princip går det uppför de första sju kilometrarna. Gillar inledningen på så vis att man blir ordentligt varm. Men det gäller som sagt att vara aktsam och kasta ett getöga på pulsklockan ibland. Några gram mjölksyra kan vara märkligt tungt att släpa omkring på. Passade på att njuta av utsikten och notera att det fanns en damm ungefär där jag planerade att öka min fart oavsett vad andra gjorde i inledningen av loppet. Fick osökt minnesvibbar från 90-talets sträckning av Finnmarksturen och inledningen där upp till Slamdamm. 

Det är några mil att köra till Sälen för oss sydlänningar som bor här nere i palmers land. Runt de 60 eller strax därunder beroende på vägval. Som vanligt frihandsnavigerades det en aning med lite mer generell riktning i rätt vädersträck som guide än karta. Då kan man hamna på avvägar en stund. Sådana känns igen på att man hamnar i ett nedlagt bruk och vägen liksom slutar. Annars är inlandsvägen, RV26 ett mer säkert tips. Efter utflykt i spenaten återgick vi till den. 

Resultat av spontannavigering

Annars gick resan upp ytterst bra. Det är intressant att se hur antalet bilar med cyklar på tak och därbak ökar ju mer norrut man kommer. Och det här var redan på torsdagen bör påpekas. Det var bara att följa strömmen. Runt 12000 cyklister och några "hangarounds" skapar en viss trafik. 

Fler cyklister än vi som tyckte att det var lunchdags vid Nässundets station

Avfärdsdags från Växjö, allt packat?

Vägen upp bjöd även på strålande väder både för bilåkning och cykling. Vid det här laget såg det ut som om de något olycksbådande väderleksrapporterna skulle spå fel. Men det var ju några dagar kvar. Och regn har en tendens att höra ihop med cykellopp. Så på något vis hade jag en mental förberedelse för det även om jag avskyr lera.

En anomali i fjällen, sol

Cykeln var i alla fall pigg efter resan, det var inte vi. 

Närmare sju timmar i bil sätter sina spår. 

Nummerlapp och dylikt hämtades på fredag förmiddag eftersom vi var uppe rätt sent på torsdagen och det är skönt att inkvartera sig och ta det lugnt vid ankomst. Vid tävlingscentrum träffades även några muntra gamänger från Lammhultcyklisterna och Växjö med omnejd. På eftermiddagen efter ovan nämnda upptrampstur så insöps inspiration genom att se på när några ur eliten körde Cykelvasastafetten. Efter det kändes motivationen på topp faktiskt och det bar av hem till stugan för att förbereda inför morgondagen. 

För cyklister som inte mekar själv fanns "sistaminutenservicepaket"

att köpa. 

Alla prylar skulle gås igenom och läggas fram och så förstås sedvanlig cykelkoll. Den inkluderar att se till att bromsar och växlar fungerar, se till att alla skruvar sitter där de skall och fast, att hjulen inte kollapsat och att dämpartryck och däckstryck är enligt plan. Det sistnämnda kollas även på morgonen förstås. Den enda sistaminutenjusteringen som gjordes var att spänna styrlagret en smula. Inte så det glappade direkt men det kändes rätt. 

Däcksval och lufttryck hade jag bestämt sen tidigare men med facit i hand kanske annat bakdäck hade varit att föredra. Återkommer till det. 

Allt framlagt och förberett. Det man inte har i

huvudet får man ha i planeringen...

Nummerlapp till Cykelvasan 

på plats. Nu är allt klart.

Efter en tämligen lång och intensiv dag blev det sen efter mat en avkopplande bastu med tillhörande pilsner. Just den där bastun var kanske inte någon riktigt bra idé skulle det visa sig. Förvisso blev jag avslappnad och somnade gott men det där med vätskebrist...

Återkommer snarast med en "RaceReport" angående själva loppet. 

/ J - framgångsrik säljägare

Laddar

Här kommer inom kort funderingar från årets Vasa. Just nu laddas det frukost och görs försök att bli av med kramp som jag fick inatt.

/ J - återkommande

Måndagstur igen

- Nu blev det som tidigare tänkt

Eftersom helgens träning mer hade karaktären av upptäcktscykling och blev ett distanspass var det dags att ladda ur benen igårkväll. Måndagstur igen och även den här gången tänkte jag genomföra den på mountainbiken för att få lite fart i benen. 

Vi var inte så många som samlats på torget den här något blåsiga och faktiskt aningen kylslagna kvällen. Men ytterligare ett par Vasaloppscyklister förutom jag själv dök upp på mtb. Jag räknade till tre. Uppenbarligen fler som hade samma tanke som jag. 

Frifart kände jag kunde bli lite vanskligt för mig, särskilt i rådande vind. Heldämpad, 26-tumshoj på 12,7 kilo är väl inte helt optimalt för att köra i farter över fyrtio när det är precis att jag klarar det på min racer. Så det avstod jag även om det varit en utmaning. 

Herr C däremot drog glatt iväg med den gruppen. Men så kör han också ett helstelt kolfibermonster som väger mindre än min landsvägscykel. Själv valde jag att köra med "32-gruppen" som idag blev ovanligt stor med över tjugo cyklister vilket senare märktes då farten bitvis var mycket ryckig. Nu gjorde det mig inget eftersom jag tyckte det blev bättre träning och mer "tävlingslikt" då. Men jag kan tänka mig att de som låg på "gnällen" tyckte det var tungt. 

För övrigt körde jag exakt med de kläder och den utrustning jag tänkt begagna mig av på lördag. Lammhultsstället med kort tröja med linne under, korta byxor och kvällen till ära armvärmare i den lite kyliga kvällsluften. Möjligen förstärker jag med en vindväst om det är riktigt regnigt och jävligt på lördag, annars inte. 

Turen var bra och farten lagom för att trampa skogshoj i om man körde med grupp. Att det gått väldigt fort i frifartsgruppen framför oss bevisades av att vi plockade upp någon på vägen runt Krokvik som släppt därifrån. Några i vår grupp ville bevisligen även de köra fortare och farten ökade markant när de var framme i täten. Andra tog det lite lugnare. Jag avvaktade mest och följde med. Hade inga planer på att stressa på något vis.

Det visade sig bli bra träning och när det var dags för "frifartsdelen" mellan vägskälet efter Dänningelanda och Bergunda ridstall så bar det av i lite högre tempo. Upp i spets och först med att öka farten tror jag Peter var sen hakade några stycken på, däribland jag. Tappade dock några meter och en lucka uppstod när farten faktiskt gick över femtio ett tag. Någonstans i de farterna räcker inte utväxlingen till längre. Kunde dock täta efter några hundra meter och även en stor del av klungan bakom kom ikapp. 

In mot Bergundabackarna kom ett nytt ryck och jag hakade på även där även om jag bestämt mig för att inte ligga i tät. "King of the hill" blev Dan som bestämt sig för det. Jag brukar stumna mot den sista lilla svackan vid toppen men klarade den bra idag. Var över krönet bland de första. Sen blev det vild körning mot stallet med många dragvilliga avslutat med en spurt. Lyckades i den komma bland de fem första. Mycket nöjd med det med tanke på att det inte är min specialité och att det gjordes på en mtb. Farten slutade runt 54 km/h där.

Sträckan blev totalt 74 km och klarades av på tiden 2.15. 

Benen kändes relativt fräscha och det var det besked jag ville ha inför resten av veckan. Idag blir det vila från cykel och imorgon blir det en lugnare tur. 

/ J - skogscyklist på villovägar

Båstadscykling

- Åska över åsen

I morse var det kallt att cykla hemifrån. Jacka på, undrar månne om hösten kan tänkas vara i antågande? Solen skiner för stunden men regnet avlöser med jämna mellanrum vilket även kännetecknade gårdagskvällen och inte minst helgens väder. Ömsom sol ömsom hällregn. Det gällde att passa på mellan skurarna. 

Det första som skulle passas var chansen att fly Växjö. Antingen gillar man jippon som Karl-Oskardagarna eller gör man det inte. I år gillar jag det inte. Och när jag såg att Axels tivoli satte upp några åkattraktioner var det bara att fly. Tror inte det hänt mer någon enstaka gång att det inte regnar när de dyker upp. 

Totempåle att dansa regndans kring?

Kosan styrdes istället i riktning sydväst. Jag har blivit smått förälskad i Båstad med omnejd. Om vi bortser från de mer uppenbara sociala orsakerna därtill så finns ju både hav och nåja, inte berg men i alla fall en pampig ås. Mitt i allt detta kan man hitta underbar cykling såväl på landsväg som i skogen. Den här gången hade jag med mig min skogscykel. 

Grundplanen var att mitt i födelsedagsfirande och mellan dånande åskskurar hinna med ett cykelpass i helgen inför lördagens Vasalopp. Tanken var därför att undvika de brantaste höjderna och istället köra på slätten norr om åsen och dra mig mot Laholmstrakten på något vis. 

Som alla andra briljanta planer jag har gick det åt skogen direkt. Både bildligen och bokstavligen. Den låg ju där så lockande, åsen. 

Redan efter ett par hundra meter var jag på väg uppför en såphal nyregnad stig i bokskog. Resliga månghundraåriga bokstammar runtomkring. Tittade så mycket på några av dem att jag körde över kanten. Blev som tur var hängande på en sten. Det är brant där. 

Mäktig bokstam och jag älskar träd

Båstad från ovan. I nedre bildkant den av 

landsvägscyklister fruktade Tarravägen.

Brant bäckravin vid Bockabäcken

Efter att ha blivit rejält uppvärmd samt därefter fått en kylande störtskur i huvudet så begav jag mig mot dagens huvudattraktion, havet. Idag lät det vresigt. 

Om jag var orolig för att den nya drivlinan inte skulle bli insliten i tid till Vasan så kunde jag släppa de farhågorna nu. Kletig lerig bokskogsjord ersattes raskt med havssand. Efter några hundra meter strand krasade alla rörliga delar ljudligt. Det lät som om något ville gå av. 

Tillbakablick, lämnar Båstad

Efter en stund slutade det krasa i takt med att cykeln blev torr. Istället blev det sandpapper av finkornig havsand som övertog slipandet. Jag stannade en stund och njöt av vinden i ansiktet och lukten av frihet som havet förde med sig. Kände även en smula oroligt på bakhjulet så inte det glappat upp igen. Det hade det inte. 

I den riktningen tänkte jag färdas. Mot horisonten

Den tidigare grovslipade, sen sandpapprade drivlinan fick nu en rejäl sköljning med saltvatten för att ytterligare testa materialen. Jag är säker på att det inte är något som rekommenderas i diverse manualer och jag insåg väl att det inte var helt säkert att göra så. Men havet gick inte att motstå. 

Det är något poetiskt över när havet

sköljer bort spåren efter mänskliga aktiviteter

Det tog inte lång tid att konstatera det jag redan visste. Min för Vasan optimerade däckskombination med 2,1" fram och 1,9" bak med relativt högt däckstryck var fullkomligt usel för "duneracing". Däcken skar ned i allt som var mjukt men gick desto snabbare när underlaget var något fastare. Jag kom på att det brukade vara folk som sprang längs med stranden även om jag inte mötte någon den här dagen. Begav mig därför ned till strandbrynet där vågorna mötte land. Perfekt underlag. Släppte dämparna och susade iväg. Underbar känsla. Doft av tång och salt, vågorna dånande till vänster och vinden från sidan. Det var jag och havet, inga andra där. 

En tämligen öde strand

De få som var där stod och sov

Vid den här stunden behagade solen lysa effektfullt mot en kuliss av mörka moln och jag hittade några av de få personer som begett sig mot havet denna blåsiga dag. 

Några kite-surfare var de enda som hade hittat ut i den friska vinden, 

åskan lurade vid horisonten

Jag följde havet en tid för att sedan köra på en slingrig mindre stig som gick parallellt med stranden på dynerna mellan vatten och bebyggelse. Efter ett tag blev det för sandigt och mjukt för mina däck och jag dök in i naturreservatet Hökafältet istället. 

Rolig, bitvis teknisk och svängig stig. Inte så Vasaloppslik dock

Eftersom jag nu befann mig så nära så var jag tvungen att köra över Lagan. Gjorde så parallellt med motorvägen där det finns en cykelväg med egen allé. 

Alla cykelvägar borde

vara alléer.

Vände sen om för att istället köra under motorvägen i ett par tämligen låga rör för att istället komma ut i en annan del av naturreservatet med mycket fina stigar. Riktigt rolig cykling. Bruset från havet ersattes tyvärr av bruset från trafiken. Dieselmoterer har inte inte samma klang som vågor. Stannade för att ta något kort, idissla banan och sträcka på stel korsrygg. 

Där flyter Lagan i stilla ro

Körde längs med Lagan en stund innan jag dök ned mot havet igen. Den här gången tog jag dock inte stranden utan begav mig efter lite asfaltskryssande genom bebyggelse in i Skummeslövs sanddynsreservat. I de delarna som ligger en bit från havet finns tallmoar som påminner lite om småländska eller möjligen till och med norrländska diton. Många fina slingriga stigar finns där och inte en människa träffade jag på. 

Del av Skummeslövs sanddynsreservat

Mer söderut i reservatet

Kedjan var nu snustorr och rasslade förnöjt. Alla spår av den rikliga inoljning jag gjorde innan avfärd var nu borta. Det förde med sig att jag då och då fick tendenser till "chainsuck" då jag cyklade på lillklingan fram. De som inte vet vad man använder en sådan till kan pröva att cykla i sand ett tag. 

Vad som skulle ha blivit ett träningspass inför CV med tempokörning i hög fart på grusväg, företrädelsevis platt, blev istället allt annat än det. Branta stigningar i blöt bokskog, körning på åskant följt av cykling vid havet, bredvid havet och i havet. Trampande i sand, över sanddyner och omkull i sand. Man faller mjukt. 

Mycket mer likt en härlig upptäckarrunda med blandad mtb-körning. En "Antivasalopps- träningsrunda" om man så vill. Precis den sortens turer jag älskar och som fick mig att börja cykla i skogen från början. Ett rejält träningspass för själen som blev mycket starkare och spänstigare.

/ J - med saltstänk i skägget

Helgasjön runt

- Ett motionslopp betraktat lite från sidan

Då är den andra delen av "Kronobergstrippeln" över. I söndags sökte sig runt 140 personer till starten vid Sandsbro skola för att trampa endera den korta rundan på 55 km eller den nya längre sträckningen på 115 km av Helgasjön runt.

Jag var inte en av dem som stod på startlinjen i propagandavädret. Den här gången var det min tur att vara funktionär ansåg jag då jag siktar på att delta i Lammhultstrampet istället. Bansättning var en av uppgifterna som jag var inblandad i. Något som visade sig ta lite tid i anspråk. 

Att kvällen innan köra de 115 kilometrarna med bil samt stanna ett trettiotal gånger för att hoppa ut och banka fast skyltar visade sig ta lång tid. Snittet för bilkörningen understeg det som tätklungan senare åstadkom i själva loppet. Jag, Dan och Märit färdades i den svindlande hastigheten av 38 km/h. Men samarbetet var gott och stämningen på topp. Dan var rorsman, jag gast och Märit loggade nogsamt.

För den som söker vägledning i livet

Sträckningen som skulle skyltas. En liten ändring gjordes vid 

Kalmarvägen/Kalmarrondellen

Runt tre timmar senare var den långa banan markerad. De inledande sträckorna i stan på båda rundorna sparade vi till morgonen innan start för att ingen lagom förfriskad person eller möjligen busig yngre förmåga skulle vända på eller rycka upp skyltarna under lördagskvällen. En plan som nästan fungerade. Trots den försiktighetsåtgärden var det någon som allokerade en högersvängsskylt i Tävelsås vilket förorsakade en del navigeringsbekymmer för några deltagare. Skylten återfanns senare ett par meter ut på en åker bakom en gräsvall. Där var den svårläst. Det märkliga var att det skedde under loppets gång. De första klungorna hade sett den men när de senare kom var den borta. 

Det är alltid svårt att bedöma hur många som kan tänkas dyka upp till starterna på den här typen av mindre motionsarrangemang. Helgasjön runt har hittills varit det klart minsta av de tre loppen i trakten och för att om möjligt ändra det har tidpunkten ändrats för att bättre passa med semestrar och annat. Vid den här tiden på året har åtminstone några hunnit hem igen. Men den största enskilda faktorn, särskilt för den kortare rundan, är nog vädret. Och den här gången var det på topp. En strålande sensommardag bjöd på sol, mycket värme och tämligen lätta vindar. Så de yttre förutsättningarna var utmärkta. 

Loppgeneral för Helgasjön runt, Joakim, i full fart

I väntan på start, Helgasjön runt. Foto: Märit Kemner

Efter att ha satt de sista skyltarna på korta banan begav sig Herr D och jag till korsningen vid RV25, "Kalmarvägen", där vi skulle agera flaggvakter. Någon trafik att tala om kom det som tur var aldrig och det gick snabbt att lotsa ut cyklisterna i högersvängen ned mot den stora rondellen. Sen var racet igång för vår del. En eftersläntrare hade tappat en kvart men alla andra var tämligen samlade då det bara gått några kilometer hit. Men loppet börjar med en slakmota/backe upp till Glasrikets golfklubb så redan där får man nog bestämma sig för vilken fart man vill välja för dagen. Att ligga i tät kan kosta på. 

Sen packade vi ned skyltarna som sade "cykeltävling pågår" för att förflytta oss till nästa korsning som var vårt ansvar. Den när cyklisterna skulle ut från Bergundavägen och korsa 23an mot Älmhult i en vänstersväng. Här var trafiken mer intensiv och farten på bilarna högre. Inget annat att göra än att stoppa samtliga cyklister. Det blev mycket demokratiskt då alla de tre tätklungorna fick stanna ungefär lika länge för att det skulle hinna bli en lucka i den strida strömmen av bilar. Den här korsningen skall på något vis bort från kommande lopp om det bara är möjligt. Justeringar av banan är nog tvungen. Det är något jag skall sätta mig ned och kika på tämligen omgående för att kunna lägga några förslag. 

Nu var loppet i full gång och tätklungan på runt tjugo-tjugofem personer hade skaffat sig runt fem minuters ledning. Det hördes även på någras andhämtning när de fick en ofrivillig men i vissa fall kanske efterlängtad minipaus vid stoppskylten. En medryckande berättelse från tätklungan står Håkan för och finns att läsa här!

Anmärkninsvärt och glädjande var att inga incidenter inträffade under loppet vare sig med annan trafik eller mellan deltagarna. Inga vurpor, inga krascher eller mekaniska problem inrapporterade. Jag tror inte ens jag hörde talas om någon punktering. Det enda jag behövde vara behjälplig med var att fixa en broms som låg an på framhjulet. En stackars man hade kört så i några mil och visste inte exakt hur han skulle göra då han enligt egen utsago var novis på området. 

Dan och jag var färdiga med flaggviftandet efter det att de större klungorna passerat riksvägen och vi begav oss istället via startplatsen till målrakan utanför Långarör på Rottnevägen. Platsen var vald för att ha god sikt och därmed försöka undvika krångligheter vid eventuell spurt. 

Här en mycket öde målraka i väntan på de första

cyklisterna

Vi bedömde att täten skulle hålla runt de fyrtio i snitt och därmed vara i mål runt klockan ett. Det stämde väl och fem i dök det upp en tätklunga vid horisonten. Kommer inte riktigt ihåg hur många det var i den men det spurtades friskt. Avgick med "segern" gjorde Albin som håller på att utveckla en riktigt bra spurt kan konstateras.

Först i mål, Albin Larsson. Foto: Märit Kemner

Roligast för oss vid mål var kanske att precis samtidigt som klungan närmade sig gick en något mer långsamcyklande deltagare från korta rundan i mål. Iklädd rutiga kortbyxor och sandaler på en cykeln försedd med barnsadel trampade han i godan ro utan att se att det närmade sig en vilt spurtande klunga i 55 kilometer i timmen bakom honom. På något foto ser det ut som han vinner spurten!

/ J - någorlunda funktionär