Måndagsturen 2014

- Säsongspremiären för gruppcykling avklarad

Cyklister verkar följa sina egna fysikaliska lagar. Sakta samlas de, till en början några få sen allt fler varpå någon form av kritisk massa uppnås och en reaktion startas. Små grupper knoppas och avskiljer sig sen på amöbavis och glider iväg från den bubblande sjudande samlingen. Och sen är den igång - träningen. Kalvar på grönbete.

Platsen är förstås stortorget i Växjö stad, tidpunkten strax innan sex och dagen som alltid en MÅNDAG. Årspemiär för sommarupplagan av den numera så populära måndagsturen.

Bland de närvarande fanns förutom en god representation av arrangerande Lammhultcyklisterna även grupper av Ride of Hope-åkare, frilansande motionärer, nystartade Wexiö Velo och glädjande nog en hel del förstagångsdeltagare. Luften surrar av småprat, förväntan och en och annan trimmad gatbil i bakgrunden.

Som vanligt körde vi i fartgrupper och med tanke på den fysiska ruin min uppenbarelse är valde jag en mer modest inriktning för kvällen. 32 km/h i snitt lät lagom så där hoppade jag in. Det lockade att kliva upp någon grupp men det var minnenas kranka blekhet som spökade. Jag är inte där jag var under förra säsongen för att uttrycka det milt. Så jag undrade lite över hur benen skulle hålla. Pinsamt men sant - det här skulle bli årets hittills längsta tur för min del. Inga distanspass under bältet här inte.

Dagens 32-taggare, förlåt ledare

Det märktes i starten att det var fler än jag som inte kört så attans mycket i grupp än i år. Lite vingligt var det bitvis och momenten att ligga tätt på rulle, hålla leden i sida och växla i täten gick väl sådär men inte allt för illa. Men det löste sig tämligen omgående även om vi alla tror jag körde med extra säkerhetsmarginal. I vilket fall som helst lyste alla incidenter med sin frånvaro. Skönt.  

Cyklisterna börjar flockas, först några få

sen allt fler

En folkmassa blev vi till slut -

Aningen skev bild av aningen skev fotograf

Moder natur bjöd på äkta aprilväder. Soligt vid start och mål, en aning regn och väta på mitten och vindstilla för det mesta. Dock var det tämligen kylslaget. Som seden bjöd hade jag för lite kläder på mig. Skoöverdragen lämnade jag hemma eftersom det var så soligt. Och överdragsbyxor verkade byngligt så även de lämnades åt sitt öde och jag struntade i tjocka handskar - det är ju vår. Dumt tänkt, riktigt dumt tänkt. Rejält nedkyld när jag kom hem. Det sprängde sådär barndomsilla i fötterna när jag stod i duschen efter hemkomst. Märkligt att man aldrig lär sig. Gamla hundar kan inte lära sig sitta, de fryser för mycket.

Själva rundan var den sedvanliga och vår grupp valde det kortare alternativet för att inte överraskas av mörker även om en mäktig fullmåne ackompanjerade oss mot slutet och hängde där över Växjösjön när vi återvände. Ingen särskilt hade hänt med vägarna sen förra året förutom att något räcke hade tillkommit vid Ållaryd. Vägbeläggningen är grov i de trakterna och det känns bra med tanke på att man sett på Paris-Roubaix i helgen. Fan vad spännande det var förresten.

Vi tog det rätt stilla i början och det gick tämligen lugnt uppför de inledande backarna vid Högstorp och Billa. Som vanligt skruvades farten upp mot slutet och det gick bitvis fort i trakterna av Osaby. Någon del av det kan ha varit mitt fel. Jag har verkligen ingen koll på trycket i pedalerna och är mest glad om jag kommer upp för ett motlut. Men större delen av resan var behagligt lugn för min del. Benen kändes rätt pigga med tanke på att jag inte trampat mer än 45 mil eller så inför dagens begivenhet. Vid samma tid förra året hade jag passerat 2600 km ute. Det är viss skillnad.

Som så ofta körde vi lite "fri fart" sista biten från Torpa till Bergunda. Nu var det väl inte direkt någon som hade "tävlingsben" men vi är några farbröder som trampar på så gott vi kan. Och den som påstår att de inte tar i alls i den avslutande spurten ljuger. Jag vevade på efter bästa förmåga och kom uppför den avslutande backen och kunde t o m köra en liten spurt på slutet. Nöjd med det eftersom det visade att jag förvisso är gravt handikappad av massa extra kilon men att jag inte är död.

Sen gled vi i samlad tropp in mot torget igen och jag cyklade mot en hägrande äggakaka med fläsk och lingon. Det och nedkylda fötter kan motivera vem som helst att skyndsamt bege sig hemåt.

Arrangörsklubb

/ J - måndagsrapportören

Inför måndagsturen

- I afton dans

Ikväll blir det någon form av premiär. Måndagsturen är på banan i sin sedvanliga sommarskepnad igen. Samling vid stortorget i Växjö för avfärd 18.00.

Jag planerar att vara där.

Entusiasterna och de träningsbenägna har förstås hållt igång längre än så och varianter av måndagsturen har pågått hela vintern. Själv tillhör jag inte den skaran i år. För mig blir det gruppcyklingspremiär och en av årets eviga omstarter. Antalet avverkade kilometer i år är förbluffande få. Men de skall få sällskap av fler var det tänkt.

Kvällens begivelse blir därför ett utmärkt tillfälle att praktisera det som ibland kan sammanfattas med "begränsningarnas välsignelse" - ett uttryck jag lär få anledning att återkomma till.

/ J - snart på rulle

Spyderco Lum Chinese

Klicka här för att komma till texten du söker!

Den återfinns numera på bloggen:

Knivigt värre

Välkommen!

Prosa

- Om torsdagen

Idag börjar den igen. Som så många gånger förr. Framtiden.

Den är populär, många som pratar om den i varierande ordalag och olika sammanhang. Ljus och mörker. Planer.

Telefonen brummade som en nallebjörn på bordet bredvid sängen och vibrerade sig över den ciselerade ytan. Det var överenskommet. Jag hade sovit förbi väckarklockans intensiva snoozetjat och behövde närma mig verklighetens vakenhet.

I drömmen var jag annars klar.

Det händer mycket nu - hjärnan sorterar och inordnar i fack. Intellektet och jaget försöker samlas innan match för ett peptalk. Temat - att inte falla in i gamla mönster utan att släppa fram alternativa sätt att tänka.

På scen: Le noveau J.

Det dolda

Ut genom dörren for jag. Håret som en strut bakom mig och näsan framåt. Sniffade i luften. Det doftade kallt och kvardröjande fukt. Jag doftade Jean-Paul Gaultier som vanligt.

Våren tog sats och tvekade. Den är inte lika tuff som jag tänker jag högmodigt och trotsar genom att låta bli handbeklädnad. Det kostar på. Händerna får betala vad jag är skyldig.

Pendelcykling - jag försöker slå årets bästa tid från hemmet. Som jag gjorde som barn. Öppnar fint runt vänsterkurvan och ut på första rakan och över fartguppet men stöter snart på trafik. Sneddande bil i korsning, tappad fart. Tittar senare på rökare utanför gymnasieskola och tänker "är inte det omodernt nu när twitter och instagram finns?"

Sen inser jag att farten inte räcker. Tittar ned och blir överraskad. Jag är benlös. Skönt att det finns en förklaring.

Svävar ljudlöst som en kråka i granskog resten av resan på min grå Crescent.


/ J - rapporterar från det faktiska

Vardagstisdag

- Nedförsbacke

Det är tur att cykeln hittar själv från hemmet på norr till slutdestinationen. Jag är så trött att jag inte förmår navigera. Håller fast i styret och litar på omständigheterna och vrider planlöst på styranordningen då och då. Vänster och omväxlande höger som man ska. Som tur var är nedförsbacke åt det hållet. Det är grått men varmt ute.

Jag har blivit tandläkarbefriad idag. Trodde jag skulle dit tidigt imorse för rotfyllning. Skönt att slippa för stunden men det hade varit skönt att få det överstökat.

Istället skall jag dit i maj och då är det ännu varmare. Om man inte bor i Nikkaluokta. Jagt hörde på radion igår att de ståtade med minus tjugofyra grader på morgonen. Sverige är ett mycket avlångt land i vissa avseenden, som geografiska, kan konstateras.

Det vädret har inte vi tack och lov. Här ligger tungsinnet och en mild gråhet över en annars alltmer grönskande vår. Naturen tar nu sats från vila till vårkaos.

Mer grönska och vår kunde man studera i helgens Ronde Van Vlaanderen som var en imponerade historia. Som vanligt kanske skall tilläggas. Kullersten, smala gator, lång distans och brutalt branta korta backar tar sin tribut och kräver sin cyklist. Och cyklisten var förstås Fabian Cancellara för andra året i rad. Det är få förunnat att försvara en sådan titel. Mycket imponerande.

När jag såg det blev jag cykelsugen. Sen tittade jag ut på vädret och ändrade mig. Jag är lite solskenscyklist än märker jag. Istället drack jag en kopp te.

Har lite ont i mitt skenben efter en närkontakt med en gatsten som olämpligt placerats på en cykelväg och tänker fortfarande:

Jag cyklade inget själv i helgen eftersom jag var bortrest. Men jag åt desto godare och mer i glada vänners lag. Det var också en resa. En smakrik upplevelse med goda skratt. Och där blommar vitsippor. 

En bra helg.

Snart dags för lite bra cykling.

/ J - konvalescent från den stora smällen