- Lerfest betraktat från sidan
Den lokala Mtb-cupen hade sin finaltävling igår kväll och på startlinjen stod de flesta av de snabbaste förmågorna från trakten även om något namn saknades.
Platsen för drabbningen var en i ordningsställd del av Endurospåret ute på gamla i11. Start- och mål plats var belägen en bit förbi sundet mellan Bergundasjöarna och nära Växjöruntrundan.
Cupbanan mäter ca tre kilometer fördelat på två slingor
Jag vill passa på att understryka, eftersom det här är ett ämne som bland annat Smålands cykelförbund haft synpunkter på, att såväl den lokala mountainbikecupen som tempocupen INTE på något vis är att betrakta som officiella tävlingar. De här helt sonika tillfällen för cyklister att delta i gemensam träning under tävlingslika förhållanden och ha kul ihop. Det finns inga anmälningsavgifter, inga försäkringar, inga officiella resultatlistor, inga priser etc. Hjälmkrav och närvaro är det enda som krävs. Sen är du välkommen.
Sträckningen slog för övrigt an en ytterst nostalgisk ton hos mig då det var på dessa marker jag tog mina första trevande pedaltag i skogen när det begav sig i början på nittiotalet. Då var det fortfarande militärt övningsområde och inte alltid riskfritt att trampa här. Men det är en annan historia. Utmaningen då bestod i att överhuvudet taget orka trampa ett varv på ett fullt uppkört endurospår som då mätte över 15 kilometer och dessutom utan att bli överkörd av ett terrängfordon under tiden.
Sträckningen på Cupbanan består av två distinkta delar med en kort transport/återhämtnings/dricka passage emellan. Den första slingan som också är den längsta består av snirklig stig på mestadels sandigt/grusigt underlag täckt med gräs och mossa. Och som jag påpekat i en tidigare text, en sjuhelskottas massa svamp. Den här sektionen är inte teknisk i bemärkelsen att den är svår att ta sig fram på. Men det är en helt annan femma att köra den fort och för det krävs god teknik. Delar av stigen har närmast karaktären av en pump-track med flera sektioner där fart kan vinnas eller tappas. Den bjuder även på ett par doserade kurvor och lite halka. Dock inte så mycket sten och rötter generellt. Det är en typiskt flowig stig där det tjänas på att hålla upp farten och vara mjuk och följsam.
Del två av banan, den södra loopen, inleds med en tämligen brant kort backe upp på en rullstensås som är precis vad jag klarar av i torrt före. Under gårdagens förhållanden blev den en svår nöt för de flesta att knäcka skulle det visa sig. Den följs sen av en lång svag utförslöpa ovanpå åsen. Det gäller att hålla tungan rätt i mun då sidorna av stigen kantas av små gropar efter forna beväringars vedermödor då de grävt skyttegravar. Den här delen är lätt, snabb och rolig. När åsen tar slut gör även udden det och återfärden sker längs med vattnet nedanför åsen. Där är det nästan alltid blött. Inte minst igår. Det innebär ett extremt sugande parti som suger musten ur de flesta. Den mynnar sen ut på grusvägen igen som här innebär en slakmota upp mot det första stigpartiet igen.
Jag var själv med och provkörde den i lördags för att se om det var en lämplig kandidat till begivenheterna. Lammhultcyklisterna representerade av undertecknad, Nisse och Love hade då under ledning av Tony en "fintur" i närområdet vilken bland annat kom att inkludera de här stigarna. Efter ett par varv var det bara att titta på Tonys breda leende för att se att bansträckningen var bestämd.
Sent skall syndaren parkera. Fick ta bort
några koner för att sen återställa dem efter bisvärmen
med grova däck passerat
Jag anlände en aning senare än jag tänkt mig eftersom jag fortfarande inte vant mig vid att stan de facto är större med mer trafik än den var sist jag bodde i den. Allt tar lite längre tid, det är bara att inse.
Därför vet jag inte exakt hur många som startade eftersom jag missade samlingen och juniorstarten som gick innan jag anlände. Men jag kände igen de flesta "usual suspects" som brukar dyka upp i de här sammanhangen. Ett gäng i Wexio Velos eleganta dressar, några glada gamänger från LC och Ulf i Nässjös Gulrödblå tröja. Annars var utan tvekan det dominerande modet överdragskläder.
Regnet hade nämligen behagat ösa ner i princip oavbrutet halva dagen innan start. Typiskt med tanke på att det innan dess var snustorrt i backen och i banan. Men under själva loppet höll sig regnet på avstånd.
Farten vid starten var som vanligt hög och alla drog på inför det kommande första stigpartiet där det skulle vara svårare att köra om. Vad som hände under första slingan kunde jag bara ana men redan efter passage vid start/mål uppför backen inpå andra slingan hade fältet spruckit upp rejält i flera urskiljbara grupper.
Efterhand blev backen allt lerigare,
de flesta valde att springa
Johan och Henrik var något i en klass för sig den här aftonen skulle det visa sig. De hade skaffat sig ett försprång på närmare en halv minut redan här och det gapet ökade varv för varv för att till slut passera tre minuter ned till nästkommande. Men varandra släppte de aldrig utom synhåll.
Fördelen med ett spräckt fält är att publiken får mer att titta på. Sen blir det flera kamper i kampen och alltid någon att jaga alternativt försöka hålla undan ifrån. Och det gjorde att loppet blev tämligen dynamiskt. Första och sista platserna hölls tämligen konstanta men däremellan skiftade det under loppets gång.
Varvtiderna var tämligen jämna efter den första inledande ruschen. Jag misstänker att det sugande blöta underlaget bidrog till det. Var och en körde vad de kunde helt enkelt. Inte så lätt att göra taktiska dispositioner när man kämpar för att ta sig i mål med bibehållen värdighet.
Blivande trea på väg ut på andraslingan
Lerinpackningar lär vara nyttiga och i så fall kan konstateras att alla deltagare lär ha exceptionellt mjuk hy så här dagen efter. Delar av banan blev aningen uppkörda efter ett tag och de mer rutinerade sökte fäste utanför spåret och alternativa linjer för att undkomma de värsta hålen. Rutin parat med grym kondition lönar sig i lera.
Inför sista varvet var kampen stenhård mellan Johan och den på rulle liggande Henrik. Sluspurten blev därför mycket dramatisk. Möjligen hade vi som dragit mållinjen, i det här fallet med en pinne, varit en smula snåla med spurtutrymme. Johan drog igång från spets när de kom in från den sista kurvan på upploppet och trodde, sade han efteråt, att Henrik skulle komma på vänstersidan. Det gjorde han nu inte utan satsade som en furie på en vidare linje i kurvan och gick istället på attack på högersidan och terrängen där. Tyvärr för honom visade sig den vara en smula mjuk och han fick ett rejält kast och förlorade spurten med några meter. Men dramatiskt var det!
Dagens mest sävliga trea var Tony som rullande in strax efter i ensam majestät. Sen är jag lite osäker på ordningen men Ulf, Håkan, Stefan och några andra följde några minuter senare.
Ett stort grattis till alla som njöt av höstkvällen i Bergunda. Det här gör vi om igen!
Markdimma och solnedgång på vägen hem
Smärta gjorde att jag inte kunde stanna kvar och prata tyvärr. Bara att erkänna sig besegrad och bege sig hemåt.
Jag hade bra gärna velat vara med måste jag erkänna. Men det gick nu inte. Moder natur hade bestämt att jag skulle tillbringa de två sista nätterna på akuten eftersom jag tydligen dragit på mig magsår/katarr (inte fått besked ännu) och fick gå på smärtstillande för att ens ta mig till Bergunda. Så den här säsongen fortsätter som den gjort hela tiden. Bara att börja om igen och igen och igen.
Men det kommer en ny säsong nästa år har jag hört. Och vägen dit är kantad med roliga cykelpass och kanske några mindre roliga. Men ett vet jag och det är att nästa år blir det åka av!
/ J - laddar om
