Cuben som ville bli cykel del 4

- Sagan som inte slutar

Nu är det bevisat - man skall inte bygga cyklar av klossar. Något jag borde lärt mig redan i förskolan! Kuber blir uppenbarligen inte särskilt hållbara velocipeder. Tyvärr blir det därmed ytterligare ett kapitel i sagan om cuben som ville bli cykel. En bok som jag hoppades var färdigskriven. Snipp snapp snut och så var sagan slut, my ass. 

Trött blir man av allt jäkla krångel det för med sig. Jag som bara skulle byta drivlina efter det att jag trampat av kedjan. Nya prylar hade precis anlänt från Wiggle och jag såg verkligen fram emot att få pröva dem i Fyllerydsskogen. Som vanligt passar man på att rengöra cykeln och vad skådar mitt öga.

Det kom ett paket...

Svingen är av! Kedjestaget har fått sig ett streck där det inte skall var ett. Liknar metallutmattning i mina ögon eftersom snittet är så rent och snyggt.

Men för h-e! Så skall det inte se ut

Det är illa nog på en cykel oavsett omständigheter men i det här fallet gör det mig faktiskt förbannad. Förra året var ett katastrofcykelår för mig och skogsmaskinen rullade knappt alls. I år har fokus varit riktat mot landsväg och jag har totalt inklusive veckan i Pershyttan kört 14 turer på cykeln den här säsongen. Som ni förstår blir det inte många kilometer och timmar totalt. Lägg därtill att jag enbart kör XC och vare sig dånar nedför AM-leder eller Downhill-banor. Sen bör nämnas att ramjäkeln är enbart tre år gammal eftersom den är en "garantiram" eftersom originalet också sprack. Då i en svetsfog vid sadeln. Om det kan man läsa här!

Nu återstår att se hur det här ärendet hanteras. Som vanligt är Sivert på Häggs fantastisk att ha och göra med. Svarade i telefon fast han befann sig på semester. Ett kort samtal senare är bilder på väg och de skall vidarebefordras till den nordiska agenturen i Danmark. Något som gör mig en smula nervös då de drog ut på tiden rejält förra gången. Cube var snabba med att godkänna reklamationen den gången men utbytesramen fastnade i vårt södra grannland ett rejält tag. Jag vill verkligen inte se en upprepning av den historien. Det sägs att avståndet mellan Lund och Malmö är avståndet runt jorden minus en mil. Undrar hur långt det är över sundet?

Ironiskt nog kom närmsta grannen över och pratade cykel när jag stod och mekade. Han önskade köpråd inför stundande MTB-köp då han har stuga i Härjedalen och där finns mycket fin fjällcykling. Mitt första råd blev - Köp vad du vill men inte en Cube. 

Stay tuned for more news. The Cubechannel  is back. 

/ J - inte kubist

Den växande flocken

Familjen växer. Inte den biologiska då utan den mekaniska. Det näst senaste nytillskottet i cykelfamiljen blev en MTB. Ett på grund av skador hittills ocyklat exemplar dessvärre. 

Men det hände sig så att någons födelsedag på ett turligt sätt råkade sammanfalla med hemkomst från teknikträningslägret i Pershyttan. Trots den brutna axeln gav själva cyklingen så mycket mersmak att lusten väcktes. 

Men då behöver man något att trampa stig på. Försöken att modifiera en Kona föll ju inte så väl ut vilket jag skrev om i "Dr Dew och Mr Hyde". Således var cykelparken tvungen att utvidgas. 

Bros Endorphin 650b

Mina första funderingar handlade en del om storlek. Totalt och förstås på hjulen. Det fanns en tid då det valet var enkelt. Så icke längre. Men budgeten var någorlunda tydlig och med den skulle storhjuling införskaffas åt kvinna på 162 centimeter. En tjugoniotummare kändes för otymplig i sammanhanget. 

Jämförelser gjordes mellan diverse märken bland annat Canyon och andra nätalternativ. Det visade sig lyckligtvis att det fanns mer lokalsålda cyklar som klarade sig bra på de flesta parametrar. Inte minst totalvikt och att den här cykeln inte är nedspecad där det inte syns vilket annars är vanligt i de mer modesta prisklasserna. 

Cykeln blev en Bros Endorphin i den trendriktiga storleken 27,5" eller mer korrekt 650b eftersom tum egentligen är ett inexakt mög som borde avskaffas. 

Canyonmodellen som matchade i pris var något dyrare, enklare specad men något lite lättare och med bättre gaffel. Brosen är inte utrustad med några lättviktsprylar - nav, reglage och diverse annat är Deore exempelvis. En grupp som brukar vara bombsäker ur hållbarhetssynpunkt å andra sidan. De känns även som stabila instegsprylar. Mer vaga begrepp som "cykelglädje" och dylikt får anstå till senare. 

Nu återstår bara provcykling så fort konvalescensen är avklarad.


/ J - undrar över cykelförvaring



Tja, och sen gick jag och blev med en Bianchi. En sådan har jag aldrig haft förut. Flyttande granne fick en cykel över och undrade om jag ville ha den. 

Frågan är vad jag skall göra med den? Den tanken får ligga och gro lite. Möjligen kan det vara en bra grund för en single-speed eller något annat kul.

Att inte vila på sina lagrar

- Eller sina lager i det här fallet...

På måndagar cyklar man inte helt ologiskt måndagsturer. Det var planen även idag och efter det hade jag tänkt lämna in min ohemult knakande cykel för översyn så den är i ordning inför kommande etapper på Laholms 6-dagars. Men bra service känns igen på frågan "kan du inte lämna in den idag istället?" när jag beskrev problemet för Thomas på Växjö Cykelservice. 

Någon timme senare var Cannondalen klar vilket räddade mitt själsliga lugn för stunden. Nu håller cykeln tyst efter att ha försetts med nya vevlager. Hoppas nu bara att den nya sortens lager inte börjar knaka de också. Kan bli besvärligt om man skall byta lager var hundrade mil eller så. 

Ytterligare någon timma senare var jag på väg. 

Men först fick jag en cykel till. En Bianchi. Det var ytterst oväntat eftersom jag bara skulle hämta några vattenflaskor från cykelboden. Sådant händer inte mig varje dag så det ämnar jag förtälja om vid senare tillfälle. 

Mitt uppvärmningsvarv följer partier med nylagd asfalt i stan vilket innebär att det sträcker sig över Fylleryd och Sandsbro och sen vidare runt Kronoberg. Vid golfbanan var jag tvungen att stanna för att dokumentera. 

Vädret riskerade att bli påtagligt.

Vackert väder i motljus

Å ena sidan, i det här fallet den vänstra, var det sol.

Solbadande oväder

Å andra sidan - österut såg det dystert ut. Dessvärre går delar av rundan åt det hållet. 

De närmsta två timmarna spenderades sen i sällskap med ett tiotal andra i en "36-grupp". Vi blev ett gäng tämligen jämnstarka cyklister och fick igång ett bra samarbete. Vi körde med aningen extra säkerhetsmarginal idag. Det kändes skönt eftersom lördagens krasch ändock fanns där i bakhuvudet särskilt som Ola dök upp på torget för att vinka av oss. Han såg ut som en seriefigur. Man gör lätt det med två gipsade händer och en arm i mitella. Det ser en smula overkligt ut. 

Idag blev jag av någon märklig anledning inte särskilt trött. Men spurta gick inte. Benen ville liksom inte öka farten fast de inte var trötta. Märkligt. 

Ännu mer märkligt var att jag i backarna upp mot Väghult tänkte mycket på te. 

Bäst jag satt där och trampade blev jag oerhört sugen på chai med mycket socker och en smula mjölk. Kände där och då att jag behövde öka farten för att komma hem. 

Nu skall jag inmundiga min varma dryck inte utan välbehag. 

/ J - spår i teblad

De kallar mig "metronomen"

- BB30, skit?

Egentligen kände jag en oerhört positiv blogg växa fram i bakhuvudet under cyklingen igår. Fram till den stora smällen vill säga. Den som effektivt lade sordin på stämningen som olyckor plägar göra. Det var nämligen en riktig propagandacykeltur fram till dess. Såväl de yttre som inre förutsättningarna var på topp. Med ett litet undantag

Samlingen innan start igår

Undantaget föranleder mig att ta ett rejält snack med min cykelhandlare imorgon! Jag blev mobbad under tio mils cyklande. För varje tramptag jag tog med det minsta tryck bakom hördes ett bestämt rytmiskt knak från vevpartiet. Så högt att en av mina medcyklister som mött mig redan under fredagens runda påstod att han hört det på avstånd och tvärs över vägen. Då snackar vi störande ljud.

Det var ju sådant här jag ville skriva om!

Det är illa när man bakifrån kön hör "kan du öka kadensen något så takten stämmer med det vi sjunger?" samt förslag om att jag kan uppträda på scen med pianister som rytmsektion. 

Oerhört störande fenomen från en ny cykel. Hela idén med att köpa en ny tvåhjuling är att den skall vara tyst! Knak, knäppande och andra irritationsmoment kommer med gamla ramar och slitna delar. Inte fan skall det låta om splitter nya komponenter? Det kan tilläggas att jag lämnade in cykeln redan efter ett par dagar för åtgärd av samma problem. Efter det höll den tyst. Till nu. Nu låter den sju resor värre. 

Fenomenet får mig att riktigt avsky nya standarder. Just nu anser jag att BB30 är sunkig lågbudgetskit. Återstår att se om den åsikten kan ändras. 

/ J - slagverkare

Snok fäller klunga

- Den osannolika olyckan

Vissa händelser går verkligen inte att förbereda sig på. Ibland har man bara en enorm otur helt enkelt. Idag var en sådan dag. 

Cykelturen hade varit helt underbar på alla sätt och vis fram till den stora smällen. Det var en sedvanlig lördagstur med en tämlig brokig skara cyklister som samlats på morgonkvisten vid Simhallen för att trampa ett lugnt distanspass med fikapaus på mitten. Färden bar söderut på småvägar ned mot Åsnens sydspets i ett soligt och somrigt Småland. Vi passerade Torne, Hulevik, Ålshult och körde via Hackekvarn och Urshult ut på Sirkön och mot det hägrande Amy's Café. Stämningen var glad och uppsluppen och inte mindre så efter det stadiga fikastoppet. Cykellivet lekte. 

Vi hade hela tiden försökt att köra lugnt och kontrollerat då det var ett distanspass utan ambitioner att köras fort. Inga ryckiga växlingar då vi för det mesta körde i två-par och avstånden hölls som de skulle. Möjligen kan det ha varit ett och annat överlappande hjul i onödan och vi kanske slingrade oss i sidled ibland. Men i allmänhet såg det bra ut. 

Runt Dänningelanda var farten kanske något högre än tidigare då det går en aning utför där och vi började närma oss slutet på vår runda. 

Och precis då smäller det. Jag hann knappt uppfatta vad som hände. Händerna sökte sig reflexmässigt till bromsarna och sen svängde jag höger mot vägkanten och stannade. Under tiden hann jag se någon i gult gå hårt i backen för att sedan bli överkörd av minst två cyklar som inte hann väja. 

Blicken blev på något sätt kameralikt glasklar för ett ögonblick och registrerade allt i slow-motion. Sen kakafonin av ljud som en klungvurpa orsakar. Det hemska ljudet av folk och cyklar som kraschar.

Vad som hänt blev efter hand klart. Någon i täten försökte undvika en väldigt stor snok varpå någon annan gick på hjul och sen var olyckan ett faktum. 

Huvudlös snok

Exakt hur många som slog sig vet jag inte men facit blev bland annat ryggsmärtor på flera cyklister, en riktigt djupt hål i en armbåge där senor kunde skymtas, minst en trasig axel, uppslagna sår i ansikten med spräckta ögonbryn och blödande hakor och de sedvanliga skrubbsåren och blessyrerna på alla andra som gick i backen.  

Sen rök förstås cykeldelar och kläder i vanlig ordning. Men det är mindre viktigt om än förtretligt. Snoken var allvarligt skadad så jag avlivade den genom att trampa huvudet av den med Spd-klossen. 

Två ambulanser senare kunde vi samla ihop oss och köra hem. Stämningen som tidigare varit på topp var nu naturligvis dämpad. Alla kände sig nog lite chockade. Det gjorde i alla fall jag och kände ett behov av att prata av mig vilket nog märktes. På väg uppför Teleborgsbacken såg vi för övrigt ytterligare en snok märkligt nog. Den lika liten som den första varit stor. 

Jag hoppas innerligt att det gått någorlunda bra för dem som behövde uppsöka sjukhus. 

Det visade sig att vi hade inte mindre än två läkare i gruppen varav en tydligen var kirurg. Det känns tryggt att ha kompetenta människor i närheten när sådant här händer. Där kan man tala om förberedelse. 

Men förberedd för klungvurpor blir jag aldrig och hur man undviker att krocka med ormar vet jag då rakt inte. 

/ J - snokdräparen