Det var väl det jag trodde

- Dagsformen är död, länge leve dagsformen

Vurpa med åtföljande blessyrer och krämpor ställer till i uppladdningstider. Nattsömnen blir lidande och träningen likaså. Lägger man därtill en kortförkylning med febertoppar i början av veckan så blir inte förutsättningarna de bästa inför starten på lördag. Det var inte så mitt schema jag lagt upp såg ut. 

Det är då det är dags att gräva djupt och leta fram den berömda eller möjligen ökända tjurigheten jag besitter. Nu jävlar ska det kämpas. Får se om kroppen ställer upp på det bara. Lägger den av hjälper det tyvärr inte med den bästa vilja i världen är något jag vet av erfarenhet. 

Just nu ser det aningen dystert ut får jag väl tillstå. Ont i nacke, armbågar, inflammerad underarm och handen vill inte vakna. Dessutom värker vänsterbenet efter gårdagens cykeltur då jag till och med lyckades få ont i knäna. Något som nästan aldrig händer annars. Nog gnällt om det. De är den bistra realiteten som gäller och de förutsättningar som finns att utgå ifrån.

Vad jag kan utläsa av de senaste beskeden från vår Sub8.30-grupp så har vi tyvärr drabbats av ytterligare ett par sena avhopp. Något av sjukdomsorsak några av mer oklara anledningar. Vädret har också bestämt sig för att mulna på och bjuda på regn och svalare temperaturer. Men får man tro väderleksrapporten så ser det riktigt bra ut när det smäller i Motala med 13 grader vid start och runt 17-18 grader senare på dagen. Inget regn och inte allt för starka vindar. Hoppas att den står sig. 

Igår kände jag lite på kroppen och formen genom att ta en runda runt sjön. Högervarv förstås. Sjön som var aktuell var Helgasjön. Snittet skrämde väl ingen mer än mig själv. Det blåste för all del tämligen friskt bitvis och jag försökte inte ta ut mig för mycket. Farten hamnade runt 34,5 km/h över de 50 kilometrarna. Pulsen rusade däremot emellanåt och avslöjade, tillsammans med skrällhostan som dök upp ibland, att infektionen inte helt gått ur kroppen. 

På morgonen på vägen hit till Iris Hadar hann jag kika in på Växjö Cykelservice och beställa nya broms/växelhandtag. Efter lite räknande kom jag fram till att hur roligt det än skulle vara med ny cykel tar det för hårt på ekonomin för stunden så det får anstå.

Snart skall det packas inför avfärd mot Motala och stundande äventyr. Väl mött där!

/ J - försöker ladda med vått krut

PS. Återkommer med fler rapporter från Motala

Och nu blir det mer reklam

- Om försäkringsbolag bland annat

Ibland kan man svära över motgångar och hur livet utvecklar sig och ibland löser det sig till det bättre. I det här fallet börjar vissa saker så sakteliga nysta upp sig och både i livet och i cykellivet. 

Tyvärr är jag väl rätt rejält demolerad efter smällen i torsdags. Känseln i två fingrar och handloven på högerhanden har inte återkommit och jag har värk i nacken samt i båda armbågarna. Skrap och brännsår läker men det stora som är beläget på xxxxxx har spruckit upp och är trist. Det medför även att sömnen blir lidande. Det gör ont när skrapsår fastnar i lakanet hela tiden. Febern har gett med sig och ersatts av lite förkylningströtthet och muskelvärk. Men den tänker jag helt sonika strunta i. Den förtjänar ingen uppmärksamhet. Så envis som jag är har jag alla planer på att stå på startlinjen lördag morgon. Men det blir som sagt lite mer kamp över det hela än jag från början tänkt mig. Det är jobbigt nog ändå att försöka köra 295 km med ett rullsnitt på 36,4 km/h även utan flera dagars bristande sömn och smärtor här och var. 

Det tekniska börjar även det nysta upp sig. Cykeln är nu körklar om än skamfilad. Nya skor och hjälm är beställda som ersättning för de trasiga. För loppet har jag kunnat låna hjälm och de gamla skorna går nog att limma ihop tillfälligt. Sykunnig vän har lovat att försöka lappa ihop tröjan så gott det går och gamla Lammhultcyklistbyxor har jag även om de är på tok för stora. Tror jag har något äldre par glasögon också som kan användas. Kommer att se ut som en pajas men i alla fall en clown på startlinjen!

Delvis har det löst sig smidigt tack vare Länsförsäkringar. De förtjänar bra reklam i det här fallet. Dagen efter vurpan, i fredags, tog jag kontakt med dem och fick blanketter mailade till mig varpå jag kunde samla ihop den nödvändiga dokumentationen inklusive bilder och kvitton etc som var aktuella. Även Växjö Cykelservice ställde upp förträffligt och fyllde i en "reparatörsrapport" omgående. Jag mailade det som gick att skicka den vägen i måndagskväll och lämnade in övriga skrivelser till LF i tisdagsmorse. Igår eftermiddag var ärendet handlagt och klart. 

Vi var i stort sett överens om ersättningsnivåer och jag fick kompensation för nyanskaffning av det mesta som gått sönder. 

Nu är det bara ett liiiitet aber. Om man slår ihop värdet av att återställa den gamla cykeln i toppskick vilket bland annat innebär att byta växel/bromshandtag samt sadel, styrlinda, snabbkoppling bak samt vajrar och höljen med de nya däck och drivlina som följer med en ny cykel så får man ungefär halva priset på en sån här:

Cannondale Caad10 med Ultegra-utrustning

Vad jag dessutom får är en mycket bättre ram, lättare och styvare vevparti med vevarmar i rätt längd för mig samt en vinter/slaskcykel över. Så nu gäller det att klura på vad som är smartast. 

Har dock inte tid att fundera så mycket idag eftersom jag skall packa för morgondagens tripp till Motala. Det ska bli så jäkla roligt att få träffa bror med familj och inte minst lilla Lily som precis tagit sina första steg! Jo, just det...sen var det visst ett cykellopp också. Innan dess skall det hinnas se lite Motala GP, spana in utbudet i tältet på torget, insupa atmosfären och provköra cykeln. Kanske undersöker om Övralidsbacken finns kvar?

/ J - om en stund packad

PS. Sen kanske det blir min sista Vättern. Mer om detta senare men jag kan säga att det bland annat har med aviserade prishöjningar att göra. Det finns fler och roligare lopp att köra. 

Feber, förkyld och glad

- Ännu en rapport om allt och inget

Nu

Feber och förkyld är måhända inte det bästa tillståndet att befinna sig i så här ett par dagar före den stora begivenheten inser jag. Det är dålig tajming att både hinna vurpa och bli sjuk med mindre än en vecka kvar till Vätternstart på lördagsmorgon. Fy på mig. 

Undrar om det finns någon sensmoral gömd i botten på den sörjan? Är det att man inte skall förbereda sig för dylika händelser för att allt ändå skiter sig? Nä det vägrar jag tro. Men det är klart att de över 450 mil jag kört ute på cykel i år jämte all annan träning drabbas av lite inflation om man står på startlinjen och är sjuk. Grundform är en sak och dagsform en annan och mer delikat historia. Det lär bli mer kamp än jag tänkt mig.

Men positivt är att även om jag är genomförkyld och trött idag så verkar febern ha släppt inatt. Cykeln är inte i "mint condition" men körklar inför Vättern tack vare Thomas och Marcus på Växjö Cykelservice! Så start i någon form blir det och jag och min kära springare matchar varandra då vi båda är en smula risiga. Sen återstår att se vad försäkringsbolaget anser om de skadade prylarna och cykeln. Det är med viss spänning och en aning nervositet jag ser fram emot det beskedet. Kommer de att gå med på ersättning eller måste jag börja kriga för varje krona? Det blir ett intressant förlopp i vilket fall men papper och dokumentation i form av bilder och de kvitton som finns är inlämnade för granskning. 

De senaste dagarnas händelser har gjort att mitt upplägg inför lördag har fått modifieras något. Istället för en dags vila efter långturen i torsdags fick det bli två. Lördagens distanspass i grupp fick ersättas av lugnt mtb-pass under söndagan och måndagsturen var inte att tänka på. Någon fartträning blir det inte heller imorgon utan troligen vila igen. 

För att se hur illa flera dygn med dålig sömn till följd av skador och annat tagit på kroppen och dagsformen ämnar jag ge mig ut på en liten mountainbikerunda idag. Tempot kommer att bli mycket stillsamt och jag tänker bara njuta av naturen och det fina vädret i lugn och ro. 

I söndags

Med racern på reparation var cykelvalet enkelt. Det kändes lite annorlunda att sitta på skogshojen igen. Andra vinklar, mer vikt och mycket brett styre. Men det gällde att komma igång efter smällen och vädret var strålande och då är mountainbike mycket motiverande. Körde först förbi Strandbjörket där jag tänkte se om min syster med familj befann sig. Ville se hur det stod till under sjukhusvistelsen. Eller ja, det visste jag väl eftersom jag besökt dem dagen innan men jag ville träffa dem igen även om det blev som hastigast. 

Strandbjörket, populärt vattenhål för Växjöbor, 

inte så teknisk mtb

Styrde sen kosan mot Jonsboda via Söder och Kala höjden till I11s gamla övningsområde för att bli lite nostalgisk och återuppliva lite nygamla stigar. Det var här jag började köra Mtb en gång i tiden. I de gamla övningsspåren för mc-ordonnanser och det som sedermera blev endurospår. De flesta har återtagits av naturen och vuxit igen men flera är kvar som minnen från andra tider. En del hålls öppna av Växjö offroad- klubb som kör terrängbil på dem. Passade även på att köra större delen av torsdagens cup-bana som är belägen i området. Den är mycket torr för stunden och blir rolig. Ni som är intresserade kör den, det lär ni inte ångra! 

Enda tekniska smolket i glädjebägaren var min ilsket tjutande bakbroms. Vete tusan hur jag ska få tyst på fanskapet. Oket är centrerat, skivorna rengjorda och sen vet jag inte vad mer jag ska göra. Både skiva och belägg är nya men borde ändå vara inbromsade efter några mil. Funderar på att ta av klossarna och slipa med lite sandpapper på dem, det enda som återstår såvitt jag vet.

Löddrig springare vilar upp sig i riset

Det är något visst med

doften av solvarm barrmatta

Sen finns det de som verkar vara i större behov av försäkringsbolag än jag. Stannade ett tag vid synen av ett till grunden nedbrunnet hus. Det är något med elds förtärande kraft som jag inte tycker om och som manar till en stunds eftertänksamhet. 

En otäck syn

Annars blev det en riktigt bra skogstur med de ingredienser som gör att mountainbike eller snarare skogscykling om man bor i Småland, är helt fantastiskt. Solljuset som silar mellan granarna, suset i träden, mossan och doften av varm barrmatta. Sen känslan när farten vid något tillfälle går upp och man bara glider fram över rötter och sten och livet är bra. Särskilt när man hittar en ny stig vilket jag gjorde. Riktigt det "ruset" är svårt att få på en landsvägscykel. Så är det bara. Totalt blev rundan 37 km lång på blandat underlag. Mest stig och skogsbilväg men även grusväg, lite terräng och en bit asfalt genom stan hanns med. Något mindre bra var väl att det gjorde jäkligt ont i mina skadade armbågar och underarmar när jag försökte ta i. Så det lät jag bli. Molvärken på kvällen talade dock sitt tydliga språk och budskapet var "låt bli".

Blev utskälld av en 

skogsinvånare som tyckte jag störde

Mot slutet av turen fungerade inte växlarna helt bra längre och jag blev sur. Insåg att växelörat var krökt sen min volta häromveckan och bytte det. Efter det och lite justering fungerar växlarna och jag försökte även tysta bromsarna igen med halvtaskigt resultat. Den låter mindre men är allt annat än tyst. Passade även på att spänna mina lager i brukshojen då det var ett glapp i bakhjulet jag inte gillade. Tyvärr knakar det lite någonstans ändå, ett ljud som fortplantar sig i ramen och är mycket störande. Dock mycket bättre än tidigare. 

Sedan

För att återgå till funderingarna kring lärdomar så kanske sensmoralen är att man aldrig aldrig ska ge upp, även när det ser som mörkast ut? När jag är riktigt trött och utmattad på lördag kommer jag att då och då snegla ned på min högra handled där jag på armbandet kan läsa "vi kämpar för livet". Det är ett armband köpt som stöd för barncancerfonden och som inger hopp. En som lärt mig en del om att kämpa är inte så gammal men ändå oerhört vis. Det är min systerdotter Emmy som i flera år kämpat mot leukemi och alla komplikationer som kan följa i spåret av den hemska sjukdomen men nu är färdig med behandlingen. Hon älskar förresten fart och att gunga. Så jag hoppas hon hamnar på en heldämpat mtb någon gång i framtiden! 

En fartälskande kämpe - liten E

Hon lekte i sjukhuskorridoren med några andra barn på kvällen efter det att hon sluppit dropp och annat. Och sade lillgammalt "dom har släppt mig fri". Det är ord jag tänker ta med mig till helgen. 

/ J - kämpar mot startlinjen

Tempocup 2

- Tredelad upplevelse från kyrka till kyrka

Då har man legat dubbelvikt som en jäkla märla över en cykel igen med något dimmigt i blicken, smärta i låren och en önskan om att det snart skall vara över samtidigt som man njuter av att det gör ont. Besannar i det ögonblicket alla fördomar om att cyklister är ett något udda släkte och sällar mig till den utvalda skaran av självplågare.

Det har alltså varit tempocup igen. "Contre la Montre" - kampen mot klockan, för att bli en bättre människa, mot den egna svagheten och mänsklighetens förfall. En brutal tvekamp, en duell som tiden alltid vinner.

Banan

Banläggare och ansvarig för gårdagens utmaning var Mats N som letat upp en bit slät asfalt, en sommarkväll och en liten by vid namn Skatelöv som annars mest är känd för en ljusstake som är sällsynt åbäkig och i mitt tycke anskrämlig.

Fin asfalt och vackra omgivningar

och platt så det förslår på just den här delen

Så här i efterhand kan det konstateras att det var en intressant tempobana. Den bestod av tre distinkta delar som efter hand fick olika karaktär skulle det visa sig. Strax under tjugo kilometer skulle avverkas varav stora delar gick över de öppna fälten som sträcker sig längs Åsnens västra strand ned mot Torne. Det var en bana med vändpunkt och den här gången låg den längst upp på ett backkrön i Torsås by. De vanliga sydvästvindarna som brukar blåsa här var för dagen ersatta med vindar från nordost. Det gjorde det hela ännu mer utslagsgivande. Åsnen, åkrarna och strandängarna gjorde att vinden kunde ta fart och bli starkare än den först verkade vilket tydligt påverkade loppet.

BanläggarMats 

Om banan som helhet kan sägas att det var utmärkt asfalt hela vägen vilket var en av anledningarna till att cupen hittat hit. Den första delen bestod i vad man i vandringskretsar brukar kalla anmarsch fram till "berget" eller snarare backen på vars krön vändpunkten fanns. Det är en extremt platt och snabb sträcka vilket idag förstärktes av en vind som puttade på sådär vänskapligt muntert från sida/rygg.

Del två bestod av att först ta sig upp för backen på bästa sätt för att sen vända och susa ned igen. Eftersom sista delen av motlutet är en slakmota så kommer de flesta höjdmetrarna i början av backen vilket stoppar upp farten om man inte är beredd. Längden är strax under två kilometer och det handlar om 45-50 höjdmeter. Så kort explosiv klättring om man så förmådde följt av utförskörning i högre hastighet bjöds det på.

Del tre innebar att ta sig tillbaks till start/mål igen. Vinden som tidigare mest svalkat och rufsat till håret var nu aningen mer bister och tjurig. Inte så stark egentligen men den fick som sagt fritt spelrum från sjön och över de öppna fälten. Resultatet var att återfärden blev betydligt tyngre än vad som kunde förväntas.

Uppvärmning

För att få igång benen som faktiskt var sega efter måndagsturen så valde jag att inte samåka med någon utan cykla hemifrån till Skatelöv. Körde kortaste vägen eftersom de andra för tillfället är massakrerade av lösgrus. Tjugofem kilometer till startplats och väl där tio kilometer till. Allt kändes bra förutom en aning krampkänning i vänster lår redan på vägen ned och att det blir vingligt när man kör 60 km/h utför liggande i tempobågen på en väg som nästan saknar vägren och lastbilar passerar så nära så man kan ta i dem. Koncentrerade mig på musiken och vred upp ett snäpp till.

På väg mot Huseby och Skatelöv

Tidigt på plats var jag och den enda som hunnit anlända var fartfantomen Klaes. Efter en stund började deltagare droppa in och till slut var vi ett tiotal som startade tror jag. Det var idel kända namn den här gången  men överraskande och glatt nog var även Småland 338 representerade idag i form av far och son Bergkvist. Jag har undrat lite varför inte fler triatleter dyker upp och kör lite fartträning med oss på cuperna. De är ju ändå experter på att ligga i en båge och plåga sig och det är roligare desto fler man är. Ligger det någon form av prestige bakom månne? Måste fråga dem.

Trots förklaring av hur vändpunkten såg ut och var 

den befann sig lyckades några köra för långt...

En del av startfältet strax innan det bär iväg

Under tiden jag cyklat ett varv i omgivningarna skedde lottning och jag fick startnummer tre.

Mot klockan

För ovanlighetens skull krånglade inget vid start. Såväl cykel som pulsklocka, dator och gps på telefonen uppförde sig välartat. Dessutom var jag i tid till själva startögonblicket och uppvärmd. Inte illa för att vara mig. Tanken var att gå ut lugnt men ändå rätt snabbt för att spara kraft. Förhållandena gällde för alla men förutsättningarna påverkas även av ens personliga egenskaper. Tung som jag är lider jag något mindre av vind och slakmotor men klarar inte branta backar så bra. Det är många kilon som skall förflyttas i höjdled. Men medvind gillar jag. Kanske mer än andra. Det är lite filosofiskt på något vis.

Starten gick och iväg kom jag. Det är lätt medlut från Skatelövs kyrka söderut och när man svänger ut ur byn så kom vinden och hjälpte till. Det gjorde att de flesta inklusive jag flög ut på första "benet".

Redan efter fem kilometer kom jag ikapp den som startade före mig. Jag hade bra flyt och körde mellan 44-46 km/h vilket är snabbare än jag brukar. Minns att jag för ett ögonblick funderade på när jag själv skulle bli upphunnen. Sen koncentrerade jag mig mest på mig själv. Tempokörning är avslappnande på det viset. Vindbruset, molandet i låren och en tanke om att ta sig framåt dominerar. Och ibland smyger det sig in frågor som "varför i helvete gör jag det här" och "kan inte skiten vara över snart" när det gör ont.

Försökte trampa på och få igång "spinnet" och komma in i rytmen. Det gick väl sådär men inte uselt och jag tänkte att det kanske trots allt är bättre att köra med musik som jag gjorde förra gången. Vid vägkanten låg ett ruttet djur och stank död och minde om förgängligheten. Jag flyttade min egen bubbla framåt.

Sen var den plötsligt där - backen! Hade spanat efter vägskylten och den orange markeringen som pekade höger och upp mot himlen. In i backen med gott självförtroende, jag har kört den förut även om det var många år sen när jag titt som tätt for mellan Växjö och Gässemåla. Vad jag inte alls kom ihåg var den mastiga inledningen. Benen kändes som stumma stockar och farten dog och multnade som liket vid vägkanten tidigare. Satt först sådär snyggt med överkroppen stilla och kickade i lätta växlar. Ska det inte gå fort kan det gå med stil! Det gick dock inte alls, farten dalade ned mot tjugo. Ställde då mig upp och bröt på tyngre växlar vilket brukar vara effektivt i korta backar när man har lite tyngd bakom. Men se det gick inte heller. Nu ramlade mätaren ned till smärtande 19 km/h. Mest ont gjorde det i cykelsjälen med låren på andra plats.

Strax därefter mötte jag Klaes på väg ned och skrek "hejaaa". Han drog tunga växlar och det såg majestätiskt och lätt ut. Sen var branten slut och slakmotan i slutet av stigningen tog vid och vips hoppade farten upp över de trettio. Jag spanade efter kyrkan som markerade vändpunkt men såg den inte förrän efter några hundra meter. Det gick aningen nedför först. Vid korsningen stod en liten pojke med cykel. Han frågade om det var jobbigt. Jag medgav att det var det.

Utför bar det sen. Tryckte inte på så hårt jag kunde. Var rädd att bränna allt krut då jag visste att vinden väntande vid foten av backen. Vilade därför utför och toppfarten stannade på 68 km/h. Annars kan jag köra fortare förstås men det kräver kraft. Svängen med stoppskylten närmade sig. Var aningen trött och struntade helt sonika att titta alltför noga om det kom någon bil. Tog kurvan i 38 och fortsatte ut mot de öppna vidderna.

Och där försvann all rytm. Kraften som tappats på vägen upp hittades inte igen. Det blev ingen smidighet, ingen salsa eller samba på cykeln, möjligen hambo. Kantigt och knotigt, trampade varje pedalvarv istället för att spinna i hög kadens eller sväva fram på kungsväxlarna.

Svor aldrig över vinden utan tänkte för ett ögonblick på alla andra. Att vinden var där för dem också. Den sållar och skär. På vägen ned och i början på platten hade jag mött mina medcyklister. Det är både lugnande och hetsande med vändbanor på det sättet.

Sen låg jag där med fast grepp om mina tempopinnar och försökte förmå mina lår att öka kadensen. Det projektet fick läggas ned. Inga svar från de regionerna av min kropp. Det fanns en takt att trampa i och därmed var den inre dialogen slut. Hastigheten pendlade men låg väl mellan 36-38, över fyrtio gick inte.Tänkte då lite på olika typer av glass istället och kom fram till att limesorbeten jag åt sist var lite väl syrlig. Föredrog äppel och kanelsmak.

Snart i mål, nära nu. Då kom Isac. Hade väntat mig den omkörningen tidigare faktiskt eftersom jag vet vart i backen jag mött honom. En gång hade jag sneglat bakåt men då var där ingen. Uppenbarligen var det fler som tyckte att vinden var bråkig. En kilometer kvar eller så. Tänkte spurta in mot kyrkan. Det gick inte alls. Gled in i samma fart jag haft de sista tre kilometrarna.

Skönt att vara i mål. Trött men inte utmattad. Kanske har tagit i för lite då snittpulsen stannade på 157 och jag brukar ligga något högre vid dylika tillställningar. För väl göra någon form av maxpulstest någon gång. Eller så skiter jag bara i det.

Tiden tror jag blev 29.06 officiellt och sträckan är jag inte helt säker på men runt 18,7 km har jag för mig. Det ger ett snitt på lite över 38 vilket inte är så snabbt men räckte ändå till en fjärdeplats.

Vann gjorde Klaes som verkar vara svår att rå på i år. Isac kom tvåa och Johan trea. Det var extremt jämnt bland de tre kombatanterna som brukar göra upp om de första platserna. Arton sekunder mellan ettan och trean speglar det väl.

Nöjd fyra

Därefter kommer vi andra, motionärer som inte har den kapaciteten och inte kör tempohojar. På så sätt kör vi i en annan division. Men tävlar, det gör jag mot mig själv och det är en tuffare motståndare än någon annan  jag mött.  Kan jag besegra den jäkeln är jag nöjd.

Hem

Efter loppet blev det kaffe och bulle som återhämtningsföda. Innan start hade jag dragit i mig en flaska vatten och en liquid samt en banan. Det var lagom med energi. Räckte även för att ta mig hem. Var trött uppför det märktes. Men när jag sänkte farten fungerade trampandet väl. Uppmuntrande inför Vättern då trötthet kommer vara en ständig följeslagare.

Två och en halv mil är det hem och jag körde i nedåtgående kvällssol. Tämligen lugnt även på vägen då trafiken glesnat och det var långt mellan bilarna.

Skuggan var trött och försökte smita in över kyrkogårdsmuren

där helt annat tempo råder

Körde genom stan ganska nöjd med dagen. Nästan åtta mil hopskrapade varav två i maxfart. Det är nyttig träning det. När jag körde förbi kyrkogården försökte min skugga krypa över muren och försvinna in där bland dem som kör ett lugnare tempo. Ibland funderar jag på att låta den gå.

/ J -  fantastiska fyran

Jaha, fan också

- En olycka kommer sällan ensam

Tyvärr en krasch till och den här gången var det jag. Gick i backen rätt hårt på gårdagens genrep inför Vätternrundan. Tänkte här rapportera från såväl den rundan som säsongens andra tempocup som gått av stapeln. Men det får vänta ett litet tag. Nu är det samtal med försäkringsbolag och cykelhandlare som gäller.

Lyckades slå sönder hjälm, glasögon, riva upp tröja och byxor, strumpor och t o m få hål på skorna. På cykeln rök växelhandtaget, styrlinda, möjligen styre och ev pedal samt lite skeva hjul även om cykeln klarade sig rätt ok. Ram och gaffel verkar vara utan större skador mer än kosmetiska repor. 

På mig är det skrapsår på vänster vrist, vad, knä, axel och framförallt höften. Sen slog jag i båda armbågarna  varav den vänstra är riktigt öm inuti tyvärr. Har också tappat känseln i halva höger hand och två fingrar. Fick även lättare hjärnskakning tror jag då jag varit yr, mått lite illa och haft kraftig huvudvärk hela kvällen igår och imorse. Sen mår inte min höger axel så bra. Rekommenderas inte för dislocerade axlar att drämma dem i asfalt.

Mindre sexigt

Jag tror dock att jag kan stå på startlinjen i Motala nästa vecka. Men det återstår att se. Har betydligt mer ont idag än igår nu när adrenalinkicken släppt. Men får jag bara ihop cykeln så ska det nog gå.

Nu dags den här vackra sommarmorgonen att grotta ned sig i skaderapporter. Återstår att se hur man blir bemött och behandlad av Länsförsäkringar i dylika ärenden. Har anledning att återkomma till detta.

/ J - mörbultad och en aning bedrövad