Lammhultstrampet 2013

- En trevlig historia

Jag hade tänkt skriva något om Lammhultstrampet redan tidigare i veckan men livet kom emellan, så där som det gör ibland.

Lammhultstrampet

Traditionsenligt, även om det inte är en så lång tradition, gick loppet av stapeln den första söndagen i september vilket råkade vara nu i helgen som var. Det var för sjätte gången som ett antal cyklister återvände till ursprunget och Lammhultcyklisternas moderjord för att trampa någon av de tre bansträckningarna som erbjuds. I skrivande stund vet jag inte exakt hur många som startade men jag skulle gissa på att det rörde sig om 110-120 stycken. Personligen hoppas jag att fler så småningom hittar hit då såväl inramningen som landskapet gör det hela till en mycket sympatisk upplevelse. Och så får man ju ostkaka efter målgång! Extra positivt i år var att vi hade "finfrämmat" från Hisingens cykelklubb. Detta efter att vi träffats i Motala och talat om utökat samarbete mellan de cykelklubbar som mer eller mindre bojkottar Vätternrundan nästa år, i alla fall som kollektiv. Idén är i all enkelhet att vi ska försöka åka på varandras motionslopp i större utsträckning och det här var ett första och välkommet steg!

Lammhultstrampet 2013

Innan start

Själv var jag på plats osedvanligt tidigt då jag hade förmånen att få trevligt ressällskap och skjuts med herr Hemström. Då han även förestår ljudanläggningen var vi plats en stund i förväg. Det gillar jag eftersom mitt förvirrade jag får tid att göra och göra om alla förberedelser ett par gånger vilket behövs numera. Den här dagen var det dock inte så mycket att förbereda. Väderprognosen höll sig, uppehåll, en aning vind och något kylslaget med några solglimtar vilket gjorde klädvalet relativt enkelt. På med armvärmarna så var det klart. Däck, lufttryck och annat nödvändigt var redan fixat tidigare på morgonen.

Trevligt resesällskap, här efter genomfört värv.

Dagens sponsorer - Rydhs cykel & sport

Efter småpratande med alla trevliga gamänger och efter att ha bytt några ord med dagens sponsorer från Rydhs cykel & sport tog jag mig en kort uppvärmningsrunda i byn. Syftet var mest att se om cykeln fungerade vilken den gjorde med undantag för det jäkla knakandet när jag står upp. Är relativt säker på att det är den främre snabbkopplingen som försöker kommunicera med mig med valliknande klickljud så jag lät det bero. Medan jag rasslade igenom växlarna färdades jag tillbaks i tiden längs med Herrgårdsgatan förbi min gamla skola och bromsade sedan tiden och cykeln på Örnvägen där min äldsta väns barndomshem återfinns. Framsidan var ombyggd och tomten förvandlad till en sån där modern stenöken som ska vara Japaninspirerad men mest ser ut som ett misslyckat stenbrott.

Dags för start och jag ställde mig lite kavat i första startledet. Tyckte ändå att jag hör hemma där. Kikade mig omkring och funderade på hur dagen skulle arta sig och lyssnade till loppgeneral Claes som sade några väl valda ord.

Årets startfält några minuter innan det bär av. Över hundra cyklister

och en nedlagd hoj

Upplevelser från klungan

Vid tio gick starten och som brukligt är vad det masterstart ut till båthamnen vid Allgunnens strand. I år i ett mer modest tempo. Förra året bar det av i över femtio kilometer i timmen. Under tiden vi låg bakom bilen hann jag byta några ord med Håkan som cyklade bredvid mig och vi konstaterade att det inte var så många tävlande cyklister på plats. Det förändrar karaktären på klungan och medför det intressanta att vi som befinner oss några snäpp lägre i kapacitet får tänka lite annorlunda. Kanske aningen taktik, upplägg och liknande. I annat fall går det mest ut på att försöka hänga kvar i svansen  på dem som kan det där med att köra cykel fort. I vilket fall är det intressant att studera den särskilda gruppdynamik som uppstår i klungor. 

Förutom de ingående individerna i den märkliga varelse som en cykelklunga utgör så påverkas lopp och tävlingar  förstås av terrängen och sträckningen och den var ny för i år som jag berättat i en tidigare blogg. Backarna som tidigare var koncentrerade till slutet var nu mer jämnt fördelade över banans längd.

Alla vägar i trakten är gamla jaktmarker för min del och därmed välbekanta. Stigningen efter vänstersvängen i Strålsund var nästan ett kärt återseende då "Allgunnen runt", en runda på 30 km, var den första tur som jag lyckades köra på under timman för många år sen, på en mtb kan väl kanske tilläggas. Då passeras den här backen som är cirka 65 höjdmeter eller så. Den här dagen sållade den rätt bra och hjälpte många med beslutet om huruvida de ville vara med i första eller andra klungan under resten av turen. Farten var inte extremt hög på något sätt men rätt stadig. Jag var med och drog lite för att bli varm och känna på benen och för att jag tycker den snabba utförslöpan som följer är rolig. 

Loppet blev sen lite karaktärslöst eller snarare var det så att det inte fanns någon uttalad kärna av dragvilliga cyklister. En herre i rött var uppe och ryckte ibland och han hetsade en del fram och tillbaks. Annars var det en trupp som låg i täten, däribland jag fast jag sagt åt mig själv att låta bli. Fram mot dagens andra backiga parti efter högersvängen i Kännestubba bort från Hulubodavägen ned mot Portaryd drogs det lite och det fanns ett embryo till körning. Jag hängde på uppför i väntan på att det skulle hända något. Det gjorde det inte. Då drog jag upp farten utför och uppför nästa mindre puckel. Såg mätaren klättra upp mot 65 km/h och fick en liten lucka. Höll den ett tag i förhoppningen att några skulle tycka det var kul att stöta ikapp mig och sen dra upp tempot. Så blev det inte heller. Efter några meningslösa kilometer var jag tillbaks i gruppen igen. Det gick fort förbi Kråketorp ned mot Asa och det väntande jobbiga motlutspartiet upp mot Asaryd.

Efter svängen ryckte Håkan som redan tidigt visat att han verkade vara iform. Några stycken hakade på och jag minns att jag tänkte att "nu händer något". Det var också fel. Herr H var bara tvungen att lätta på trycket och när det inte fanns någon att jaga så sänktes tempot igen. 

Och så höll det på tämligen länge. Men dagen var fin och regnet frånvarande. Bra cykling men inte så snabb. Tilläggas bör att det bitvis blåste en del. Det hade friskat i efter start. Men loppet kom aldrig riktigt igång. 

Någonstans efter Källreda på väg mot Tolg seglade två rödklädda cyklister iväg. Minns inte vilken klubb de tillhörde men jag tror att de var från Älmhult med tanke på färgerna. De fick en liten lucka och jag minns att jag tänkte att dem kör vi lätt ikapp när vi känner för det bara vi hjälps åt.  

Tidigare under färden inträffade ett märkligt och glatt återseende. Någon körde ikapp mig och frågade "det är John va?" Det var jag tvungen att tillstå även om jag inte direkt kände igen vederbörande som visade sig vara en gammal bekant från Lammhultstiden som numera bodde i Borlänge. Marcus var duktig på skidor men hade skadat ryggen och därmed fått lägga den karriären på hyllan. Som alla andra nuförtiden cyklar han för att hålla sig i form. 

Ingen brydde sig om de två i täten och de fick några hundra meters lucka vid kyrkbacken i Tolg och upp mot svängen efter Nykulla. Där blev det lite kalabalik i förstaklungan som nu krympt till kanske något tjugotal cyklister då vi skulle svänga vänster in på Målajordsvägen. Några fortsatte rakt fram eftersom depån som var gemensam för de olika sträckorna befann sig där och bananer hägrade. Jag kunde inte svänga även om jag visste vart vi skulle då jag låg i högerled. Vi fick stanna, vända och när vi skulle dra iväg ekade det bakfifrån något i stil med "vi kan väl låta alla vara med i ett sånt här läge". Så blev det vilket visade sig dumt. De i täten fick då ytterligare tid på sig att dra ifrån. Jag satte sen full fart på den långa raksträckan med vinden i ryggen med tanke om att minska avståndet till de bortflyende. Sällskap fick jag inte. Ensam blev jag, igen. Stannade upp och väntade in de andra och insåg att jag bränt krut i onödan. 

Inte förrän vi svängt in på Rottnevägen hände något. Det var Håkan och någon till som styrde upp det hela och fick igång en kedja som jobbade på bra i vinden. Tror vi var sju åtta stycken som var med och drog i den som mest. Men rätt snart tacklade det hela av. I fjärran kunde vi skymta de röda som distanserat oss. Om de femtontal bakom oss inte kunde, förmådde eller ville hjälpa till vet jag inte. Men vi var för få för att köra ikapp och efter backen upp mot Eknavägskälet både kände jag och sade  "jag struntar i att dra mer". Förstår inte poängen med att några få skulle köra slut på sig i jakten på täten för att sen bli ifrånåkta i de sista backarna mot mål. Vi var tämligen jämnstarka cyklister så några fler kunde ha hjälpt till. 

Efter detta sjönk farten dramatiskt och till detta bidrog att några britter (!?) i klungan ständigt förstörde försöken att öka tempot. De hade en ung kille klädd i en "UK Youth"-tröja som troligen var bra på att spurta som ständigt låg där framme men aldrig gick upp i vind. Men jag vet inte om de missat att det inte är någon poäng att spurta om en tredjeplats i ett motionslopp. 

Farten var vid något tillfälle nere i tjugofem och snittet dök även det. Ett tag handlade det om ren transportcykling och jag passade på att njuta av vädret och fundera på hur fort det skulle gå i Berg- och Lädjabackarna samt på om jag trots allt ska vända på min styrstam för att få en mer aggressiv sittställning. Men så jäkla pigg i benen var jag inte längre. Därtill hade jag tagit för mycket vind. 

Som väntat var det några som tryckte på upp mot kyrkan i Berg. Det handlar om en kort brant backe på över 10% lutning och den typen passar mig sällsynt illa. Klungan sprack för ett ögonblick och kände mig inte så motiverad att köra hårt. Men på rakan efter kom Marcus Å susande och sade "vi kör ikapp dem i jämnt tempo". Det gav mig ny energi och jag tryckte på och väste mellan sammanbitna tänder "jag kommer". Vi och några till kom ikapp vid korsningen vid Furuledet och efter nedförsbacken var jag en av de första in i backen.

Den ofta avgörande Lädjabacken blev synnerligen odramatisk. Alla i gruppen hade ju förutom rycket i Berg sparat sig vilket medförde att alla kunde hänga med och inget hände. Jag hade föredragit om alla varit lite tröttare och täten samlad istället. Efter backen gjorde jag ett ryck i slakmotan mot Rösås för att se vad som skulle hända. Mycket riktigt, jag fick en svans. Någon annan ökade farten och en ny svans bildades. Meningslöst att försöka rycka här. Den unga engelsmannen blev äntligen upptvingad i täten och fick dra en smula. Sen gick Marcus Å upp och höll fart trots krampkänningar i vaderna. 

Efter sista svängen in mot målgång vid sjön blev det fartökning och lite körning. Jag funderade på ett uppdrag åt Henrik eller Adam som är bättre spurtare än jag och sade det. Ville inte att smöråkande britter skulle placera sig alls. Men så blev det inte. Håkan, Adam och Henrik sprätte till från kön och fick några meter. Sen blev det någon halvhjärtad spurt från min sida i klungan bakom och jag tror att jag hamnade runt 7-8 plats totalt. 

Tiden på den 93 kilometer långa banan blev 2.34 om jag minns rätt vilket ger ett så lågt snitt som 36,4 km/h. De som kom först var runt 4 min före i mål hörde jag sen. Men jag var och är ändå nöjd med både min insats och loppet i sig. Mitt mål uppnåddes: Att köra så bra som möjligt under rådande omständigheter och dagsform samt ha lite kul på vägen. Mission accomplished som det heter på utrikiska. 

Målgång vid sjön Allgunnen

Ostkakedags

Naturaliserad smålänning som jag är så är jag mycket förtjust i ostkaka. Och har man ingen annan anledning att cykla Lammhultstrampet så kan man ju göra det för fikat efteråt. Stämningen var god och så där lite lagom mosig som den brukar vara efter cykellopp. Det är inte särskilt många som spritter av energi vid det här laget. Batterier behöver laddas och erfarenheter dryftas. Överlag verkade folk vara lika nöjda som jag. 

Liv i luckan?

Delar av förstaklungan fikar vilt

Den kanske viktigaste delen av en cykeltur - eftersnacket

Nu återstår mest att uppsöka min paulun för en stunds kontemplation. Imorgon skall det cyklas kort och fort då årets sista tempocup skall köras i och med den andra "Tävelsåsmilen". Jag tror jag greppat bansträckningen - den går rakt fram i tio kilometer och man slutar trampa när någon viftar och hojtar åt en. Det skall nog till och med jag klara. 

/ J - i klungan, i världen, i dag

Tempocup V

- En berättelse om en resa T o R Rottne och om att vara bra nog

Det finns olika typer av utmaningar här i livet. En är att tävla mot sig själv. På det området har jag alltid visat mig vara en ytterst kompetent motståndare som sällan ger upp. En egenskap som ibland är av godo men ofta har och har haft negativa inslag. Egentligen tycker jag väl inte om uttrycket "good enough" men det ligger något i det. Ibland blir det tydligare än annars, onsdagen var en sådan dag. Det här är en berättelse om att vara "bra nog".

Det var dags för tempocup igen och de som följer mig här vet kanske att mina eskapader på två hjul är mer att likna vid mulåsneexercis än vilda galopper på fullblod för närvarande. Det går lugnt, stadigt men fan inte fort. Min dagsform är inte bra och den ackompanjeras på ett harmoniskt sätt av mitt yttre som även det antagit mulåsneform. En viss ökad rondör har infunnit sig. Något som bekräftades av ett sällsynt besök på vågen igår. Jag vägar nära ett tiondels ton vilket inte är helt optimalt om man skall förflytta sig på t ex en cykel.

Utrustningen gick jag igenom redan tidigare så vid avfärd från hemmet var det mesta klart. Det krävdes bara tre turer och en paus för att komma iväg. Först kom jag bara utanför dörren innan jag upptäckte att hjälm, glasögon och handskar låg kvar inomhus. Sen kom jag väl ett hundratal meter innan det var dags att vända och hämta flaskorna som stod på trappan. Efter ytterligare någon kilometer vände jag för att jag glömt att ta med armvärmarna, ifall det skulle bli kallt att cykla hem. Väl tillbaks vid startpunkten beslöt jag för att strunta i dem ändå. Nu gjorde inte extrasvängarna så mycket då vi hade barnvakt och sensommar/den tidiga höstkvällen var ytterst varm och skön. Tur var det för efter ytterligare några hundra meter stannade jag för att kalibrera datorn som i högtrycket fått för sig att Helgasjön ligger på 200 m ö h. Sen kunde jag äntligen börja värma upp och då var jag redan svettig.

Tid för kalibrering av dator och en stilla bön om att 

tempobågen skall sitta på plats.

Kvällen innan hade jag också blivit svettig då jag i halvmörker försökt dra fast tempobågen och inte riktigt lyckats. Först ville fanskapet inte fästa som det skulle. Den bara gled på styret. Då drog jag åt skruvarna några varv till varpå en av dem helt sonika sa "plopp" och  drog aluminiumet blankt - gängpaj, skräp också. Svårt att veta vad man skall göra åt det. Som tur var hade jag några längre skruvar i rätt dimension i reserv som jag tidigare köpt till mina vevarmar. Den längre skruven verkade som tur var få fäste i någon gänga därinne i metallklumpen. Frågan är vad som händer nästa gång bågen skall monteras? Förresten vill jag nog inte ha svar på den frågan. 

Den här gången tänkte jag inte begå samma misstag som vid "Milen" i Tävelsås att inte vara rejält uppvärmd. Så efter att ha sneglat på uret begav jag mig helt sonika mot startplatsen för att sen trampa tävlingsbanan ut mot Rottne och sen tillbaks. Det blev inalles 35 km uppvärmning. Snittfart på runt 34 km/h vilket kändes bra.

Det var under den lilla trampturen som jag klurade på det där med "good enough". Benen kändes nämligen bra samtidigt som jag vet att dagsformen i stort inte är lysande. Det har inte tränats så mycket den senaste månaden. Vädret bjöd även det till med perfekta förhållanden. Frisk klar luft, lagom varmt och i princip ingen vind. Vägen är av god kvalitet och sträckan lagom lång för att passa mig. Förutsättningarna var med andra ord mycket goda. Så då var frågan hur mycket jag skulle förvänta av mig själv?

Jag kom tillbaks till startplatsen vid Långarör lagom till att Christian dök upp. Då hade jag i alla fall inte misstagit mig på dag vilket jag befarat för ett ögonblick när jag några hundra meter tidigare inte sett någon. Vi blev sen några till men någon folkmassa var det inte tal om. Tror vi var så få som sju som startade om jag minns rätt. Startordning lottades och jag fick äran att gå ut som nummer två, en minut efter Christian. 

Klaes och Christian blivande ettan och tvåan i samtal 

innan start. 

Starten blev lite fipplig för min del då jag bestämt mig för att köra med musik i öronen och jag fumlade lite för att få på mp3-spelaren först. Tappade några sekunder där men det är knappast något som påverkar min tid. Kalaset börjar med en slakmota i vilken jag redan på uppvärmningen beslutat mig för att ta det lugnt i. Klok plan som följdes för att undvika blodsmak i munnen och mjölksyra i låren redan den första kilometern. 

Sen snurrade det på. Benen gick runt som de skulle och solen sken och vädret var fint och jäkligt. Kunde varit en trevlig kväll. Men till saken hör att köra tempo väl inte är sådär njutbart förrän efteråt. Först är det bara obehagligt sen strax därefter börjar det göra ont. Ungefär så känns det. 

Belöningen återfinns i känslan av fart om det nu flyter som önskat vilket det faktiskt gjorde. Inte riktigt så fort jag ville men ändå. Tänkte inte så mycket som jag brukar, cyklade mest. Vid halvvägsmärket, rondellen i Rottne mötte jag Christian som såg ut att ha flyt. En uppskattning av hans fart relativt min och position i förhållande till rondellen gav vid handen att jag tappat tid gentemot honom. Det visade sig senare vara en korrekt iakttagelse. Själv fick jag bra fart genom rondellen och på följande raksträcka mötte jag resten av deltagarna en efter en. De kom dock inte i "rätt" ordning. Klaes var i full fart med att varva hela fältet trots att han startade sist. Det var nu inget jag brydde mig om. Mitt mål var mest att köra på samt att inte bli ikappkörd av Karl som startade bakom mig. Under tiden dundrade baskaggen i klassiska "running free" i öronen.

Slakmotan från badplatsen vid Stojby kom och passerades och var jobbig som vanligt. Sen var det bara en halvmil kvar. Någon kilometer innan målgång blev även jag passerad av lokomotivet Klaes. Gömde stänga av klockan vid målgång som vanligt men min tid blev 37.12 över de 24 kilometrarna vilket ger 38,7 i snitt. Johan och Stefan som stod för tidtagningen blev lite överraskade när de första dök upp eftersom de fått för sig att banan var 30 km lång. De hade gett några ruskiga snitthastigheter i så fall med de tiderna. 

Vann gjorde Klaes följd av Christian och Adam. Jag ockuperade som "vanligt" fjärdeplatsen. Den tycks vara vikt för mig. 

BanläggarJohan och huvudlös tvåa.

Det är glamoröst att cykla. Fikat lockar dock...

Sen återstod då frågan om jag var nöjd med min prestation? Både ja och nej. Jag hade gärna sett att det generellt gått lite fortare, kanske 39-40 i snitt. Men det gjorde det inte och efter de förutsättningar som stod till buds tror jag inte det kunde gjort det heller. Så jag tror bestämt att jag var "good enough" den kvällen. Känslan var bra och det blev i och med det en liten personlig revansch för de sista gångerna det känts skräp att cykla. 

Formen däremot, det är nu en annan fråga. För att testa den skall det trampas Lammhultstrampet på söndag. I år i ny tappning eftersom en rad vägarbeten ställt till det för banläggarna. Det skall bli roligt i vilket fall. 

Nu tror jag bestämt att jag måste ut och cykla en sväng...adios!

/ J - bra nog

Somligt har gått i stå

- Inte mycket aktivitet att förtälja om

Skrivandet har gått i stå. Cyklingen har gått i stå. Livet rör på sig långsamt. Så här få kilometer har inte cyklats under någon månad sedan februari, mindre än hälften jämfört med juli till exempel. För att ytterligare spä på träningsmisären har det inte heller sprungits och det har varit ytterst få styrketräningspass. Ett tag inbillade jag mig att det var mer kvalitet i träningen som kompensation för den bristande mängden men det vete fan. Det är bland annat cykelvasan som kommit emellan och ett hörn av livet. Så blir det ibland. Nu blir det att dra igång till hösten igen. Annars kommer både själ och ben att förtvina och jag kommer behöva mentala kryckor. Och målet att köra över 10000 kilometer även i år känns just nu lite avlägset men kanske inte ouppnåeligt. 

En av konsekvenserna är att det inte trampats något alls på min landsvägshoj på sistone utöver en kännapårunda i förrgår. Sedan dess inget och ikväll hinner jag inte. Återstår att se vilken påverkan det har på min förmåga att trampa tempo. Det skall nämligen tävlas i den lokala tempocupen igen imorgonkväll. Banan är cirka 25 km lång med start och mål vid Långarör. Sträckningen är känd och tämligen platt men med en seg slakmota utanför Stojby halvvägs på andra "benet" innan målgång. Den backen gillar jag inte måste erkännas. Konkurrensen brukar vara hård på de här tillställningarna. Det är ett gäng som kämpar om de främsta platserna och sen är vi några stycken som tampas om placeringarna närmast under. Sen ska jag kämpa mot mig själv. Med andra ord blir det en jäkla massa kämpande. 

Morgonens cupbana. Kan studeras i detalj här.

En rättfram T o R-bana utan krusiduller.

Det som har körts på två hjul på sistone har inte gett någon vidare uppmuntran. Det senaste var Barncancertrampet i helgen. Eftersom vädret var fint och jag ändå var där hade jag en idé om att köra Växjöruntrundan så fort jag kunde för att få en smula träning och på så sätt göra två flugor på smällen på samma gång. Det fick stanna vid en tanke. Efter sura ben efter några få kilometer och efter att ha tappat rulle på tättrion efter en mil var det bara att lugna ned sig. När det sedan blev en vurpa framför mig av dagens parhäst dr E och en grupp bakom hann ikapp oss blev det rätt stillsamt resten av rundan särskilt som hästar och bilar bidrog till att dra ned farten. Cyklingen blev med andra ord sisådär. Desto trevligare var snacket innan och efter och det faktum att det dök upp runt 700 personer vilket var fler än förra året vilket gav lite pengar till barncancerfonden. 

Någonstans där bland 364 andra svävar ballongen jag släppte.

Foto: Lina Bernesson, Barncancertrampet

Men solfan skiner från en envetet blå himmel idag, kajorna flyger i flock och sensommaren verkar vara här för att stanna. Återstår bara att låta det skölja över ens person och bli lite glad eller något. Ikväll skall det monteras tempobåge och sen får förberedelserna betraktas som klara. 

Eftersom hushållet har en ny och fin bågfil kan det dock hända att jag vill kapa något. Får se vad jag får tag i - kanske ett cykelstyre?

Igår var en elektriker och kikade på köket och möjliga eldragningar där. Han var en sån där lugn typ som kikade lite och kom på lösningar. Det gillar jag hos vissa hantverkare. Frågan är om det finns någon elektriker som kan dra om några ledningar i mig? De funkar inte som de skall. Har bitvis riktigt ont i nacken vilket gör att arm och hand domnar och somnar med jämna mellanrum och att sömnen blir lidande. Väntar på läkarsvar efter min magnetröntgen. Ibland får jag bra lust att köra fingrarna i en elkontakt för att se om en rejäl chock kan reboota systemet. Det verkar behövas. Så här kan jag inte ha det i längden. Jag är dåsig. 

/ J - oelektrifierad

PS: I förbifarten kan det noteras att antalet läsare här har passerat 25 000 vilket är glädjande.

Ovurpat är bäst...

...som det heter i mtb-kretsar

I tisdags var det dags för deltävling fyra i den lokala mountainbike-cupen. Eller förresten så lokal är den inte längre eftersom den numera alltsomoftast besöks av eminenta deltagare från Jönköping. Fattas bara annat när Victor representerandes Östers Cykel dessutom behagar leda tabellen och nog är sugen på att ta hem det hela. Dock tätt jagad av allas vår Bike-Bros Håkan. Det hårdnar mellan cykelbutikerna. 

I väntan på start

De mer långväga cyklisterna med blivande ettan och tvåan

i fonden respektive förgrunden. 

Själv har jag inte kunnat delta vid mer än ett tillfälle men nu var det dags igen. Var lite orolig för hur det efter vasavurpan småmosiga vänsterbenet skulle kännas. Det visade sig dock fungera dugligt även om det gjorde ont och helt kurant är jag inte. 

Platsen för bataljen var åter Hollstorpstrakten eftersom Henrik M var banläggare. Ytterligare ny variant på känt tema. Teknisk och intensiv med få eller inga chanser till återhämtning. Underlaget är bokskogsmatta varvat med några rejält steniga partier och en och annan krångligare passage. Antalet höjdmeter per varv ligger på runt 55. Konstaterade redan vid provvarven att det  skulle bli roligt men att banan inte passade mig. Därtill är jag för tung. Korta branta partier och många snabba igångdrag vinner jag inte på. Eller passar och passar, det gör det väl - jag är bara inte så snabb vid den typen av körning.  

Vi var runt femton personer och en hund som ställde upp på startlinjen och förutom de mest kända ansiktena så hade även några 338:or från Ljungby dykt upp för att delta. Maskotmaja fick inte vara med i själva loppet även om hon gärna velat och troligen haft en god chans till seger med tanke på banans karaktär. 

Jag kom iväg ok i starten men försökte inte pressa hårt. Det skulle bli tungt nog ändå. In på ett led mellan bilar och skog for vi mot det första tekniska hindret, ett "drop" och i täten kunde Viktor och Gustaf från Jönköping skymtas tillsammans med Håkan, Henrik J och Andreas följda av Tony, Stefan och jag själv och säkert någon mer jag missat. 

Första varvet körde jag på det mesta av de hinder som fanns. Sådär stressat och stelt som det blir när man inte har flyt i mountainbikecykling. Det gäller särskilt tekniska banor med sten och rötter. Man försöker och försöker vilket bara leder till att det blir ändå kantigare eftersom man spänner sig. Ödslad kraft men ingen fart. Efter första varvet blev jag därför trött och därtill nära att vurpa när framhjulet skar ned i den mjuka lövmattan i en högersväng. Klarade mig med en balansakt och en rejäl portion tur. 

Sen gick det betydligt fortare. När jag väl var trött och rejält varm började det gå bättre. Varv två hittade jag några egna linjeval och bestämde mig för att inte ödsla kraft på att cykla upp för en brant kort puckel som befann sig halvvägs in på det ca 2 km långa varvet. Den gick att ta sig upp för men i mitt fall vann jag faktiskt tid på att springa. Särskilt som min cykel behagar vägra växla ned till minsta drevet fram. Så resterande varv hoppade jag av och nyttjade apostlahästarna upp. Det går fortare när man inte tvekar.  

Framför mig i spåret skymtade jag ibland Stefan som dock rann ifrån mig på slutet av mitt första skitvarv. Banan är lagd så att man flera gånger per varv passerar nära varandra vilket hetsar lite när man hör tjutandet av våta bromsar i skogen utan att veta riktigt från vem och om vederbörande är precis bakom dig eller framför. Bakom mig flåsade ett par åkare, jag uppfattade aldrig riktigt vilka. Och underlaget tillät inte riktigt att man satt och tittade bakåt för länge. 

På varv tre och fyra kändes det riktigt bra och gick fort. Eftersom jag inte längre orkade spänna mig infann sig tekniken och flytet. Mjukt och smidigt med bra förflyttning och viktfördelning över cykeln. Som det ska vara. Kraftbesparande cykling. Det kunde behövas i det här läget. Vid passering inför tredje varvet hör jag banläggarHenrik och Mikael som var åskådare säga att jag har häng på Stefan. Det sporrar mig av någon anledning och jag tryckte på rejält utför. Heldämpat är då inte alls dumt även om jag valde det högra och mindre dramatiska vägvalet vid dropet. Kom ikapp snabbt utför den steniga passagen och var hack i häl på herr S. För att hetsa bara en smula så småbromsade jag en aning eftersom jag vet att min bakbroms tjuter lite. Stefan försökte öka i inledningen av nästa motlut men körde nog lite för fort och välte. Jag passade på att smita förbi när jag kunde och hoppades bara att han inte lagt sig på någon av de vassa slystubbarna som fanns kvar efter röjning där. 

Resten av varvet och nästkommande var behagliga att köra trots mycket hög puls. Jag kände att jag disponerat krafterna rätt och att tekniken satt bättre. Det gick fortare och fortare och jag kom på mig att önska att loppet skulle vara längre än fem varv. Den känslan gick över det sista varvet då jag var riktigt trött kan jag lova. Lyckades få en snittpuls under de 46 min mitt lopp varade på 170 och maxade på 180 slag/minut. Så mycket mer kan jag nog inte kräma ur kroppen i pulsväg i alla fall. 

Framme i täten var det tydligen vild batalj mellan Viktor och Gustaf, två av Jönköpingsbesökarna med Håkan och Henrik strax därefter. Ibland skymtade jag dem mellan löv och bokstammar. Men de var också de enda jag såg. Hamnade lite i ett vakuum mot slutet. Ingen jagandes bakom eftersom jag för stunden körde bra och drog ifrån lite tror jag men heller ingen framför inom räckhåll. För långt upp till Andreas och Tony som jag tror var de närmsta framför mig. Någon, jag tror det var Johan, hade fått tekniska bekymmer under loppet och bland annat tappat sprinten till bakbromsoket och fick sedermera punktering i den vilda satsningen på att ta sig tillbaks. men om det visste jag inget där jag cyklade, om inte i godan ro, så åtminstone i eget tempo. Fördelen med tomrumscykling var att jag inte behövde stressa och därmed satsade den lilla kraft jag hade på rätt saker.

I mål blev jag sjua eller något. Det var emellertid roligt att cykla och det är det viktigaste. Och sen vurpade jag inte. Alltid något!

Enda smolket i glädjebägaren är min "klonkande" cykel som låter mer och mer. Har nu lokaliserat ljudet till infästningen av bakdämparen. Det är inte själva den genomgående bulten utan bussningen/hylsan runtomkring som det är fel på och det glappar nog en millimeter där och orsakar ljudet som sen fortplantar sig i ramen. Skit. Måste åtgärdas på något vis. 

Nu skall det inte köras hårt för min del förrän det är dags för nästa tempocupstillfälle på onsdag. Men innan dess skall det cyklas ett barncancertramp på lördag. Missa inte det!

/ J - håller sig i skinnet och på hjulen

Cykelvasan "RR", del 2

- Det kunde gått fortare

Det är något särskilt med startlinjer även om de bara är streck i marken. Pulsen ökar och stämningen går att ta på. Nu skall all den tid och möda som lagts ned få utlopp i fast form. Koncentration, fokus och nervositet stiger från den stora massan och ångar ikapp med granskogen som omger fälten i Berga by. Solen bidrar och trotsar såväl Smhis som YRs prognoser. Det regnar inte - än i alla fall, även om det gjort det tidigare. Jag språkar och skämtar med några som står bredvid mig där långt bak i startfålla tre. Jag borde stått längre fram men kom rätt sent till startområdet. Någon mer erfaren än jag upplyser mig om att det kommer att lösa sig i första backen, jag tror honom. 

I fållan på klassisk mark, minuter kvar till start

Morgonen gick planenligt. Det vill säga den delen som inkluderar att kliva upp, äta och få med mig rätt prylar fungerade. Rätt enkelt i teorin men inte alltid i praktiken. Natten däremot var väl sådär. Jag vaknade några gånger med kramp i vaderna. Något jag aldrig har annars. Skulle verkligen inte ha badat bastu kvällen innan hur skönt det än var. Trots att jag drack såväl under tiden som efteråt misstänker jag att en "vätskeskuld" hade förräntat sig. Inte mycket att göra åt nu. Men vis blir man av erfarenheten sägs det. 

Frukost

Vädret var en smula sämre

på kvällen innan start

Vägen till fållan blev dock en smula kaotisk för vår del. På väg ned från stugan vi hyrt i högfjällsområdet blev vi omdirigerade. Den ordinarie vägen från Sälen till starten var avstängd. Inte så konstigt men inget som var bekant på förhand. Vi fick ta en alternativ väg och visste inte hur långt vi hade att köra och hur lång tid det skulle ta. Letade i minnet efter vart förra bron över älven kunde tänkas vara belägen. Tiden började bli allt mer knapp. Men till Berga kom vi och svängde in på en skogsväg/husuppfart där jag kunde lasta av och svida om det sista. Mötte stackare som kom springandes i cykelskor för att hämta sina velocipeder som lastats av vid en mack en bit från start.

Dagen innan var startfållorna tomma

och cyklisternas frånvaro var påtaglig

Cykeln redo - bara hoppas att allt tekniskt fungerar

Jag står i valet och kvalet angående 

vilka kläder som skall väljas

Det sista klädvalet skulle göras. Temperaturen var på väg upp och det brukar bli lite varmare om man sitter inbäddad i en klunga. Och något sade mig att tempot skulle bli högt redan från start. Jädrar vad rätt jag hade! Utifrån de tankarna beslöt jag att låta bli alla förstärkningsplagg som vindväst och armvärmare. Vist beslut visade det sig. Resan blev en svettig historia ändå. 

Frågade en bofast hur långt det var till startområdet - 4 km replikerade han. Skit tänkte jag när jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg, brådis men det bli bra uppvärmning. Det visade sig i verkligheten vara runt 800 m till start. På vägen träffade jag dessutom ett par trevliga cykelvänner som skulle starta senare. Lyckönskningar utbyttes och jag tråcklade mig in i fårskocken. 

Nedräkning och starten gick och var faktiskt tämligen lugn. Alla runt mig kom iväg utan att haka i varandra vad jag kunde se. Jag var omedveten linslus och fastnade såväl på foto från Aktivitus som SVTs dokumentär om Vasan, i hela en sekund eller något. 

Starten har gått och äntligen på väg. Foto: Schapiro

In i första backen, den jag hade rekat - Bergavägen, den där det står "Smågan 9" på gul skylt. Som jag trodde när jag körde dagen innan gick jag ut lite hårdare den här dagen. Pendlade väl mellan 21-23 km/h ungefär. Ville inte ta i mer då det dels fungerade som uppvärmning för mig och dels ville jag inte att pulsen skulle rusa för mycket. Det bekymret hade inte många andra. De körde som om fan själv var i hälarna på dem. Blev omkörd av måååånga som jag sen skulle plocka en i taget när loppet började på riktigt. Förstår inte varför somliga har så bråttom när det är över nio mil att köra. Om man bortser från de verkliga toppåkarna då förstås. 

Följde min plan och ökade farten rejält vid den lilla dammen till höger där backen planar ut till slakmota. Sådana brukar jag gilla och så även den här gången. Det gällde uppenbarligen fler och farten gick upp. Loppet var igång! Benen gav ännu inget formbesked men var lyckligtvis inte döda och min något försiktiga öppning hade inte gett någon mjölksyra.  

Därefter körde jag så fort jag hade krafter till mest hela tiden. Började jakten på dem som kört om mig i starten. Tog många i skakiga utförslöpor och på det första stigliknande partiet. Där gör sig heldämpad cykel bra. Kunde sitta ner och hålla samma fart som tidigare vilket många andra uppenbarligen inte förmådde. Försökte byta några ord med någon ibland men möttes av koncentrerad tystnad. Man pratar inte, man cyklar var det outtalade svaret. 

Relativt snäll banprofil men farten gör att backarna

känns rejält ändå. Och ett par av dem bjuder motstånd

Att passera de klassiska platserna med namn som Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg och Hökberg på cykel är häftigt när man gör det för första gången. Ställen man bara sett på tv leopardbesudlade av snö och blåbärssoppa. Det hinner jag tänka där jag cyklar. Annars är jag tämligen fokuserad. Det går fort och jag har ingen lust att krascha. Dessutom har jag fullt upp med omkörningar så snart det går utför. Där är jag bland de snabbare märker jag tidigt. 

Fångad på bild i närheten av Hökberg av Happymtbs fotograf. 

Tyvärr efter det att jag gått omkull. Har ont och det går inte fort längre

Vädret är underbart med bra temperatur och sol. Underlaget torrt och det går fort, mycket fort. Nästan på gränsen av vad jag klarar av. Ändå måste jag köra om då och då, jaktinstinkt. Ta mig fram till nya klungor. Mina pulsvärden visar att jag kör på gränsen till vad jag förmår. Känner krampen lura under ytan men tar inte i mer än att den stannar där. Jag är på G! Snitthastigheten klättrar stadigt och jag tänker att "det här kan bli bra"

Den känslan förstärks i en lång uppförsbacke på asfalt där landsvägstakterna sitter i. Trots min massiva vikt segar jag mig förbi många i det motlutet. På höger sida bilkö som sniglar sig fram även de. 

Jag och några för mig okända tröjor följs åt och kör omväxlande förbi varandra. En är rosa, en annan grön. Någonstans efter fem mil, ungefär på mitten blir det plötsligt väldigt väldigt tungt. Orsaken stavas SAND. Det finns oändliga mängder av den jäkla sanden i Dalarna och inte blir det bättre av att det på den här delen av banan regnat rikligt under natten. Blöt sand. Jag svär och säger till mina medtävlare att man borde fan förberett sig genom att spola vatten i en sandlåda och sen kört runt runt. Kommer sen på att det nästan var det jag gjorde när jag var i Båstad och cyklade vid havet. 

Som tur är sjunker inte bara mitt tempo. Det alltför smala 1,9 tums "Twister"-bakdäcket sjunker ned i varje mjukt parti. Och sanden och lerpölarna är kvar för att stanna. Tror det är här jag funderar på om jag inte skulle kört på mitt ordinare 2,25 tums "Racing Ralph" istället. För sent att ångra sig. Bara att kämpa - så det gör jag samtidigt som jag försöker spara kraft. Köra så ekonomiskt det bara går. Tänker att jag måste få ut så mycket fart jag kan av den lilla kraft jag har. 

Min plan fungerar. På ett tekniskt lerigt parti utmed Oxbergssjön tror jag att det är, får jag hjälp av en kille i camouflagefärgade cykelkläder på en Specialized. Vi turas om att dra och lyckas efter en smula kamp komma ikapp en grupp framför oss som kör bra. Här i svansen tänker jag parkera ett tag tänker jag och gör så. 

Uppför backen i Oxberg bär det. Den går bra, utför går även det bra. Är snabb och formar mig till en kanonkula. Vi passerar Gopshus och en i gruppen har otur. Plötsligt pekar hans bakväxel rakt upp i luften. Svordomar och jag lider med honom och skriker något tröstande när jag kör förbi. Vidare, framåt ändå. 

Det är bitvis lerigt och blött. Efteråt får jag höra att strax innan vi kommer har det regnat ordentligt i trakterna av Mora. Det märks endast på marken. Ovanför skiner solen ned på oss som svettas och lider. Ont gör det nu men det betalar sig så jag fortsätter. Sen kommer den jävla smällen! Den som ändrar allt. 

Vi ska passera en rejäl lerpöl, en av de större. Några meter lång, täcker hela skogsvägen och är brun så det går inte att se hur djup den är. Farten är hög efter ett nedförslut. Jag sneglar på datorn som visar 39 km/h och ställer mig upp, förflyttar tyngdpunkten bakåt, allt för att inte framhjulet skall fastna om det finns något dolt hål i lersörjan. Tyvärr kommer det då en åkare bakifrån och försöker köra om hela gruppen. Han får sladd i den mjuka botten och häver sig mot mig med hela sin tyngd och tacklar mig. Jag är oförberedd på det och far rakt in i en sandbank och en tall. 

Det är väl för övrigt det enda som finns här att köra in i. Tvärstopp. Ont. Vet först inte om något är trasigt på cykeln eller mig. Var rädd för att jag knäckt min nya hjälm men såväl den som glasögonen verkar hela. Ramlar när jag ställer mig upp, benet viker sig. Försöker komma iväg men det går inte. Får inte luft. Får stå en bra stund för att kunna andas igen. Är lite yr och en smula chockad misstänker jag. Tittar hjälplöst på när de grupper jag tidigare kämpat mig förbi passerar. Svär högt över idioten som tacklat mig och inte ens kollar hur det gick. 

Kommer till slut iväg och försöker förtvivlat haka på någon av alla de grupper som bara susat förbi mig när jag stått stilla. Det går inte. Tar nästa grupp jag ser då de ser ut att köra lugnare. Inte heller det går. Farten sjunker och jag förstår inte varför. Sen märker jag att vänsterbenet inte fungerar något vidare. Det gör inte alls som jag vill. Visar sig sen i mål att det är en rejäl lårkaka som ställer till det. 

Kommer inte igång igen förrän efter någon mil då det stela benet går att trampa hjälpligt med. Men då är det så dags. Jag tappade min grupp, farten och framförallt kamplusten. Allt gick ur som en punkterad ballong och jag tänker bara på att ta mig i mål. För stunden är det inte roligt längre. Och det går inte fort, inte fort alls. En stadig ström av åkare kör förbi. Jag kan inte öka farten.  

Jag hade tidigare kört på gränsen till min förmåga vilket gjorde det svårt att njuta men ändå gav viss belöning som det gör när det går fort. Nu gör det mest ont och känns tomt. Inte en njutbar känsla alls. 

Äntligen passeras mållinjen i Mora

Jo, är så trött som jag ser ut

Lårkakan som förstörde min tid. Kan fortfarande

 inte låta bli att undra hur fort det gått utan vurpan

Hade en stadigt uppåtgående trend både placeringsmässigt, formmässigt och fartmässigt innan den stora smällen. Tyvärr fick jag inte reda på vad det skulle kunna räckt till. Får väl kanske göra det någon annan gång. Loppet lär finnas kvar och jag lär troligen köra igen även om det nog inte blir nästa år. Men man vet aldrig. 

Det går åt mycket mat och en del tid för att återhämta sig. Kvällen blir lugn. 

På vägen tillbaks till hotellet sprider sig ett leende över ett trött anlete när följande skylt upptäcktes:

Mulltoa?

/ J - tar fasta på "/../ för framtids segrar"

Min Cykelvasa 90 i siffror:

Total tid över 95 km: 3.24.09
28 km/h i snitt
64 km/h i toppfart
605e plats, tävlingsklass (619e totalt)
167/181 i snittpuls/maxpuls

Konsumerade 3/4 flaska medhavd sportdryck, en halv camelbak vatten (motsvarande 1 flaska), 2 stora drickgel, 2 energikakor samt en halv banan och en mugg vatten vid två kontroller.