Premiärerna duggar tätt så här års. Nästa vecka drar den lokala tempocupen igång med det första racet och i helgen var det dags för årets första organiserade lördagstur med
Lammhultcyklisterna. Samling som vanligt vid simhallen klockan tio även om jag till en början trodde jag endera missuppfattat datum eller sett fel på klockan eftersom jag var först på plats vilket sällan händer.
Ensam springare
Efter en stund dök det dock upp sällskap och efter ett tag var vi en liten klunga redo att bege oss. Vädret var så där vårigt så att det är svårt att veta hur man skall klä sig. Jag lyckades dock perfekt med den detaljen vilket alltid är glädjande när det inträffar. Emellertid var det ytterst varierande status på kreationerna i vår lilla skock. Själv hade jag knickers, inga skoöverdrag men bar vindväst. Andra hade både regnjackor, flossade vinterbyxor, sköverdrag och elektriska fotvärmare. Jag blev lite fascinerad av den manicken. Förvisso har jag hört talas om det men det är inget jag funderat närmare på. Mina fötter är alltid svinkalla tidig vår, höst och vinter. Det hör liksom till, att lida lite och behöva tina upp frostnupna tår i duschen.
Det där röda aktiverar tydligen fotvärme, Tamagotchi för kalla fötter
Dagens runda var planerat av Märit som lagt en runda norrut. Det visade sig vara en variant av "Örken runt" fast motsols så man får Libbhults ängar uppför istället för Hörjesås som det blir annars. Men antalet höjdmeter torde vara detsamma om mina räknekunskaper är adekvata. Det närmar sig en kilometer runt - räknat på Alpvis i antal höjdmeter istället för distans. Annars är sträckan runt elva mil eller så lite beroende på hur man kör in mot Norrhult/Klavreström.
Vindarna för dagen var med oss på vägen ut och lagom karaktärsdanande på vägen hem. Det finns inget som disciplinerar en motionsklunga så bra som motvind. Det riktar upp leden, gör övergångarna i kedjor mjukare och gör att tvåpar löser av varandra bättre. Allt för att gömma sig för vinden. Det är instinktivt beteende för alla klungcyklister.
Vi passerade snart Rottne med god fart och kom ut på de mjuka snabba rakorna förbi Brittatorp och till Eke där vi svängde i riktning mot Braås. Strax därefter blev det ofrivillig paus. Det var Märit som åkt på vajerbrott. Mindre kul eftersom den här rundan är ytterst svår att ta utan bakväxlar. Några backar drar iväg upp till och något över tio procents lutning. Hon fick styrketräna sig tillbaks till Rottne i sällskap Ulrika medan vi andra fortsatte mot hägrande fika.
Ovanligt och olycksaligt vajerbrott satte stopp för den turen
Varmt kaffe lockade även om jag faktiskt inte frös överlag. Lite kylslagen blev jag senare efter kaffet innan värmen återvände efter de första motluten. Jag vet inte om den elektriska fotfiltsvarianten kom till användning eller ej men mina tår var det enda som domnat. Allt annat perfekt. Till och med humöret. Trots långintervaller där jag tagit ut mig en del dagen innan var benen faktiskt med på noterna. Sen gick det förvisso ytterst stillsamt precis som planerat men lutningen och kilometerantalet kvarstår.
På lördagsturer är det här nästan obligatoriskt
Den så viktiga fikakomponenten bestod i ett stopp vid Rosdala glasbruk. Jag slog på stort med dubbelkaka. Sen var motionsdelen med den här rundan förlorad. Men gott var det och sällskapet trevligt så jag njöt i fulla drag. En mycket bra dag det här.
För att kompensera för kaloriintaget drog backarna igång direkt efter pausen. Det gick relativt bra även om jag inte pressade allt jag kunde. Pulsen tog ett skutt uppåt och slutade i trakterna av höga 160 så där fanns mer att ta av. Det bådar gott för framtiden. Kan jag nu tappa tjugo kilo till kan det nog bli något av det också. Men det hör framtiden till.
Nedför gick det desto fortare även om jag höll igen även där. Vått väglag efter regnskurarna som passat på medan vi pausade och ett par kurvor på vägen ned där det brantar till med runt fjorton procent en kortare bit gjorde att jag inte ville släppa på för fullt. Runt sjuttio kilometer i timmen kom jag upp i ändå. Det är inte viktigt i sig men barnet i mig gillar sådant! Det är väl ett problem jag har i klungor annars. Fysikaliska lagar ger vid handen att jag rullar fort utför. För snabbt ibland vilket gör att jag får frifräsa lite för att inte nöta ut bromsarna.
Vädret var mest med oss men inte helt. Aningen regn föll på våra hjälmbeklädda huvuden innan pausen och vägarna var våta vilket fick det där fint sandblandade vattnet att distribueras i ett jämnt lager över hela cyklistlekamen. Skitigt med andra ord. Du har blivit solbränd sade C därhemma innan hon insåg att det var "brun utan sol" det handlade om. Jag hade distinkta ränder där strumpkant och byxkant befunnit sig.
I väntanstider - i det här fallet på att få i ordning på brusten vajer
Fler backar blev det när vi närmade oss Stenkulla från Hornarydshållet. Det kördes under granskogstystnad. Alla var något tröttare vid det här laget. I ekbackarna utför nedmot Vartorps kvarn var det oerhört mycket vitsippor som vanligt. I skogen ned mot Ramkvilla hade jag tidigare sett frikostigt med blåsippor vilket höjde mitt humör. Nu kan man se vårens framsteg för varje tur man tar.
Efter Rottne gjordes ett försök att få igång lite kedjekörning. Motvinden var bitvis påtaglig och jag tänkte att det kunde vara bra träning inte minst för de som tänker köra högervarv runt en sjö lite senare. Det gick knackigt i början. Dels var vi inte helt samtrimmade och dels var det varierande grad av trötta ben i gruppen så vi var något ojämna. Men det tog sig mot slutet. Övning ger färdighet.
Turen kunde summeras med strax över fyra timmar från dörr till dörr och på den tiden hann jag elva och en halv mil.
Cyklingen fortsätter ikväll och med tanke på veckodagen är det inte helt förvånande dags för måndagstur igen. Som tur var kan jag köra trots lite logistikpyssel. Skall bli intressant att se hur mina ben mår. Eftersom jag inte trodde jag skulle kunna köra idag så satsade jag på ett riktigt hårt benpass på gymmet igår. Det lär kännas ikväll.
Det ser ut att bli svalt vad det verkar. Coolt.
/ J - cyklar vidare i tillvaron
