Växjötrampet

Jag vill bara påminna om att för den som råkar ha vägarna förbi Växjötrakten på Kristi flygare, det vill säga nu på torsdag så är det återigen dags för Växjötrampet. Det är det trettioförsta trampet i ordningen så viss historia börjar loppet få. 

Banlängderna är 50 respektive 135 kilometer och därtill kommer ett barntramp så alla som vill kan delta!

Vädret kan jag inte garantera men jag kan lova att ni både kommer att ha kul och bli trötta. 

Det är ingen tävling men som alltid är det en viss prestige att vara första man eller kvinna tillbaks vid utgångspunkten igen. Sen kan man alltid besegra sig själv på ett eller annat sätt. Den utmaningen kan ni väl inte motstå?


/ J - funktionär

Svar på tal!

Tja, ibland vet man inte vad man skall säga och tycka. Idag vet jag emellertid exakt. Jag är härligt upprörd. Anonymitet på internet kan understundom vara en ytterst intressant företeelse som lockar både till skratt och gråt. I det här fallet mest en huvudskakning och en tanke: "Lilla vän". 

Jag presenterade en liten text om mitt sista cykelinköp här på bloggen och fick följande kommentar på den:

"Grattis till din nya cykel 

Men för att få lite verklighetsanknytning:

Utvecklingen har inte stannat och CAAD10 är numer både 'gammal' och frånsprungen av modernare alu-ramar bättre är inte svårt eller dyrt att hitta finns tex hos både Canyon o Rose

Shimano 6700, liksom 5700 o 7900, är klrt sämre än gen innan och även jmf med nya 11-deladr

Vad gäller hjulen är de fortf bland de sämre men de är billiga. Samma sak med däcken det finn mkt bättr p roligare än Schwalbe"

Det är alltid roligt med respons på det man skriver men ibland blir man förbannad också. Det blev jag den här gången vilket för övrigt var bra eftersom mitt styrketräningspass därigenom gick alltigenom utmärkt. Tack för det "anonym" (utan ironi).  

Anledningen till att jag blev tvärsur var inte åsikterna som ventilerades, synpunkter kan man ha, utan det oerhört nedlåtande ordvalet "Men för att få lite verklighetsförankring". Det antyder att jag saknar verklighetsförankring. Ett ytterst intressant påstående som jag ämnar diskutera mer utförligt och därför väljer att göra i den här formen istället för i kommentarsfältet. 

Inledningsvis skall det poängteras att jag inget vet om herr "anonyms" bakgrund vare sig som person eller cyklist och kan därför inte alls avgöra om åsikterna är något annat än löst tyckande eller om vederbörande faktiskt äger någon form av kunskap som bör beaktas i sammanhanget. Cykeltestare eller skrivbordscyklist det är frågan?

Om mig själv och min egen cykelbakgrund kan för dem som inte känner mig sägas att jag cyklat hela mitt liv i olika former. Motionscyklat har jag gjort i mer än tjugofem år, cyklat Mountainbike sen början av nittiotalet och parallellt med det alltid pendlat och transportcyklat. Under den här tiden har jag bland annat hunnit med cyklar från så skilda tillverkare som Monark, Cycles Gitane, Crescent,  Giant, Diamond Back, Cube (x3) och Cannondale (x4). 

Och nu till själva sakfrågan:

A. 

Det är alltid trevligt med en positiv inledning, särskilt när man sedan ämnar såga något, i det här fallet mitt cykelinköp. 

Att CAAD10 skulle vara "gammal" har jag på intet sätt ens kommenterat. Jag skrev bara att jag tror att den skulle passa mig, bland annat för att den är erkänt vridstyv. Vill någon hävda motsatsen? Att C-dale väljer att kalla den för "bäst" är förstås ren marknadsföring men jag skrev också att det var deras ord. Den är också väsentligt mycket styvare och mer responsiv än min Cube vilket var det jag närmast jämförde med och det som således är intressant för mig. Jag tror att jag i sammanhanget nämnde "uppgradering". Således handlar det om att slå in redan öppna dörrar.  

Sen kommer nästa intressanta påstående om att det skulle vara lätt att hitta både bättre och billigare cyklar i klassen hos både Canyon och Rose. Det är helt enkelt inte sant! 

Eller skitsnack på ren svenska. Det första jag vill betona är att jag inte köpt cykeln till årets katalogpris efter dollarns uppgång. Det är förra årets modell som är aktuell. Och innan herr "anonym" uttalar sig borde det vara rimligt att veta vad jag betalat i syfte att avgöra vad den skall konkurrera med. Jag skriver jävligt tydligt att det skulle vara en cykel som skulle passa mig och min plånbok. Naturligtvis kollade jag alternativen. De föll till föga - för de givna pengarna!

För samma summa skulle följande konkurrenter varit aktuella:

Rose Xeon RS2000

Förvisso bättre hjul, dock ett par som motsvarar ett par jag redan äger. Men för övrigt enklare specificerad på alla parametrar. Särskilt komponenterna som är från Shimanos 105-grupp.  

Detsamma gäller för Canyon. Samma pengar som jag lade på min cykel skulle räcka till en: Inflite Al 8.0. Även den rakt igenom väsentligt enklare specad än den cykel jag istället valde. 

Så det vore av yttersta intresse att veta vilken modell hos dessa två tillverkare som skulle vara bättre än den cykel jag köpte - återigen, för samma pengar! Det är åtminstone ingen av de alternativ som saluförs på respektive företags hemsida. Eller var det månne en förflugen kommentar som kom sprungen ur det faktum att vederbörande inte har den minsta aning om vad jag betalade för min cykel. 

Den Canyon som skulle vara aktuell för att "bräcka" min CAAD10 är "Ultimate AL"-serien och på köpet följer då också bättre hjul eftersom de levereras med finare Mavichjul som standard. Men då handlar det om procentuellt väsentligt högre inköpsbelopp kan jag låta meddela. 

Jag är för övrigt mycket väl medveten om att det finns bättre cyklar på marknaden om priset inte vore av intresse. Men jag är endast intresserad av det mest prisvärda alternativet. Annars hade såväl Canyon CF SLX 9.0 alternativt Cannondale SuperSix Evo Black Inc legat bra till i min bok. 

B.

Komponentgruppen. Att den ena Ultegragruppen skulle vara så mycket sämre än föregångaren har jag svårt att tro men det är något jag inte kan uttala mig om än då jag inte kört tillräckligt länge på den här versionen. Däremot har jag till följd av krascher med följande byten av prylar testat flera av de tidigare generationerna i tät följd. Så det uttalandet får stå för dig herr "anonym". Tyckte för övrigt att jag tydligt motiverade varför jag INTE vill ha elvadrevat. 

C.

Hjulen. Vet inte om jag skall bry mig om att kommentera eller bara lyfta ögonbrynet. Jag väljer att svara eftersom samtal är roligare. Jo, jag vet att de aktuella hjulen är Mavics instegsmodell. Jag skrev bara att jag upplevde dem som bättre än sina föregångare, dvs äldre versioner av Aksium. Något jag har erfarenhet av.  

Från Mavic har jag för övrigt kört på såväl dem som andra modeller och äger för nuvarande även ett par Ksyrium. Från Shimano har jag kört på/ägt allt från instegsmodeller som WH-550, RS-10 och RS-20, till Dura-Ace C35. Jag har också använt ett antal byggda hjul i olika "Happykorrekta"-varianter som t ex "Open Pro/DT-ekrar på Ultegra-nav", prövat fälgar som CXP22 och 33 m fl. På Mountainbike har jag avverkat fler hjul och fälgkombinationer än vad jag kan minnas. Jag har även prövat värstinghjul som Campagnolo Bora Ultra. Så viss erfarenhet av hjul har jag trots allt även om det finns de som har mer.  

Och vad man menar med "sämre" får nästan preciseras. Jag måste även ta hänsyn till att många finare hjul har viktbegränsningar till exempel. Det var för övrigt en av de avgörande faktorerna bakom mitt köp av Ksyriumhjulen. De var bland de få hjulen i mitt prisspann som inte hade någon övre viktgräns när inköp var aktuellt. Något jag länge och väl diskuterade med personalen på Cykel City. Det enda jag skrev om Aksiumhjulen var att de är hyfsat styva och "aero" för sin PRISKLASS. Något oklart med det? De är knappast mina drömhjul men det hör inte hit. 

D.

Däck. Nu blir det riktigt kul. Jag skrev att Aksion är en ny bekantskap för mig och att de Schwalbemodeller jag nämnde, Durano S och Ultremo ZX, troligtvis är bättre. "Troligtvis" för att jag inte vet än helt enkelt. Schwalbedäcken har jag inte kört på än men har tidigare använt mig av främst Continental GP4000 och GP4000S samt senaste säsongerna Michelindäck som budgetvarianten Lithion2 och lite finare Pro3 samt Pro4. 

Då blir jag mycket nyfiken på vilka däck som är "mycket bättre och roligare" i sammanhanget. Ultremo, GP4000-serien och Pro-däcken står sammantaget ändock för en rätt stor del av marknaden för kanttrådsdäck. Men visst, sponsra mig och jag kör hellre på Dugasttuber.

Sen blir det lite fånigt att ens ta upp däck i sammanhang med cykelköp. Däck slits rätt fort och är man inte nöjd köper man inte den modellen igen helt enkelt. 

Ytterligare kommentar

Även följande kommentar inkom:

"Även jag önskar dig lycka till med din nya cykel

Men även jag har en del kommentarer, flera av dem finns redan ovan men;

-Du skrev "kolfibervevpartiet SL-K från franska FSA"

FSA är ett taiwanesiskt företag, Tien Hsin Industries, 

http://tienhsin.imb2b.com

http://www.thindustries.com.tw/

med tillverkning i Kina (som alla andra) som marknadsför sina kinatillverkade produkter under FSA-namnet i Europa, USA o likn marknader.

Men, och detta är ett viktigt MEN, tillverkningsland säger inget om vare sig kvalité eller funktion."

En sak är klar och en ytterst oklar. Den klara är att jag fått FSA-produkternas ursprung om bakfoten. Där hade jag helt enkelt fel och ämnar lägga in en fotnot gällande detta. Tack H!

Mer oklart är vad som avses med "även jag har en del kommentarer, flera av dem finns redan ovan" Exakt vilka då undrar jag?  

Sen gillar jag brasklappen om tillverkningsland. Konstigt vore det annars med tanke på omständigheterna. 

För övrigt är det inte många ramar utanför den mer luxuösa handgjorda sfären, särskilt då stålcyklar, som görs utanför Taiwan eller Kina idag. Några få finns förstås. Om jag inte är felunderrättad görs även C-dales alu-ramar i Taiwan och deras kolfiberramar i Kina numera men där kan jag ha fel. Dock har jag en "made in USA"från dem hängande i cykelboden. 

/ J - förundrad

Ny cykel!!

- Cannondale CAAD10

Jag känner mig som en kalv eller kanske mer som en gammal oxe på grönbete. Det spritter liksom i benen och jag vill ut och skutta. Hittills har vädret ställt till det men solen kom på besök och därmed värmen också. 

Äntligen! Ja, det har ju egentligen inte förflutit så lång tid sen "the big bang" men ändå. Varje dag utan cykel är en svåröverblickbar evighet som alla cyklofanatiker vet. Därför var det tusan så skönt att få plita ned dagens rubrik! Jag har under en längre tid velat ha en ny racer men inte haft råd helt enkelt. När den gamla kraschade kunde jag använda försäkringspengarna som grundplåt till en ny. Och då återstår alltid den spännande frågan - vad skall man välja? Utbudet är stort nuförtiden säger en enkel sökning på Google.  

Några faktorer begränsade emellertid mitt urval väsentligt. Jag önskade förstås en uppgradering i någon form när chansen fanns, jag ville ha en cykel relativt fort och den skulle förstås passa mig och inte minst min plånbok. Då återstår inte riktigt lika många cyklar att välja på längre. Sen föredrar jag att köpa av en lokal handlare om möjlighet finns. Annars är ju alltid vida världen nätet med märken som Canyon och Rose ett alternativ. Men i mitt fall finns ett par bra "LBS" att handla ifrån. Den här gången blev det eminenta Växjö cykelservice som hade det bästa alternativet för mig. Ett annat val hade varit de i Växjö så frekvent förekommande "Bros"-cyklarna. 

Mer drop eller inte, det är frågan...

Jag har sneglat på Cannondales CAAD10-ram sedan tidigare. Någon gång fick jag för mig att den skulle passa mig utmärkt. Av många ansedd som världens finaste aluminiumram. Ja ni läste retrorätt. Den är av metall - inte plast. Cannnondale hör till de företag som fortsatte att parallellt utveckla aluminiumprodukter även efter det att "kålplastrevolutionen" gjort sitt intåg. Jag är väl medveten om att en dyr och fin kolfiberram slår allt annat på fingrarna men i gengäld smiskar en CAAD10 alla billigare och de flesta mediumprissatta plastramar. Den är prisvärd helt enkelt. Särskilt som jag alltid kommer vara en tyngre cyklist som behöver mycket vridstyvhet vilket den här ramen bjuder på en masse. 

När det sen råkade vara så att det fanns EN (!) cykel kvar av förra årets modell i just min storlek så var valet inte så svårt. Egentligen hade jag velat ha en annan färg än vit men jag måste säga att den "växer" utseendemässigt och nu tycker jag faktiskt att den är riktigt snygg om än oändligt opraktisk. Olja, bromsklossrester, asfalt - alla fläckar syns hur bra som helst.  

Skulle jag valt årets modell istället hade jag fått min önskade svarta och elvadelat bak. Men jag hade fått lägga ut runt femtusen spänn för det nöjet och dessutom har jag hjul med tiodelade kassetter hemma. Sen är jag konservativ när det kommer till vissa detaljer. Jag uppskattar inte utvecklingen mot tunnare och tunnare kedjor. Jag vet att de teoretiskt skall vara lika starka men jag upplever ändå att de slits snabbare. 

Inte så pjåkig lack ändå

Nu har jag hunnit provcykla ett par rundor och sammanlagt tjugofem mil. Först några mil för att få de grundläggande sakerna som sadelhöjd och drop och liknande i ordning. Därefter ett distanspass med klubben för att se om inställningarna funkade. Vet inte om sittställningen är helt som jag vill ha den än. Har precis sänkt styret och möjligen sänker jag det något till vad det lider. En avvägning mellan komfort och aerodynamik och dessvärre i mitt fall när magen tar emot.

Cykelkänsla

Känslan i en cykel återfinns på flera nivåer. Den börjar med kontakten med vägen där däck/hjul kommer in i bilden och i kontaktytorna mellan cykel/cyklist såsom pedaler, sadel och styre. Sen har du förstås kraftöverföringen där ramen spelar stor roll utöver själva drivlinan och förstås vevpartiet. Själva handhavandet med växlar och möjligheten att få stopp på ekipaget bidrar inte minst till hur helheten upplevs. 

Första intryck

Om markkontakten kan sägas att Aksium S upplevs som betydligt bättre sina föregångare. Det är förvisso tunga hjul som väger in på sina modiga 1825g* men de är tämligen styva och framförallt "aero" för sin prisklass. Jag har läst en del recensioner i efterhand och de flesta verkar överlag nöjda. Får se vad jag själv tycker när jag kört någon säsong på dem. Sen är det så att låg vikt alltid är roligt om man är cyklist men jag måste prioritera styvhet och hållbarhet. Det är skillnad på om det sitter en femtiokilos klättrare på sadeln eller om jag befinner mig där. Det går att kombinera alla de önskvärda egenskaperna låg vikt, styvhet och god aerodynamik i ett hjul men det kostar på.  

Original utrustad med Mavic Aksium S

Hjulen har hållit sig raka på de inledande 250 kilometrarna men de kanske sätter sig något vad det lider. Det återstår att se. Några missade potthål har passerats men annars är jag tämligen försiktig i handhavandet. Det som sliter mest på mina hjul är jag själv om ni förstår vad jag menar.  

Originaldäcken som cykeln levereras med är Mavics egna "Aksion" vilka är en helt ny bekantskap för mig. Jag har fått varningar från cykelkompisar om att de kan vara hala när det är blött ute. Eftersom jag inte vill vurpa en gång till tar jag det därför tämligen lugnt i kurvorna för närvarande. Planen är att slita ut de här däcken under kommande period och sen byta till mina något finare Mavic Ksyriumhjul. På dem sitter också nya och  troligtvis bättre däck - Schwalbe Durano S och Ultremo ZX.

Egentligen borde väl Mavic även kunna det här med däck särskilt som det är Vittoria som tillverkar dem

Ramen är det som var det centrala för min del i valet av just den här cykeln. Cannondale kallar den själva blygsamt " /../ the most sophisticated aluminum race bike ever made"**. Men jag är böjd att hålla med om vissa delar av marknadsföringstexterna. Jämfört med min gamla ram är den här både lättare och styvare. Och den är faktiskt mer bekväm på grövre underlag än man kan tro med tanke på materialet. Inte sällan körs det på oljegrus i de här trakterna, vägarna med riktigt slät mjuk asfalt är få. Cykeln sväljer vibrationer bra har jag noterat och till det bidrar framgaffeln en hel del. Men det som imponerar mest så här långt är responsen när man trycker på pedalerna. Finns det kraft att trycka på med hamnar den ta mig tusan i vägen också. 

Cykeln är genomgående utrustad med Ultegrakomponenter. Det gör att känslan är väldigt lik den gamla cykeln som hade samma utrustning. Dock har jag noterat att den nyare 6800-gruppen har mer distinkta växellägen än den äldre 6700-Ultegra. Det hörs bland annat på "klonket" när växlarna hoppar i. Möjligen har Shimano sneglat på på sina konkurrenter därvidlag som alltid varit mer återkopplande på det planet.  

Funktionen är förstås utmärkt som det bör vara på en ny cykel. Ultegra är en mycket duglig grupp om än inte lika lätt som Dura-Ace förstås. Sen är alltid nya vajrar och höljen samt frånvaron av smuts en starkt bidragande orsak till att det lirar som det skall. Och det är klart hade möjligheten funnits hade elektriska växlar varit lockande. Men nu köptes cykeln på rea och för min del är det en ren prisfråga. Elektriskt är bekvämt men funktionsmässigt märker jag ingen större skillnad från ett par väl trimmande mekaniska växlar måste jag erkänna. Men det finns andra fördelar som mindre underhåll och justering.  

Ett av undantagen från komponentlistan är vevpartiet som är en betydande uppgradering. På cykeln sitter nämligen fabriksmonterat kolfibervevpartiet SL-K från franska FSA*. Det kostar i "lösvikt" i runda slängar som en tredjedel av cykeln. Intrycken så här långt är att det är utmärkt. Det vill säga styvt så in i h-e. Precis som jag vill ha det. Dessutom är vevarna 175 millimeter långa vilket jag uppskattar. Förstår inte varför 172,5 millimetervevar återfinns som standard på många cyklar i min storlek. 

Något annat som är nytt för mig är att köra med kompaktvevparti. Spontant är jag vill inte helt såld på den idén. Visst det finns bättre klättringsväxlar än tidigare och toppfarten skiljer inte så mycket men jag saknar ändå de sista tänderna när jag laddar på i framförallt svaga medlut. Då gillar jag att gå på låg kadens nämligen. Annars knattrar jag på som de flesta och då räcker växlarna mer än väl till. Det kanske är en vanesak. Det återstår att se.  

Kolfiberlyx, FSA SL-K

Sadeln kommer från Prologo och är så långt en positiv överraskning. Nya sadelmodeller kan annars vara ett kapitel för sig. I värst fall kan de orsaka babianarsle. Sadeln är bekväm och ser ut att vara mer hållbar än mina gamla Selle Italia SLR XP. Nu har jag den modellen kvar på pendlarhojen eftersom två gått sönder på kort tid. En bröt jag av på Mtb:n och den på racern försvann i "the big bang".  

För mig ny och vad det verkar bekväm sadel - Prologo

Sadelstolpen har en mycket enkel funktion för att tilta sadeln via en skruv vilket är en finess jag uppskattar. Fästet på min gamla Cube var helt hopplös på den fronten. Den hade en märklig konstruktion med två skruvar i bredd istället för det mer vanliga längsmonterade.

Compactstyre från Cannondale själva

Styret är bekvämt och passar mig rätt bra. Fast mitt gamla Wingstyre från FSA var nog strået vassare trots allt. Men bredden är rätt och bocken känns lagom för mina händer vilket är viktigt. Jag tillhör dem som gärna håller till där emellanåt.

Och alla hästar i stallet har fortfarande C som initial!

Nu skall det testas vidare. Väl mött på vägen go vänner!!


/ J - C-dale


* Vikt uppgiven på Mavics hemsida
** Mer info om ramen här
* Här var fel! Det har kommit till min kännedom att de inte alls är franska som jag trodde! Tack Håkan för påpekandet!

Måndagsturen solo

- Eller vårvindar friska

Att klä sig för dagens cykling var lättare än på länge. Ljumma vindar och en temperatur som klättrade över femton grader gjorde valet enkelt. Inga förstärkningsplagg. Våren verkar ha kommit på riktigt och grönskan har formligen exploderat.  Efter att ha druckit min sedvanliga och har det visat sig ytterst nödvändiga cykelespresso begav jag mig ned mot stan för måndagsturen. 

Ett ovanligt öde stortorg

Jag samlade mig själv på Stortorget och funderade på vilken fartgrupp jag skulle välja. "Frifart" lockade men formen är inte på topp än så jag tvekade. Beslöt mig att köra något lugnare och ställde därefter upp cykeln. 

Redo att bege sig, otålig cykel

Ut genom stan gick det lugnt och sansat. Men redan efter skyltarna som markerade slutet på Högstorp drevs farten upp. Det var fler än jag som var vårystra. En skara kalvar på grönbete. 

Någon hade köpt en ny cykel och ville se vad den gick för i nedförsbacke och satte av i vild karriär efter radiomasten i Hollstorp. Får se om vederbörande är lika pigg i benen mot slutet tänkte jag stilla. Vi följde den vanliga bansträckningen och svängde höger mot Hemmesjö. På vägen dit väntar Billabacken som brukar markera slutet på uppvärmningen.  

Billabacken i retrospektiv

Tempot uppför var modest. Friska vårvindar kan disciplinera mer än man tror. Om vind kan annars sägas mycket. Som cyklist får man någon form av relation till luftens rörelse. Idag var den lurig. Den log vänligt samtidigt som den på ett avogt sätt verkade vara emot mig. Den började genast äta kraft.

Skylten som förkunnar att backen snart är slut

Alla backar har ett slut. Jag susade utför men inte lika fort som brukligt. Vinden ville inte det och jag kunde inte låta bli att tänka på framhjulspunkteringar när jag lade ned cykeln i en svepande högersväng men lät bromshandtagen vara i terapeutiskt syfte.  

Passerade Bramstorp, svängde av på riksvägen för att sen vika av vidare mot Krokvik och Ingelstad. De annars så snabba rakorna med den fina asfalten var tyngre idag. Försökte ligga så nära hjul jag kunde. Ta rygg, åka snålskjuts och spara energi så gott det gick. Ändå fann jag mig själv ligga där i täten och borra i vinden. Tvärt emot vad jag planerat. 

På väg in mot Ingelstad

Ingelstad passerades och kosan styrdes mot Stenslanda. Farten trissades upp utför och någon ställde sig på pedalerna och seglade iväg. Jag kastade mig in på rulle och hakade på efter bästa förmåga. Lyckades täta luckan innan den blev för stor. Det gick ryckigt ett tag vilket tog på krafterna. Flera försök att komma loss gjordes. Inget lyckades. Vindarna tog fart över de öppna fälten och hindrade effektivt alla utbrytningar. 

Smal och vårig, Ollarydsvägen

In mot Ollaryd smalnar vägen av markant och vinden låg nu på från sidan. Någon vinge gick inte att formera och benen fick bekänna färg.

Ut mot Kalvsvik lugnade tempot ned sig och en kedja bildades. Runt runt gick både pedalerna och tankarna. Jag löste av mig själv. Våren var påtaglig, närvarande och vacker på ett nästan smärtsamt sätt. Vitsippor och kabbeleka. 

Efter kyrkan drevs farten åter upp i de flacka utförslöporna som följer. Det var f-n vad det körs idag minns jag att jag tänkte. 

Kalvsvik

Vilade benen genom att ställa mig upp ibland för att variera belastningen. Spara på den kraft som inte fanns. Kände mig aning stum vid det här laget. Fribrottningen med naturen började sätta sina spår. Det blev extra påtagligt i motluten upp mot Väghult. Lättnad, där framme såg jag skylten som varnar för korsning om hundrafemtio meter. Då ställer sig galningen i täten på pedalerna och börjar skyltspurta. En akt av ren vilja. 

Om vindar kan även sägas att om man kör rundor brukar motvindar övergå till...stiltje. Fast i det här fallet blev det faktiskt medvind. Det tillät mig att lägga mig längst bak i klungan och ta igen mig något. Befrielse. Slakmotorna som sen följer är mitt territorium. Jag gillar dem fast de är obekväma. Kraft på pedalerna vinden mest med, lite från sidan. Seglar på i tjugo knop. Upp i täten men började bli trött och viftade frenetiskt med armbågen men ingen ville lösa av. Så jag tog en förning till vilket sved i benen.

Torpa närmade sig vilket innebär att slutet på rundan nalkas. Vader spändes och blickar utbyttes. Sen gick tåget. Jag orkade inte riktigt hänga med. Såg inte rycket komma och tappade några meter direkt. Ett par meter blev tre och sen fyra. Jag förmådde inte riktigt spurta för jag hade varit uppe i vind för mycket idag. Jag tog mitt eget tempo uppför den avslutande Teleborgsbacken och vidare genom stan tillbaks mot torget. Bussfiler. 

Tillbaks igen till ett lika cykelöde torg

Idag lyckades jag inte cykla ifrån mig själv vilket kanske är bra. Det visade sig till slut att jag ställt upp i en "32 grupp".

Väl tillbaks på torget var inte eftersnacket alls av samma dignitet som vanligt så jag begav mig hemåt i sakta mak tämligen nöjd med min dag. 

/ J - me, myself and I

Cykelhelg

Det är mycket cykling på gång nu. I andra delar av Sverige har det bland annat cyklats Mtb i Billingen och körts UNT Bike Weekend i Uppsala med världens äldsta cykellopp Skandisloppet. Sen får man inte glömma att TV-cyklandet tagit fart då Girot startade igår. För egen del har det körts ett par tre rundor och soffcyklats. Det sistnämnda är jag mycket bra på.

En sak som slog mig idag är att cykling här hemma skiljer sig en smula från att cykla längs med medelhavets strand som de gjorde igår på den inledande lagtempoetappen. Ligurien och Växjötrakten är inte alls lika noterade jag i förbifarten. Mest iögonfallande är avsaknaden av azurblått hav, berg och framförallt värme.

Inte Växjö

I Sanremo var det till exempel inte åtta grader och regn hela jäkla rundan vilket var fallet under det "partempo" jag och min bättre hälft ägnade oss åt idag. Det var svinkallt i fartvinden och jag sitter här och försöker tina upp. Den som yttrar ett enda ord i stil med att "det inte finns dåligt väder, endast dåliga..." slår jag i huvudet med istapp. Vi hann inte mer än sätta oss på cyklarna förrän regnet stadigt och lugnt började strila ned på oss arma själar. Men runt kom vi till slut. 

Igår var det lördagstur med Lammhultcyklisterna. Då var vädret något bättre eftersom vi slapp nederbörd även om jag tycker det var bra kallt även då. Den rundan började väl inte helt väl eftersom jag sov för länge och ficka hoppa över frukost för att i princip dyka i cykelkläderna och hoppa upp på cykeln direkt från sängen. Min stela kropp är inte någon större vän av det förfarandet kan jag meddela. Dessutom fick vi tampas med en istadig motvind de första milen. Benen kändes ovanligt motsträviga och jag hämtade mig inte förrän jag fått mitt försenade morgonkaffe vid fikapausen på Sirkön. Sen var jag åtminstone en halv människa. 

Är det fikatur så är det

Väl hemma upptäckte jag att under det hysteriska justerandet av vinklar hade jag lyckats sätta sadeln något snett vilket förklarade kramptendenserna i vänster lår. 

Det var lite mycket nytt för att min kropp skulle trivas med tillvaron. Ny cykel och därmed ny sadel och dessutom invigning av nya byxor. Vänta lite, "ny cykel?" kanske vän av ordning undrar. Jo då, efter den rejäla smällen häromdagen blev min gamla skrot och en ny var tvungen att införskaffas. Jag tänkte skriva lite mer om den vad det lider. De första intrycken är dock att jag är mycket mycket nöjd. 

Min nya velociped, Cannondale CAAD10 Ultegra

Lördagsturen var förvisso inte premiär för den vita springaren. Jag prövade en runda på egen hand i fredags för att känna på den lite. Även den turen bjöd på väder - alla sorter, på en gång. Solen sken samtidigt som regnet bitvis vräkte ned vilket gav några spektakulära regnbågar och en mycket skitig cykel.

Solregn

Fast turen idag var rent eländig. Kallt, blött och allmänt motsträvig. Och nu är cykeln lika skitig igen! Suck, dessutom beslöt moder natur för att strö salt i såren genom att låta solen titta fram för en stund i detta nu.

Frågan är om delad cykelglädje är dubbel glädje är då delad misär dubbel misär?


/ J - halvtinad