Självdistans

- Rapport från "La grande boucle"

V i n d. Det är det väderfenomen vi skall tala om idag. Vädret är inte ett ämne för stilla småprat på bussen som man kan förledas att tro. Det är ett ytterst seriöst samtalsämne som ligger en varmt om hjärtat om man bor på de här breddgraderna. Allra helst om man är cyklist och särskilt om man tänker tillbringa en hel dag i sadeln.

Egentligen hade jag inte alls ämnat köra distans igår utan tänkt ställa upp i den lokala tempocupen men prioriterade om eftersom min sjuåriga bonusdotter bjöd på skolkabaré på kvällen. Men dagen var ledig och av den kunde någonting göras tänkte jag. 

Heldagsagsutflykt - "La grande Boucle Växjö"

Vädret ja, våren blev som den blev och inledningen på sommaren har inte varit mycket bättre. Det är trots allt juni nu enligt almanackan. Igår morse när jag skulle bege mig var temperaturen under tio grader och det blåste småspik. Men tänkte jag för en stund, det ser i alla fall torrt ut och det fanns en ansats till sol. SMHI var också på min sida och hävdade att nederbörden skulle lysa med sin frånvaro under dagen. Så fel de hade - igen!

I samma ögonblick som jag tog på mig vindvästen som yttersta lager och betraktade mig som klar för avfärd hördes ett dån mot skylighten i köket varpå jag tittade ut: störtregn, regnet formligen smattrade mot fönstren. Jaha, dags att ge upp dagsplanerna? Nä, istället gick jag upp på övervåningen och svidande om till ett par tunna vandrarstrumpor i ull istället för cykelstrumporna och kompletterade med ett par tunna skoskydd. Sen väntade jag till skyfallet gått över till duggregn innan jag begav mig. Jag hann förstås inte utanför stadsgränsen innan jag var blöt både från det som strilade från skyn och det som skvätte upp från vägen. Märkligt nog upphörde regnet någon kilometer utanför Växjö och där var även vägen torr. Det var sen uppehåll i ett par timmar så jag hann torka. 

Idag skulle det köras långt var tanken, distansträning. Jag kände mig nödgad att prova min skrivbordskonstruktion "La grande boucle Växjö". Enligt samma planering skulle jag avbryta rundan ungefär halvvägs och svänga av hemåt om vädret var för jäkligt. Som ni ser på kartan går det utmärkt att vika av i trakterna av Alvesta och tillbaks till Växjö. Men det blir sällan som man tänkt sig. 

Timme ett

Tog det riktigt lugnt ut ur stan. Benen var sega och rundan skulle ta en stund att avverka oavsett hur jag valde att köra den. Jag gick med flit ut i motvind också för att tackla lite av den när jag var pigg. Det sura i kråksången var att jag inte var pigg. Inte alls faktiskt. Hade till och med en liten krampkänning i höger vad samt ett lätt smärtande vänsterknä. Det senare visade sig dock vara ett resultat av att cykla i kraftig vind sida/mot. Men efter regn kommer solsken, även i det här fallet och dagen, vägen och livet låg framför mig. Jag strävade på söderut ned mot trakterna av Åsnen. Det första "benet" av rundan sträcker sig ned till Urshult där man viker av mer österut för att runda sjön via Ålshult och senare Huluvik och Torne.

Björkar kan fungera som vindstrutar - står de rakt ut blåser det

Satt där på cykeln och funderade på vilka idrotter som utöver seglare i olika former påverkas mest av blåst och kom fram till att cyklister och golfare nog ligger bra till i den tabellen. 

Brydde mig generellt inte om farten men sneglade trots allt på snittet eftersom jag hade en tidsram att hålla mig till. Min för övrigt splitter nya och fungerade cykeldator upplyste mig om att jag kört 28,5 km/h så långt. Mer intresserad var jag av pulsen som jag försökte hålla ned för att orka längre. Ungefär en timma hade det tagit att ta sig till Åsnens södra ände.

Timme två

Vägen över Ålshult är liten, slingrande och vacker. Mellan husen doftade det av syren och i vägkanterna hade några modiga lupiner börjat sträva uppåt. Blomsterkraft. Här kunde man luras att tro att det är sommar om det inte varit för temperaturen. Trots sol hade jag på mig armvärmare och skoskydd och det var inte det minsta överdrivet. Hela rundan kom att handla om att söka lä i olika former och eftersom jag befann mig i nästan rak motvind här var jag tacksam för skogspartierna.

126an i blåsväder. Hård trafik som synes vilket nödvänddiggör

snäva omkörningar

Sen följer dock ett kortare parti av rundan på RV126. Den som känner till den vet att den är spikrak i de här trakterna och erbjuder föga skydd för vindskygg cyklist. Bara att tugga styrlinda och sträva på. Bocken blev min bästa vän. Här inträffade också min enda bilincident. En röd kombi av något slag drog om mig i säkert hundrafemtio så nära att jag kände vinddraget trots att vägen i övrigt var helt tom och sikten runt en kilometer, vansinnigt, idiotiskt. Jag skrek rakt ut i frustration. Jävla galning!

Vek sen av norrut via vägen mot Horgeboda/Huluvik. Öde och liten, perfekt cykelväg. Och här fick jag en bit medvind, en ytterst kort sådan men jäklar i min låda vad lätt det gick för en stund. Vädret var i allmänhet ok men några mindre regnskurar kom och gick och höll mig konstant lätt fuktig. Jag var vid gott mod. 

Timme tre

Den här dagen kom jag ofta att önska att det funnits någon rygg att gömma sig bakom. Försökte växeldra med mig själv. Lyckades lura mig ett tag men sen blev jag avslöjad. Det fungerade inte. Vinden låg mest på från sidan vilket blev ytterst tydligt vid de öppna ängarna upp mot Grimslöv. Bitvis gick vinden att luta sig emot. Det gjorde att jag blev ovanligt trött i armar, axlar och nacke. Spände mig och körde mindre avslappnat än vanligt. Det byiga vinden krävde sin tribut och fortsatte att färga min runda. Men jag såg gässlingar och ett par rovfåglar.

Dramatisk himmel innan den öppnade sig

Farten hade nu ökat något trots allt efter de långa rakorna i relativ lä i skogen och pekade nu uppåt mot den önskvärda trakten av de trettio. Sen hände något nästan otäckt. Vid de öppna åkrarna där vinden fick fritt spelrum på väg mot gamla Vislandavägen från Huseby kom en så kraftig vindstöt att mitt framhjul flyttade sig en decimeter i sidled och jag höll på att välta. Det har aldrig hänt mig tidigare. Eftersom jag är stadigt byggd är jag inget man flyttar på i första taget. Mycket ironiskt att det hände strax innan "Lästad". Jag skrattade högt när jag insåg det. 

Jojo, passande namn

Jag passerade senare Tyrolen och närmade mig halvvägsstoppet i Blädinge. Stannade här i tio minuter och sträckte på stela ben och inmundigade medhavd "oldschool" marmeladsmörgås och en banan. Inga bars idag. Det fick ihop med en klunk saft utgöra dagens lunch. Det behövdes för nu visste jag vad som väntade. Stigning upp till Blädingeås i rak motvind. Hurra vad det skulle dana min karaktär.

Lunch i Blädinge. Halvvägsstopp

Det gick som väntat, långsamt. Lätta växlar, så mycket spinn jag förmådde och ständigt i bocken. Det blev mycket tid i bocken den här dagen för övrigt. 

Timme fyra och fem

Upp kom jag till slut och det som kommit upp faller även ned. Sträckan ned mot RV25 och Hjortsberga gick relativt lätt även om den oregelbundna vinden var konstant närvarande. Det var även här jag mötte dagens enda cyklist. Vi hejade på varandra, det var någon i Wexio Velokläder som jag inte kände igen i mitt trötta tillstånd. Möte i monsun blev det senare för nu började det regna. Och inte lite, det regnade som det hade betalt för det i tjugo minuter för att därefter övergå till ett stadigt strilande. Plaskvåt blev jag och temperaturen droppade ett par grader till. Nu var det inte varmt och jag stannade och tog på mig armvärmarna som åkt av för en stund. 

Den här biten var en aning misärbetonad. Jag började tappa känseln i händerna och fötterna var rejält kalla trots ullstrumporna. Ett par timmars väta sätter sina spår. Efteråt konstaterade jag att det regnat cirka en timma och fyrtio minuter.

Någonstans här i skogen var jag tvungen att lägga till 

ett lager handskar till, åh sommartider

Jag längtade till den väntande medvinden som skulle komma när jag styrde kosan mot Lammhult och senare Asa efter att ha svängt av vid Möcklehult. Men innan dess fick jag stanna och ta på mig långfingrade vantar då jag började bli helt nedkyld om händerna och handlederna. Som tur var hade jag för ovanlighets skull varit förutseende och tagit med mig förstärkningsplagg. Vilken jävla inledning på sommaren. Dubbla handskar när man cyklar!

En lagom stor väg i mitt tycke, på väg mot Möcklehult

Här skrämde jag upp en råbock och konstaterade att de som ser ut att vara så långbenta när de står stilla håller en jäkligt låg tyngpunkt när de accelererar och springer i högsta fart. 

Timme sex

De långa rakorna förbi mossarna in mot Lammhult gick lätt även om jag redan här var alldeles för trött i benen för att utnyttja det fullt ut. Farten drevs upp men inte så mycket som jag önskat. Men totalt lyckades jag peta upp snittet en kilometer på sträckan till Asa. Som mest var jag uppe i strax under de trettio sen sjönk det några tiondelar igen i motvindskampen och nästanväggningen de sista milen hem. 

Moroten för att öka farten var att jag skulle få äta min sist Snickers när jag kom till Asa. Inser att jag skall ha mig något mer föda nästa gång jag kör så långt. Det jag hade med mig räckte men med nöd och näppe. 

Jag bävade lite för att svänga av ned mot Tolg från Asa då jag visste att nu skulle vinden hamna snett mot mig igen och det när jag började bli riktigt riktigt trött. Det blev dessvärre precis så tungt som jag befarade och nu gick jag mer in i överlevnadsmode. Det var inte längre roligt, jag ville bara hem. Framförallt var det nacke och armar som tagit stryk. Omständigheterna gjorde att tekniken på cykeln blev sämre och jag hade spänt mig under flera timmar. Distansen var tillräcklig för att jag skulle bli trött, vinden och regnet bidrog till att göra mig utmattad. 

Timme sju och sju och en halv

Jag brukar normalt hinna tänka en hel del under mitt cyklande. Det kunde jag inte nu. En enda tanke dominerade - att komma hem och få äta. Något förvånande förde de starka vindarna vid ett tillfälle med sig en udda doft från skogen - den omissigenkänneliga lukten av mäsk! Hm...någon som på Lundellskt vis kryddar sitt brännvin själv månne?

Slakmotan förbi Stojby blev inte att leka med under de här förhållandena men den värsta biten var de sista kilometrarna in till stan från Sandsbro. Ett kortare parti vid Helgasjön får vinden fritt spelrum och det var som att köra in i en vägg. Farten droppade till gångfart och jag segade mig uppför den lilla puckeln mot Norremark. Vägen glittrade förföriskt i vätan och jag kände för att lägga mig ned där mitt på asfalten och sova eftersom jag hade svarta prickar framför ögonen. Jag hoppades det var smuts på glasögonen. 

Sen in på cykelvägen mot gamla Norr där jag mötte H som först inte kände igen mig. Han sade senare när vi språkades att han sett LC-kläderna men inte känt igen mig eftersom cykelstilen var så olik mig. Det kan jag förstå - jag höll på att ramla av cykeln av utmattning. 

Som tur var hade min fästmö sett på Endomondo att jag närmat mig hemmet och förberett hemkomsten. Där fanns varmt kaffe, jordgubbssmoothie och lite smågodis som väntade. Himmelriket när man är så trött. Tack!

Rundan blev enligt datorn 216 kilometer och tog 7.20 att köra den här gången. Med tanke på omständigheterna och att det var en soloraid är jag inte missnöjd. 

Under färden hann inmundigas:

• 2 liter vatten (Camelbak)
• 2 flaskor saft
• 1 dubbel marmeladsmörgås
• 2 Snickers
• 3 bananer
• 
  

Nästa gång skall jag nog ragga upp lite sällskap innan avfärd.


/ J - mannen som talade med vindar

La Grande Boucle - Växjö

Den stora rundan - det låter på något vis inte riktigt lika storslaget på svenska. Vad det handlar om är en träningsrunda jag snickrat ihop för de dagar man är sugen på distansträning. Den passar för den som vill ha några extra mil i benen av en eller annan anledning. Kanske något  vätterngäng känner sig hågade? Fast det är klart, jag tillhör dem som anser att det finns ett liv efter Vättern också. Kanske för att jag inte längre deltar där. 

Tiden var hur som helst kommen för att skaffa mig lite "självdistans" och provköra skrivbordskonstruktionen. Jag har förstås cyklat alla de ingående vägarna ett antal gånger tidigare men inte sammansatt till en runda. 

Lite data:

Distansen är ca: 210 km och underlaget är asfalt av varierande kvalité. 

Antalet höjdmeter hamnar på runt 1350 vilket inte är mycket fördelat på distansen men den skall ändå avverkas. 

Inte så aggressiv banprofil men väl en tilltagen distans

Rundan är offentlig på Bikeroutetoaster för den som är intresserad. Vill man förlänga rundan något skarvas den lämpligen från Lammhult till Rörvik via Sanden och för att sen vika av ned mot Asa från Lönåstrakten.

Jag återkommer inom kort med en rapport från gårdagens testkörning. 

/ J - färdas i det inre och yttre

Det här med hjälmar

- Det huvudsakliga

Det är inte alltid helt lätt att hitta hjälmar som sitter som de skall. Jag kan inte för mitt liv förstå hur de cyklister som är sponsrade bär sig åt? De får använda de märken och modeller som tillhandahålls har jag förstått. Uppenbarligen har jag ett huvud som avvikande. Att det är lite avigt på insidan är jag bekant med men även utsidan tycks vara en smula felskapt och inte följa normen. 

På "längden" är det aldrig några problem där passar de flesta märken jag provat men när det sen kommer till bredden är det kört. De flesta hjälmar som är lagom långa skvalpar hej vilt i sidled. Ingen bra passform alls trots alla moderna system och spännremmar. 

Därför blev jag mycket glad när jag för ett par år sedan hittade min Giro "Atmos" som satt som en smäck. Följaktligen blev det ytterligare en sådan när den första rök i en vurpa. 

Efter "the big bang" för några veckor sen var jag därför på jakt efter ytterligare en hjälm av den modellen. Men där gick jag bet. Det visade sig att den utgått och ersatts av "Atmos II". Enkelt val kan tyckas, ta den istället. Verkligheten är dock inte så okomplicerad. Efterföljaren skall ha några små uppgraderingar vad gäller såväl säkerhet som fastsättningssystem enligt tillverkaren. Vad de inte säger är att de även ändrat innermåtten något. Även om det inte är några enorma skillnader det rör sig om passar den inte alls mitt huvud lika bra längre! Tilläggas kan att jag ligger mitt emellan storlekar. På gränsen till "large" men inte riktigt enligt deras storlekar. Något förbryllande har Giro även ett flertal modeller i liknande prisklass och med liknande utseende. Deras tidigare toppmodell "Ionos" som låg över Atmos har fått sällskap av Aeon och Atmos II har i sin klass sällskap av Aspect, Savant och Monza. Därutöver finns aerohjälmar som "Air Attack" och de nya toppmodellerna verkar vara Aspect och Synthe. Hjälp vilken snårskog!

Eftersom jag bara kan köpa hjälmar jag provat blir goda råd en aning dyrare, både bokstavligt och bildligt och jag har testat runt ska ni veta. Till slut hittade jag en som satt som en smäck och som därtill hade några sympatiska finesser. En Spiuk Dharma!

Den här blev det. Spiuk Dharma

Naturligtvis var det en relativt dyr hjälm. Andra något billigare Spiukhjälmar passade förstås inte alls lika väl. 

Enda abret är väl att den nordiska generalagenturen tycks befinna sig i Norge. Geografiskt inte så långt men skall det skickas prylar över gränsen är avståndet eoner uppenbarligen.

En finess är att hjälmen kommer med ett "aeroskal" - 

förutom att det måhända är bra vid tempokörning skyddar det mot regn

Som tur var är Växjö Cykelservice mycket serviceinriktade och jag fick en hjälm till låns vilket gjorde att jag kunde köra Uppvidingetrampet. Hjälmen var för övrigt en "Dharma" även den. Så nu vet jag hur den känns. Mycket bekväm! Och hel kanske jag kan tillägga eftersom inga incidenter inträffade. Den blev dock mycket blöt. Undrar om den krymper av det?

/ J - utan hål i huvudet

Träningssummering: maj

Twitterversion: Visst är det bätter men int' är det bra!

Maj utgick på grund av tekniskt fel. Något med att programvaruversionen var inkompatibel med hårdvaran. Jag hävdar att någon av vädergudarna har gjort bort sig ordentligt och jag ämnar ta ett snack med vederbörande vad det lider. Oresonlig - JAG??

Men under tiden som teknikerna jobbade på med vädret hann jag träna en smula ändå. Facit lyder som följer:

47 h 5 min


Cykling: 25 h 45 min
På den tiden hann jag 928 km

Sträckan inkluderar både Mountainbike- och landsvägscykling men förstås inte pendling och transport.

Som komplement tränades det på gym inalles 21 h 20 min

Den grundläggande planen är att cykla mer nu under juni som enligt rykte skall vara en sommarmånad. Men det tror jag på när jag ser det. Sen har alltid yttre omständigheter en tendens att spela in i mitt fall. Vad det tycks så missar jag därför även årets andra deltävling i tempocupen nu på onsdag kväll. Men det är inte mycket att göra åt. 

Väl mött på vägarna!

/ J - på hjul

Uppvidingetrampet 2015

- Årets första motionslopp för min del

Ett tämligen märkligt men intressant lopp sett från min horisont. Och om det tänkte jag nu förtälja. 

Väderleksrapporterna var lika dystra som entydiga dagen innan. Det var utlovat sju till nio grader och molnigt alternativt regnskurar beroende på vart man tittade. Det visade sig snarare vara duggregn blandat med störtskurar och spridda uppehåll som gällde. Sen icke att förglömma en bitvis munter vind på det. Riktigt jäkla kallt blev det till slut. Vid målgång hade jag tappat känsel i såväl fötter som händer. Det gjorde att jag inte kunde dricka de sista milen. Eftersom jag var så valhänt och fumlig var jag nära att tappa flaskan sista gången jag tog en klunk. Efter det vågade jag inte försöka igen. Det gick så långt att några av oss försökte hjälpa varandra att få upp bars ur fickorna vid något tillfälle, med föga framgång kan tilläggas. En majmånad att minnas. 

Mörkt och kallt innan start. Sköna maj vart tog du vägen?

Och så här upplevdes loppet från min sadel:

Efter vad som kan ha varit århundradets långsammaste pacestart släpptes alla cyklister för de olika distanserna i sedvanlig ordning uppe vid rondellen och sen bar det av. Som brukligt är vid motionslopp skruvades farten upp tämligen omgående. Redan tidigare hade jag planerat en vag överlevnadsstrategi. Jag skulle sätta mig i huvudklungan, inte gå upp i tät tidigt och inte dra i onödan. Enkelt nog kan tyckas. Det är nämligen sådant som jag har en tendens att göra trots att jag inte är tränad för det. Det var ännu viktigare den här gången eftersom det inte var lika många startande som vanligt. Det blir inte många andra och tredjeklungor då. På så vis ämnade jag överleva till mål. 

Jodå, strategin fungerade - i flera kilometer. Sen blev det fara å färde. Bäst jag satt där och filosoferade, tittade på de andra cyklisternas ryggar och klurade på när jag skulle börja äta och dricka för att inte gå in i väggen som förra året så upptäckte jag något otäckt. Klungan jag satt längst ned i hade spruckit. Huvudklungan seglade iväg mot en jämngrå horisont och en fond av träd bogserade av ett draglok i rött, gult och blått - Nässjös färger. Attans, kort panik sen handling. Skickade i vad jag har i växelväg på min lilla compactklinga, vräkte mina hundra kilon på pedalerna och sneglade på datorn som visade 53 km/h och jag började täta de kanske hundra metrarna som skiljde mig åt från en misärdag i sadeln. Sneglade bakåt och konstaterade att det var i sista sekund för ingen annan följde med.  

Väl ikapp lade jag mig i svansen och konstaterade att det gick fort. Riktigt fort. Sen släppte de av där framme för ett tag och det gick att andas lugnare igen. Den känslan varade inte länge men jag hann med att ta några förningar. Redan i första högersvängen blev det åter oro i klungan. Jag satt en bit ned och hann inte med. Ett litet gäng på åtta personer lyfte från moderskeppet. Luckan växte oroväckande snabbt. Det var helt klart ett hopkok av de starka cyklisterna som suttit i tät och dragit. Jag såg Nässjöcyklisterna, någon tröja från Wexio Velo och några jag inte kände igen. Jag ställde mig återigen på pedalerna och satte av. Lyckades överbrygga en bit av avståndet och kom ikapp en kille som släppt från tätgruppen och susade förbi honom. Tyvärr dök vi in i en backe strax efter vilket innebar dåliga nyheter för min jakt. Minns att jag tänkte "satsa allt, gå på rött och ikapp eller lugna mig?" Så här i efterhand var jag nog klok. Jag valde att inte satsa. De sista trettio metrarna var tuggummisega och avståndet fram ökade när de tryckte på uppför. De var åtta, jag var ensam. De är tränade, det är inte jag. Farten minskades och jag bytte några ord med olycksbrodern. Frågade killen om han ville vara med och jaga och fick till svar att det kunde bli svårt eftersom det satt några starka ben där framme. Fick därmed mina farhågor bekräftade och lät det hela bero. Vi väntade in resten. 

Så bildades det då en huvudklunga och där bakom någonstans troligen en andraklunga, den som jag med knapp nöd undgått att hamna i. Farten och ordningen var det sisådär med. Ibland gick det fortare och ibland långsammare. Men i början hölls vi ihop av jakten. Något oklart vilka som ville och kunde dra och inte. Jag bidade min tid och käkade en snickers följt av en banan något senare. Energi är bra. 

Klungan fick på klungors vis ett eget liv. De andas och rör sig som en levande organism buren på många hjul andandes i takt. Någon på lätta växlar, andra på tyngre. Vissa ryggar stilla andra guppande. Knän och armbågar i varierande vinklar. Stilarna skiljer sig åt nästan lika mycket som cyklisterna. Nosen sniffade i luften och svansen ryckte till ibland. Det stod inte helt klart vilken skepnad varelsen skulle ta och vilka som skulle dra. Även jag stod över ibland. Tänkte att det fanns många starkare ben än mina och ett oändligt antal lättare människor än jag som kan sköta det jobbet. Men ibland bidrog jag i jakten. Den bortflyende gruppen var ännu inom syn- och räckhåll. Jag hörde mig själv säga "vi kan ta dem om vi samarbetar". Det gjorde vi inte. Tiden gick och den var inte på vår sida.  

Det ständiga däckssprutet avlöst av en och annan regnskur gjorde att alla redan var genomblöta. Min klädplan var att ha så lite på mig som möjligt och torka i fartvinden. Inga regnjackor här inte. Istället ökade jag kadensen rejält ibland för att hålla värmen uppe. Tyvärr hjälpte det inte händer och fötter.

Senare - mitos. En klunga blev två. Jag befann mig i den första. Vi tuggade på under granskogstystnad fokuserade på att trampa. 

I vår grupp utkristalliserades efter ett tag en mer dragvillig kärna och en skara som var lite mer av "hangarounds". Av någon förunderlig anledning fann jag mig allt oftare där framme även om jag på intet sätt borde det. Solskenscyklisten i ruskväder och ösregn skulle hålla låg profil. Vinden var nu lite bråkig eftersom den tenderar att hamna lite på tvären i vissa partier när man kör rundor. Rätt som det var sprack gruppen igen. Vi som drog gjorde det tydligen för hårt. Någon ropade "lucka", någon annan "håll igen". Jag lyfte ett inre ögonbryn men sade inget. Funderade dock på om det var dags att öka farten lite. Benen kändes bra och jag hade passerat förra årets magiska debaclepunkt vid Alstermo. De två största backarna på den här rundan låg och lurpassade runt hörnet på vägen mot Lenhovda. Där skulle mina ben få bekänna färg. Nu var de mest genomfrusna. Fötterna kände jag knappt och händerna började bli kräftröda. Men vi väntade solidariskt på de andra. En gång, två gånger, sen gled vi iväg och så var vi bara sex personer kvar. Inget planerat. Det bara blev så. En av oss trampade Mtb kan kanske tilläggas. Det jag funderade på om vi var för få för att hålla god fart resten av vägen eller om vi skulle bli uppätna av varelsen bakom oss.  

Backarna kom och gick. Efter nummer ett blev jag varm i benen för första gången på länge. Det liksom hettade i låren. Den lämnade dock inga bestående men som befarat vilket troligen berodde på att det inte gick så fort. Killen med leftyn ryckte några meter och fick en lucka och fick sällskap av en cyklist till. Jag höll min takt och tänkte lakoniskt att jag tar dem lätt utför. Kom dock ikapp dem tämligen omgående mot krönet och gled förbi dem. Tror förvisso inte att de försökte dra ifrån. Man har olika sätt att tackla motlut. Min jämna takt uppför visade sig vara vägvinnande den här gången. Hög kadens för dagen. Allt för att hålla värmen. Efter backe nummer två kändes benen något tyngre men mindre än förväntat. Dagsformen verkade god. 

Se Lenhovda och sen dö lär aldrig bli en slogan. Dags för nästa uppsättning raksträckor och de till synes oändliga slakmotor som utgör andra halvan av Uppvidingetrampet. Och om jag minns rätt är det någonstans av Granhult eller så som det finns en rejäl nedförsbacke. Där kröp jag ihop och rullade på. Min substantiella vikt kombinerat med nya hjul fick upp mig 64 km/h utan att trampa. Vila och fart samt lucka, en rejäl sådan. Rullade ifrån de andra helt enkelt. Fortsatte att trampa ett tag medveten om att vinden skulle vara med mig från Nottebäckskrysset som inte låg alltför långt bort. Avståndet var mest uppskattat då min jäkla dator inte gick att nolla vid start. Det enda den ville göra var att mäta om barometertrycket hela tiden. Inte ens det gjorde den rätt trots fyra försök. Höjden var ändå fel. En ny skall införskaffas omgående. Sneglade över axeln då och då. Först närmade de andra sig inte alls men så segade de sig ikapp med ett singellok i täten. Samma tröja i sikte var gång jag såg tillbaks. Det var då dags att vika av tillbaks mot Åseda. 

De sista en och en halv milen bjuder på två uppförsbackar, ett par utdragna slakmotor och vad annars - raksträckor och en massa skog. Inget att titta på. Kanske lika bra det eftersom benen börjar bli lite slitna var till mans och idag var nog de flesta nedkylda. Det tar sin tribut att vara blöt i tre timmar. Åtminstone var jag det och ville tillbaks till bilen och termosen med varmt kaffe som väntade där. 

Gruppen var samlad. Jag och en "338a" hade växeldragit mest de sista milen. Ibland avlöst av någon av de andra. Nu blev det en bättre kedja. I första backen märkte jag att någon sackade en aning och sänkte farten. I andra backen höll jag god fart uppför, låg i täten och mot slutet gjorde jag som jag oftast gör för att inte farten skall dö över krönet för mig, jag ställde mig upp och tog några krafttag. Sen var jag ensam. 

Benen fortsatte att trycka på med lite av den kraft jag hade kvar medan huvudet tänkte att de andra är fler, de får jobba ikapp mig. Det kunde de tydligen inte. Då for djävulen i mig och hela min varelse skrek "tempoträning" och satte av för vad jag förmådde för dagen. Låg stadigt på 36-37 km/h i den följande slakmotan. Det måste svida i fler än mina trötta ben att hämta in det försprånget tänkte jag. Vi var för dagen rätt jämbördiga vi som kört tillsammans. Uppe på den skenbara plattmarken som faktiskt lutar lätt utför och dessutom med vinden i ryggen kunde jag hålla god fart. Pendlade mellan fyrtio och fyrtiofem kilometer i timmen. Nu ville jag inte bli upphunnen! För att hålla tempot uppe ställde jag mig upp med jämna mellanrum och spurtade en bit. Räknade ut att jag orkade göra så fem gånger. Som vanligt är det fler rakor än man tror på vägen in mot byn men benen som jag ändå inte hade någon känsel i var med på noterna. Tog det mycket lugnt i vänstersvängen in mot samhället och tur var väl det för jag fick senare höra att en i tätgruppen hade vurpat där. Troligen racade de lite för hårt misstänker jag. Även den sista rondellen behandlade jag med respekt. Sen slutspurt mot mig själv. Jag vann den utmaningen. 

I ensam majestät kom jag in efter tätgruppen som var sex eller sju personer beroende på om stackarn som körde omkull kom i mål eller ej.

En smula blöt och frusen

Rundan klarade jag av på 3.14. Ett tal som känns märkligt bekant.

Vid målgång väntade segerkyss eftersom jag den här gången hade sällskap. Sambon och nioåringen hade klarat av "Björnrundan" som bjudit på strapatser i form av nederbörd, nylagt oljegrus och geggig grusväg. Även de verkade ytterst nöjda med sin dag.  

Överlag en mycket godkänd cykeldag må jag säga. Jag överlevde till och med idiottilltaget att ändra sittställningen dagen innan. Så gör man bara inte - det är korkat. Styret sänktes och sadeln höjdes. Större drop helt enkelt. Teoretiskt borde det vara snabbare. Om ryggen klarar det. 

Uppvidingetrampet var välorganiserat som vanligt. Korpen i Åseda börjar få rutin på det här. Tyvärr var det inte så många på plats denna gråmulna dag men det kan vi nog tacka vädergudarna för. Det var nog mer än en person som tittade ut imorse och valde att dra täcket överhuvudet och somna om istället för att bege sig ut och cykla.  

/ J - solskenscyklisten som gud glömde