P T T S

- PostTraumatiskt Tour Syndrom

Eftersom jag följt ALLA etapper i årets TdF så infinner sig en saknad efter att den stora rundan slutat. Påminner om en lättare variant av åkomman som uppkommer efter OS för er som inte cyklar. 

PostTourstressen borde ha lindrats då det ändå varit mycket cykel på sista tiden även på andra plan. Förutom det myckna tv-tittandet så har själv trampat M6 så det står härliga till. Återkommer för övrigt med rapporter från övriga etapper jag deltog i inom kort samt mindre glada texter på temat "jävla Mavic-helvete". Men det hjälpte inte igår.

För att bota cykelkrypningarna  benen beslöt jag mig för att köra Måndagsturen även om jag misstänkte att det skulle bli en ensam historia. Semestertider, tretton grader och mulet med regnet hängande i luften borgade för det.

C frågade: "Ska du verkligen köra extra i det här vädret?" Det visade sig senare vara en mycket klok fråga. Och svaret borde ha blivit "Nej". Men envis som en oxe begav jag mig ut i det begynnande duggregnet. Cykeln var skinande ren och nyoljad efter petimetergenomgång.

Tio minuter senare var den inte ren längre och regnet hade slutat hänga utan vräkte ned på mitt huvud. Förutseende nog hade jag försett hjälmen med det extra skalet som hör till. Det enda som var torrt två minuter senare var nog hjässan. Resten av mig blev blötkall. Faktum är att regnet varade exakt hela min "uppvärmningsrunda" som nu blev en nedkylningssväng istället trots att jag försett mig med skoöverdrag, armvärmare och vindväst. 

Borde förstått naturens signaler när jag såg en sork som flydde för sitt liv på cykelvägen strax innan Evedal. Troligen hade den våldsamma skuren vattenfyllt hans hem. Han sprang och sprang och kom ingenstans. Han såg ut som en spegelbild av mig. Aningen rultig och klädd i svart. Benen gick som trumpinnar. Bra kadens där tänkte jag.

Väl kommen till torget fanns herr S på plats under trappan vid residenset. Ytterligare någon kurade i en bil på torget. Glest med folk. Även regnet hade glesat ut för att senare upphöra helt. Senare under färden hävdade herr Larsson att han sett torra fläckar på vägen. 

Det var få på torget idag och det blev endast tre grupper. Den Velo-befolkade tätgruppen begav sig. Sen ett tiotal mig inkluderat och sist en eftertrupp. Min grupp siktade mot trettiofem eller något och hamnade där till slut. Vi blev ett mycket bra gäng och fick igång ett fint samarbete. Den delen av cyklingen var njutbar. 

Drack en sån här - kanske den vedervärdigaste energidrycken någonsin

Det faktum att termometern var nere på tio grader vid hemkomst och att jag varit blöt i ett par timmar var inte njutbart. 

Kanske är det ett sätt att bota cykellust? Att ge sig ut i alla väder - solskencyklisten i mig gråter. 

/ J - fortfarande blöt

M6 - Bergsetappen

- Upp sol ned som ett åskmoln

Dagen skulle bjuda på inte mindre än fem helbestigningar av Hallandsåsen och några pucklar däremellan var det tänkt. Runt tolv mil och rätt många höjdmeter kan det summeras. Det var dags för min första etapp i "Halvsexan" i Motions 6-dagars. Jag har valt att köra de sista tre etapperna som förutom dagens pass inbegriper "Bjäre runt" och "Sydhalland runt". Det sistnämnda är även ett fristående motionslopp så jag misstänker att det blir fler startande då. Idag var det kanske några hundra. Svårt att veta eftersom jag var lite stressad vid start av orsaker som jag nu ämnar förtälja om. 

Noggrann som jag är var allt förberett och framlagt dagen innan - kläder, utrustning och mat. Cykeln genomgången och oljad. Det enda som återstod var att lasta den på bilen och kolla lufttrycket innan start. Upp i tid kom jag också även om jag tycker att klockan sex är en okristlig tid att kliva upp för att cykla. Men vad gör man när starten går vid åtta på annan ort?

Jag körde i lugn och ro sträckan Båstad-Laholm för att sedan i samma avslappnade sinnesstämning hämta ut min nummerlapp som för övrigt vid målgång visade sig var fel! Gick tillbaks till bilen för att dona med kläder och fästa nummerlappen. Något som jag räds mer än de flesta uppförsbackar. Det gick nästan bra. Sen var det bara dags att hoppa upp på sadeln för att värma upp lite. Det var då jag upptäckte att jag inte hade mina vattenflaskor med mig. Panik, vad göra? In i bilen och full fart tillbaks till svärföräldrarna i Båstad där flaskorna stod så prudentligt på diskbänken. Sen tillbaks mot Lahom igen. Jag tänker inte nämna tiden i händelse att någon nitisk farbror blå läser det här men jag kan säga att det var någon form av rekord. Med andan i halsen och inte alls mental förberedd hoppade jag in i startleden tre minuter innan vi släpptes iväg. 

Och inte var det rätt nummer heller även om jag tycker att ett ett två är praktiskt

Och jäklar vad det gick redan från start. Efter några hundra meter började det trampas i täten. Det satt uppenbarligen ett gäng starka cyklister där. Hastighetsmätaren passerade raskt fyrtio och fortsatte uppåt. Stundtals gick det i femtio. I svansen där jag låg blev gummisnoddseffekten djävulsk vid vägbytena som i början var frekventa. Jag fick spurta för att komma in på rulle. Ett par fartminskningar vid stopptecken gav andrum. Men i trakterna av Menlösa gav jag upp. Pulsen var då uppe i 179 och det var dags att ge sig och ta sitt eget tempo. Annars skulle det här inte bli någon rolig dag i sadeln. Problemet den här dagen var framförallt den kraftiga vinden, inte farten i sig. Men vindstötarna gjorde det svårcyklat och backarna ruvade stilla. 

Det var fler än jag som tyckte att det gick för fort och snart var vi en kvartett i mellanmjölkens land mellan tätklunga och andraklunga. Vi samarbetade bra och gnetade på. Tog våra förningar och försökte hålla tempo i de byiga vindarna. De för mig nya stigningarna på åsens östsida var rejäla. Den första hade karaktären av en mycket lång slakmota, den andra var något brantare. Det var här en andraklunga hann ifatt oss och i ett brant parti körde många av dem om mig. Jag avskyr när det är riktigt elakt brant. Men utför kan jag hävda mig, fysiken är på min sida. Körde därför ikapp de flesta och tog täten ned mot norrsidan av åsen. Sen gick jakten vidare mot Hasslöv och den väntande Brantekällavägen även känd som "Hasslövsbacken". Gruppen var stor och vi var säkert tjugo, trettio man som drog. 

Sen uppför. Jag tog mitt eget tempo direkt eftersom jag kan den här backen efter flera Båstadvisiter. Runt 1,7 kilometer och en stadig lutning på runt 9-10 procent. Ingen mening för mig att stressa. De flesta susade om mig direkt och jag var nästan sist i det här fältet. Men sköldpaddstaktiken lönade sig. Jag segade mig ikapp och förbi en i taget. När jag sedan orkade ställa mig upp tog jag några placeringar till och så fortsatte det. På toppen var det inte så många före längre och jag var mindre trött än jag trodde jag skulle vara. 

Efter att ha snurrat ett varv i motvinden på åskammen vidtog färden under motorvägen och sen ned mot Margretetorp via gamla E6an. Jag susade iväg solokvist utför i rätt hög fart i jakt på undanflyende krokryggar. Men en jagande klunga med några starka åkare körde ikapp mig och sen var vi en klunga. Den tätnade efterhand. Tur var det eftersom vinden var rakt emot oss när kosan styrdes mot Grevie. Farten var låg och alla kämpade. I motvind blir olika cykelstilar uppenbara. Sen högersväng förbi golfbanorna och genom Sinarpsdalen. Jag tappade många placeringar uppför och kände mig faktiskt trött. Den alltför hårda öppningen hemsökte mig nu. Segade mig upp till toppen och över krönet. Jag hakade på ett par andra som körde fort utför och kom ned som fyra i den lilla gruppen. Axeltorpsvägen som sen följer är jäklig. Inledningen vid järnvägen är brant och lutningen fortsätter en bit efter första kurvan för att så småningom lätta något. Som tur var visste jag att det här var den näst sista stora backen. 

Den följande utförskörningen nedför Lyavägen gick någorlunda men inte särskilt fort. Sen högersväng och rakt in i den sista backen uppför Fylkeskungsvägen. Här tog det nästan stopp. Inte mycket krafter kvar men upp kom jag till slut. Bansträckningen tog en lov runt åskanten för att sedan leda tillbaks till Lyavägen för att därefter leda mot Östra Karup. 

Det var här den stora hästincidenten inträffade. På väg upp för den sista stigningen sniglade vi oss upp för den smala vägen i enkelled fullt upptagna med att överhuvudtaget komma upp. Då kommer det ett stort jävla as till hästtransportbil och tränger sig förbi. Det fanns inte plats! Så jag fick vingla ut i vägkanten för att inte bli träffad och killen framför mig duckade för att inte få backspegeln i huvudet. Han blev då skitförbannad och sträckte upp ett finger i en internationellt gångbar gest. Detta uppskattades inte av föraren av åbäket som hundra meter senare svängde vänster dit han tydligen skulle och stannade och flög ut ur bilen och började bandskälla. Det skulle han inte ha gjort. Både jag och ytterligare två cyklister blev tvärförbannade. Jag ramlade tyvärr i lösgruset när jag stannade. Slog i armbågen och knät vilket inte gjorde mig gladare. Jag fullkomligen vrålade åt dumfan som menade på att vi "inte hade tillstånd" att vara där. Han hävdade att han var ordförande i vägföreningen. Då om något borde han känna till att det INTE innebär att man äger vägen eller bestämmer vem som skall färdas på den. Jag har för övrigt bott i änden på sådan väg i större delen av mitt liv. Jag bad honom hålla käften efter att ha förklarat att det är Länsstyrelsen och polisen som ger tillstånd åt motionslopp och att det inte är utövarna han skall prata med om han hade invändningar. Sen flög jag upp på cykeln igen efter att ha bankat till mitt sneda bromshandtag. 

Nu hade jag tyvärr hamnat i ingenmansland och fick cykla ensam härifrån nästan hela vägen till målet i Laholm. Körde ikapp en trevlig gamäng de sista sju kilometrarna och vi småpratade ett tag. Innan dess hade jakten gått snabbt. Ned för Lyavägen for jag i 78 km/h och över åkrarna på slutet hade medvinden där puttat mig. Det var så dags, då var benen redan slut. 

I Östra Karup stod familjen och hejade på. Det är inte dumt med en hejaklack måste jag medge. Det ger en extra krydda åt tillvaron och mer fart i benen. 

Väl i mål var jag rätt trött, nöjd med dagen men sur över hästägarskitstöveln. Lägg därtill att det inte var någon lokalbo utan en inflyttad stockholmare, något dialekten skvallrade om. Jag vet vad de säger om "badjävlarna" här. En del av det stämmer. Sen upptäckte jag även i mål att de inte hittade mig i listorna. Det visade sig att jag fått fel startnummer. Jag körde under alias! John a k a "Petra"

För övrigt kan tilläggas att jag på mitt genomtänkta vis lagt ett par reservflaskor i bagaget i händelse av något skulle tappas eller försvinna. Och på mitt förvirrade vis hade jag totalt glömt det. Det hade räckt med att ta dem och promenera bort till omklädningsrummen för påfyllning. Jag hade aldrig behövt stressa fram och tillbaks innan start. 

/ J - laddar för nästa etapp 

Motions 6-dagars

- Halvsexan

Det närmar sig! Snart beger jag mig åstad mot Båstad och så småningom Laholm för att köra några etapper i Motion 6-dagars. I mitt fall blir det "Halvsexan" i och med att jag inte kan köra alla rundor. De som skall trampas är: Bergsetappen, Bjärerundan och Sydhalland runt, det vill säga de tre sista etapperna. 

För att värma upp lite inför det körde jag igår en ytterst givande måndagstur med sedvanlig uppvärmningsrunda på några mil innan. Totalt blev det 98 kilometer. Jag planerar även att ta en tämligen platt "längs med havet"-etapp imorgon för att veva igång benen. Blir nog en bra cykelvecka verkar det som. 

Det är första gången jag kör M6 och förväntningarna är höga. Jag har hört att det är väl organiserat och trevligt och att vägarna är både roliga, vackra och jobbiga vet jag redan. De som ingår i "Sydhalland runt" har jag dock i stora delar inte cyklat så det blir en ny bekantskap. 

Mer information hittar du här!

Hoppas nu bara att vädret blir någorlunda. Här smattrar regnet mot rutorna för stunden och jag tänker på att utsikten från åsen blir inte så magnifik i ösregn. 

/ J - far i västerled

MTB-SM

- En rapport från en solig dag i Hestra

Det går ju bara inte att låta bli att åka och titta när det hela gick av stapeln någon dryg timmas bilfärd från hemmet. Eftersom vi hade långväga och kärt besök under lördagen så fick publikinsatsen ske på söndagen. Då var det dags för Damelit och Herrelit att köra finaler i XCO. Sålunda missades tyvärr både D40, H40, H50-klasserna samt sprinten helt. Det hade annars varit roligt att se eftersom vi har bekanta som körde i de klasserna. 

Isaberg i sol

Hestra och Isaberg visade sig från sin bästa sida med strålande sol om än inte från klar himmel. En tämligen frisk bris blåste bort allt vad insekter heter och upp dammet i ögonen på såväl utövare som åskådare. Det var ytterst torrt och dammigt vilket gav snabba hårda banor. Frågan är hur SM-banan hade klarat regn? Troligen rätt bra men det hade nog blivit rätt halt. 

Banan

Om banan* sade någon att den var för "lätt". Och det kan nog stämma om man med "lätt" avser den tekniska nivån jämfört med den genomsnittliga svenska skogsstigen. Den är väl typisk för en anlagd bana av internationellt snitt anser jag. Snabb och lättkörd med serpentiner såväl uppför som utför och doserade kurvor. Hindren bestod mest av byggda diton med stockar, trappor, någon stenkista och ett med XC-mått mätt tämligen hårigt drop som dock kunde undvikas med såväl B- som C-spår för den som ville ha mindre luftfärd alternativt ingen alls. 

Sammantaget en snabb bana som såg rolig ut av vad jag kunde bedöma från sidan. Men den stora utmaningen med den här banan var förstås antalet höjdmeter som skulle tämjas. Runt 200 höjdmeter fördelade på de cirka 4,5 kilometrarna borgade för ett hårt race. Damerna tog sig runt sju varv och herrarna åtta. För att ta sig upp krävdes en rejäl stigning först på sugande gräs uppför nedre delen av slalombacken och sedan övergick den i korta, branta serpentinkurvor med mestadels packad jord som underlag. 

XCO Damelit

Damernas lopp bjöd väl inte på några direkta överraskningar och till en början inte heller någon dramatisk kamp om placeringarna. Redan på första varvet ryckte Jenny Rissveds, Falu CK och tog en betryggande ledning som hon sen drygade ut och behöll från start till mål. Det var klass på hennes åkning och en fröjd att sen henne dåna förbi i skogen. Andra och tredje plats såg länge ut att vara lika odramatiskt då Hanna Bergman, även hon tävlandes för Falu CK, höll andra platsen följd av Alexandra Engen på tredje plats. Hon såg länge rätt trött ut och tappade något mot mitten av loppet. Jag klockade själv avståndet dem emellan till runt halvminuten. Varvet senare hörde jag en ledare ropa till Engen att hon låg 22 sekunder efter. Sen hände något. När jag och C förflyttat oss till den branta utförskörningen i skogen så förväntade vi oss att se samma ordning som vi vant oss vid vid det här laget. Men så blev det inte. Engen hade ökat farten rejält och någonstans på vägen gått om Bergman. Åsa Erlandsson sade efter loppet att "hon brukar köra så". Åsa kom för övrigt fyra och låg där tämligen stabilt hela loppet med avstånd såväl upp till kampen om pallplatserna som ned till resten av fältet. I början hade hon haft kontakt med tätduon och sade själv att  banan passade henne bra klättrare som hon är men att öppningen möjligen varit för hård då hon försökte haka på Jenny inledningsvis. 

Det var jämnt i nästan ett varv

Tyvärr var antalet damer till start inte mer än ett tiotal vilket jag tycker är synd både för de tävlande och publiken. Det blev lite glest med cyklister runt banan efter hand. Men det gör inte att toppen är enklare att nå. Rissveds och Engen är inte lätta att tampas med kan konstateras. 

XCO Herrelit

Herrfältet var lite mer tätbefolkat med strax under femtio cyklister på startlinjen. Det visade sig bli en fartfylld historia där det även här fanns en ensam suverän i Calle Friberg, Järfälla CK. Även han ryckte på första varvet och behöll det försprånget hela vägen. Åt första platsen fanns således inget att göra. Desto hårdare kamp blev det om andra platsen där Emil Lindgren och Matthias Wengelin länge krigade om positionerna. Det längsta strået drog Lindgren som till slut kunde dra ifrån och därmed kamma hem en andra plats. 

Dagens vinnare Calle Friberg på väg att varva ytterligare en åkare på 

väg uppför backen för sista gången

Fribergs ledning låg stabilt runt minuten större delen av loppet och i mål blev det hela 1.44 som skiljde honom från utmanarna. 

Passande nog blev nummer två, Emil Lindgren även tvåa i mål

Lite lokalpatriotisk får man vara så jag hejade lite extra på Gemlasonen

Gustaf Larsson som slutade fyra

Det var även en intressant duell om fjärdeplatsen mellan den rutinerade landsvägsräven Gustaf Larsson som beslutat att för en stund återvända till sina MTB-rötter och den unga Axel Lindh som för övrigt vann U23 i och med sin femteplats. Gustaf lyckades nämligen rycka ifrån sin skugga på det sista varvet och knipa en fjärdeplats. 

Hemfärd

Efter en lång dag i solen och ett par timmar i bil tur- och retur var jag trött. Så trött att jag friskt navigerade fel vid ett tillfälle och raskt befann mig på E4 norrut istället för söderut. Så kan det gå. Tur att det fanns en stor termos kaffe i bilen att trösta sig med. Bara köra ett antal mil för att sedan vända. På vägen kunde ett polisingripande skådas. Någon hade kört lite väl fort och av bara farten råkat passera farbror blå.

Man blir stel i benen av att sitta i en bil och stå still en halv dag. Så en runda på cykel fick det bli vid hemkomst. Jag blängde surt på min MTB där den hänger i cykelboden. Som om den kunde hjälpa att den är trasig! Sen tog jag ned racern från den andra väggen och begav mig ut i den kylslagna sommarkvällen för att trampa några mil.  

/ J - snart skogstokig


* För den som vill se banan i sin helhet finns den att kika på i ett klipp på tuben som hittas här!

Dagens bloggtips och lite TdF

Det finns som bekant många former av cykling. Förutom alla tävlingsvarianter och varierande motionsformer kan man även uppleva diverse äventyr på långfärdscykling. 

Just ägnar sig en bekant till mig Mikael "Svizze" Svensson från Moheda åt det. Egentligen kan man säga att han nästan kör ett något långsammare Sverigetempo då han förflyttar sig från Haparanda till Ystad. En nätt sträcka på cirka 2500 kilometer.  Det är också ett sätt att tillbringa sin semester. Ett härligt sätt om du frågar mig. Jag har själv varit inne på samma linje men med mindre packning. "Kreditkortscykelsemester" med minimal packning och mycket cykling. 

Första landskapet avklarat på resan söderut. Foto: Mikael Svensson

Resan dokumtenteras i bloggform och hans öden och äventyr på två hjul under de här veckorna kan följas på: mikaelsvenssons.blogg.se

Annars cyklas det även på min front. Lite mindre än vad som tänkts men ändå enligt någon form av plan eftersom M6 väntar runt kalenderhörnet. Jag skall förvisso bara köra halvsexan men ändå.

Igår körde jag någon form av intervall. Långa sådana, egentligen någon form av tröskelträning med tanke på puls och varaktighet. Hur som haver är benen trötta så här efteråt varpå dagens cykling får bli ett återhämtningspass. Kände mig lite seg redan från början mycket beroende på vilodag i onsdags efter ett tungt styrkepass i tisdags. Så träningen rullar på. 

Sen ser jag förstå på TdF och inte utan glädje. Gårdagens sändning var ett riktig maratonsändning där vi fick vara med från start på den kanske jobbigaste etappen i årets Tour. I väder som innebar temperaturer på uppåt trettiofem grader vid start till hagel och ösregn vid mål kämpade cyklisterna över toppar som Col de la Core och Port de Lers på vägen mot HC-klättringen upp till målet i Plateau de Beille. Enligt Greg Lemmond var det inga attacker mot den gula tröjan som sitter på Frooms undernärda axlar. 

Jag undrar om vi såg samma lopp. Det attackerades visst. Valverde, Contador och Quintana attackerade så gott de förmådde. Det vara bara det att de inte orkade fullfölja och att australiensaren Richie Port var så jäkla stark att han hämtade in alla försök som gjordes. Till och med Froome själv gjorde ett ryck men även han saknade kraft och kunde inte dra ifrån ytterligare. Vann gjorde "Purito" och fick därmed aningen revanch på tidigare prestationer. Det känns som lite "Barca"-varning på Sky som lag bara tycker jag. Flera av hjälpryttarna är så starka att de lätt platsat som kaptener i andra lag. Hade varit mer spännande att se dem blanda sig i striden än att avgöra den. Så går det när mycket pengar samlas på samma ställe. 

Frågan är om Touren redan är avgjord vad gäller totalasegern. Det återstår förstås att se särskilt när Alperna återstår. TeeJay Van Garderen har i princip lovat att det är där han tänker försöka attackera. Så än lever loppet och kanske hoppet fast jag tror att Froome defilerar om han inte kraschar. 

Idag blir det en kuperad mellanetapp på väg norrut igen. Frågan är om jag skall ta detsamma?

/ J - inte bara soffcyklist