MTB-Cup I, Kala höjden

- Personlig punkteringsfest

Surt sa räven om mjölksyran. Den som uteblev i det här fallet. Inte roligt att behöva sammanfatta den personliga insatsen med "DNF" men så är det ibland. 

Extra snopet kändes det eftersom det var en så osedvanligt strålande afton för övrigt. Eftersom det endast är min femte Mtb-runda för i år var jag nyfiken på hur jobbigt det skulle bli. Jag känner väl till terrängen och hade fått en vink om hur banan kunde vara lagd så jag räknade med att det skulle bli kämpigt men såg det som en rolig utmaning. Sen är det alltid kul att få prata cykel med likasinnade. Så allt som allt såg jag verkligen fram emot kvällens begivenhet.  

På väg förbi en spegelblank Växjösjön

På vägen dit minns jag att jag tänkte - vindstilla, vilket slöseri när det ändå skall cyklas på stig där det inte spelar någon roll. Jag körde över söder och passerade Kaptensgatan där jag en gång bott hundra meter från Kala höjden som var platsen för kvällens drabbning. Väl där blev jag nästan chockad. Så mycket folk har jag aldrig sett vid en cupstart! Jäklar i min låda, det var barn och ungdomar, vuxna i backen och cyklar överallt. Jag kanske inte skall överdriva men jag uppskattade det till ett runt femtiotal personer till slut vilket vi inte varit i närheten av tidigare. 

Folk börjar samlas i kvällssolen

Efter genomkörning av banan konstaterade jag att den var precis så tuff som jag misstänkt. Ett varv, inga problem men tävlingsformen var den smått sadistiska 45 minuter plus ett varv. Då hinner alla ta ut sig på ett mycket jämlikt vis oavsett förmåga. Det syntes också så småningom på antalet personer som fick fick ta igen sig på rygg i gräset. 

Genomgång inför starten

Men så blev det nu inte för mig. Starten gick och jag tog det medvetet lugnt och hamnade någonstans strax efter mitten på väg upp i första stigningen. Halkade till vid sista konpasseringen och fick ta några löpsteg innan jag hoppade på cykeln igen. Brydde mig inte om det då jag ansåg att det fanns gott om tid att komma igång och köra upp sig senare i loppet. Av samma skäl tog jag det enklare B-spåret vid den tekniska branten som följde. Efter några minuter kom den omtalade stockpasseringen som gick smidigt och strax därefter en tvär vänstersväng i riktning mot toppen igen. Där kände jag den obehagliga krängningen bak som ni alla så väl känner igen. Den som så tydligt signalerar "punktering". Först tänkte jag, som jag alltid gör, att det kanske var inbillning och berodde på kurvtagning och dämpning. Men icke - tokpunka bak. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Bara att ge upp och jogga tillbaks till starten där min camelbak fanns med reservslang. Banan var för kort för att jag skulle bry mig om att medföra pump och andra nödvändigheter. 

Tyvärr var punkteringen inte en total överraskning då jag strax innan start upptäckt en reva i sidan på framdäcket och valde att chansa. Men nu var det inte där luften gått ur så det var ändå irriterande.  

Resten av cupen fick jag betrakta från sidan vilket i och för sig kan vara trevligt men inte om man föreställt sig att man skulle delta. Sällskap fick jag av herr Hjort som också fick bryta då han i ett tidigt skede halkat i sidled vid skråcyklingen mot toppen av kullen och slagit i en axel. 

Mer punkterat än så blir det inte

Eftersom jag var tillbaks så snabbt hann jag se alla passeringar från första parkett. Vid första varvningen kom en bekant trio bestående av Håkan, Jens och Johan dånande även om jag inte kan erinra mig den exakta ordningen dem emellan. Något varv senare hade uppenbarligen något hänt eller så var Herr Nilsson bara för stark för han kom i ensam majestät för att runda klockpelaren för andra gången. Så såg det sedan ut i täten ända till målet. Resten av fältet blev snabbt rejält utspritt och det var ett pärlband av fethjulingar som ormade sig uppför backen.

Backen i kvällsskugga och ett utspritt fält

Själv började jag frysa så smått i den tilltagande kvällskylan eftersom jag var klädd för action och inte för stillastående. De andra såg inte ut att frysa alls där de i olika stil och med olika teknik tog sig an Kala höjden som efter hand bjöd på alltmer motstånd. 

Jag hade även hunnit konstatera att min reservslang var av fel slag. Det är inte bra att ha diverse cyklar med olika däcksdimensioner hemma. Tur att jag inte befann mig mitt i spenaten. Det kunde blivit så lagom kul. Hur fasen skulle jag komma hem var en tanke som infann sig. Såg inte alls fram emot en längre promenad i cykelskor. Hojtade till en annars fullt upptagen Herr Ohlsson som sluggade sig uppför backen och tiggde skjuts mitt under brinnande lopp. Ett halvkvävt "naturligtvis" blev svaret på väg uppför igen. Det är i cykelnöd människans sanna natur visar sig. 

Ett enkelt målsystem med vissa komplikationer

Ett visst sympatiskt kaos infann sig så småningom vid målgång eftersom anstormningen helt enkelt varit så massiv att såväl nummerlappar som buntband tog slut i ett tidigt skede innan start. Idén att lägga upp cyklarna i den ordning deltagarna kom in var god men havererade bitvis ändå på grund av att alla kört olika antal varv på sina fyrtiofem minuter. Så resultatlistan får nog tas med en säck salt. 

Det är som det skall på något vis. Härligt informellt och visar att det inte är på blodigt allvar. Det är trots allt ingen tävling. Men missförstå inte - att komma först är tämligen prestigefullt och inte helt enkelt i den här samlingen. 

Och först i mål var arrangören själv vilket är bra reklam för ett visst cykelmärke vilket kanske inte är någon större hemlighet eftersom det är "BROS MTB-Cup" det handlar om.  

Och först i mål var Håkan

Väl hemkommen upptäckte jag förresten att det även var punktering på framdäcket så det hade inte spelat någon roll om jag kunnat byta slang i fält. Där ser man. Om det var en lättnad eller ytterligare strödde salt i såren vet jag inte. Tredje punkteringen på två dagar. Jag som aldrig punkterar!

Jag får komma igen vid nästa Cuptillfälle vilket blir i slutet av maj i trakterna av Hollstorp om jag inte är felunderrättad. 

Tack en än gång för skjutsen Roger. Det räddade den resterande kvällen för mig.

/ J - lite vid sidan om

Måndagstur del 2 - Vårcykling!

- Cykling när den är riktigt bra!

Redan vid Stortorget kändes det rätt. Nej förresten det är inte sant. Det kändes bra redan hemma när jag klädde mig inför turen. Känslan av att slippa palta på sig allt man äger i cykelklädväg är obeskrivligt behaglig. Särskilt skönt är det att slippa skoöverdragen. Jag avskyr skoöverdrag. När jag sen oljar kedjan och kollar lufttryck alltmedan jag sippar på min "inför cykelträning-espresso" och solen värmer mot ryggen då vet man att det kommer bli bra.

Stortorget innan anstormningen

Något orolig var jag för att benen skulle kännas sura efter helgens myckna cyklande. Egentligen var det inget extremt i absoluta tal, strax under trettio mil men det är relativt mycket för att vara mig just nu. Men glädjande nog kände jag absolut ingenting vare sig inför, under eller efter turen. Inte en tillstymmelse till trötthet faktiskt. Det tänkte jag ändra på till nästa vecka då jag byter grupp.

Nere vid torget var det som jag hoppats på. Närmast folkfest. Kanske inte premiärrekord men uppskattningsvis strax under hundra personer. Av dem var tämligen många nya vilket är ännu mer glädjande. Allt fler upptäcker tvåhjulslyckan i Växjö med omnejd. Sen fanns det många bekanta ansikten på plats varav några jag inte sett på länge. Där var förstås många Lammhultcyklister men även Wexio Velo och Ride of Hope var välrepresenterade. Annars var det som vanligt ett kalejdoskop av färgglada cykelkläder. Inte en regnjacka så långt ögat kunde nå.

Alltfler samlades in den ljumma vårkvällen

Efter inledningstal av klubbordförande Claes och sedvanlig indelning i fartgrupper kom vi iväg. Sen var det dags för några av de incidenter jag tidigare skrivit om. Det höjde min adrenalinnivå så jag knappt minns de första fem kilometrarna för att jag var så arg. Sen kom lugnet. Sakta men säkert arbetade jag mig in i cykellunken som ersatte ilskan.

Jag "basade" för en "32-grupp" som sedermera blev en 33,5 km/h grupp. Lite för mycket glidning för att vara helt ok men alla såg fräscha ut och livet lekte ute på vägarna. Sen bidrog det faktum att vi hade medvind på några centrala sträckor till att höja farten. Idén jag hade var att vi skulle ligga på lite på de fina rakorna mot Krokvik för att sedan slå av mot slutet eftersom vi då skulle få vresigare vind att tampas med. Det vara bara det att när vi befann oss i trakterna av Kalvsvik mojnade det helt. Kvällsbrisen lade sig och vimplarna på flaggstängerna tappade potensen. 

Det var även där mitt däck small. Liksom förra året körde jag på en grov sten, en bit makadam som förirrat sig ut på asfalten. Jag hann inte ens se den och sen var genomslagspunkan ett faktum trots nästan nio kilo i däcken. Jag är tung. Förra gången var det framhjulet och under en spurt i nästan sextio så det här kändes i jämförelse ofarligt. Det roliga var att jag inte var den första som märkte att däcket var platt. "Punktering" ljöd det i klungan från flera håll och det tog en sekund för mig att förstå att det var jag som fått den. Att fixa den gick relativt smidigt förutom att den nyoljade kedjan satte sina spår lite här och var.

Väl vid vändpunkten nere vid Väghult var gruppen tämligen samkörd. Lite av den tidiga ysterheten hade släppt, vi kände varandra lite bättre och vi växlade draglok metodiskt. Samtalen hade tystnat som de tenderar att göra när alla koncentrerar sig och farten ökat. Runt runt rullade vi i evighetstempo. Motluten vid Vederslöv togs utan problem och vi andades på förbi Dänningelanda där solen passade på att gå ned bara för oss. 

När vi vek av mot Bergunda skrek jag "frifart för dom som vill" och några tog chansen och sprätte iväg de sista kilometrarna in mot stallet och samlingspunkten där. Själv parkerade jag längst bak för att se till att alla kom med. Vi hade tappat några redan tidigare i Stenslanda men det berodde mest på att deras vecka på Mallorca hade slitit hårt på dem och de ville cykla hem. Av andra skäl ville jag inte tappa bort någon. 

Det är också en övning för mig att inte kasta mig in i alla fartökningar jag ser så fort det finns minsta kraft i benen. Så snabb är jag verkligen inte. Jag behöver lugna ned mig. Särskilt i motionslopp. Men det blir en senare fråga. Annars måste jag tillstå att det var tämligen bekvämt att ligga där bak i svansen i suget och inte arbeta alls. 

Vi färdades den sista biten in mot staden småpratandes i den tilltagande skymningen. Alla verkade nöjda med premiären och jag tänkte "det här gör vi allt om igen". 

/ J - måndagsturspremiärscyklist

Måndagstur del 1 - Patologiska bilister

- Om ormen i paradiset

Gårdagen ja. Om den kan det faktiskt sägas en hel del. Det mesta gott men inte allt och jag tänker så småningom förmedla något om cyklingen också. Moder natur hade bestämt sig för att visa sig från sin bästa sida och ställa upp med fantastiskt fint vårväder. Blå himmel, en lätt bris och en för månaden sympatisk temperatur. Glädje i luften. 

Men i alla paradis tycks det finnas ormar som slingrar och väser. 

Allt hade varit helt magiskt om det inte vore för dessa j-a bilar rent ut sagt. Jag kan inte för mitt liv inte förstå vad som händer rent psykologiskt när förmodligen helt sunda människor omger sig med ett ton plåt.

De förvandlas till patologiska bilister ute för att hämnas på världen. Allt är emot dem och alla är fiender. Särskilt cyklister. De svär över traktorer som är för långsamma, över lastbilar, husbilar och husvagnar som är i vägen, andra bilister som kör som höns, över hästar, hundar och barn som skall vara någon annanstans och inte minst över cyklister som helst inte bör finnas alls. Framförallt inte på DERAS vägar. 

Jo, faktiskt!

Igår hade vi oturen att råka ut för ett flertal sådana motmänniskor i våra olika grupper under Måndagsturen. I min fartgrupp hann vi inte ens fram till Kalmarrondellen innan första incidenten var ett faktum. Det slutade med att jag tappade humöret, cyklade fram till Audin som hade accelererat om oss och snävt kastat sig in framför gruppen av cyklister alltmedan förarens fru satt och sträckte upp långfingret i en internationellt känd gest. Det bör påpekas att de körde om på en fyrtioväg där vi höll strax under den farten och att bilen fick stanna hundra meter senare vid den fullt synliga kön in i cirkulationsplatsen varpå vi ändå rullade förbi dem. Jag bultade på rutan och undrade om det var något särskilt de ville säga varpå föraren flög ut ur bilen och skrek otidigheter som citat "jag kan ta dig vilken dag som helst". Sådan blir man av att köra Audi. Fet i huvudet. Intressant är att notera att detta beteende tycks förstärkas av att ha en stor och dyr bil, det är i alla fall det som är den enda gemensamma nämnaren mellan de olika händelserna.  

Ett par hundra meter senare den här gången på trettioväg var det dags för nästa självutnämnda polis. En jävla Volvo-SUV tvärnitade framför gruppen och tvingade oss att nästan kliva av cyklarna i uppförsbacken alltmedan föraren gestikulerade och pekade på cykelvägen där det för övrigt redan befann sig ett par barn och en hundägare på promenad. Efter att ha stört oss drog han iväg i runt dubbla den tillåtna hastigheten utanför den skola som befinner sig i backen upp i Högstorp. 

Jag rekommenderar alla bilägare att läsa trafikförordningarna lite noggrannare. Vägar tillhör inte alls enbart bilar utan alla fordon jämte andra trafikanter tvärtemot vad patologiska bilister tycks tro. Jag tänker inte ens ägna mig åt att citera valda lagtexter den här gången. Tro mig på mitt ord - jag har rätt. 

Den allvarligaste händelsen för vår del inträffade några mil senare på väg ut ur Ingelstad. På den rådande sträckan råder 40 km/h som hastighetsbegränsning. Det är nu inget som hindrar en patologisk bilist. De anser nämligen att alla vägar är frifartsvägar. Inget får hindra dem i deras "flow". De kör ju bil gubevars. 

I det här fallet var vår femtonmannaklunga uppdelad på två led på väg att accelerera eftersom det är en kraftig nedförsbacke vid platsen. Vår fart var något över fyrtio och på väg uppåt. Då tycker föraren i en röd kombi att det är dags att köra om. Sikten är nästan fri, men bara nästan. Han missar förstås att det kommer en dam och svänger ut från vänster på den avtagsväg från ett bostadsområde som finns där. Hon förväntar sig knappast en bil på väg mot henne i hög fart och i fel fil och får därför tvärnita med låsta hjul för att inte frontalkrocka. Båda bilarna blev stående med några meter mellan nosarna. Jag kan bara gissa vad hon tyckte om det hela. Jag gillade det inte ens från sidan. Som tur var missade halva vår grupp händelsen eftersom de befann sig längre fram och koncentrerade sig på att inte klippa bakhjulet framför. 

Väl till tillbaks på torget fick jag höra om ytterligare incidenter. Bland annat hade en grå Volvo utfört samma manöver mot frifartsgruppen som vi råkat ut för i Högstorp. Vad värre är var det nära att en BMW nästan klippt en av oss då han svängde in så snävt att backspegeln dunsande in i armbågen på en cyklist i en annan grupp. Det inträffade vid Billabacken i närheten av Hemmesjö.  

Och det här var bara under en enda Måndagstur. Mindre roligt och det lägger en aning sordin på cykelglädjen må jag säga. 

Det tråkiga är att jag tror att den gruppen människor som beter sig så här inte är mottagliga för några som helst sakargument. Som det enkla faktum att de riskerar livet på andra människor för att de blir upprörda när de anser att de blir hindrade på något vis. De ser ingen koppling mellan sina reaktioner och de konsekvenser deras beteende kan få. Det är vad plåt gör med många människor. Skärmar av dem från verkligheten. Att de sen har fel även rent lagtekniskt är en annan fråga. De förstår de inte alls.

Sen borde de fundera på hur deras uppträdande hade uppfattats  på annat håll i samhället. Tänk er själva samma typ av beteende i kön på ICA eller på arbetsplatsen. Det hade straffats rätt hårt om inte annat rent socialt. 

Men i trafiken betalar sig aggression dessvärre. Tills det smäller. Då dör någon. 

/ J - inte bara cyklist, även bilist

Bros MTB-Cup

- Dags för deltävling 1

Ännu en säsong med de hårdaste träningspass man kan tänka sig. Konceptet är enkelt men vinnande och lockar fler och fler deltagare för varje år den hålls. Kom som du är och kör så hårt du kan! Det är ingen egentlig tävling men prestigen i att "komma först" är stor och mer tävlingslik än så här blir inte en träning det kan jag lova dig. 

Själv har jag inga andra ambitioner än att köra så snabbt jag förmår under rådande omständigheter. Men kul det tänker jag försöka ha.

Första bataljen äger rum nu på tisdag den 21 april vid den lilla skidbacken "Kala höjden" på söder i Växjö. Terrängen är bokskog och den lilla men branta puckeln till backe lär kännas för de flesta efter några vändor. För egen del lär det bli en ren kamp att ta sig upp. Sen har jag hört ryktas att någon teknisk svårighet med A- och B-spår har lagts in vid toppen. Skall bli intressant att se vad det innebär. OM det är vad jag tror handlar det om en rätt brant passage som nog överstiger min tekniska förmåga är jag rädd.

Hur som haver, väl mött i en bokskog nära dig!

/ J - trampar hellre än fort

Sol ute, sol inne, sol i sinne

- Kickstartshelg med Lammhultcyklisterna

Understundom fungerar inget som det skall. Allt som kan krångla och gå fel gör det. Ibland blir saker och ting bara rätt och bra. Det är signifikativt för såväl livet i stort som cykelturer har jag noterat.

Det kännetecknade i mångt och mycket även den här helgen för min del.

Fredag - Tjuvstart

Inte mycket att säga om den här kvällen mer än att det var gruvligt kallt på det där sättet jag avskyr. Råfuktigt och bitande - inte torrt som en klar vinterdag. Aprilvädret gjorde verkligen skäl för namnet och  regn- och hagelskurarna hade avlöst varandra till och från under hela dagen tvärtemot vad SMHI hävdade. En riktig stormby som till och med innehöll lite snö träffade mig tio minuter innan start och fick mig att tveka. Vägarna var därmed riktigt blöta och skitiga. Alla såg ut som de led av fläcktyfus mot slutet av rundan och min rena cykel upphörde att vara just det, ren. 

Vi var inte så många som samlades vid gamla Konsum i Sandsbro men de få tappra smygstartade Lammhultcyklisternas kickstartshelg med en sväng medsols runt Helgahavet via Härlöv. Sex och en halv mil blev det totalt. Första flockbetandet i år.

Mest minnesvärt för min del var väl att jag var på miserabelt humör redan innan start på grund av faktorer jag inte kunde rå över. Sen frös jag som en hund redan efter första kilometern och svor över mig själv för att jag inte valt att cykla i skoteroverall istället. Dessutom fick jag ett telefonsamtal jag verkligen inte ville ha när vi befann oss halvvägs i trakterna av Ör. Det gjorde att jag tappade såväl den gnutta cykellust som fanns kvar som vår lilla klunga och den tät som bildats i kvällskylan.

Jag jagade ikapp de andra på egen hand eftersom jag kände att jag behövde komma hem fort. Cyklade förbi några i backen vid Hult och sen hetsade jag vidare i tillvaron  och mot Åby där jag hann ifatt de fyra i täten. Vilade någon kilometer bakom dem varpå vi fick igång någon form av lagtempo. Det flöt på så där skönt som det gör ibland mitt i kvällsmisären. Jag hamnade i en behaglig glömska inuti min egen lilla tidskapsel. Lätt medvind förbi Stojby vilket medförde hög fart och den där sköna känslan av viktlöshet. Ett av de få ögonblick vi dödliga kan få uppleva att det går fort. Vi avlöste varandra harmoniskt och susade tillbaks till Växjö på nolltid. 

Gruppcyklingspremiären var därmed avklarad för min del och nu väntade dag två. 

Lördag - distans

Cykelfrukostens huvudkomponenter

Lördagens distanstur kändes mer rätt redan från början även om jag inte är förtjust i den arla tidpunkten. Allt var bra. Till och med vädret. Det avspeglades även i den förväntansfulla skock som samlats i Sandsbro för att bege sig ut på nya äventyr. Eller rättare sagt det kunde jag bara gissa mig till när jag såg hur många som syntes i fjärran borta vid Toftastrands konditori. Jag kom nämligen försent. Min telefonGPS beslöt att strula för första gången någonsin och när jag försökte fixa den missade jag tiden en smula. Kunde dock köra ikapp den ivägflyende flocken innan den fått upp farten. Sen gemyt ut mot Rottne. Det sorlade förväntansfullt i klungan som i en bikupa i den begynnande vårvärmen. 

Intressant var att klungan för ovanlighets skull växte efter hand. Istället för att splittras och minska tillkom förutom jag själv ännu en glad gamäng som missuppfattat samlingsplats och av det skälet fått jaga ikapp oss. Strax därefter växte svansen med ett par cyklister till som missat tiden lite mer än jag och så fortsatte det. 

En av dem var en Norrman jag inte sett tidigare och som markant skiljde sig från den väl påpälsade mängden. I klungan kunde förutom skoöverdrag, vindvästar, långa handskar och långbyxor till och med en och annan mössa skymtas. Men inte på vår sanne nordbo. Han körde resolut i kortärmat och kortbyxor och utan handskar endast förstärkt med ett par armvärmare. Temperaturen låg runt fem grader vid start kan väl påpekas. Jag tänkte "vill han ha knän om några år?"

Roteindelning 

I Rottne anslöt ytterligare fyra cyklister och här delade vi även upp den tämligen substantiella klungan i tvenne hälfter. En stressigare och en mer filosofisk, eller hur man nu väljer att se på det. Jag valde att skynda på. Snittet blev till slut det planerade genom att vi först rusade som kalvar på grönbete och senare under turen körde något för långsamt. Fikade gjorde vi också. I Ingelstad. Livet är inte alltid en räkmacka men idag var det så. Förbeställd räkmacka bör tilläggas. Där i trakterna blev vi också avbildade. Vädret var lämpligt för en fotografisk expedition tyckte chefredaktör Evaldsson.

När husse och matte svullar räckmacka får cyklar vila ut

Som sig bör var benen en smula stela efter fikapausen men precis som vanligt släppte det efter ett tag. Färden tog oss vidare söderut en sväng ned mot Åsnen. Vi följde den långa sträckningen på måndagsturen helt enkelt. Vid det här laget hade gruppen hittat en hygglig rytm. Jag var väl en av dem som bröt den ibland. Jag vet att jag pressar lite för hårt i slakmotor. Är helt enkelt bättre på dem än backar. 

I trakterna av Dänningelanda kunde det gått riktigt illa på grund av en idiot till bilist, vad annars? Han fick syn på oss i ögonvrån och svängde ut från höger så fort han förmådde. Tydligen utan att ha i åtanke att han även hade ett högt lastat släp med dåligt förankrad last bakpå. Han tappade fyra tunga säckar jord som for som projektiler över vägbanan och briserade som bomber mot asfalten. Det var renta turen att ingen av oss hann fram innan det smällde. Eller att vederbörande fick möte under tiden. Han fick förstås stanna och stuva om. En mil senare körde han om oss. Nu med ännu högre och sämre surrad last. 

Frågan är varför en del bilister blir så provocerade eller kanske stressade av tanken på att hamna bakom cyklister så att de slutar tänka? Särskilt en solig lördag. 

Till hembasen kom vi. På vägen passerades Bergunda och en liten spurt prövades från min sida mot stallet till. Klättrade upp för backen innan utan att få allt för mycket syra. Hakade på en muntert sprättande herr S som drog på uppför. Mycket mer än så hade jag inte att ge såg jag efteråt när jag kollade pulsen. Under min korta motvindsspurt jagades den upp i 181 slag. Så värst långt bort från det ligger nog inte mitt cykelmax.  

Söndag

Avslutningsrundan får väl närmast liknas vid ett backpass. Berg är ett för starkt uttryck när man befinner sig Växjötrakten. Men styr man kosan norrut finns allt ett och annat motlut och totalt samlade vi ihop runt 800 höjdmeter även om min cykeldator hävdade 650. Med anslutningscykling bjöd dagen på totalt  9 mil och därmed skrapades 28 mil ihop under helgen. Eftersom det inte cyklades så frekvent än i år så bättrade det på kilometerskörden högst påtagligt. Det gällde fler än mig förstod jag. 

Söndag kl 08.52

Vi var såpass många även idag att det blev två grupper redan från start. En som ämnade köra i trakterna av 27 km/h i snitt och en som jag anförde som tänkte oss att köra något lite fortare. Snitthastigheter är som det brukar hävdas inte så intressanta men är man motionär är det bra med riktlinjer. Men det finns som bekant olika vis att komma dit. 

Kosan styrdes via Tjureda och vidare mot Tolg och Granhult som gör skäl för sitt namn. Där bor mest granar. För att vara i södra sverige är det rätt ödsligt i de trakterna. Därefter segade vi oss upp till Asaryd och backarna som väntar där. En smula racigare körning utför ett tag och sen lugnade vi ned oss och blev civiliserade igen. 

Väl tillbaka i Växjö kunde helgen summers med att delad cykelglädje trots allt är dubbel glädje. 

  

/ J - helgcyklisten