Mavicskräp

- Bristande kvalitetskontroll?

Ingen glädjebägare utan smolk i. Vid cykelgenomgång inför Motions sexdagars upptäcktes något som jag innerligt hoppats slippa. Sprickor i bakfälgen. 

Det här är andra gången det blir fel. Nu vet jag att "Ksyrium Equipe" inte tillhörde toppmodellerna när det begav sig men viss hållbarhet förväntar jag mig ändå. Till Mavics försvar kan möjligen sägas att jag haft bättre tur med andra fälgar från dem. Men de har alla varit mer traditionellt ekrade hjul som byggt på landsvägsfälgar som CXP 22 och 33, A719, Open Pro och otaliga MTB-fälgar genom åren. Deras maskinbyggda däremot verkar lämna en hel del övrigt att önska. 

Det är så här det börjar. Hårfina längsgående sprickor

Det syns tydligare vid den här ekern

Och tyvärr är det samtliga ekrar det rör sig om. Enbart på drivsidan kan tilläggas

Jag orkar verkligen inte krångla med ytterligare ett garantiärende. Dessutom har det gått relativt lång tid sen förra gången, ett par år. Däremot har hjulen inte rullat så jäkla långt eftersom jag har fler par som jag alternerat mellan. Så i mil och timmar har de inte hållit särskilt länge.

För övrigt är det exakt samma fel som förra gången. Sprickor i bakfälgen kring alla ekerhål på drivsidan. Även förra gången började det med hårfina sprickor som först såg ut att bara vara i ytanodiseringen. De ökade sen i storlek till dess att hjulet blev direkt farligt. Vill inte råka ut för samma sak igen. Så nu överger jag Mavic för ett tag. De har säkert bättrat på sin kvalitet sen sist men det har jag inte råd att ta reda på. Istället vänder jag blickarna mot Shimano och DT Swiss som alternativ. Mavic verkar inte kunna bygga färdiga hjulset med god kvalité eller så har bara jag haft otur, två gånger i rad med samma fälgmodell med tid emellan, nä - det luktar dålig kvalitetskontroll lång väg. 

Eller är jag för stark - ha ha ha, I wish!

/ J - "the materialtestare" is back

M6 - SydHalland runt

- Avslutningen av min Halvsexa, en "RR"

Tillbaks till brottsplatsen och den vid det här smått bekanta miljön kring idrottsplatsen i Laholm. Dags för den sista etappen i M6 och tillika motionsloppet SydHalland runt. Runt 92 kilometer skulle avverkas enligt uppgift även om min dator mätte sträckan till två kilometer till. Tiden för mig i mål slutade på 2.39 vilket jag är nöjd med. Så mycket fortare kunde jag inte kört den här dagen även om jag förstås kunde ha spurtat genom samhället på slutet för att kapa någon minut. Men det kändes onödigt. Benen kändes faktiskt bra. Särskilt med tanke på de ackumulerade höjdmetrarna under de föregående etapperna.

Att komma iväg på morgonen är inte min favoritgren vilket kanske framgått vid det här laget men den här dagen glömde jag inte vattenflaskorna i alla fall. Men väl mobilen så efter några hundra meters färd var det bara att vända. Dessförinnan hade jag gått tre extra gånger mellan huset och bilen för att komplettera med saker jag inte kommit ihåg första vändan.

Emellertid hann jag i god tid till Laholm och tur var det eftersom det behövde pysslas lite mer med kläder än tidigare etapper. Väderleksrapporten var inte nådig och lovade rikliga mängder med vatten uppifrån samt hårda vindar. Kanske till och med åska. På parkeringen blev jag sur på mig själv då jag trodde att jag glömt pulsklockan trots all förberedelse. Efter en stunds intensivt letande hittade jag den - på armen! Det antyder att jag var en smula trött.

Alla cyklister var inte bortskrämda av väderutsikterna och det verkade vara något fler deltagare än på föregående etapper. Dock inte så många som en solig sommardag misstänker jag. Motionsloppens förbannelse. Det finns alltid ett antal potentiella deltagare som tittar ut genom fönstret på morgonen för att se om det är sol och i annat fall vänder sig och somnar om.

Precis så grått var det!

Innan start bytte jag några ord med en herre vid sidan om mig och sa att jag inte hade för avsikt att haka på täten för länge idag. "Vad gör du här framme då" undrade han. Jag log inåtvänt och mumlade något om att så långt bak tänkte jag inte vara. Planen var att placera mig strax bakom de riktigt snabba i någon form av andraklunga. 

Iväg kom vi och den här gången ämnade jag sitta lite längre fram i fältet för att åtminstone vara med till backen. Den med stort B eftersom den förutom att vara den största även var den första och den som skulle splittra fältet var det sagt. Fram till den gick det ytterst stillsamt. Jag visade mig inte alls utan lät de som är starkare än jag dra där framme. Vindarna gjorde att tempot var återhållsamt. Det blåste nästan rakt östlig vind och inte alls västlig som SMHI hade förutspått. Således sida/mot i början, medvind här och var, särskilt på slutet. Rak motvind blev det när vis körde mot Knäred. Vi slapp regnet vid start och första delen av resan tack och lov. Jag avskyr att starta dyngsur.

Jag bidade min tid och inväntade motlutet. Eftersom jag inte kört den här sträckningen förut var jag inte bekant med backen, från det här hållet skall tilläggas. De delar av backen som bar utför till Rössjön kördes åt andra hållet under bergsetappen. Under tiden konstaterade jag att det inte tillhör vanligheterna att man ligger sida vid sida med en Brompton i klungan. Den tillhörde en dansk cyklist tror jag. 

Motlutet började och jag var osäker på hur mina ben skulle svara inte minst med tanke på tanke på tidpunkten och temperaturen. Svaret blev - ovanligt bra! Faktum är att jag kände mig starkare för varje etapp. Valde "mitt" tempo även idag och hann snart ikapp de tjugotal som susat förbi mig i inledningen av backen. Tog någon placering i taget när jag satt och ett par tre i stöten när jag ställde mig upp. Åt förstaklungan på ett tjugotal cyklister gick inget att göra. De var för starka för mig. Liksom dagen innan var idén att glida ikapp några stycken på väg utför, ned mot Rössjön.

Vi blev ett antal som jagade tillsammans i utförslöporna och jag tog min del av förningarna och lite till. Utför kan jag hävda mig har jag märkt. Någon jag pratade vid mål sade "jag visste ju att du var stark utför så jag tog din rygg". Till slut lyckades vi köra ikapp ett gäng som tidigare dragit ifrån oss. Vi blev en mycket bra grupp med tämligen jämnstarka cyklister som sedan höll ihop hela vägen till mål.

Gruppen var dock inte helt eniga om hur dragjobbet skulle fördelas och framförallt inte gå till. Några menade på att det kördes för hårt uppför, andra att det rycktes för mycket. Själv bryr jag mig inte så mycket om sådana detaljer så länge det inte sker olyckor. Jag ansåg därför inte alls att det var läge att köra vingformationer vid kantvind som samma personer tyckte att jag skulle. Jag påpekade att vi inte kör på avlysta vägar och att jag INTE ämnar ligga med överlappande hjul på fel sida mittlinjen genom kurvor. Det är ett motionslopp och skall det vinnas tid finns det bättre sätt hävdade jag och följde med några andra herrar uppför ett motlut upp mot vindkraftsparken utanför Knäred. Således var jag en av dem som "ryckte". Mest för att jag tröttnade på att ligga och dra i täten. Just vid den här delen av banan sköttes inte dragjobbet solidariskt som tidigare. Så snart motvinden slog till var det många som gick bak och vilade. Skall jag dra kan jag lika bra göra det i en mindre grupp. Jag vet hur det blir annars. De som legat och vilat rycker ifrån mig mot slutet, särskilt uppför. 

Sen gjorde jag som alla andra och sjönk tillbaks till gruppen. Stämningen lugnade ned sig och folk återgick till att ta sina förningar i större grad. Jag var på soligare humör än vädret och tur var väl det för regnet hade börjat strila stadigt. Totalt genomblöt var jag vid det här laget och började så småningom frysa så smått särskilt om fötterna som nu varit blöta ett bra tag. 

Eftersom SMHI uppenbarligen inte kan förutspå någonting så var den utlovade rakt västliga vinden som sagt en hård byvind från öst istället. Det innebar emellertid medvind hem så där gick det undan värre. Jag blev yster och tillsammans med ett par andra gled jag ifrån huvudgruppen i farter mellan fyrtiofem och femtio. Blev efter ett tag inhämtad igen av den jagande gruppen vilket inte gjorde något. Syftet med utflykten var mest att känna på glädjen i att benen var med mig. Samt att nå mållinjen något fortare. Det började bli rejält kallt nu. Sällan har jag längtat till Laholm. Men det gjorde jag nu. 

På vägen passerades en hästgård där jag fick höra att det för några år sedan skett en incident med en lös häst som råkat i sken och sparkat av en cykelram. Skröna eller sanning vet jag inte men det lugnade ned farten förbi paddocken i alla fall. 

Den sista lilla knäppan genom samhället kändes rätt lång. Nu var glädjen över och jag kände mig inte bara blöt utan även lite vemodig över att äventyret var över för den här gången.

I mål kom jag och rullade efter lite eftersnack bort till bilen för att byta till torra kläder. Panik!! Var är bilnyckeln? Jag kunde inte hitta den och misstänkte starkt att den låg i höger byxficka. Dessvärre låg byxorna prydligt hopvikta ovanpå sandalerna som befann sig på bilgolvet. Närmsta reservnyckel befann sig i Småland runt femton mil bort. H-e! Jag svor en ramsa och delade mitt öde med några andra cyklister som höll på att packa sina cyklar i en minibuss några meter därifrån. De såg med medlidande på mig. Jag fumlade igenom fickorna en gång till utan framgång. Tog i desperation av mig tröjan och skakade den upp och ned efter att ha avlägsnat mobilen från bakfickan, det kom jag i alla fall ihåg. Och se på tusan, där var den - NYCKELN. I mitt frusna valhänta tillstånd kunde jag inte känna den trots att jag letat på rätt ställe. Den hade försåtligt smugit sig undan i ett hörn av fickan under CO2-pump och reservslang och gömt sig. 

Tänk att olycka så snabbt kan förbytas i lycka! Dagen räddad. På med torra kläder, i med pasta i magen, prata av mig med medcyklister och sen tillbaks till Båstad för en varm dusch. 

Ett bra avslut på ett bra arrangemang, en eloge till Laholmcyklisten. Finns möjlighet kommer jag definitivt tillbaks nästa år.  Sen vet jag att de finns andra som är "revanchsugna". Meningen var att jag skulle haft med mig såväl C som ytterligare sällskap från Lammhultcyklisterna men de föll bort på grund av skador. Troligtvis återvänder jag därför i sällskap nästa gång. 

Omgivningarna är för övrigt ytterst cykelvänliga med åsen och slätten, skogen och havet samt de många småvägarna. Det gör att etapperna bjuder på variation. I mitt fall lockar Halvsexan mer än hela M6 då det blir knepigt med ledighet och annat. Men det är roligt att som motionär få köra ett "etapplopp". Även om det inte är tävling det handlar om blir vissa etapper tämligen tävlingslika till sin karaktär och det handlar fortfarande om att lägga upp en strategi så man klarar de sträckor man föresatt sig på det vis man tänkt sig. 

/ J - nöjd

M6 - Bjäre runt

- Smygbergsrunda?

Endera var det för att mina ben redan var trötta efter urladdningen dagen innan eller så bjöd "Bjäre runt" på ovanligt många höjdmeter. Får man tro Bikeroutetoaster så hamnar det runt niohundra stycken faktiskt.

Jag är som sagt inte den mest morgonpigga av varelser men vis av erfarenheterna från gårdagen lyckades jag låta bli att glömma allt. Så iväg kom jag, lugnt och stilla. 

Snart på väg i arla morgonstund

Tur att jag inte var i sista sekund då det var ändringar av startplats på grund av skyltproblem. Jag hann till och med cykla några uppvärmningskilometer vilket visade sig vara onödigt då den första biten från Laholm till Östra Karup var masterstart och således gick bakom pace-bil. Farten dit hamnade runt de fyrtio. Sen släpptes fältet i botten av backen på gamla E6. 

Samling på morgonkvisten runt sekretariatet. Jag var inte ensam smålänning på plats

Större delen av startfältet samlat. Runt 160-170 personer skulle jag tro

Flyttad startplats i och med skyltproblem

Samling innan start, det börjar fyllas på med cyklister

Backen gjorde det den skulle - spred fältet. Den är lång, rak, bred och bibehåller lutningen i princip konstant till toppen. Jag tog mitt eget tempo direkt för att inte dra på mig syra redan i första motlutet. Det visade sig vara gångbart. Jag avancerade rejält bakom första klungan som försvann i fjärran. Min plan var att försöka "klunga ihop" mig med några stycken vid toppen för att sedan jaga på utför. 

Den planen fungerade utmärkt. Snart hade jag en svans på ett par åkare och jag siktade på ytterligare två stycken som glidit ifrån uppför tidigare. Newton och jag har en deal så jag jagade ned och fällde ytterligare två tolvtaggare. Sen var vi en liten grupp - gott så. 

Den vilda jakten utför. Foto: Gary Jones

Gruppen växte i Margretetorp då det uppenbarligen var fler som ville ansluta. Ytterligare några tillkom  när vi närmade oss havet. Samarbetet gick väl någorlunda men jag får erkänna att jag tillhörde dem som ville köra fortare. Farten ursprungsgruppen höll var den jag tänkt bibehålla. Det var slätt och vi var många. När jag drog på lite här och var, särskilt i motlut mumlade en sur göteborgare något om att jag fick hålla mig till "klungans regler". Jag fnös mest och påtalade att "det var inte jag som anslutit till er utan tvärtom". Sen kom det en stark herre och drog om oss så näshåren fladdrade i vinddraget. Jag hakade på och frågade om lite partempo kunde vara av intresse. Det var det och vi seglade iväg från gruppen i god fart. Det kostade förstås lite kraft och visade sig helt misslyckat då någon vänt på en skylt längre fram. En pekade åt höger, en åt vänster och den tredje som bekräftade riktningen satt längre bort. Mig veterligt ligger dock Torekov vid havet så vi sökte oss dit men då hade de andra hunnit ikapp oss. Fångade igen. Klungan var nu ännu större då den slagits ihop med en jagande grupp bakom.  

Sen var vi en stor grupp som drog vidare i tillvaron. Gick aning ryckigt men ibland fort. Upp mot Boarp tryckte jag på så mycket jag kunde i vinden. Kände mig för stunden stark och jag gillar ju åkbackar. Försökte där följa med ett par åkare som var starkare än jag och blev upphunnen av ytterligare någon. En av dem svängde dock in i depå för att käka pannkakor, slå en drill eller vad vet jag. 

Vi kom loss tre herrar och jag samt en dam men efter vådlig utförslöpa med bilmöte in i Grevie fastnade vi vid järnvägen i fem minuter varpå vi fick sällskap bakifrån. Igen. Det var dagens melodi tydligen. 

Där i väntan på tåg stumnade mina ben. Fram tills dess hade det känts bra. Men den ofrivilliga pausen i kombination med att det är brant uppför efter järnvägen ställde till det. Dessutom hade jag missbedömt banan som för övrigt fått ett par backar till istället för den vanliga sträckningen in i Båstad. Tennisveckan var flyttad i år och därmed även bansträckningen för Bjäre runt. Kartan och verkligheten stämde inte överens. 

Jag blev mig inte lik. Eller kanske just ett lik. Trampade luft. Växlade ned och det gick bara långsammare. Ingen kadens att tala om. De jag cyklat med hakade av mig i en av de brantare småpucklarna på slutet och jag kunde inte jaga ikapp igen. Väntade in några cyklister för att slippa köra själv. Då dog mina ben helt varpå de jag tänkt mig köra med körde ifrån mig uppför Bösketorpsvägen. Inte alls pigg längre och resten av loppet blev mer en kamp för att komma i mål. Fick sällskap där någonstans på vägen. Vi körde sen partempo resten av sträckan. Hela vägen tillbaks till Laholm

Det var trevligt med medvind sista biten men jag var för trött för att njuta av den alls. Annars var vädret bättre den här etappen. Mindre vind. Dock aning blöta vägar efter regnskurar uppe på åsen.

Väl i mål tryckte jag i mig den varma pastan som väntade där. Inte utan välbehag för jag var rejält trött måste jag medge. 

På vägen hem fick jag mig en naturupplevelse utöver det vanliga. Den döda hare vi redan passerat på cykel två gånger idag låg kvar någonstans i trakterna av Skottorp. Precis när jag skulle köra förbi den störtdök en glada med hopfällda vingar ned från skyn för att ta den. Den fick syn på mig och bromsade i luften varpå den för ett ögonblick låstes i en heraldisk pose några meter framför motorhuven. Jag bromsade också och fågeln försvann oskadd någon meter över biltaket. 

Att det både var dags för semi-finaler i tennisen och att det pågick hantverksmässa i Båstad blev tydligt då köerna började strax förbi motorvägen. Jag kastade mig raskt in till höger, gamla vägen  för att sedan vända och köra tillbaks till Östra Karup och istället ta de vackra småvägarna över åsen för att smita in bakvägen i samhället. På så vis slapp jag sitta i en bilkö någon timma.

Hemma hos svärföräldrarna väntade mat och vila.


/ J - blivande återvändare



Några data:

Distans:111 km
Tid: 3.25
Höjdmeter: 898
Snittfart: runt 34 km/h
Puls: snittpuls 141 och maxpuls 171

P T T S

- PostTraumatiskt Tour Syndrom

Eftersom jag följt ALLA etapper i årets TdF så infinner sig en saknad efter att den stora rundan slutat. Påminner om en lättare variant av åkomman som uppkommer efter OS för er som inte cyklar. 

PostTourstressen borde ha lindrats då det ändå varit mycket cykel på sista tiden även på andra plan. Förutom det myckna tv-tittandet så har själv trampat M6 så det står härliga till. Återkommer för övrigt med rapporter från övriga etapper jag deltog i inom kort samt mindre glada texter på temat "jävla Mavic-helvete". Men det hjälpte inte igår.

För att bota cykelkrypningarna  benen beslöt jag mig för att köra Måndagsturen även om jag misstänkte att det skulle bli en ensam historia. Semestertider, tretton grader och mulet med regnet hängande i luften borgade för det.

C frågade: "Ska du verkligen köra extra i det här vädret?" Det visade sig senare vara en mycket klok fråga. Och svaret borde ha blivit "Nej". Men envis som en oxe begav jag mig ut i det begynnande duggregnet. Cykeln var skinande ren och nyoljad efter petimetergenomgång.

Tio minuter senare var den inte ren längre och regnet hade slutat hänga utan vräkte ned på mitt huvud. Förutseende nog hade jag försett hjälmen med det extra skalet som hör till. Det enda som var torrt två minuter senare var nog hjässan. Resten av mig blev blötkall. Faktum är att regnet varade exakt hela min "uppvärmningsrunda" som nu blev en nedkylningssväng istället trots att jag försett mig med skoöverdrag, armvärmare och vindväst. 

Borde förstått naturens signaler när jag såg en sork som flydde för sitt liv på cykelvägen strax innan Evedal. Troligen hade den våldsamma skuren vattenfyllt hans hem. Han sprang och sprang och kom ingenstans. Han såg ut som en spegelbild av mig. Aningen rultig och klädd i svart. Benen gick som trumpinnar. Bra kadens där tänkte jag.

Väl kommen till torget fanns herr S på plats under trappan vid residenset. Ytterligare någon kurade i en bil på torget. Glest med folk. Även regnet hade glesat ut för att senare upphöra helt. Senare under färden hävdade herr Larsson att han sett torra fläckar på vägen. 

Det var få på torget idag och det blev endast tre grupper. Den Velo-befolkade tätgruppen begav sig. Sen ett tiotal mig inkluderat och sist en eftertrupp. Min grupp siktade mot trettiofem eller något och hamnade där till slut. Vi blev ett mycket bra gäng och fick igång ett fint samarbete. Den delen av cyklingen var njutbar. 

Drack en sån här - kanske den vedervärdigaste energidrycken någonsin

Det faktum att termometern var nere på tio grader vid hemkomst och att jag varit blöt i ett par timmar var inte njutbart. 

Kanske är det ett sätt att bota cykellust? Att ge sig ut i alla väder - solskencyklisten i mig gråter. 

/ J - fortfarande blöt

M6 - Bergsetappen

- Upp sol ned som ett åskmoln

Dagen skulle bjuda på inte mindre än fem helbestigningar av Hallandsåsen och några pucklar däremellan var det tänkt. Runt tolv mil och rätt många höjdmeter kan det summeras. Det var dags för min första etapp i "Halvsexan" i Motions 6-dagars. Jag har valt att köra de sista tre etapperna som förutom dagens pass inbegriper "Bjäre runt" och "Sydhalland runt". Det sistnämnda är även ett fristående motionslopp så jag misstänker att det blir fler startande då. Idag var det kanske några hundra. Svårt att veta eftersom jag var lite stressad vid start av orsaker som jag nu ämnar förtälja om. 

Noggrann som jag är var allt förberett och framlagt dagen innan - kläder, utrustning och mat. Cykeln genomgången och oljad. Det enda som återstod var att lasta den på bilen och kolla lufttrycket innan start. Upp i tid kom jag också även om jag tycker att klockan sex är en okristlig tid att kliva upp för att cykla. Men vad gör man när starten går vid åtta på annan ort?

Jag körde i lugn och ro sträckan Båstad-Laholm för att sedan i samma avslappnade sinnesstämning hämta ut min nummerlapp som för övrigt vid målgång visade sig var fel! Gick tillbaks till bilen för att dona med kläder och fästa nummerlappen. Något som jag räds mer än de flesta uppförsbackar. Det gick nästan bra. Sen var det bara dags att hoppa upp på sadeln för att värma upp lite. Det var då jag upptäckte att jag inte hade mina vattenflaskor med mig. Panik, vad göra? In i bilen och full fart tillbaks till svärföräldrarna i Båstad där flaskorna stod så prudentligt på diskbänken. Sen tillbaks mot Lahom igen. Jag tänker inte nämna tiden i händelse att någon nitisk farbror blå läser det här men jag kan säga att det var någon form av rekord. Med andan i halsen och inte alls mental förberedd hoppade jag in i startleden tre minuter innan vi släpptes iväg. 

Och inte var det rätt nummer heller även om jag tycker att ett ett två är praktiskt

Och jäklar vad det gick redan från start. Efter några hundra meter började det trampas i täten. Det satt uppenbarligen ett gäng starka cyklister där. Hastighetsmätaren passerade raskt fyrtio och fortsatte uppåt. Stundtals gick det i femtio. I svansen där jag låg blev gummisnoddseffekten djävulsk vid vägbytena som i början var frekventa. Jag fick spurta för att komma in på rulle. Ett par fartminskningar vid stopptecken gav andrum. Men i trakterna av Menlösa gav jag upp. Pulsen var då uppe i 179 och det var dags att ge sig och ta sitt eget tempo. Annars skulle det här inte bli någon rolig dag i sadeln. Problemet den här dagen var framförallt den kraftiga vinden, inte farten i sig. Men vindstötarna gjorde det svårcyklat och backarna ruvade stilla. 

Det var fler än jag som tyckte att det gick för fort och snart var vi en kvartett i mellanmjölkens land mellan tätklunga och andraklunga. Vi samarbetade bra och gnetade på. Tog våra förningar och försökte hålla tempo i de byiga vindarna. De för mig nya stigningarna på åsens östsida var rejäla. Den första hade karaktären av en mycket lång slakmota, den andra var något brantare. Det var här en andraklunga hann ifatt oss och i ett brant parti körde många av dem om mig. Jag avskyr när det är riktigt elakt brant. Men utför kan jag hävda mig, fysiken är på min sida. Körde därför ikapp de flesta och tog täten ned mot norrsidan av åsen. Sen gick jakten vidare mot Hasslöv och den väntande Brantekällavägen även känd som "Hasslövsbacken". Gruppen var stor och vi var säkert tjugo, trettio man som drog. 

Sen uppför. Jag tog mitt eget tempo direkt eftersom jag kan den här backen efter flera Båstadvisiter. Runt 1,7 kilometer och en stadig lutning på runt 9-10 procent. Ingen mening för mig att stressa. De flesta susade om mig direkt och jag var nästan sist i det här fältet. Men sköldpaddstaktiken lönade sig. Jag segade mig ikapp och förbi en i taget. När jag sedan orkade ställa mig upp tog jag några placeringar till och så fortsatte det. På toppen var det inte så många före längre och jag var mindre trött än jag trodde jag skulle vara. 

Efter att ha snurrat ett varv i motvinden på åskammen vidtog färden under motorvägen och sen ned mot Margretetorp via gamla E6an. Jag susade iväg solokvist utför i rätt hög fart i jakt på undanflyende krokryggar. Men en jagande klunga med några starka åkare körde ikapp mig och sen var vi en klunga. Den tätnade efterhand. Tur var det eftersom vinden var rakt emot oss när kosan styrdes mot Grevie. Farten var låg och alla kämpade. I motvind blir olika cykelstilar uppenbara. Sen högersväng förbi golfbanorna och genom Sinarpsdalen. Jag tappade många placeringar uppför och kände mig faktiskt trött. Den alltför hårda öppningen hemsökte mig nu. Segade mig upp till toppen och över krönet. Jag hakade på ett par andra som körde fort utför och kom ned som fyra i den lilla gruppen. Axeltorpsvägen som sen följer är jäklig. Inledningen vid järnvägen är brant och lutningen fortsätter en bit efter första kurvan för att så småningom lätta något. Som tur var visste jag att det här var den näst sista stora backen. 

Den följande utförskörningen nedför Lyavägen gick någorlunda men inte särskilt fort. Sen högersväng och rakt in i den sista backen uppför Fylkeskungsvägen. Här tog det nästan stopp. Inte mycket krafter kvar men upp kom jag till slut. Bansträckningen tog en lov runt åskanten för att sedan leda tillbaks till Lyavägen för att därefter leda mot Östra Karup. 

Det var här den stora hästincidenten inträffade. På väg upp för den sista stigningen sniglade vi oss upp för den smala vägen i enkelled fullt upptagna med att överhuvudtaget komma upp. Då kommer det ett stort jävla as till hästtransportbil och tränger sig förbi. Det fanns inte plats! Så jag fick vingla ut i vägkanten för att inte bli träffad och killen framför mig duckade för att inte få backspegeln i huvudet. Han blev då skitförbannad och sträckte upp ett finger i en internationellt gångbar gest. Detta uppskattades inte av föraren av åbäket som hundra meter senare svängde vänster dit han tydligen skulle och stannade och flög ut ur bilen och började bandskälla. Det skulle han inte ha gjort. Både jag och ytterligare två cyklister blev tvärförbannade. Jag ramlade tyvärr i lösgruset när jag stannade. Slog i armbågen och knät vilket inte gjorde mig gladare. Jag fullkomligen vrålade åt dumfan som menade på att vi "inte hade tillstånd" att vara där. Han hävdade att han var ordförande i vägföreningen. Då om något borde han känna till att det INTE innebär att man äger vägen eller bestämmer vem som skall färdas på den. Jag har för övrigt bott i änden på sådan väg i större delen av mitt liv. Jag bad honom hålla käften efter att ha förklarat att det är Länsstyrelsen och polisen som ger tillstånd åt motionslopp och att det inte är utövarna han skall prata med om han hade invändningar. Sen flög jag upp på cykeln igen efter att ha bankat till mitt sneda bromshandtag. 

Nu hade jag tyvärr hamnat i ingenmansland och fick cykla ensam härifrån nästan hela vägen till målet i Laholm. Körde ikapp en trevlig gamäng de sista sju kilometrarna och vi småpratade ett tag. Innan dess hade jakten gått snabbt. Ned för Lyavägen for jag i 78 km/h och över åkrarna på slutet hade medvinden där puttat mig. Det var så dags, då var benen redan slut. 

I Östra Karup stod familjen och hejade på. Det är inte dumt med en hejaklack måste jag medge. Det ger en extra krydda åt tillvaron och mer fart i benen. 

Väl i mål var jag rätt trött, nöjd med dagen men sur över hästägarskitstöveln. Lägg därtill att det inte var någon lokalbo utan en inflyttad stockholmare, något dialekten skvallrade om. Jag vet vad de säger om "badjävlarna" här. En del av det stämmer. Sen upptäckte jag även i mål att de inte hittade mig i listorna. Det visade sig att jag fått fel startnummer. Jag körde under alias! John a k a "Petra"

För övrigt kan tilläggas att jag på mitt genomtänkta vis lagt ett par reservflaskor i bagaget i händelse av något skulle tappas eller försvinna. Och på mitt förvirrade vis hade jag totalt glömt det. Det hade räckt med att ta dem och promenera bort till omklädningsrummen för påfyllning. Jag hade aldrig behövt stressa fram och tillbaks innan start. 

/ J - laddar för nästa etapp 

Motions 6-dagars

- Halvsexan

Det närmar sig! Snart beger jag mig åstad mot Båstad och så småningom Laholm för att köra några etapper i Motion 6-dagars. I mitt fall blir det "Halvsexan" i och med att jag inte kan köra alla rundor. De som skall trampas är: Bergsetappen, Bjärerundan och Sydhalland runt, det vill säga de tre sista etapperna. 

För att värma upp lite inför det körde jag igår en ytterst givande måndagstur med sedvanlig uppvärmningsrunda på några mil innan. Totalt blev det 98 kilometer. Jag planerar även att ta en tämligen platt "längs med havet"-etapp imorgon för att veva igång benen. Blir nog en bra cykelvecka verkar det som. 

Det är första gången jag kör M6 och förväntningarna är höga. Jag har hört att det är väl organiserat och trevligt och att vägarna är både roliga, vackra och jobbiga vet jag redan. De som ingår i "Sydhalland runt" har jag dock i stora delar inte cyklat så det blir en ny bekantskap. 

Mer information hittar du här!

Hoppas nu bara att vädret blir någorlunda. Här smattrar regnet mot rutorna för stunden och jag tänker på att utsikten från åsen blir inte så magnifik i ösregn. 

/ J - far i västerled

MTB-SM

- En rapport från en solig dag i Hestra

Det går ju bara inte att låta bli att åka och titta när det hela gick av stapeln någon dryg timmas bilfärd från hemmet. Eftersom vi hade långväga och kärt besök under lördagen så fick publikinsatsen ske på söndagen. Då var det dags för Damelit och Herrelit att köra finaler i XCO. Sålunda missades tyvärr både D40, H40, H50-klasserna samt sprinten helt. Det hade annars varit roligt att se eftersom vi har bekanta som körde i de klasserna. 

Isaberg i sol

Hestra och Isaberg visade sig från sin bästa sida med strålande sol om än inte från klar himmel. En tämligen frisk bris blåste bort allt vad insekter heter och upp dammet i ögonen på såväl utövare som åskådare. Det var ytterst torrt och dammigt vilket gav snabba hårda banor. Frågan är hur SM-banan hade klarat regn? Troligen rätt bra men det hade nog blivit rätt halt. 

Banan

Om banan* sade någon att den var för "lätt". Och det kan nog stämma om man med "lätt" avser den tekniska nivån jämfört med den genomsnittliga svenska skogsstigen. Den är väl typisk för en anlagd bana av internationellt snitt anser jag. Snabb och lättkörd med serpentiner såväl uppför som utför och doserade kurvor. Hindren bestod mest av byggda diton med stockar, trappor, någon stenkista och ett med XC-mått mätt tämligen hårigt drop som dock kunde undvikas med såväl B- som C-spår för den som ville ha mindre luftfärd alternativt ingen alls. 

Sammantaget en snabb bana som såg rolig ut av vad jag kunde bedöma från sidan. Men den stora utmaningen med den här banan var förstås antalet höjdmeter som skulle tämjas. Runt 200 höjdmeter fördelade på de cirka 4,5 kilometrarna borgade för ett hårt race. Damerna tog sig runt sju varv och herrarna åtta. För att ta sig upp krävdes en rejäl stigning först på sugande gräs uppför nedre delen av slalombacken och sedan övergick den i korta, branta serpentinkurvor med mestadels packad jord som underlag. 

XCO Damelit

Damernas lopp bjöd väl inte på några direkta överraskningar och till en början inte heller någon dramatisk kamp om placeringarna. Redan på första varvet ryckte Jenny Rissveds, Falu CK och tog en betryggande ledning som hon sen drygade ut och behöll från start till mål. Det var klass på hennes åkning och en fröjd att sen henne dåna förbi i skogen. Andra och tredje plats såg länge ut att vara lika odramatiskt då Hanna Bergman, även hon tävlandes för Falu CK, höll andra platsen följd av Alexandra Engen på tredje plats. Hon såg länge rätt trött ut och tappade något mot mitten av loppet. Jag klockade själv avståndet dem emellan till runt halvminuten. Varvet senare hörde jag en ledare ropa till Engen att hon låg 22 sekunder efter. Sen hände något. När jag och C förflyttat oss till den branta utförskörningen i skogen så förväntade vi oss att se samma ordning som vi vant oss vid vid det här laget. Men så blev det inte. Engen hade ökat farten rejält och någonstans på vägen gått om Bergman. Åsa Erlandsson sade efter loppet att "hon brukar köra så". Åsa kom för övrigt fyra och låg där tämligen stabilt hela loppet med avstånd såväl upp till kampen om pallplatserna som ned till resten av fältet. I början hade hon haft kontakt med tätduon och sade själv att  banan passade henne bra klättrare som hon är men att öppningen möjligen varit för hård då hon försökte haka på Jenny inledningsvis. 

Det var jämnt i nästan ett varv

Tyvärr var antalet damer till start inte mer än ett tiotal vilket jag tycker är synd både för de tävlande och publiken. Det blev lite glest med cyklister runt banan efter hand. Men det gör inte att toppen är enklare att nå. Rissveds och Engen är inte lätta att tampas med kan konstateras. 

XCO Herrelit

Herrfältet var lite mer tätbefolkat med strax under femtio cyklister på startlinjen. Det visade sig bli en fartfylld historia där det även här fanns en ensam suverän i Calle Friberg, Järfälla CK. Även han ryckte på första varvet och behöll det försprånget hela vägen. Åt första platsen fanns således inget att göra. Desto hårdare kamp blev det om andra platsen där Emil Lindgren och Matthias Wengelin länge krigade om positionerna. Det längsta strået drog Lindgren som till slut kunde dra ifrån och därmed kamma hem en andra plats. 

Dagens vinnare Calle Friberg på väg att varva ytterligare en åkare på 

väg uppför backen för sista gången

Fribergs ledning låg stabilt runt minuten större delen av loppet och i mål blev det hela 1.44 som skiljde honom från utmanarna. 

Passande nog blev nummer två, Emil Lindgren även tvåa i mål

Lite lokalpatriotisk får man vara så jag hejade lite extra på Gemlasonen

Gustaf Larsson som slutade fyra

Det var även en intressant duell om fjärdeplatsen mellan den rutinerade landsvägsräven Gustaf Larsson som beslutat att för en stund återvända till sina MTB-rötter och den unga Axel Lindh som för övrigt vann U23 i och med sin femteplats. Gustaf lyckades nämligen rycka ifrån sin skugga på det sista varvet och knipa en fjärdeplats. 

Hemfärd

Efter en lång dag i solen och ett par timmar i bil tur- och retur var jag trött. Så trött att jag friskt navigerade fel vid ett tillfälle och raskt befann mig på E4 norrut istället för söderut. Så kan det gå. Tur att det fanns en stor termos kaffe i bilen att trösta sig med. Bara köra ett antal mil för att sedan vända. På vägen kunde ett polisingripande skådas. Någon hade kört lite väl fort och av bara farten råkat passera farbror blå.

Man blir stel i benen av att sitta i en bil och stå still en halv dag. Så en runda på cykel fick det bli vid hemkomst. Jag blängde surt på min MTB där den hänger i cykelboden. Som om den kunde hjälpa att den är trasig! Sen tog jag ned racern från den andra väggen och begav mig ut i den kylslagna sommarkvällen för att trampa några mil.  

/ J - snart skogstokig


* För den som vill se banan i sin helhet finns den att kika på i ett klipp på tuben som hittas här!

Dagens bloggtips och lite TdF

Det finns som bekant många former av cykling. Förutom alla tävlingsvarianter och varierande motionsformer kan man även uppleva diverse äventyr på långfärdscykling. 

Just ägnar sig en bekant till mig Mikael "Svizze" Svensson från Moheda åt det. Egentligen kan man säga att han nästan kör ett något långsammare Sverigetempo då han förflyttar sig från Haparanda till Ystad. En nätt sträcka på cirka 2500 kilometer.  Det är också ett sätt att tillbringa sin semester. Ett härligt sätt om du frågar mig. Jag har själv varit inne på samma linje men med mindre packning. "Kreditkortscykelsemester" med minimal packning och mycket cykling. 

Första landskapet avklarat på resan söderut. Foto: Mikael Svensson

Resan dokumtenteras i bloggform och hans öden och äventyr på två hjul under de här veckorna kan följas på: mikaelsvenssons.blogg.se

Annars cyklas det även på min front. Lite mindre än vad som tänkts men ändå enligt någon form av plan eftersom M6 väntar runt kalenderhörnet. Jag skall förvisso bara köra halvsexan men ändå.

Igår körde jag någon form av intervall. Långa sådana, egentligen någon form av tröskelträning med tanke på puls och varaktighet. Hur som haver är benen trötta så här efteråt varpå dagens cykling får bli ett återhämtningspass. Kände mig lite seg redan från början mycket beroende på vilodag i onsdags efter ett tungt styrkepass i tisdags. Så träningen rullar på. 

Sen ser jag förstå på TdF och inte utan glädje. Gårdagens sändning var ett riktig maratonsändning där vi fick vara med från start på den kanske jobbigaste etappen i årets Tour. I väder som innebar temperaturer på uppåt trettiofem grader vid start till hagel och ösregn vid mål kämpade cyklisterna över toppar som Col de la Core och Port de Lers på vägen mot HC-klättringen upp till målet i Plateau de Beille. Enligt Greg Lemmond var det inga attacker mot den gula tröjan som sitter på Frooms undernärda axlar. 

Jag undrar om vi såg samma lopp. Det attackerades visst. Valverde, Contador och Quintana attackerade så gott de förmådde. Det vara bara det att de inte orkade fullfölja och att australiensaren Richie Port var så jäkla stark att han hämtade in alla försök som gjordes. Till och med Froome själv gjorde ett ryck men även han saknade kraft och kunde inte dra ifrån ytterligare. Vann gjorde "Purito" och fick därmed aningen revanch på tidigare prestationer. Det känns som lite "Barca"-varning på Sky som lag bara tycker jag. Flera av hjälpryttarna är så starka att de lätt platsat som kaptener i andra lag. Hade varit mer spännande att se dem blanda sig i striden än att avgöra den. Så går det när mycket pengar samlas på samma ställe. 

Frågan är om Touren redan är avgjord vad gäller totalasegern. Det återstår förstås att se särskilt när Alperna återstår. TeeJay Van Garderen har i princip lovat att det är där han tänker försöka attackera. Så än lever loppet och kanske hoppet fast jag tror att Froome defilerar om han inte kraschar. 

Idag blir det en kuperad mellanetapp på väg norrut igen. Frågan är om jag skall ta detsamma?

/ J - inte bara soffcyklist

Cuben som ville bli cykel del 4

- Sagan som inte slutar

Nu är det bevisat - man skall inte bygga cyklar av klossar. Något jag borde lärt mig redan i förskolan! Kuber blir uppenbarligen inte särskilt hållbara velocipeder. Tyvärr blir det därmed ytterligare ett kapitel i sagan om cuben som ville bli cykel. En bok som jag hoppades var färdigskriven. Snipp snapp snut och så var sagan slut, my ass. 

Trött blir man av allt jäkla krångel det för med sig. Jag som bara skulle byta drivlina efter det att jag trampat av kedjan. Nya prylar hade precis anlänt från Wiggle och jag såg verkligen fram emot att få pröva dem i Fyllerydsskogen. Som vanligt passar man på att rengöra cykeln och vad skådar mitt öga.

Det kom ett paket...

Svingen är av! Kedjestaget har fått sig ett streck där det inte skall var ett. Liknar metallutmattning i mina ögon eftersom snittet är så rent och snyggt.

Men för h-e! Så skall det inte se ut

Det är illa nog på en cykel oavsett omständigheter men i det här fallet gör det mig faktiskt förbannad. Förra året var ett katastrofcykelår för mig och skogsmaskinen rullade knappt alls. I år har fokus varit riktat mot landsväg och jag har totalt inklusive veckan i Pershyttan kört 14 turer på cykeln den här säsongen. Som ni förstår blir det inte många kilometer och timmar totalt. Lägg därtill att jag enbart kör XC och vare sig dånar nedför AM-leder eller Downhill-banor. Sen bör nämnas att ramjäkeln är enbart tre år gammal eftersom den är en "garantiram" eftersom originalet också sprack. Då i en svetsfog vid sadeln. Om det kan man läsa här!

Nu återstår att se hur det här ärendet hanteras. Som vanligt är Sivert på Häggs fantastisk att ha och göra med. Svarade i telefon fast han befann sig på semester. Ett kort samtal senare är bilder på väg och de skall vidarebefordras till den nordiska agenturen i Danmark. Något som gör mig en smula nervös då de drog ut på tiden rejält förra gången. Cube var snabba med att godkänna reklamationen den gången men utbytesramen fastnade i vårt södra grannland ett rejält tag. Jag vill verkligen inte se en upprepning av den historien. Det sägs att avståndet mellan Lund och Malmö är avståndet runt jorden minus en mil. Undrar hur långt det är över sundet?

Ironiskt nog kom närmsta grannen över och pratade cykel när jag stod och mekade. Han önskade köpråd inför stundande MTB-köp då han har stuga i Härjedalen och där finns mycket fin fjällcykling. Mitt första råd blev - Köp vad du vill men inte en Cube. 

Stay tuned for more news. The Cubechannel  is back. 

/ J - inte kubist

Den växande flocken

Familjen växer. Inte den biologiska då utan den mekaniska. Det näst senaste nytillskottet i cykelfamiljen blev en MTB. Ett på grund av skador hittills ocyklat exemplar dessvärre. 

Men det hände sig så att någons födelsedag på ett turligt sätt råkade sammanfalla med hemkomst från teknikträningslägret i Pershyttan. Trots den brutna axeln gav själva cyklingen så mycket mersmak att lusten väcktes. 

Men då behöver man något att trampa stig på. Försöken att modifiera en Kona föll ju inte så väl ut vilket jag skrev om i "Dr Dew och Mr Hyde". Således var cykelparken tvungen att utvidgas. 

Bros Endorphin 650b

Mina första funderingar handlade en del om storlek. Totalt och förstås på hjulen. Det fanns en tid då det valet var enkelt. Så icke längre. Men budgeten var någorlunda tydlig och med den skulle storhjuling införskaffas åt kvinna på 162 centimeter. En tjugoniotummare kändes för otymplig i sammanhanget. 

Jämförelser gjordes mellan diverse märken bland annat Canyon och andra nätalternativ. Det visade sig lyckligtvis att det fanns mer lokalsålda cyklar som klarade sig bra på de flesta parametrar. Inte minst totalvikt och att den här cykeln inte är nedspecad där det inte syns vilket annars är vanligt i de mer modesta prisklasserna. 

Cykeln blev en Bros Endorphin i den trendriktiga storleken 27,5" eller mer korrekt 650b eftersom tum egentligen är ett inexakt mög som borde avskaffas. 

Canyonmodellen som matchade i pris var något dyrare, enklare specad men något lite lättare och med bättre gaffel. Brosen är inte utrustad med några lättviktsprylar - nav, reglage och diverse annat är Deore exempelvis. En grupp som brukar vara bombsäker ur hållbarhetssynpunkt å andra sidan. De känns även som stabila instegsprylar. Mer vaga begrepp som "cykelglädje" och dylikt får anstå till senare. 

Nu återstår bara provcykling så fort konvalescensen är avklarad.


/ J - undrar över cykelförvaring



Tja, och sen gick jag och blev med en Bianchi. En sådan har jag aldrig haft förut. Flyttande granne fick en cykel över och undrade om jag ville ha den. 

Frågan är vad jag skall göra med den? Den tanken får ligga och gro lite. Möjligen kan det vara en bra grund för en single-speed eller något annat kul.

Att inte vila på sina lagrar

- Eller sina lager i det här fallet...

På måndagar cyklar man inte helt ologiskt måndagsturer. Det var planen även idag och efter det hade jag tänkt lämna in min ohemult knakande cykel för översyn så den är i ordning inför kommande etapper på Laholms 6-dagars. Men bra service känns igen på frågan "kan du inte lämna in den idag istället?" när jag beskrev problemet för Thomas på Växjö Cykelservice. 

Någon timme senare var Cannondalen klar vilket räddade mitt själsliga lugn för stunden. Nu håller cykeln tyst efter att ha försetts med nya vevlager. Hoppas nu bara att den nya sortens lager inte börjar knaka de också. Kan bli besvärligt om man skall byta lager var hundrade mil eller så. 

Ytterligare någon timma senare var jag på väg. 

Men först fick jag en cykel till. En Bianchi. Det var ytterst oväntat eftersom jag bara skulle hämta några vattenflaskor från cykelboden. Sådant händer inte mig varje dag så det ämnar jag förtälja om vid senare tillfälle. 

Mitt uppvärmningsvarv följer partier med nylagd asfalt i stan vilket innebär att det sträcker sig över Fylleryd och Sandsbro och sen vidare runt Kronoberg. Vid golfbanan var jag tvungen att stanna för att dokumentera. 

Vädret riskerade att bli påtagligt.

Vackert väder i motljus

Å ena sidan, i det här fallet den vänstra, var det sol.

Solbadande oväder

Å andra sidan - österut såg det dystert ut. Dessvärre går delar av rundan åt det hållet. 

De närmsta två timmarna spenderades sen i sällskap med ett tiotal andra i en "36-grupp". Vi blev ett gäng tämligen jämnstarka cyklister och fick igång ett bra samarbete. Vi körde med aningen extra säkerhetsmarginal idag. Det kändes skönt eftersom lördagens krasch ändock fanns där i bakhuvudet särskilt som Ola dök upp på torget för att vinka av oss. Han såg ut som en seriefigur. Man gör lätt det med två gipsade händer och en arm i mitella. Det ser en smula overkligt ut. 

Idag blev jag av någon märklig anledning inte särskilt trött. Men spurta gick inte. Benen ville liksom inte öka farten fast de inte var trötta. Märkligt. 

Ännu mer märkligt var att jag i backarna upp mot Väghult tänkte mycket på te. 

Bäst jag satt där och trampade blev jag oerhört sugen på chai med mycket socker och en smula mjölk. Kände där och då att jag behövde öka farten för att komma hem. 

Nu skall jag inmundiga min varma dryck inte utan välbehag. 

/ J - spår i teblad

De kallar mig "metronomen"

- BB30, skit?

Egentligen kände jag en oerhört positiv blogg växa fram i bakhuvudet under cyklingen igår. Fram till den stora smällen vill säga. Den som effektivt lade sordin på stämningen som olyckor plägar göra. Det var nämligen en riktig propagandacykeltur fram till dess. Såväl de yttre som inre förutsättningarna var på topp. Med ett litet undantag

Samlingen innan start igår

Undantaget föranleder mig att ta ett rejält snack med min cykelhandlare imorgon! Jag blev mobbad under tio mils cyklande. För varje tramptag jag tog med det minsta tryck bakom hördes ett bestämt rytmiskt knak från vevpartiet. Så högt att en av mina medcyklister som mött mig redan under fredagens runda påstod att han hört det på avstånd och tvärs över vägen. Då snackar vi störande ljud.

Det var ju sådant här jag ville skriva om!

Det är illa när man bakifrån kön hör "kan du öka kadensen något så takten stämmer med det vi sjunger?" samt förslag om att jag kan uppträda på scen med pianister som rytmsektion. 

Oerhört störande fenomen från en ny cykel. Hela idén med att köpa en ny tvåhjuling är att den skall vara tyst! Knak, knäppande och andra irritationsmoment kommer med gamla ramar och slitna delar. Inte fan skall det låta om splitter nya komponenter? Det kan tilläggas att jag lämnade in cykeln redan efter ett par dagar för åtgärd av samma problem. Efter det höll den tyst. Till nu. Nu låter den sju resor värre. 

Fenomenet får mig att riktigt avsky nya standarder. Just nu anser jag att BB30 är sunkig lågbudgetskit. Återstår att se om den åsikten kan ändras. 

/ J - slagverkare

Snok fäller klunga

- Den osannolika olyckan

Vissa händelser går verkligen inte att förbereda sig på. Ibland har man bara en enorm otur helt enkelt. Idag var en sådan dag. 

Cykelturen hade varit helt underbar på alla sätt och vis fram till den stora smällen. Det var en sedvanlig lördagstur med en tämlig brokig skara cyklister som samlats på morgonkvisten vid Simhallen för att trampa ett lugnt distanspass med fikapaus på mitten. Färden bar söderut på småvägar ned mot Åsnens sydspets i ett soligt och somrigt Småland. Vi passerade Torne, Hulevik, Ålshult och körde via Hackekvarn och Urshult ut på Sirkön och mot det hägrande Amy's Café. Stämningen var glad och uppsluppen och inte mindre så efter det stadiga fikastoppet. Cykellivet lekte. 

Vi hade hela tiden försökt att köra lugnt och kontrollerat då det var ett distanspass utan ambitioner att köras fort. Inga ryckiga växlingar då vi för det mesta körde i två-par och avstånden hölls som de skulle. Möjligen kan det ha varit ett och annat överlappande hjul i onödan och vi kanske slingrade oss i sidled ibland. Men i allmänhet såg det bra ut. 

Runt Dänningelanda var farten kanske något högre än tidigare då det går en aning utför där och vi började närma oss slutet på vår runda. 

Och precis då smäller det. Jag hann knappt uppfatta vad som hände. Händerna sökte sig reflexmässigt till bromsarna och sen svängde jag höger mot vägkanten och stannade. Under tiden hann jag se någon i gult gå hårt i backen för att sedan bli överkörd av minst två cyklar som inte hann väja. 

Blicken blev på något sätt kameralikt glasklar för ett ögonblick och registrerade allt i slow-motion. Sen kakafonin av ljud som en klungvurpa orsakar. Det hemska ljudet av folk och cyklar som kraschar.

Vad som hänt blev efter hand klart. Någon i täten försökte undvika en väldigt stor snok varpå någon annan gick på hjul och sen var olyckan ett faktum. 

Huvudlös snok

Exakt hur många som slog sig vet jag inte men facit blev bland annat ryggsmärtor på flera cyklister, en riktigt djupt hål i en armbåge där senor kunde skymtas, minst en trasig axel, uppslagna sår i ansikten med spräckta ögonbryn och blödande hakor och de sedvanliga skrubbsåren och blessyrerna på alla andra som gick i backen.  

Sen rök förstås cykeldelar och kläder i vanlig ordning. Men det är mindre viktigt om än förtretligt. Snoken var allvarligt skadad så jag avlivade den genom att trampa huvudet av den med Spd-klossen. 

Två ambulanser senare kunde vi samla ihop oss och köra hem. Stämningen som tidigare varit på topp var nu naturligvis dämpad. Alla kände sig nog lite chockade. Det gjorde i alla fall jag och kände ett behov av att prata av mig vilket nog märktes. På väg uppför Teleborgsbacken såg vi för övrigt ytterligare en snok märkligt nog. Den lika liten som den första varit stor. 

Jag hoppas innerligt att det gått någorlunda bra för dem som behövde uppsöka sjukhus. 

Det visade sig att vi hade inte mindre än två läkare i gruppen varav en tydligen var kirurg. Det känns tryggt att ha kompetenta människor i närheten när sådant här händer. Där kan man tala om förberedelse. 

Men förberedd för klungvurpor blir jag aldrig och hur man undviker att krocka med ormar vet jag då rakt inte. 

/ J - snokdräparen

Helguppladdning

Idag är det helguppladdning. Vete tusan vad det innebär. Sommaren laddar med att vara försvunnen igen. Cirka tio grader och hård vind gör att man kan hålla sig för skratt. Som det verkar fick vi en veckas värme. Det blir i alla fall facit om man summerar hela våren och försommaren. Barnen undrar när vi skall åka och bada igen. Det undrar jag också

För att värma mig lyssnar jag till "barfotadivan" Cesária Évora's Sodade, i det här fallet live från Paris. Den kvinnan hade värme i sin röst. 

Annars tränar jag vidare. Till skillnad från många andra har jag förmånen att inte vara sjuk för tillfället. Förkylningar, magont och annat skräp lyser med sin frånvaro och har så gjort under en längre tid. Igår blev det ett tungt benpass på gymmet med regnet smattrande mot de stora panoramafönstren på Idrottskliniken. Två "pers" i vadpress och tangerade "rekord" i ett flertal övningar. Jag tar i för att se om det ger resultat i det längre loppet. Planen är att vara i form till nästa säsong. Det tar tid att bygga upp en ruin. 

Och apropå lopp - TdF pågår ju för fullt och jag följer varje etapp som sig bör. Inledningen har varit mer dramatisk än på länge om man bortser från motvindsetappen i förrgår då. Tyvärr har en del av spänningen kommit sig av vurpor. För det är då tusan vad de välter i tid och otid den här upplagan. Det är högfartsvurpor, folk som krokar i varandra, kör av vägen, kör på stolpar och refuger, halkar omkull och allt annat. Har nog aldrig sett så många skador och Vacchi skrev en blogg med rubriken "Gula skräcktröjan" efter att först Cancellara och nu även Martin vurpat bort sig i ledning. Tonys nyckelben rök tydligen så hårt att det stack ut genom huden. AJ!

Annars plitar jag på en text om träningslägret i Pershyttan som kommer senare. 

/ J - letar...efter värmen

Malin Wollin

- Kort, men ilsk kommentar

Ibland vet dumheten inga gränser. Dessvärre säljer den läsare och trycks/skrivs gärna i den skvallerpress som kvällstidningar blivit. Först kunde jag inte avgöra om jag skulle välja att kommentera idiotierna eller ej. Vissa saker bör tigas ihjäl helt enkelt. Men till slut fann jag mig nödgad att säga något annars spricker jag. 

Det är den här "krönikan" det handlar om. I den luftar Malin sina åsikter om cyklister och motionärer i allmänhet och manliga cyklister i synnerhet. 

Formuleringen som väckt mest uppseende är:

"Det är så många cyklister och löpare på vägarna att jag får hamster­hjärta. Och hälften av gångerna kan jag inte bestämma mig för om jag ska hålla ut eller försöka pricka dem med min kofångare."

Tja, och det faktum att hon konstaterar att vi troligen inte har något sexliv. Nej förlåt, hon låter i texten "en vän" göra det. 

Nivån är ytterst låg med andra ord. Men förlåt, det skall ju vara roligt, underhållning ni vet. Glömde det. Men när reaktionerna strömmar in svarar hon så här. 

Många gör sig sen  roliga i kommentarsfälten över att man som cyklist blir upprörd och de använder den nedvärderande forumuleringen "kränkt".

Jag är fan i mig inte kränkt. Jag är topp tunnor jävla rosenrasande över allt förbannat hån och hetsande mot cyklister. Nu får det vara nog!

Hur skulle folk reagera om jag använde så usel ironi att nästan samtliga läsare inte uppfattar den? Om jag bytte ut "pricka dem" mot "våldtäkt" och "cyklister och löpare" mot "kvinnor". Är det också roligt och ok bara jag hävdar att det är skrivet som en ironisk kommentar om samtiden?

Malin Wollin är en obetänksam liten människa som borde tänka efter innan hon skriver.


/ J - Cyklist, bilist, medmänniska

"Röd 6, Slantan" - Pershyttan

- Skyltjägaren i farten

I serien om mina eskapader i trakterna av Pershyttan och Nora har vi nu kommit till de första egna utflykterna på mountainbike efter tekniklägret föregående helg. Att vara på en cyklig semester i strålande sommarväder i ett MTB-paradis som Pershyttan och försöka välja ett av alla alternativ som erbjuds kan göra vem som helst en smula konfys. Jag kände mig som en hötapp mellan två åsnor, eller hur det nu var.

Ledkarta. Jo det finns lite att välja på, kartan är dessutom dubbelsidig!

Frågan var vilken typ av cykling som skulle väljas. Tid hade jag och vädret var på min sida. Men jag hade hört talas om en mycket sympatisk utförslöpa som till och med omnämnts som en av de roligaste i trakten. Det och det faktum att jag var nyfiken på vart exakt min älskade fästmö stått på näsan eller snarare armen avgjorde vägvalet. Röd sträckning fick det bli. Sen ville jag faktiskt inte vara borta alltför länge från min skadade olyckskorp. 

Väder i min smak

"Röd 6, Slantan" - Första försöket

Ledstarter vid Digerbergets skidbacke

Äntligen dags att avverka den första leden i området på egen hand. I bakhuvudet fanns någon vag tanke om att hinna med ett flertal sådana under cykelveckan. Men av olika orsaker blev det inte så många som tänkt var. Starten av lederna som utgår från Pershyttan är förlagda till endera informationscentret nere vid järnvägen eller vid Digerberget. I det här fallet bar det uppför förbi Lockgruvan och in på motionsspåret en stund för att komma upp till foten av skidbacken.

Så gick då starten för Me, Myself and I och iväg trampades det. Jag tog ledningen före mig själv uppför den inledande stigningen som leder fram till skogsbilvägen som vänder tillbaks mot Pershyttan. I nedförsbacken skrämdes mätaren upp till nästan femtio kilometer i timmen vilket var spännande eftersom det låg ett pedagogiskt träd över vägen. "Bunnyhopp" ropade en del av mig. Jag måste medge att jag sänkte farten, men inte mer än till trettiofem då trädet var litet och såg resonabelt ut. Eftersom mina insatser på träningsbanan under teknikträningslägret varit allt annat än överväldigande tog jag i för kung och fosterland. Undrar om jag inte klarade trädet med en halvmeter eller så. Det kändes så i alla fall. 

Sen var det dags att börja leta skyltar och jag följde leden in i byn och ut ur densamma och ned mot den första sjön. Runt runt for jag och därefter fel. Där man skulle tagit höger körde jag vänster. Strax var jag tillbaks vid Digerberget igen. Skam den som ger sig tänkte jag och startade om. Nu passerades trädet för tredje gången och hoppet började kännas bekant. 

Minns inte om även den här bäcken var fredad p g a flopärlmusslor

som finns i området

Andra gången körde jag rätt och vackra stigar avlöste snart varandra. En bäck passerades och blicken sökte efter potentiellt flickvänskraschställe. Senare passerades ett hundpensionat som hette något med "Ängla" i namnet. Jag läste "änglahund" först vilket blev makabert då det låter som de tar livet av djuren. Tror det skulle vara änglahuset. 

Det kan ha varit här kraschen med stort K skedde

Solen gassade och allt var disigt underbart

In och ut ur skogen pilade jag i min jakt på röda markeringar och nya hinder att sätta däcken i. Stigarna var mycket bra och dessutom mestadels torra vilket jag helt klart föredrar. Lera må vara hur bra träning som helst men det är ändå inget fenomen jag är någon stor anhängare av. Ett och annat surhål var dock nödvändigt att passera så klädsamt skitig blev jag ändå. 

Torrt och snabbcyklat

Någon skogsbilväg förbinder stigarna. Här skuggad av tillfälligt moln

Eftersom jag navigerade fel redan inledningsvis var idén med att "Stravamarkera" leden helt körd så det struntade jag i. Däremot rekognoserade jag inför framtida framfart. Synade stenar och letade idealspår och lade på minnet vilka rötter och lerhål som skulle undvikas. Den här rundan skulle köras igen det hade jag redan bestämt!

Sen kom då den berömda utförslöpan. Och vilket utförslöpa! Inte lika fantastisk som den som senare dök upp på "Åkerbyrundan" men ändå. Rena drömmen för den som är XC-cyklist och vill köra fort utför. Inget för den med lång slaglängd som gillar trix och drop men för oss andra är den en skön upplevelse. Jäklar i det vilken fröjd att susa ett par kilometer utför. Men allt har ett slut och i det fallet ligger det i trakterna av Gyttorp. 

När man kommit till järnvägen har man kört fel står det

i ledbeskrivningen. Jag kan bekräfta att det är med sanningen överensstämmande

Jag befann mig nu uppe i det vänstra hörnet av kartan även om jag inte hade någon sådan med mig. Som vanligt hade delar av leden memorerats för att jag skulle veta ungefär i vilken riktning jag skulle köra. Men det hjälpte nu inte eftersom något fanskap beslutat sig för att rycka skyltar! Vi har alla olika intressen. Några samlar på frimärken, en del cyklar och andra rycker upp skyltar. Felkörning nummer två var ett faktum. I Gyttorp ägnar sig en individ eller två åt egenmäktigt förfarande och har uppenbarligen något emot cykelleder. Skyltarna försvinner även när det gjorts försök att gjuta fast dem. Vem gör så? Särskilt med tanke på att det i området även finns ridstigar, jag såg många djupa hästspår, promenadstigar, skogsbilvägar samt på toppen av Kottaberget ett kalhygge så det kan knappast vara markförstöring som oroar. Den sista idioten är uppenbarligen inte född. 

När jag väl hittade tillbaks körde jag ändå fel och fick sega mig uppför berget på en mycket blöt ridstig. Fick till och med gå en bit. Väl uppe på toppen av berget var det åter välskyltat och lätt att hitta. 

Bara att ånga vidare i tillvaron efter skyltars vägledning

Då det gått tämligen långsamt efter alla fotostopp och skyltjakter så beslöt jag på stående, eh cyklande fot, att köra om leden senare. Jag beslöt även att kika ned i gruvhål. 

Bild för "Happys" "Cykel mot...-tråd", här cykel mot gruvhål

Även om rundan inte blev helt rätt så kändes den helt rätt. Riktigt bra MTB-cykling. Det märktes dock i benen att det handlar om fler höjdmeter än hemmavid. Även de plattare rundorna är betydligt backigare än de genomsnittliga turerna i Växjötrakten. Och då pratar vi ändå inte om de svarta stigarna vid Ånnaboda. 

Rundan blev totalt runt 30 kilometer.

Som ett litet PS kan tilläggas att jag körde rundan igen dagen efter. Den här gången nästan rätt. Tyvärr missade jag återigen den exakta sträckningen uppför Kottaberget så min version blev där något kortare men å andra sidan så brant i skogen att jag fick gå istället för cykla. Surt. Men jag kommer tillbaks. 

/ J - skyltjägaren