fredag 31 januari 2014

VAB

- En sjuka kommer sällan ensam


VAB - en bekant bokstavskombination som ger upphov till olika associationer för olika människor misstänker jag. För mig ett synnerligen bekant obekant fenomen som jag idag stiftar bekantskap med för första gången personligen. Än så länge tämligen ok. Hoppas inte nattens orsaker till min hemmavistelse återkommer bara.  

Situationen gör att den väntande vinterturen på cykel får anstå till senare tillfälle. Vet inte om jag är helt ledsen för det eftersom även jag mår lite sådär och har sovit illa och dessutom får jag ont nuförtiden när jag cyklar. Inte ens min kompetenta sjukgymnast kan hjälpa mig helt där. 

Cyklar längtar ut och framåt

Men ett embryo till framtida träning igen har i alla fall såtts. Jag har börjat lufsa/lunka/jogga igen. Springa är ett för starkt ord men aktiviteten har i alla fall upprepats periodiskt den här veckan. Alltid något. Man skall fokusera på det positiva har jag hört från säkra källor. 

Mörk sista januari med ymnigt snöfall, 
svårt att se att det är mitt på dagen

Jag längtar efter både våren och formen. Kanske de finns där borta i fjärran gående hand i hand? Fan tro't när man tittar ut. 

Nu ska det avnjutas film av olika slag. Alla får önska i tur och ordning. Det verkar som jag kommer att få se  "Hallo Kitty" om jag inte ser upp och dessutom i julupplaga. Tror att jag måste städa någon garderob eller så...

/ J - hemmavarande

söndag 26 januari 2014

Livsloppet

Livsomloppet behövde väckas innan det stelnar helt. En fot framför den andra. Svårt nog om man inte gjort det på länge.

Sen upprepa, om och och om igen till det blir en rytm. Snöflingorna singlar glest och letar partners på vägen ned. De bryr sig inte om mig där de hänger.

Jag springer kort men tänker göra det igen.

Glada dagar 
Bild av mig på Hydman-Valliens verk

Glada dagar.

Lyssnar på "Le Vent Nous Portera" med Noir Désir - pröva den!

/ J - återgång

fredag 24 januari 2014

ENeG

- Nervigt värre


Det är ju tänkt att detta främst skall vara en cykelblogg men för all del om övriga livet också som titeln antyder. Men just nu blir det inte så mycket trampat som jag önskar och då får de andra bitarna väga över. Tankarna och drömmarna om varmare tider, vår, sommar och cykliga ben får hägra i fjärran. 

Mitt cyklande inskränks till ren transportcykling för stunden och inte ens det är särskilt behagligt på grund av smärtor. Min nacke, axel och armbåge värker mer än tidigare och ställer till det. Innan har det inte känts när jag cyklat men det gör det nu. Men även det skall väl gå över någon gång. 

Under tiden kämpar jag och min sjukgymnast på. Dock lite i blindo eftersom jag sen i höstas väntar på att göra en biologisk variant av bredbandskollen - en ENeG eller elektroneugrafi där man kollar hastigheten i nervbanorna för att se vart det finns förträngningar därmed var problem kan uppstå.  

Sådana görs inte på så många ställen så jag får ta mig till Karlskrona och Blekinge sjukhus vad det lider, bortåt mars ser det ut som. Dryg väntan. Under tiden får jag börja träna så gott jag kan. 

Men jäklar vad det suger i cykeltarmen även om kung Bore och hans hejdukar ägnar sig åt gerillakrigföring runt knuten. 


Jag känner mig fångad


Kroppen känns fängslad bakom smärta, dålig form och kallt väder. Det två sistnämnda är till för att övervinnas det första är knepigare. 

Nu tänkte jag baka maränger. Det är en bra sysselsättning en fredag. 

/ J - tar på sig envishetskappan


söndag 19 januari 2014

Bollen är inte rund...

Ibland är den tämligen oval vilket gör den mer intressant.



För den som inte vet kan jag meddela att Denver Broncos under ledning av världens bästa QB Peyton Manning just vunnit AFC och är därmed vidare till Superbowl om två veckor! Det ni.

Jäkligt kul!

Och det kan behövas en kväll som den här när inte allt annat är lika kul. Nu återstår att se om de skall möta Seattle Seahawks eller San Fransisco 49ers. Det blir nattens begivenhet.

För övrigt kan man ju bara gilla ett lag som har samma färger som ens egen cykelklubb!

/ J - nattsuddare

Designersamarbeten VII - Janich






Den återfinns numera på bloggen:




Välkommen!

fredag 17 januari 2014

Hektiskt

Det är inte ofta nuförtiden jag kan säga att en dag är fulltecknad men idag är den banne mig det. Har ägnat mig åt att trycka in så många möten jag kan efter varandra hela veckan. Några få sociala diton men de flesta av annan karaktär.
 
Återstår att se om det var så lyckat. En god vän brukar bestämt hävda på FB i olika väl valda ordalag att en sån här dag är vi på väg mot "highway to helg". Det kan väl tänkas stämma.
 
Men först ett par tre möten av olika art.
 
Det är märkligt med möten. De tycks vara som gnuer på den afrikanska stäppen. De går i flock. Återstår att se om de migrerar. Särskilt med tanke på vädret utanför fönstret. Ett antal minusgrader och frisk vind som verkar arta sig till snöstorm. I ryggen på vägen hit, lättcyklat. Visserligen har jag dimunitiva kunskaper i fysik men något säger mig att motvind och uppförsbacke kommer göra det en aning tyngre att komma hem.
 
Och jag som tänker träna ett pass i kväll. Det blir hm....friskt.


/ J - vänder snålblåsten ryggen





måndag 13 januari 2014

Buck 110 auto






Den återfinns numera på bloggen:




Välkommen!

Måndag

- Vissa dagar är mer typiska än andra


Idag är det mer måndag än vanligt. Sådär som det ska vara misstänker jag. En seg, svårstartad, sömnig och tämligen kall början på en vecka. Termometern visade ner mot minus elva grader imorse och tur är väl det för det snöblandade helvetet som ramlat ned i huvudet de senaste dagarna har inte varit roligt att cykla eller ens existera i för jag är inte någon anhängare av en värld täckt av gråbrun sörja. Föredrar nog torrt och kallt i det sammanhanget.
 
Ovanligt lite cykling på den här fronten för stunden. Det gör att den cykligare delen av min existens haltar, jag längtar efter våren men får väl ge mig på min vintercykling tills vidare i någon form av verklighetsanpassning av själen och benen.
 
Den grå vardagscyklingen är just nu bara grå. Inte mycket att rapportera därifrån heller mer än om kortpendling och lite allmän transportcykling hit och dit. Att det är kallt och att marken lider av isfläcktyfus är allt jag har att säga om det. Jo, jag kan tillägga att jag liksom hela den cyklande delen av världen är skitförbannade på alla kommuner som sandar med det förbannade krossgruset som skär värre än glassplitter genom däcken.
 
Men i skrivande stund fick solen för sig att masa sig över horistonten och visa sin bleka nuna för oss. Det är ändå uppmuntrande. Ett tecken på att motståndsrörelsen lever. Kung Bore ska nog besegras till slut.

/ J - var dags cyklist



tisdag 7 januari 2014

Eftertänksamhet om morgonen

- Livet är kort, ta till vara på det


Efter att ha fått besked om att en stor människa gått bort så har jag de senaste dagarna funderat lite extra på det som betyder något. Relationer, gamla och nya, nära och kära, familj och vänner.
Jag vet inte exakt vad jag vill säga med det mer än att det gäller att inte missa ögonblicken och människorna som utgör tillvaron.  
En gammal favorittext som alltid är applicerbar dök upp i huvudet:
Högt över fjällen där flyger en ko
den flyger långt bort,
där den kan finna ro
Där västvinden sjunger
sin eviga sång,
som avslöjar allting en gång.
Den sången som sjunger om livet
som det är
och att det kan slösas
till ingen nytta.
Högt över fjällen där flyger en ko
kanske den flyger på sin tro.
Det är förstås progghjältarna i Norrlåtar som är de som står bakom sången. Har ni inte hört "Ko över Sarek" så lyssna på den. 
Tillvaron efter helgerna har annars träffat mig så hårt i huvudet att det värker. Sömnbrist och värkande hals bidrar till vardagsmisären.
Och ute regnar det vilket i sammanhanget passar bra.
Jag tror jag måste cykla.
/ J - letar efter livets paraply

söndag 5 januari 2014

Från tanke till handling

- Cykelsäsongen inledd


Igår sade en god vän att jag uppdaterar bloggen för dåligt. Får väl helt sonika ändra på det!

Som bekant är det inte alltid ord och handling följer hand i hand. Det är en sak att prata om att återuppta träning och en annan att faktiskt göra det. Av olika orsaker har jag inte haft möjlighet att rulla iväg på två hjul förrän igår. Därför är jag synnerligen nöjd med att det blev av. Årets träningspremiär genomförd.

Därute utanför fönstret bortom adventssljusstakar och vinterglåmighet sken solen varm och het från en himmel så blå. Det var bara ett och annat gråmoln och några månader som dolde den synen. Fyra grader och lätt duggregn i luften. Vädret kan man orda mycket om men vi tvåhjulade kentaurer kan skatta oss lyckliga för det eminenta föret. Ingen fästvalla behövs. Jag satte på mitt nya bakdäck innan avfärd. Pumpade mig och cykeln.  

Med hjälm på huvudet, skodd på adekvat vis och dagen till ära iförd nya kontrastglas begav jag mig. Färden var synnerligen planlös men förde mig mot Sandsbro och bort mot Vikensved. Vägen ledde dit. 

Tja, vad skall man säga - mild januaridag i södra Sverige

På vägen upp mot åsen såg jag att ett hus brunnit ned sen jag passerat sist. Det är något sorgligt över ruiner som osar brandrök. Har aldrig varit någon vän av eldsvådor. De är obarmhärtiga. Eld är ett levande dött monster utan känslor.

Stugslut

Jag stretade på uppför och mot vinden och tog mig stilla framåt och såg då på avstånd en löpare komma glidande uppe vid de öppna åkrarna. Det är märkligt vad man kan känna igen människor på löp- och gångstil även över långa distanser. Det klack till i mig och känslan av igenkännande infann sig. Det var ju P!

Jodå, hon var ute på långtur. Jag vet inte om det säger mest om hennes form eller min att våra turer var ungefär lika långa med den skillnaden att hon sprang och jag cyklade. För att inte utmäta tiden med musik springer hon till P3-dokumentär, den här gången avhandlades stormen Gudrun. Det får nog i mina ögon betraktas som ett fall framåt jämfört med folkmordet i Rwanda som var ämnet häromsistens. 

Bäst vi stod där och språkade såg vi en guljackad cyklist komma från Växjöhållet och vika av nedför backen. Den eviga jaktlusten gav sig tillkänna och jag var tvungen att hoppa upp på cykeln och skynda ikapp. Ett samtal senare var vi tillbaks i Sandsbro och måhända hade jag värvat en ny medlem till cykelklubben. Måndagsturer och Vätternförberedelser lockade. 

Skymningen närmade sig så sakteliga och hotade med att överfalla mig ur bakhåll så jag styrde kosan hemåt via en omväg över Fylleryd. Såg där en uppenbarelse. I närheten av golfbanan hörde jag de bekanta tonerna av ledmotivet från Gudfadern och när jag tittade åt höger såg jag ett skäggigt huvud i vegamössa sticka fram bakom en gran. Mobiltelefonsignal. Det slog mig att den synen var en smula bisarr. 

Hur kort och planlös turen än var så blev den i alla fall av. Så får det bli i början. Kort, envist och om igen. 

På återhörande, oftare. 


/ J - på fjärde dagen återuppstånden

onsdag 1 januari 2014

Är det verkligen dött?

- Året som var...


Och så började det nya året. Lika storslaget som det gamla slutade i ett regn av raketer från Smålands krutbruk. Till slut låg dimman lika tät som vanligt över Växjö stad och alla andra små städer uti detta rike. Miljontals kronor upp i rök, allt i sin ordning med andra ord och jag tänkte på hur det kan tänkas se ut från rymden.

Ett ögonblick och en eftertanke skänkte jag åt de stackare som inte är lika lyckligt lottade som vi och som lever i delar av världen där mullret inte kommer sig av fyrverkerier. 

Jag stod där i mörkret med ett glas synnerligen välsmakande äppelmust i handen med tankarna något splittrade mellan en halvt sovande femåring som inte gått att väcka helt och därför förpassats till sängen och en synnerligen entusiastisk sjuåring som likt jag uppskattar fyrverkerier. Några grannar strömmade ut, sade gott nytt, skickade iväg några raketer och försvann in igen alltmedan vi försökte gissa vart nästa större smäll skulle synas.  

Inledningen på året handlade om att tvätta smutsig byk från förr. Alltså bokstavligen - jag hade helt sonika glömt att hänga upp en rejält full maskin som låg och skräpade sen förra året. Så det nya året inleddes med ett par blöta kalsonger i handen.  Det kändes ytterst prosaiskt. 

Det får väl erkännas att jag hjärtinnerligen hoppas att det nya året bjuder på färre överraskningar än vad 2013 gjorde. Ibland vill man bara ha lite tråkigt - som i färre överfall på livsandarna i alla fall. Tyvärr så associerar jag ofta överraskningar med obehagligheter. 

Annars ska man så här års sammanfatta saker och ting och blicka framåt har jag förstått. Det tänker jag möjligen göra eller kanske låta bli. 

Året blev stormigt med både djupa dalar och höga toppar. Vad det än var så var det inte likgiltigt eller grått. Det är det bara vädret som är. 

Rent träningsmässigt och cykelmässigt blev det här ett tämligen konstigt år där jag i mitten på sommaren var i riktigt bra form och med en uppåtgående kurva. Ett antal personliga rekord slogs och det mesta såg bra ut. Kilometertalet på cykel passerade 8500 och jag hade t o m börjat styrketräna. Sen kom livet och sparkade mig i skrevet på ett föga gentlemannamässigt vis och jag gick ned för räkning ett tag. Hösten och förvintern har inneburit fysisk kollaps och av den forna formen syns inte ett spår. Vikten har rusat okontrollerat och kroppen är knappast ett tempel utan snarare en ruin som jag tidigare skrivit. 

Dags för restauration på olika plan. Har i alla fall rest byggställningarna så nu jävlar...


/ J - återuppbyggare

PS ...och lite symboliskt anlände ett paket från andra sidan havet den sista självande dagen innehållande ett vasst föremål signerat Bob Lum. Återkommer med en presentation av den senare. DS.