söndag 31 mars 2013

Till Blåkulla och tillbaka

- Vådan av att cykla när man är förvirrad


Lördag och påskafton 2013 och tillika min älskade systers bemärkelsedag. Från början var det meningen att jag skulle cyklat mot Lammhultstrakten för att hälsa på och avnjuta en av hennes eminenta tårtor den här dagen men av olika anledningar gick inte det. 

Delar av gårdagen blev istället ytterst overklig. Om den ämnar jag icke förtälja så mycket mer här. Sammanfattas kanske av Ben Harper:

"Oh when it's good, it's so, so good
When it's gone, it's gone"

Men som alla dagar plägar göra så övergick den till slut i afton och om den tänkte jag skriva desto mer. De som är renlevnadsmänniskor, moralpanikförespråkare eller både och gör bäst i att sluta läsa här.

Ångest och panik lurade bakom hörnet ett tag och jag dövade med diverse självmedicinering. Kände mig plötsligt italiensk. Drack Il Conte en masse, gnagde på en bit parmesan och övervägde att göra som italienska machomän gör när livet är för jävligt. Fly hem till mamma, på cykel. Så sittandes där i soffan bestämde jag mig för en liten utflykt norröver trots allt. Sagt (högt till mig själv) och gjort. Packade en liten väska med det nödvändigaste för en övernattning. Paltade på mig det mesta jag äger i cykelklädväg efter att ha tittat ut på den falnande solen och fyllde en flaska med hett vatten, pluggade musik i öronen och iväg.

Eller ja, riktigt så smidigt gick det väl inte. Tog en timma att få på mig kläderna och komma i ordning efter det att jag ringt och kollat om jag kunde komma. Fick ett panikanfall, stressade, glömde saker och tröttnade till slut på det och svepte en häxblandning grundad först på en trippelespresso och koffeintabletter för att jag var trött, sen svepte jag två glas vin till för att lugna mig och därefter en veckas ranson av lyrica och lite annat gott och blandat. Sen iväg.

Jag är för övrigt fullt medveten om att det inte är den ultimata uppladdningen eller sportdrycken att dra i sig innan ett träningspass. Men det blir inte alltid som man planerat i livet.

Cyklade ut ur stan via Sandsbro och hade tänkt mig närmsta vägen via Åby, Berg, Bredhult till Aneboda. Det är i runda slängar fyra och en halv mil. Det kändes lagom i den allt svalare kvällen, någon slags "medeldistans". Benen kändes tämligen ok trots allt och musiken dånade i huvudet när jag följde ljuskäglan framåt och bortåt. Fick ett litet infall och bestämde mig för att köra över Gårdsby och Rottne istället. Något längre men inte så mycket. Det var någonstans där det började bli märkligt.

Det sista jag minns klart på ett tag var en lätt surrealistisk känsla i backen efter smedjan upp mot Gårdsby säteri där en uggla kom från vänster för att sedan passera tätt ovanför huvudet. Jag iakttog den och fick den besynnerliga idén i huvudet att den hade ett konstigt läte, att den hoade "Double Nature" och lät som sångaren i Mustasch. Kom sedan på att det nog var hörlurarna.

Sen blev det om inte svart så omöjligt att minnas.

Kombinationen av en rejäl dos förvirring, lite för mycket att dricka, mörker, musik och cyklandets hypnotiska repetetiva rörelser gjorde något. Jag försvann.

Kom till "sans" igen efter ett tag och undrade vart jag befann mig. Märklig känsla och inte så lite otäck. Jag visste inte vart jag var! Inga kännetecken bara skog - granskog och mörker. En typisk Smålandsvy. Skulle jag köra tillbaks samma väg jag kommit eller fortsätta? Bestämde mig för att fortsätta en liten bit. Då ser jag skylten "Höreda" Fan! Jag vet tyvärr exakt var det råkar vara någonstans. Förbi Ramkvilla! Ni som känner till något om geografin i trakterna vet att det inte direkt är på vägen mellan Växjö och Aneboda, Lammhult utan åt helsike fel.

Hur hade jag lyckats passera Ramkvilla, det är ändå ett samhälle? Och hur i hela fridens namn kan jag ha missat en av de största backarna vi har här i trakterna som råkar ligga på vägen dit? Det var bara att börja trampa tillbaks. Var törstig och sträckte mig efter vattenflaskan. Den hade frusit igen, korken gick inte heller att få upp. Stoppade ned den i jackfickan för att få den att tina. Tänkte att jag får dricka när jag är tillbaks i Ramkvilla. Planerade ny rutt i min nu ganska nedkylda långsamma hjärna som försökte leta bland kartbilder och cykelminnen. Fick bli förbi Hörnebo mot Huluboda och sen ner mot Asa och därefter vidare mot Lammhult. En rejäl omväg.

Eftersom jag hittills varit lite oklok kompenserade jag det med lite tillfällig vishet som att stanna och ringa min mor eftersom jag borde varit framme vid det här laget och även en god vän som visste att jag var på väg men kanske inte riktigt vart. Fortfarande törstig och tar fram min flaska som tyvärr inte tinat alls. Lyckas till slut bända av det fastfrusna locket och försöker få i mig lite issörja. Vansinnigt kallt och strupen knyter sig nästan. Tittar upp mot alla stjärnor som hänger där de är. Tittar lite förstrött mot en norr och ser en ljusstark punkt som jag misstänker kan vara Venus och tycker att det är lite symboliskt. Ler för mig själv och beslutar att navigera efter kärlekens gudinna.

"Felstavat", vid den här tiden borde
skylten ha lydit "Aneboda 4" istället

Häver mig upp på cykeln och börjar streta upp för de rejäla backarna upp mot Lövås. Här råder vinter. Det är många minusgrader och snö och is på grusvägen. Dåligt fäste och mina 32mm standardäck släpper lite då och då så det går inte att ställa sig upp i kampen mot fellutet. Väl uppe på toppen vet jag från sommarminnen och varma bilutflykter till Hörnebo skiffergruva att det är vackert. Men det går inte att se. Sen börjar det gå utför, kraftigt utför. Första utförslöpan börjar. Det går inte att styra, då välter jag. Det går inte att bromsa då hjulen släpper direkt när jag försöker och det går inte att söka sig ut mot kanten för där glittrar isen och vägen lutar. Det går allt fortare och jag skriker lite i trots och vanmakt. Femtio blås på is! En liten liten bit grusfläck räddar mig, ser att vägen inte längre är vit och formligen nitar bromsarna och hinner få ned farten innan en kraftig högerkurva. Första backen ned mot gruvan avklarad. 

I nästa större nedförsbacke gick det mindre bra. Där fanns ingen grusfläck att bromsa på. Blankis och full fart rakt fram när vägen svängde, där var en tomt och ett hus. Snövall och lågt gunnebostängsel räddade mig. Mjukt att krascha mot. Gårdvaren av okänd härkomst skällde hysteriskt och försökte bita mig i foten där jag stod halvt inkörd i staketet men den nådde inte tack och lov. Många bilar och marshaller, föreföll vara en fest på gång därinne.

Kom iväg igen och efter en mil tog grusvägen slut och jag var ute på torr väg igen. Det hade inte gått fort på ett tag. Susade ned från utkanten av Småländska höglandet och bort från Vetlanda kommun och in i Kronobergs län igen. Nedför fort och torrt, tryggt. Snittfarten ökade.

Sen tänker jag plötsligt "vilka långa vita strumpor det står där mitt i vägen, vad gör de här?" Sen inser jag snabbt vad det är. Älgpanik! Jag skriker igen, den är nära. Den glider på älgars vis över staketet åt vänster och jag girar höger, tur att vi var överens. Den var rätt liten tror att det var en fjolårskalv.

Kylan börjar äta på mina krafter en liten bit i taget. Men vägen planar ut, farten ökar ändå och jag närmar mig Asa efter att ha passerat Kråketorp. Märkligt. Fram till dess har jag inte mött eller sett en enda bil, vad jag vet kanske jag ska tillägga.

Ett par mil kvar, det är kallt, sent och dags för
"Rush hour"

Sen blir det rusningstrafik. Blir omkörd av en bil och möter fem på de femton kilometrarna till Lammhult. Kör som i trans. Benen känns märkligt nog rätt bra. Men det är kallt. Kinderna och ansiktet har stelnat till en grimas. Glasögonen skyddar men fötterna är borta. Lite att dricka hade varit gott. Tänker på mat och dryck.

Kör det som är upploppsrakan i Lammhultstrampet, tänker att jag ska spurta lite men av det blir det intet. Farten förblir konstant runt de trettio. Iskylan som råder har fixerat kadensen och kraften som finns att hämta i låren. Det visar sig när jag kommer fram till Aneboda att det är runt åtta nio minusgrader.

Framme. Äntligen! Nedkyld så jag knappt kan prata. Får kram, skinksmörgås och varmt te och äntligen något att dricka. Tre timmar utan ordentligt med vätska och något att äta i kylan tär på kraftkapitalet.

Funderar lite på den borttappade tiden. Helt förspilld var den inte. Jag cyklade! De tänkta 4,5 milen blev exakt dubbelt så långt, 9 istället. De tog tre och en halv timma att avverka. Verkar ha uppfunnit en ny träningsform "omedveten distansträning"


/ J - på irrfärd i natten

torsdag 28 mars 2013

Om gårdagen och dagen

Det kan sägas mycket om den dag som igår var. Till exempel att den var rätt bra! Och det är inte alla dagar som man kan säga det om, särskilt inte om man befinner sig i mina lätt slitna skor. 

Bidragande till detta var några möten som gick över förväntan bra, fick hjälp med saker jag aldrig skulle ha klarat själv för stunden och hade ett långt, ska vi säga, ytterst inspirerat samtal med någon. Ni vet vilka ni är!

Och sen fick jag cykla. Mitt bland alla små brasaker damp det ned ett sms från Växjö Cykelservice som lät meddela att min racer var färdig för upphämtning. Det är något med vevlager och våren, det är en typisk bra att ha sak. Inte det häftigaste i tillbehörsväg men gör sig mycket bra på vilken cykel som helst, som hjärtan i varelser av kött och blod. Och nu har jag fått ett nytt. Slut på den där jäkla "skorrande" känslan man får när man råkar tima kadens med slitaget i lagren. 

Nygammal känsla att susa iväg i sol på landsvägshojen. Snabbare, rappare och lättare än hybridöket. Men också mer nervös. Något mer av en fullblodshäst även om just mitt exemplar trots allt är en "fultysk" och kanske mer att jämföra med en ardenner eller en shire. Märkte tämligen omgående att jag lyckats få sittställningen relativt lika mellan cyklarna men att det är några detaljer som skiljer dem åt. Det uppenbara är förstås bockstyret och därmed ett djupare drop på landsvägshojen men i gengäld så är faktiskt hybriden något längre och därmed sittställningen mer utsträckt. Sen är ramen på hybriden eller är det kanske vevpartiet/vevarmarna mycket klenare och även styret flexar mer. Ger mer komfort men betydligt sämre kraft. Sadelhöjd och vinklar är i övrigt tillfredsställande lika. Men eftersom cyklarna är utrustade med mtb- respektive landsvägspedaler med tillhörande skor så skiljer det lite i placering av pedalklossar vilket ger olika ergonomi. Trycket på lårmuskeln hamnar annorlunda och även vadmusklerna jobbar inte i exakt samma vinkel vilket märks. Kraften kommer ut lite olika. Lite svårt att förklara men den som cyklar vet vad jag menar.

Försökte trycka på lite dagen till ära. Men lösgrus i mängd och en och annan isfläck drog ned toppfarten samt snittet. Det går inte att lägga ned cykeln i kurvorna alls och man får planera linjerna så man inte kör på något halt. Mötte dessutom en raritet innan Bramstorp, en "vi som inte bromsar för något" a k a mjölkbil. Känslan var ändå bra och jag körde min korta Hemmesjörunda som är tre mil med tre backar (Högstorp, Billa, Skir). Snittet hamnade strax över 34 vilket får anses vara ok givet förutsättningarna. Särskilt när slutet på rundan går igenom delar av campus och stan med tillhörande trafik.

I Växjö är det tydligen påsk

Den här dagen har så långt bland annat inneburit frisvårdstimma. I mitt fall två träningspass där det första bestod av 2 km uppvärmning på löpband följt av 1 timmes styrketräning. Idag 160 kg i benpress, och ja...det är en maskin som även använder en del av kroppsvikten så i realiteten blir det mer. Ökade även ryggövningen till över 80 kg då jag börjar bli starkare. Är fortfarande lika förtvivlat klen i armarna. Borde köra med fria vikter - två golfbollar med en tandpetare emellan torde bli lagom!

Passet efter det bjöd på 10 km löpband. Gick ut lugnt - bokstavligen då jag gick de första 200 metrarna, ökade sen till joggingfart (runt 12km/h) för att sen göra några rusher på 500 m och till sist stabilisera farten runt 13,4 km/h för att öka sista kilometern. Gav en sluttid på: 44:27

Mycket nöjd med detta eftersom jag inte var helt slut efteråt. Nu återstår att upprepa tiderna under 45 min utomhus och gärna på ett Växjölopp. Det var i alla fall tanken. Sen vore det bra om jag slutade upp med att envist fortsätta väga en bra bit över nittio kilo.


/ J - i stunden 

måndag 25 mars 2013

Blod, svett och tårar

- Inga transtrummor i Kättilstorp


Dagens träning skulle bli lugn var det tänkt. Inga extravaganser som tempo, intervaller, puls eller annat trams. Bara cykling. Lyckades rätt väl med den föresatsen får jag ändå säga. Kroppen mår bra så här efteråt, inget gör ont eller värker det fysiska känns bra, själen är det värre med. 

Solen inbjöd till eftermiddagscykling och jag svidande om för stundande begivenhet. Upp på den stolta springaren och iväg. Tänkte mig att jag inte skulle ta i någonting men ändå försöka hålla lätt puls och köra min "omloppsbana" runt Växjö. Jag behöver trots allt tappa lite vikt så en smula förbränning kan inte skada. Mer plats för tankar när cyklingen sköter sig själv. Benen trampade där nere och armarna styrde dit det var tänkt.   

Till och med golfbanor är fina i sol, men varför snö?

Huvudet var fullt av tankar och bland annat avhandlades träningshelgen som varit. I lördags körde jag ett distanspass vilket visade sig bli en utmaning utöver det vanliga. Förvirrad som jag är kom jag iväg med fel kläder! Jag har nämligen ett antal olika kombinationer av vindjacka/ värmejacka/ underställ o dyl som bärs beroende på temperatur. Jag hade klätt mig med en kombination som skulle avslutas med en vind/regnjacka överst. Det var bara det att jag glömde den. Något jag inte kom på förrän jag var i trakterna av Ingelstad och började bli kall. Riktigt kall. Tyvärr var det då långt kvar! Men solen sken fortfarande och jag var inte helt nedkyld så jag fortsatte. I trakterna av Rävemåla insåg jag att var inne på "Växjötrampetbanan" och att det inte direkt går att gena hem. Så det vara bara att cykla på. Frös ordentligt redan innan Tingsryd och passerade på vägen dit platsen för förra årets klungvurpa, min första. Fortsatte sedermera ned mot Urshult och Sirkön. Var så kall när jag passerade där att jag märkte att huvudet inte fungerade längre. Tankarna började gå i ultrarapid och jag hade tendenser till att nicka till, helt enkelt somna på sadeln. Då börjar man bli trött!! Ända från sommarens och äppelodlingarnas Sirkön höll jag på att gå in i den berömda väggen. Eller snarare så lutade jag mig emot den. Den var rund och mjuk samt ständigt närvarande. Farten sjönk men krafterna återkom inte. Hade inte ätit något innan turen och nu cyklat närmare fyra timmar så energireserverna var helt dränerade. 

Vid kurvan mot Kläcklingen trodde jag att jag hallucinerade. Jag satt på sadeln och fantiserade om goda saker att äta och dricka när jag såg en stor godispåse vid vägkanten. Körde vidare en bit och tänkte att det var ett roligt spratt hjärnan spelade mig. Men fick sedan en ingivelse och vände. Men se på f-n. Det var en godispåse! Den hade spruckit och några bitar låg i gruset men inuti fanns några godbitar kvar. Och de var inte ens kalla i minusgraderna så de kan inte ha legat där länge. Sötsuget segrade och jag tog några bitar. En punchpralin, ett hallon/lakrits huvud och några syrliga vingummin senare fanns det en tendens till kraft kvar. Jag kämpade mig hem över de evighetslånga rakorna mot Kalvsvik. Lärdomen blir mer kläder och att det behövs någon föda om man ska köra 138 km som det blev, även om man vill tappa lite i vikt. 

Det var lördagen. Idag värmde solen rätt skönt medan den var uppe. Eftersom jag inte tog i flöt det på rätt bra. Ska bli en fröjd att byta från hybriden till racern. Vet att snittfarten går upp med 1,5-2 km/h med samma ansträngningsgrad då. Mötte några cyklister som jag hejade på. Även många löpare var ute i det fina vädret. 

Kom då att tänka på gårdagens löptur. En trevlig första tur tillsammans med vännen P som är en jäkel på att springa långt och fort maratonlöpare som hon är. Hon skulle bara testa om en smärtande fot höll och frågade om jag ville följa med. Med lördagens kollaps och väggande i åtanke hade jag bara tänkt springa tre-fyra kilometer på söndagen men nu blev det sju istället. Men tempot var bra, så länge inte P tryckte på vill säga. Hon skulle bara se om foten var ok och tog ett par raska steg uppför en liten puckelbacke vid campus varpå jag direkt blev avhängd och pulsen stack iväg från runt 130 till 170. Intressant, springa kan jag verkligen inte! Även här för lite kläder för cykling noterade jag när jag skulle hem. Så fy för tusan vad jag frös när jag genomsvettig och blöt cyklade de fem kilometrarna till norr från Teleborg.

Nu hade dagens cykeltur hunnit till Bergunda kyrka och i slakmotorna därefter tänkte jag ändå pressa på lite. Det blev en surrealistisk upplevelse. När jag ställde mig upp och tog i lite sprack två av revorna jag har i pannan efter en vild och besynnerlig natt. Blodet rann ned i två långa strimmor över ansiktet. Den kalla fartvinden gjorde att de rann långsamt och stelnade fort. En klump fastnade i höger ögonbryn. Det kliade märkte jag. Som en blodbestänkt zombiecyklist fortsatte jag uppför backen och ned på andra sidan från den nedåtgående solen mot den kalla månen. 

Solen går ned. Iskall måne över Kättilstorp

Stannade i Kättilstorp för att iaktta en häst, ta ett kort och torka av blodet med lite snö. Stod där i kylan och tänkte på goda vänner som är i Marocko just nu. Kanske i Marrakech där man kan lyssna på transtrummor och sitt inre samtidigt som man blir varm. Fortsatte sen den planerade rutten över Torpa och Teleborg till Norr. De sista solstrålarna speglade sig i bromshandtagen. Som vanligt kallt den sista biten. Mycket kallt. Fingrarna gjorde ont när jag kom hem. 

Har lärt mig om cykling i vår att det fungerar så att först är man sugen på en tur. Sen körs det och därefter fryser man som fan varpå det tar två timmar att tina upp igen. Så funkar det.

/ J - lider av cyklomani 

fredag 22 mars 2013

Att cykla är att dö en smula

- Hur man lär sig begrepp som anafylaktisk chock den hårda vägen


Med tanke på det tidigare inlägget här på bloggen om Wordfeud har jag förutom några trevliga utmaningar fått några frågor om mitt "nickname" AliasPostmortem och det kanske tarvar en förklaring då det har en aning morbid klang. Här följer en liten bakgrund till mitt val av namn på nätet. En grundläggande orsak är lite mer prosaisk och handlar om att hitta något avvikande på framför allt engelskspråkiga spelsidor som Yahoo. "John" är inte ett helt ovanligt namn på dylika platser där jag förr brukade spela schack. Det gäller således att vara mer kreativ när det finns flera miljoner användare om man vill vara unik. En annan mer speciell förklaring har med näradödenupplevelser att göra.



Därför ska jag nu berätta en historia för er som saknar sensmoral och knorr. Mina vänner har förstås hört den förut men inte alla andra. Den utspelar sig på den tid då håret på huvudet var fylligare än det på bröstet och solen sken varm och klar. Då bodde jag i Lammhult och även då cyklade jag om än inte lika frekvent som nu. Just den här cykelturen började som alla andra med ett tramptag för att sedan följas av fler och kosan styrdes söderut bort från hemmet längs med riksväg 30 för att sen vika av in på länsväg 126 vid Bredhult vidare genom Torpsbruk och Moheda. Det var där saker och ting gick fel, mycket fel.

När jag passerade sågverket i Moheda, ni vet den där stora som täcker nästan halva byn, så stiftade jag bekantskap med en randig rackare. Jag vet inte vad oddsen för att lyckas få in en geting bakom cykelglasögon är men den kan inte vara stor. Jag bar Oakleys "M-frame" och de sitter tämligen tight på huvudet utan större springor för flygande marodörer att utnyttja. Men lik förbannat var den där min sexbenta nemesis.

Vet inte vem som blev mest panikslagen jag eller getingen, jag uppskattade inte alls att känna den mot ögonlocket och höra surret av vingar så nära. Den hann sticka mig fyra gånger under ögat innan jag kunde stanna, få av mig glasögon och vifta bort den. Minns att jag blev stående en stund och funderade på vad som egentligen hänt. Lukten av trä och sågspån var stark och i bakgrunden såg jag en truck som lastade virke på en lastbil. Vardagsögonblick samtidigt som ögat sved som eld.

Visste inte riktigt vad jag skulle göra men kom på att det inte är så långt till Ör där min far och hans fru har en stuga. Jag visste att de skulle vara där för dagen så jag beslutade för att cykla den dryga milen dit. Så upp  på cykeln och på med hjälm och glasögon igen.

Men jag hann inte långt, redan efter några meter började det klia något oerhört i handflator och under fotsulorna en brinnande klåda. Blev förbluffad men tänkte att jag får fortsätta ändå. Försökte hålla lösare i styret och växelvis släppa greppet för att lindra. Det spred sig sen till rumpan. En oerhörd sveda som jag aldrig känt förut. Fick panik, hela kroppen kliade. Pulsen rusade och blodet strömmande genom kroppen, det förgiftade blodet.

Kom ytterligare några hundra meter på väg ut genom Moheda. Sen minns jag bara fragment av det som hände. Det mesta har jag fått återberättat för mig i efterhand. Det jag kommer ihåg är att jag stannade cykeln och började klösa mig i ansiktet för att försöka få upp ögonen som hade svullnat igen. Hela ansiktet var som en stel mask av lim. Läppar, ögon, kinder allt "sköt" ut och svullnade upp. Jag ragglade mot närmsta hus och ringde på. Som tur var öppnade någon. De hade för övrigt sett mig genom köksfönstret och var på väg ut för att hjälpa till eftersom jag tydligen stått mitt i vägen. Såg nästan ingenting längre - dimma. Jag frågade om jag kunde få låna telefonen för att ringa hem. Sen minns jag inte mer.

Det visade sig att en serie slumpartade händelser format sig till en livräddande väv som gjorde att jag inte dog där och då. Att Gustavssons överhuvudtaget såg mig och kunde ringa ambulans var en tillfällighet. Paret som hjälpte mig skulle på middag senare på kvällen och hade tänkt gå och lägga sig för att vila en stund men deras katt hade vägrat att komma in så de stod och spanade efter den när jag kom. De agerade snabbt och ledde mig in köket där jag dunsade ned på en stol. Under tiden var ambulans larmad och på väg tydligen.

Jag förlorade medvetandet efter en stund där vid bordet och ramlade ned på golvet där jag blev liggande. Under tiden hade någon av dem, jag vet inte vem rusat in till grannen som är sjuksköterska för att få hjälp. Här träder nästa slump in. Anledningen till att hon var hemma var att hennes hund vägrade att gå den vanliga rundan runt elljusspåret i Moheda när den skulle rastas. Den hade redan efter några hundra meter stretat emot och helt enkelt inte velat fortsätta så de gick hem igen. Det var en oerhörd tur för min del. Hon var förutom hemma och kunnig även utrustad med kortisontabletter.

De kom inrusande och efter att ha gjort en snabbesiktning av mitt tillstånd sade hon "det är nog ingen mening, - han är borta" Jag inte hade någon puls att tala om, inte som gick att känna i alla fall och andades inte mer. Ett par minuter var jag någon annanstans. De satte igång med hjärtmassage och försökte få i mig de mosade kortisontabletterna för att svullnaden i halsen skulle minska så jag kunde andas igen. Och någonstans där mitt i alltihop kom ambulanspersonalen.

Att få en rejäl mängd adrenalin rakt in i blodet är en upplevelse jag vill slippa att känna någonsin igen! Det var fruktansvärt som om kroppen exploderar, allt hände på en gång. Jag kunde bokstavligen känna varenda blodkärl i huvudet, inne i hjärnan öppna sig och en sprängande huvudvärk vräkte sig över mig. Jag tog ett djupt andetag och hela kroppen ville fly, explodera i handling samtidigt som jag inte kunde röra mig alls. Ljudet av ett markant "plask" när alla kroppens porer öppnade sig samtidigt och formligen sprutade ut vätska i form av svett har etsat sig fast. Blev dyngsur på en sekund.

Minns bekymrade ansikten, lätta slag i ansiktet och frågorna "är du här?" och "hur känns det?" Jag replikerade "det känns som jag ligger på en marmeladsmörgås!" Varpå alla närvarande log då de trodde jag hallucinerade men i alla fall gav någon respons. Lättnaden var påtaglig.

Transporten in till akuten i Växjö var en av de snabbaste sträckor jag någonsin färdats. Trots att jag ömtöcknad låg på en bår med massa syrgas i mig så kände jag hur ambulansen krängde och for över vägen. Försökte artigt småprata med ambulanssköterskan som seden bjuder när man träffar nytt folk. Blev lite märkligt med tanke på situationen.

Väl inkommen till lasarettet hörde jag i bakgrunden att någon sa "vi får nog klippa upp kläderna" varpå jag vaknade till liv igen. Ville skrika "nej för helvete gör inte det!!" - för det var vad jag tänkte. Men det blev svagt mumlande "....eh....nej, snälla helst inte". Var livrädd för att de skulle förstöra mina cykelkläder!! Det var på den tiden det enda par cykelbyxor jag ägde. Istället fick jag hjälp med att sätta mig upp för att få av kläderna. Det var då det uppstod ett lättat skratt i den närvarande församlingen. Mitt "hallucinerande" om marmeladsmörgåsar fick sin förklaring. Min obligatoriska färdkost bestående av en rejäl dubbelmacka hembakt bröd med aprikosmarmelad som energitillskott låg i den mittersta fickan på cykeltröjan, nu rejält mosad. 

Att dö en smula är således inte att skåda ljuset i tunneln utan att stilla somna in på en marmeladsmörgås. Bara så ni vet.

Jag fick ligga kvar på akuten över natten och såg ut som en levande julgran med alla slangar i mig. EEG, EKG, syrgas och dropp och allt annat kul man kan koppla in. Personalen på IVA var lite förvånade över att jag kvicknade till såpass fort. Därför fick jag på kvällen hjälpa till med deras vinlotteri. En smågenerad sköterska kom fram till mig och undrade om jag kunde hjälpa dem med en sak. Javisst sade jag varpå hon frågade om jag kunde dra en vinnande lott åt dem. Jag minns att jag tittade mig omkring och förstod varför. Förutom personalen fanns ytterligare några närvarande med vederbörande var inte kontaktbara överhuvudtaget. Var bara jag som var oberoende och vid medvetande. 

Morgonen efter var det min tur att bli generad. Jag kände att naturen hade sin gång och kroppen påkallade uppmärksamhet. Jag var helt enkelt jäkligt kissnödig. Ringde på personal som direkt kom med ett bäcken. Har aldrig använt ett sånt och runt mig stod tre ganska söta sköterskor och en läkare samt en rad läkarstudenter - mitt fall var tydligen ovanligt och lite unikt. Hm...funkade inget vidare kan jag säga. Bad om att få gå på toaletten istället. Det beviljades efter argumenterande från min sida men för att kunna göra det var hälften av alla slangar tvungen att kopplas ur och någon form av droppställning skaffas fram. Sen fick jag en stadig arm på var sida då jag tydligen inte kunde gå själv. Det blev ett ordentligt projekt och inte fick jag stänga dörren heller. De var rädda för att jag skulle tuppa av igen. Men det gick bra. Att besöka bekvämlighetsinrättningar brukar inte vara några större projekt annars. Första och sista gången jag kissade samtidigt som jag försökte hålla undan en droppslang och konversera två personer med öppen dörr. Också en upplevelse. 

Blev utskriven redan dagen efter tack och lov. 

Getingstucken har jag blivit igen efter det och historien var nära att upprepa sig. Efter det går jag på hyposensiblilisering mot getingallergi och ska nu vara immun. Har gått i snart tre år så bara två år kvar med spruta var sjätte vecka. Sen är jag okänslig för stick för gott!

/ J - gillar inte getinghonung

onsdag 20 mars 2013

Nu igen!

- En vurpa till


Det är då märkligt vad det kan jäklas ibland. Skulle bara köra några få mil som lite återhämtning efter gårdagens distanslöpning och inför morgondagens styrketräning. Och vad händer? Först är det mer eller mindre snöstorm med kraftiga kastbyar och snöfall sen vurpar jag. Andra gången på kort tid. Börjar tröttna på inledningen på den här våren och på att ligga i en hög på marken.

Redan innan start snöar det!   

Körde en mycket stillsam runda över Gårdsby på 35 km. Tog på mig mycket kläder, glasögon mot snön och musik i öronen. Sen struntade jag i det allt ymnigare snöfallet. Trampade på lugnt och stilla i motvinden ut mot Sandsbro och vidare ut från stan. Kändes ok. 

Klättrade upp för höjden mellan Rottne och Gårdsby och hade passerat krönet där det öppnar upp sig så vinden får full kraft. Precis när jag passerar ett lutande vägparti där vinden polerat snön till is så kommer det en kraftig kastby. Jag känner hur den griper tag i mig och hur båda hjulen släpper samtidigt. Pang, rakt ned i backen och förstås slår jag i mitt redan ömmande knä. Fan fan fan...ont, mekanisk smärta med taggar. Nu molvärker det i knät trots voltarengel och smärtstillande tabletter. Skit också. 

Exakt så gick det till

Kom upp på cykeln igen. Den och kläderna var hela men jag var lite moloken. Fick medvind på vägen hem och nästan flög från Rottne in mot stan. Tjugofyra kilometer i timmen byttes mot trettiofem med samma ansträngningsgrad. 

Vägen hem var bitvis estetisk. 

Snöleopardväg


/ J - världsomkullcyklaren

3174-564-11

 ...and now for something completely different


Cykel?

Den något kryptiska rubriken syftar till antalet vunna, förlorade och oavgjorda spel i WF.

Eftersom det är tufft att vara cyklist i tider som dessa när det t o m rapporteras om att flyttfåglar vänt på grund av kylan så tänkte jag småprata lite om en inomhusaktivitet för omväxlings skull.  

Tack vare ett par goda vänner började jag spela Wordfeud för cirka ett och ett halvt år sen vilket var en attans tur då jag någon tid senare var tvungen att tillbringa ett par längre perioder på sjukhus. Inte mycket annat att sysselsätta sig med där annat än spel. När koncentrationen inte finns där för att läsa och man blir stressad av TV är inte alternativen legio. Får väl erkänna att jag till en början var ytterst skeptisk men att jag nu fortfarande spelar tämligen frekvent. Det vill säga varje dag. Tack herr P och fru M. 

Om någon där ute känner för att utmana mig så hittar man mig om man söker på "aliaspostmortem", ett "nick" med en bakgrund som tarvar en förklaring. Men det är en historia som får berättas vid annat tillfälle.

Jag är väl inte rasande bra men å andra sidan entusiastisk. Så här långt har 3749 antal partier avklarats och jag har vunnit 3174 av dem. 1570 har en poäng på 400 eller mer och av dem är 120 över 500p och 4 över 600. Högsta gemensamma poäng uppnåddes i ett parti där vi spelade lika: 496-496.

Lätt beroendeframkallande, Wordfeud

Högsta poäng för enskilt ord är 199. Alla partier utom ett är spelade med vanlig spelplan och alltså inte "random" då man förstås kan uppnå väsentligt högre poäng både för ord och parti. 

Och nu cykling! I eftermiddag blir det en liten återhämtningstur för att se om benen kan hyfsas till efter gårdagens långlöpning. Märkligt nog ingen träningsvärk alls. Kan ha med det lugna tempot att göra. Men mycket glad över att varken klena knän eller benhinnor protesterar idag. Igår kväll var det ett möte med Lammhultcyklisternas landsvägskommitté där det bl a diskuterades Måndagsturer och Lördagsträningar. Kan bara konstatera att cykelmänniskor är fantastiskt trevliga varelser! :-) Måhända är jag något partisk därvidlag. 

Gården på morgonen. Ingen uppmuntrande syn ur
cykelsynpunkt. 

/ J - ordvrängarutmanare

tisdag 19 mars 2013

Pannbensträning II

- Elementen VS John: 0-1-1



Igår cykling, idag löpning. Tänkte mig att springa min Österrunda som med sina fyra och en halv kilometer känns lagom. Blåsten från igår har inte mojnat utan ligger stadigt på 6-7 m/s och runt 14-15 m/s i byarna om man får tro klart.se. Väderleken föranledde lite modifierad klädsel i form av ett par vindbyxor över löpartightsen, tjockare fingervantar och glasögon för att undvika den kalla vinden. Sen på med musik och in i min egen lilla värld. 

Är det dylika man kämpar emot??

Startade dieselloket och accelerarade långsamt upp till runt 130 i puls sen stannade jag där för resten av turen i princip. Benen kändes helt ok och det gjorde inte nämnvärt ont någonstans idag, angenäm känsla. När jag närmade mig bortre vändpunkten för min runda började det spåra ur. Fick för mig att jag skulle springa runt sjön Trummen istället vilket är betydligt längre än ursprungsidén. Men stegen styrdes ditåt. Det blåste friskt och vid campus fick jag sällskap av en kasse från Team sportia som till en början höll samma fart som jag men som sen med vindens hjälp spurtade ifrån mig och gjorde ett längdhopp ut över sjön. 

En tanke slog mig plötsligt - min vän Pia springer ofta runt båda sjöarna som lunchträning, kanske jag skulle göra samma sak? Så blev det. Men när jag rundat även Växjösjön och sprang förbi lasarettet slog det slint i huvudet igen. Den där vinden, envis som synden. Ville utmana den. Funderade på om det inte skulle vara jobbigt att springa lite snett mot den på raksträckorna mellan Norremark och Sandsbro och bort mot gamla konsum därute. Det var det, hade liksom igår rätt inför mig själv. De fem kilometrarna från centrum till Sandsbro maldes till grus. 

På vägen ut började det yra lite snöflingor och jag bestämde mig i alla fall för att springa raka vägen hem på cykelvägen förbi tippen och Norrastugan. Så blev det inte heller. Plötsligt fick jag briljanta idén att springa runt Fylleryd också. Tänkte att motlutet upp till Glasrikets golfbana borde bjuda på motstånd idag och vara bra träning för psyket. Uppe vid parkeringen efter en kilomter slakmota i motvind möts man av det trevliga budskapet från Alecta "Vi älskar när det går uppför", fiffig reklam det där. 

Benen kändes ok efter omständigheterna. Inte ont i knän eller benhinnor som befarat trots att jag springer på asfalt. Lite känningar i övre delen av låren då jag har en något märklig lufsande löpstil när jag springer distans. Allt för att undvika att dunsa sönder mina fötter och benhinnor för mycket.

Jag är tredelad nu när jag springer. Huvudet iakttar genom glasögonen och en dimma av musik att armarna rör sig rytmiskt och för mig framåt. Huvudet är inte fäst vid överkroppen. Den i sin tur har inte med benen att göra som liksom sköter sig själv. Fötterna ändrar ibland steglängd och rytm, inget jag rår över. Märkligt. 

Mot slutet fick jag trots allt lite känningar i låren, en tendens till kramp. Accept, Nitzer Ebb och Fear Factory hjälpte mig den sista biten  hem. 

Jag är verkligen ingen löpare

Till slut blev det 20,2km på 2 tim 10 min. Rundan kan ses här!


/ J - nu med ännu lite tjockare pannben

måndag 18 mars 2013

Pannbensträning

- Hur obstinat får en människa bli?


Det kunde konstateras redan under förmiddagens transportcykling att det var en ytterst kylslagen dag. En handfull minusgrader förstärkta av en frisk, bitvis hård vind. Upp till 14 sekundmeter i byarna om man får tro vädersidorna. Och det får man nog eftersom den ven i knutarna här. Nere på stan investerade jag månadens absolut sista slantar i medicin. Fördelen med att vara helt luspank är att man slipper fundera på vart man skall göra av alla sina pengar. En trösterik tanke. 

Jag hade tidigare tänkt mig att det skulle cyklas idag. En kort runda eftersom jag drog iväg över tio mil igår kväll. Men det bistra vädret inbjöd inte alls till cykling. Att det vore skönt med en bastu och en öl var väl snarast den tanke jag fick i huvudet när jag tittade ut. Den känslan förstärktes när jag höll på att tappa känseln i händerna bara jag var ute och oljade kedjan och pumpade däcken. Ett ögonblick kom den svindlande tanken över mig att låta bli att träna idag och istället bädda ned mig i soffan under en filt med en kopp varmt te och en film. Ju mer jag tänkte på det desto mer behaglig framstod den planen.  

Men sen for fan i mig. Eftersom det är kallt, blåsigt och jävligt så måste jag cykla! Och eftersom det kommer bli svinjobbigt i vilket fall som helst så funderade jag på hur jag kunde göra det värre och kom på den briljanta idén att om jag kör i uppförsbacke i motvind så blir det tyngre. Tittade lite efter vindriktningen vilken inte var så svår att klura ut eftersom vimplarna stod rakt ut från flaggstängerna och hängbjörkarna såg ut som de växte i fartvind och bestämde mig för att köra runt Kronoberg. Slakmotan/backen upp mot Hovshaga från Hissö borde bli skitjobbig i den här vinden hade jag på känn. Det blev den.

Första varvet var inte så farligt. Kroppen var lite allmänt seg men kylan hade inte hunnit gräva så djupt. Många löpare ute idag. Konstigt nog så mötte jag dem bara, körde inte om några. 

Andra varvet

Kom osökt att tänka på några textrader av ZZ Top "...Like a boomerang I need a repeat" när jag passerade vägskälet till Hissö för andra gången. Passade på att ta en bild och ett djupt andetag inför det som komma skulle.

Fjärde varvet, nu lite mörkare

Körde runt Kronobergshalvön sex gånger. Ett varv är ganska exakt åtta kilometer den sträckning jag valde. Vinden mojnade aldrig. Det gjorde mina krafter. Inte mycket av den varan kvar det sista varvet. Hade tänkt köra lite till men det fick räcka med två timmar och 52 km. Det tyckte mina ständiga antagonister fötterna också. Satan vad jag frös. 

Väl hemkommen luktade det nygräddade pannkakor i hela trapphuset. Synd att det inte var från min lägenhet doften spred sig. 

Elementen VS John: oavgjort

/ J - nu med 2mm tjockare pannben

söndag 17 mars 2013

Från inspiration till desperation

- Träningsrunda från levande till död


Ska göra ett försök att sammanfatta gårdagens utflykt i nejderna runt Växjö och det undermedvetna med Milano-San Remo i bakgrunden. De har uppenbarligen sämre väder än vi på Rivieran. Inte ofta det snöar, regnar och blåser så hårt att man får korta av ett proffslopp vilket hände idag. Särskilt inte i de delarna av världen. Där ser man. Nu gårdagen...

Inspirerad och uppmuntrad av klubbkompisarna uppe vid Vais så ångande jag hem och bytte om till cykelrustning för en envig mot vägen. Tänkte mig någon variant av min "Omloppsbana" runt Växjö. De 55 kilometrarna kändes lagom för dagen. Cyklade därför förbi Fylleryd igen men nu hade folk hunnit troppa av eller möjligen gömt sig i bastun, tomt var det i alla fall. Susade vidare via Sandsbro mot Kronoberg. Ingen fågelsång idag heller men å andra sidan kvittrar Al Jourgensen i Ministry istället. 

Kändes bättre idag. Löpturen i torsdags och fredagens vila verkade ha gjort susen. Bättre spinn i benen. Kunde lägga i lättare växlar och öka kadensen rejält utan att farten sjönk. Förflyttar mig förbi solflanörer, hästar, hundar och andra varelser som lördagsnjuter. Solen iakttar mig och följer min framfart. Tempot ökar och jag får fint flyt ett tag genom Öjaby och den skenbara plattmark som finns där. Mental medvind.

Förbi Räppe rör jag mig i takt med mig själv. Nynnar med i "Fast as a Shark", det är något med det gitarrsolot som gör mig gladare

"Fast as Shark" gör mig glad

För ett ögonblick råder equilibrium. Balans. 

Färden fortsätter mot Dänningelanda via Bergunda. Någonstans på vägen förändras tillståndet. Begynnande huvudvärk lurar i bakgrunden. Men väl kommen till vägskälet där jag ska vika av mot Torpa kör jag istället mot Dänningelanda och vidare ner söderut förbi Osaby för att sedan passera Tävelsås och Stenslanda på väg mot Ingelstad. Delar av förra årets KM bana. Under tiden växer stalagmittallarna upp ur den småländska graniten och strimlar det nedåtgående solljuset. Försöker koncentrera mig på musiken, trampandet och existensen här och nu. Hittar rytmen på rakorna efter Stenslanda. Under tiden ser jag hur solen sänker sig över nejden och jag jagar min egen skugga som blir allt längre. Himlen klär sig i orangeröda toner förstärkta genom kontrasten i mina cykelglasögon. Det borde vara vackert inser jag. Kroppen rör sig själv och jag följer med. Inte trött men jagad. Märker att svetten i ansiktet kyls av fartvinden och gör läpparna och kinderna stela. Sluddrar en aning när jag försöker prata med mig själv. Ger upp de försöken, får ändå inga svar. Passerar platsen för nyckelincidenten för ett tag sen. Ler inåtvänt åt händelsen. 

Hemvägen går via Krokvik, Åryd, Risinge och över Vikensved ut till RV23 och genom Sandsbro till Norr. Det börjar bli kallt. Solvärmen är borta. Bestämmer mig för att jag ska köra minst 100km

Jag behöver absolution. 

Trampar på i cirkelrörelser sökandes efter ro. Blicken framåt och andas klar luft. Mellan Hemmesjö kyrka och Åryd blir det halt, mycket halt. Sänker farten men det hjälper inte. Åker ändå av. Inte fort, inte hårt, men av. Känner mig Kafkaesk där jag ligger på rygg med en cykel över mig i diket. Kommer på att jag inte har någon mobil med mig och att ingen vet vart jag är. En befriande tanke. Funderar på att ligga kvar, fryser kall kall kall. Cykeln verkar hel och jag känner efter om alla utstickande kroppsdelar fungerar. Verkar så. Upp på cykeln igen och iväg. Huvudvärken har nu slutat gömma sig och frihjular ikapp mig på rakorna mot Risinge. Tempocupmark, försöker få upp lite tempo. Lyckas. 

I Risinge spanar jag efter ljus i kvällen men vännerna som bor där verkar inte vara hemma. Strax efter det djurmöte på samma ställe som sist jag cyklade här. Rena arken idag. Skogsmöss vid Vais, kluringen och konungen, räv och älg på vägen. En vessla innan Ingelstad. 

"I'm becoming Insane" hävdar Infected Mushroom. 

I bakhuvudet ekar orden från någon av alla läkare. Om du funderar på om du håller på att bli galen är det ingen fara. Håller fast vid den tanken och styret. Rejält nedkyld trots bra kläder efter flera timmar på sadeln. Men jag bryr mig inte om det eller något annat heller vid det här laget. Vill fly, bort, iväg, någon annanstans, en plats som inte är här och där jag inte finns. Det går inget vidare. Jag är kvar. Till slut är det bara jag och mitt slitna framdäck kvar i kamp mot världen.

Sista milen är ett diffust töcken. Har bestämt mig för att köra över Kronoberg en gång till om kilometrarna inte räcker. Funderar ett tag på att köra ett varv till. Är inte trött men har tappat känseln i fötterna. Inser att de nog kan bli lite sura om jag inte avslutar. Cykeldatorna slår om till de etthundra kilometrarna vid Norremark samtidigt som en liten kanin korsar min väg. Jag förstår inte vad det betyder. Under tiden har min cykelmix tagit slut och min löparmusik tagit vid. Raggardrottningen Eva Eastwood sjunger därför "Rock'n'roll live here no more". Den slutspurtande huvudvärken utmanar Cavendish. Jag har nog inte druckit något vidare och mat var det ett tag sen jag åt. 

Hemma igen. Inte inspirerad längre. Desperat.


/ J - not fast as shark

lördag 16 mars 2013

Inspirationspromenad

 - Slumpartat möte med Team Trgaz äventyrsdag


Hade runt lunchtid mest tänkt mig en rask promenad på någon halvmil för att värma upp en stel kropp och en smärtande korsrygg inför dagens stundande cykling men en trevlig överraskning visade sig vänta på vägen. Kosan styrdes efter Fagrabäck upp mot Vaistorpet då jag ville se hur mycket snö det låg i Fylleryd. På vägen passerade ett par bekanta ansikten från Lammhultcyklisterna som hejade glatt. Inget konstigt med det en lördag. Märkligare var dock att detta par följdes av ytterligare ett några stycken  hundra meter senare. Lite konstigt med tanke på var jag befann mig och tidpunkten.  Svaret på varför kom uppe vid Vaistorpet där ytterligare klubbkompisar återfanns. 


Några av deltagarna i TTAD-2013

Hade helt glömt bort att det var dags för äventyrsdagen. Har förvisso inte deltagit själv men det verkar kul och jag hade åtminstone tänkt delta som åskådare men totalt glömt bort datumet då jag förknippade det med vår och värme och det var allt annat än det idag. 

Arrangörerna Lisa och Tony

Årets äventyrsbana vilken är den fjärde i ordningen var uppbyggd kring tre moment; cykling, löpning och kartläsning. Tvåmannalagen hade att ta sig an fyra delsträckor bestående av en kortare löpsträcka i skogen runt Vais, en längre dito med stadsfokus samt två cykelsträckor även de fördelade på en kortare distans med tätare kontroller och en längre. Den långa cykelbanan bjöd inte bara på runt 42km distans utan även rejält motstånd då ett par av dem gick på oplogad skogsväg. Frusna traktorspår som förvandlats till ojämn isbana med lössnö ovanpå och bitvis skare i dagsmejan var inte att leka med och resulterade i både vurpor och  något besök i diket. Inga personskador rapporterades dock. 

Påhejat ombyte, kan man inte delta
kan man alltid komma med muntra tillrop

Evenemanget samlade något tiotal deltagare den här gången och dagens enda mixtlag visade sig bestå av en gammal bekant från ju-jutsu tiden. Ett kärt återseende. 

En del har egen Fan-club på plats

Det var många som uppskattade äventyrsdagen, alla
ville dock inte vara med på bild. Finn fem möss. 

Jäkligt sugen på att cykla blev jag och det var kanske meningen med den här dagen. Att inspirera? På mitt lilla improviserade träningsschema stod idag förutom den raska promenaden en kortare cykeltur där jag tänkte mig en 30-40 km kanske följt av en lugn joggingtur på kvällskvisten. Så jag travade raskt hemåt för att byta om. På vägen mötte jag en Hjort som tränade intervaller, inte varje dag det händer. Herr F var inne på sin tredje vända av sex.

Min träning blev dock inte som tänkt var.

Fortsättning följer...


/ J - blivande äventyrsdeltagare

Designersamarbeten IV, Ansø

- Knivpresentation, Spyderco C145GP "Zulu" av Jens Ansø


I min serie om knivmodeller som tillkommit genom samarbete mellan customknivmakare och tillverkare är det nu dags för del fyra. Återigen bjuder jag på nordisk formgivning och även den här gången är det danska Jens Ansø som är aktuell. Det är för övrigt andra gången som han gör något tillsammans med Spyderco och den exotiska, möjligen afrikadoftande om man får tro namnet, frukten av detta samarbete är "Zulu".

Spyderco Zulu

Den här lilla fällkniven har ett unikt formspråk och bär många drag som är kännetecknande för Ansøs verk. Bland annat har han blivit känd för sitt karaktäristiska mejslade mönster på handtagen som ger ett närmast topografiskt utseende. De distinkta fördjupningarna skapar förutom ett visuellt intryck även ett mycket gott fäste. Detta förstärks i det här fallet av handtagets form som är kraftigt svängt. Detta är något som kan uppfattas mer eller mindre positivt beroende på handstorlek. Jag uppskattar formen då den passar min hand väl - jag har normalstora händer skulle jag misstänka. Bladet ger den för Spyderco typiska rampen för tummen att vila på men inte lika uttalat som på en del andra modeller. Den är inte heller försedd med räfflor av något slag utan slät, något jag faktiskt uppskattar. Ska det ges någon negativ kritik så är det att såväl bladrygg som delar av handtaget kunde fått lite mindre skarpa kanter.

Den här typen av "pistolgrepp" ger en annan arbetsvinkel jämfört med mer traditionella rakare varianter av handtag. Men kniven är inte heller att betrakta som en täljkniv utan mer som en allmän brukskniv.

Zulu har ett kraftigt svängt grepp som
passar många men inte alla

 Ansøs karaktäristiska greppmönster på handtaget

Skållorna i G-10 är fästa med torxskruvar på "liners" av urborrat stål. Det ger en styv och stadig kniv som trots det är relativt lätt och behändig. I det här fallet väger kniven in på under 100g. Konstruktionen är öppen och hålls förutom av bladstoppet ihop av två bultar. Hål för fånglina finns.

Öppen konstruktion med lättade ståldetaljer

Clipet är Spydercos vanliga timglasformade och är i det här fallet för oss högerhänta då det inte kan flyttas till motsatt sida handtaget utan enbart ändras till att bäras med bladspetsen uppåt eller nedåt. Vad som känns bäst är förstås en smaksak men jag föredrar ofta spets uppåt då det för det mesta ger ett mer naturligt grepp för enhandsmanövrering på de flesta knivmodeller. Undantag finns dock och det här är ett av dem. Zulu försvinner mer i fickan om man vänder på clipet vilket jag gjort. Det följer då också handtagets naturliga form bättre vilket i mitt tycke "stör" utseendet mindre.

Spydercos utmärkta clip här i gråsvart utförande


Clip monterat med bladspets nedåt

Bladet på kniven är typiskt Ansø med djärva linjer och inspiration hämtad från en scimitar*. Det känns igen från t ex "Whale" som jag tidigare recenserat men är här mer accentuerat. Formen går att spåra från hans customknivar som "Amok", "Rasta" och "Bastid". Eggen är svängd - "recurved", har en skålslipning med hög slipfas och en kraftig buk. Ovansidan på bladet är taperat vilket förstärker utseendet som är mycket personligt och i mitt tycke vackert. Den här typen av design kräver viss tillvänjning vilket gör den mer intressant. Det är inte sällan fallet med god formgivning för övrigt.


Blad i förnämliga S30V med form inspirerad från mellanöstern

En uppåtsvängd spets i kombination med en "recurve"
gör att eggen får två nästan  raka delar. Återstår att
se hur svår den är att slipa.

Modellen är försedd med extra stort Spydiehål med 14mm diameter
och bladet är på baksidan märkt med Ansøs snygga logga

Mitt exemplar av Zulu har perfekt passform och låset, en linerlock, är helt utan spel. Det går också mycket mjukt och smidigt att släppa. Urtaget i G-10 skållan ger utmärkt åtkomst till låset och fjäderspänningen är väl avvägd. Stark nog för att låsa distinkt och flexibel nog för att inte sarga tummen när den ska släppas.


Perfekt utförande av en "LinerLock" och i bild skymtas 
även glidlager i fosforbrons

Utförande och byggkvlité är utmärkt. Av vad jag hört av andra så är det vad man kan förvänta sig av de knivar som tillverkas i Taichung, Taiwan. Nivån och kvalitetskontrollen är extremt hög som vanligt när det gäller Spydercos produkter. I Taichung tillverkas även andra high-end modeller som t ex "Valloton subhilt" och "Southard flipper". Materialen i Zulu är även de i högsta klass. Bladstålet är det mycket kända S30V från amerikanska Crucible, ett av de första stålen som utvecklades specifikt för användning vid knivtillverkning. Ett så högklassiskt stål bidrar förstås till att priset på kniven blir högre men ger utmärkta egenskaper med avseende på rosttröghet, skärpevaraktighet och förmåga att ta en vass egg. Fabrikseggen på den här kniven var mycket bra och kniven är riktigt vass!

Det senaste samarbetet mellan Ansø och Spyderco resulterade i ett av mina senare knivinköp och är en av de vackraste knivarna i min samling.

Bra kniv i snygg förpackning

Om kniven kan också sägas att det är en personlig liten rackare med mycket karaktär. Utseendet är inte så insmickrande utan det är snarare fulsnyggt. Som sagt inte en kniv för alla men definitivt värd att pröva för den som söker något mer udda att stoppa i fickan. Att den sen råkar vara gjord i toppmaterial av en erkänt duktig designer skadar inte och det blir inte sämre av att den är vass så in i h-e.


Specifikation:

Längd utfälld: 175mm
Vikt: 96g
Bladlängd: 77mm
Godstjocklek: 3mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: G10, med konturer
Lås: LinerLock

Tillverkare: Spyderco, producerad i Taichung Taiwan


/ J - kniviot

* Sabeltyp från mellanöstern ofta med kraftigt krökt klinga

torsdag 14 mars 2013

Djävulens brödraskap

- Vad ni än gör, kontakta inte CSN!


Kan bara konstatera att Centrala studiestödsnämnden är en myndighet som inte är kloka någonstans. Vet i fan hur de räknar. Då jag har fått påtagligt minskad inkomst på senare tid ansöktes om nedsättning av studielånsdelen av det jag är återbetalningsskyldig. Den delen som är annuitetslån är så fiffigt konstruerad att den får man betala på oavsett storlek på inkomst eller om densamma saknas helt. Och jo, ja nedsättning beviljades då även CSN konstaterade att min inkomst minskat med 15% eller mer vilket är den aktuella procentsatsen som gäller. I sin stora nåd nedsattes då summan med cirka 60 kr per månad! Det räcker ju nästan till en måltid på McDonalds. Hurra!

Men blev det då en nedsättning? Nejdå, det bidde en realhöjning av återbetalningen istället. Någonstans ur gömmorna lyckades de plocka fram en summa de kallar "rest" från 2011 på lite drygt en hundralapp. Et Voila, jag får betala lite mer per månad trots min kraftigt minskade inkomst. 

Räkneakrobatiken tar dock inte slut där. Då FK strulade något förra månaden så dröjde utbetalningen av mina pengar några dagar varpå jag var tvungen att kontakta såväl hyresvärd som andra fordringsägare och be om uppskov en vecka. Så skedde även med CSN. En trevlig dam upplyste telefonledes om att skjuta på betalningar, det går inte i deras system. Nej det förstås, varför skulle man kunna det? Men däremot kunde hon flytta fram förfallodatum. Det lät bra varpå vi beslutade att göra så. Trodde jag...

Idag damp det så ner en påminnelse med tillhörande avgift om 200 riksdaler för försenad betalning samt ett krav på två inbetalningar omgående. Hurra igen!

Så vad ni än gör kontakta inte de jävlarna på CSN. Varje gång de beviljar en nedsättning blir det dyrare!

Ironiskt nog säger de på sin hemsida: "Våra undersökningar visar att studerande och återbetalare är nöjda med vår service"

Well, jag är då inte en av dem. Tvärtom, fanns det någon att bombhota skulle jag göra det. 

/ J - svavelosande arg

Överlevnadsträning

- Blev någon form av rekord


Jaha, trött på snön, trött på kyla och trött i kroppen. Lunkade den korta vägen från Iris Hadar ned till Hälsostudion för friskvårdstimma utan större förhoppningar om någonting faktiskt. Folk på stan hade något lätt jagat i blicken och fågelsången lyste med sin frånvaro. Inte ens de mest entusiastiska småfåglar stod ut. Några av dem samtalade och övervägde att flyga söderut lät de meddela. 

Styrketräning var det dags för. Hade under helgen hört i omklädningsrummet efter cyklingen att man bör kunna ta minst dubbla sin kroppsvikt i benpress. Det lät tungt, var tvungen att pröva. Hörde sen från instruktör att det i hög grad beror på vilken maskin man använder med avseende på vinklar, lutning på säten o dyl. Men det visste ju inte jag efter tre styrketräningspass i livet så jag tittade lite förundrat på viktmagasinet som på maskinen jag kör på inte går längre än 200kg. Prövade det några gånger men minskade sen till 180kg där jag körde mina 12x3. Sen var jag trött. 

Avsikten var att avsluta med lite löpning. Började med att gå raskt de första 200m sen började jag jogga och till slut springa. Spurtade km 3 och 5 när jag höjde farten till 16km/h. Visade sig fungera bra. Trött blev jag men också den snabbaste mil jag någonsin sprungit . Nu räknar jag det inte som gällande personligt rekord då det var inomhus på en rullande studsmatta. Men nöjd med under 45min! Det är trots allt tidigt på säsongen, jag är tung och jag hade ett styrkepass i benen. 

Tid: 44.20 på 10km

/ J - nu springande humla, det ser fånigt ut

Telegram från en bombad by

Stan under attack stopp. Vit avsky överallt stopp. Hatar snö stopp. Nu överlevnadsträning stopp.

/ J - flyr från snöindrivare

onsdag 13 mars 2013

Vår vår?

- Orerande över tingens tillstånd


Nu ska vi inte kallprata om vädret. Eller det är nästan det vi ska. Vi ska prata på riktigt och om kyla! Det är fan ett viktigt samtalsämne, i alla fall om man är cyklist. Kan inte påstå att jag uppskattar det rådande vädret alls. Det må vara hur soligt och blåhimligt som helst men det går inte att komma ifrån att temperaturer från -15 till -5 i mitten på mars är trist och därtill så blåser det varannan dag. Jag vet att det inte är helt ovanligt men jag är ändå oresonligt sur på väderleken. Just nu så bluffar moder natur. Genom ett fönster kan nämligen dagen te sig varm men där ute i härligheten är det svinkallt. Vädersidor som klart.se och smhi ger tyvärr ingen uppmuntran. Tydligen ska eländet fortsätta åtminstone veckan ut. Det bet i kinden när jag cyklade ned till stan i morse. Solen tittar fram men kvicksilvret gömde sig runt -5 strecket. 

Vi befinner oss för tusan i södra Sverige! Jag vill ha vår på riktigt!

Gårdagens träning blev starkt färgad av vädret. För att värma upp lite stela ben gicks en rask promenad innan läkarbesök. Hade tänkt att hålla mig runt Trummen men benen styrde kosan även över campus och delar av Teleborg så en runda på 6km blev det. Vackert men kallt. För lite kläder då våroptimisten i mig tyckte att en relativt tunn tröja och vårjacka av något slag var lämplig klädsel. Fördelen är att det bidrog till att jag kunde ånga på i hyfsat tempo utan att bli alltför svettig. Benen kändes bra, de liksom fanns där och sällskapade lite gemytligt med resten av mig. 

Promenadvy, Teleborgs slott

Cykelträningen blev fantasilöst nog en repris av dagen innan. "Omloppsbanan" kördes för andra gången. Till en början kändes benen något lättare än sist. Löpturen i förrgår kväll hade fått igång dem lite trodde jag. Ut ur stan och i slakmotorna upp mot golfbanan flöt det på rätt bra. Hade anpassat klädseln för kyla och körde med örondoping i musikform. Sen blev det bara kallt. 

Kylan är en tjuv som stjäl all den kraft mina ben såväl behöver. Meningslöst att ens försöka ta i till slut, det går ju inte fortare. Gjorde några små ryck för att se om det gick att accelerera. Det sa "fjutt" och inte mycket hände. Sorglig ursäkt till fartändring. Gav upp de planerna och gnetade på. Nu bidrar för all del hybridcykel, vinterkläder och en stor regn/vindjacka till att hålla farten nere. Inte ett under av aerodynamik precis. Sen är min Crescent Ehwaz en traktor och inte en dragster. Den kan knappt accelerera, ens med fungerande motor.

Tänkte "fettförbränning" istället. Letade därför efter passande pulsläge. Något som än så länge går mest på känn. Försökte koncentrera mig en stund på musiklyssning. Inte tänka på att jag blev våt inifrån och att fötterna var skitarga och skrev okvädningsord nerifrån vevpartiregionen. Fäste blicken i fjärran utan att se något. Vet inte om jag hittade rätt pulsintervall, det gick stadigt men långsamt, snittet slutade strax över 28km/h över de 55 kilometrarna. 

Jag är en solskenscyklist som letar efter sol och värme. Än så länge utan framgång.

Till slut sänkte sig skymningen och dolde barmhärtigt plågan i skyddande mörker. Lampor och vilja av stål på. Inte roligt någonstans. Det bästa med turen var när den tog slut.

Väl hemma tittade jag bistert på vågen när kosan styrdes mot den efterlängtade varma duschen. Vi står väl inte på helt god fot med varandra jag och den där tingesten. Men kanske är det en gryende vänskap som bara behöver lite näring och tid? Eller så blir det skilsmässa. Återstår att se. Jag borde äta nyttigare. Men eftersom ordet "borde" numera har utgått ur mitt vokabulär så skiter jag i det. Fast gårdagen blev rätt nyttig ur matsynpunkt, tror jag. För jag minns som vanligt inte. Minns faktiskt knappt gårdagen alls. Tyvärr blir det så när jag blir stressad vilket jag blivit av de möten jag haft i början av veckan även om de fallit väl ut.



Undrar om jag minns den morgondag som kommer?


/ J - kall