söndag 31 maj 2015

Uppvidingetrampet 2015

- Årets första motionslopp för min del


Ett tämligen märkligt men intressant lopp sett från min horisont. Och om det tänkte jag nu förtälja. 

Väderleksrapporterna var lika dystra som entydiga dagen innan. Det var utlovat sju till nio grader och molnigt alternativt regnskurar beroende på vart man tittade. Det visade sig snarare vara duggregn blandat med störtskurar och spridda uppehåll som gällde. Sen icke att förglömma en bitvis munter vind på det. Riktigt jäkla kallt blev det till slut. Vid målgång hade jag tappat känsel i såväl fötter som händer. Det gjorde att jag inte kunde dricka de sista milen. Eftersom jag var så valhänt och fumlig var jag nära att tappa flaskan sista gången jag tog en klunk. Efter det vågade jag inte försöka igen. Det gick så långt att några av oss försökte hjälpa varandra att få upp bars ur fickorna vid något tillfälle, med föga framgång kan tilläggas. En majmånad att minnas. 

Mörkt och kallt innan start. Sköna maj vart tog du vägen?


Och så här upplevdes loppet från min sadel:


Efter vad som kan ha varit århundradets långsammaste pacestart släpptes alla cyklister för de olika distanserna i sedvanlig ordning uppe vid rondellen och sen bar det av. Som brukligt är vid motionslopp skruvades farten upp tämligen omgående. Redan tidigare hade jag planerat en vag överlevnadsstrategi. Jag skulle sätta mig i huvudklungan, inte gå upp i tät tidigt och inte dra i onödan. Enkelt nog kan tyckas. Det är nämligen sådant som jag har en tendens att göra trots att jag inte är tränad för det. Det var ännu viktigare den här gången eftersom det inte var lika många startande som vanligt. Det blir inte många andra och tredjeklungor då. På så vis ämnade jag överleva till mål. 

Jodå, strategin fungerade - i flera kilometer. Sen blev det fara å färde. Bäst jag satt där och filosoferade, tittade på de andra cyklisternas ryggar och klurade på när jag skulle börja äta och dricka för att inte gå in i väggen som förra året så upptäckte jag något otäckt. Klungan jag satt längst ned i hade spruckit. Huvudklungan seglade iväg mot en jämngrå horisont och en fond av träd bogserade av ett draglok i rött, gult och blått - Nässjös färger. Attans, kort panik sen handling. Skickade i vad jag har i växelväg på min lilla compactklinga, vräkte mina hundra kilon på pedalerna och sneglade på datorn som visade 53 km/h och jag började täta de kanske hundra metrarna som skiljde mig åt från en misärdag i sadeln. Sneglade bakåt och konstaterade att det var i sista sekund för ingen annan följde med.  

Väl ikapp lade jag mig i svansen och konstaterade att det gick fort. Riktigt fort. Sen släppte de av där framme för ett tag och det gick att andas lugnare igen. Den känslan varade inte länge men jag hann med att ta några förningar. Redan i första högersvängen blev det åter oro i klungan. Jag satt en bit ned och hann inte med. Ett litet gäng på åtta personer lyfte från moderskeppet. Luckan växte oroväckande snabbt. Det var helt klart ett hopkok av de starka cyklisterna som suttit i tät och dragit. Jag såg Nässjöcyklisterna, någon tröja från Wexio Velo och några jag inte kände igen. Jag ställde mig återigen på pedalerna och satte av. Lyckades överbrygga en bit av avståndet och kom ikapp en kille som släppt från tätgruppen och susade förbi honom. Tyvärr dök vi in i en backe strax efter vilket innebar dåliga nyheter för min jakt. Minns att jag tänkte "satsa allt, gå på rött och ikapp eller lugna mig?" Så här i efterhand var jag nog klok. Jag valde att inte satsa. De sista trettio metrarna var tuggummisega och avståndet fram ökade när de tryckte på uppför. De var åtta, jag var ensam. De är tränade, det är inte jag. Farten minskades och jag bytte några ord med olycksbrodern. Frågade killen om han ville vara med och jaga och fick till svar att det kunde bli svårt eftersom det satt några starka ben där framme. Fick därmed mina farhågor bekräftade och lät det hela bero. Vi väntade in resten. 

Så bildades det då en huvudklunga och där bakom någonstans troligen en andraklunga, den som jag med knapp nöd undgått att hamna i. Farten och ordningen var det sisådär med. Ibland gick det fortare och ibland långsammare. Men i början hölls vi ihop av jakten. Något oklart vilka som ville och kunde dra och inte. Jag bidade min tid och käkade en snickers följt av en banan något senare. Energi är bra. 

Klungan fick på klungors vis ett eget liv. De andas och rör sig som en levande organism buren på många hjul andandes i takt. Någon på lätta växlar, andra på tyngre. Vissa ryggar stilla andra guppande. Knän och armbågar i varierande vinklar. Stilarna skiljer sig åt nästan lika mycket som cyklisterna. Nosen sniffade i luften och svansen ryckte till ibland. Det stod inte helt klart vilken skepnad varelsen skulle ta och vilka som skulle dra. Även jag stod över ibland. Tänkte att det fanns många starkare ben än mina och ett oändligt antal lättare människor än jag som kan sköta det jobbet. Men ibland bidrog jag i jakten. Den bortflyende gruppen var ännu inom syn- och räckhåll. Jag hörde mig själv säga "vi kan ta dem om vi samarbetar". Det gjorde vi inte. Tiden gick och den var inte på vår sida.  

Det ständiga däckssprutet avlöst av en och annan regnskur gjorde att alla redan var genomblöta. Min klädplan var att ha så lite på mig som möjligt och torka i fartvinden. Inga regnjackor här inte. Istället ökade jag kadensen rejält ibland för att hålla värmen uppe. Tyvärr hjälpte det inte händer och fötter.

Senare - mitos. En klunga blev två. Jag befann mig i den första. Vi tuggade på under granskogstystnad fokuserade på att trampa. 

I vår grupp utkristalliserades efter ett tag en mer dragvillig kärna och en skara som var lite mer av "hangarounds". Av någon förunderlig anledning fann jag mig allt oftare där framme även om jag på intet sätt borde det. Solskenscyklisten i ruskväder och ösregn skulle hålla låg profil. Vinden var nu lite bråkig eftersom den tenderar att hamna lite på tvären i vissa partier när man kör rundor. Rätt som det var sprack gruppen igen. Vi som drog gjorde det tydligen för hårt. Någon ropade "lucka", någon annan "håll igen". Jag lyfte ett inre ögonbryn men sade inget. Funderade dock på om det var dags att öka farten lite. Benen kändes bra och jag hade passerat förra årets magiska debaclepunkt vid Alstermo. De två största backarna på den här rundan låg och lurpassade runt hörnet på vägen mot Lenhovda. Där skulle mina ben få bekänna färg. Nu var de mest genomfrusna. Fötterna kände jag knappt och händerna började bli kräftröda. Men vi väntade solidariskt på de andra. En gång, två gånger, sen gled vi iväg och så var vi bara sex personer kvar. Inget planerat. Det bara blev så. En av oss trampade Mtb kan kanske tilläggas. Det jag funderade på om vi var för få för att hålla god fart resten av vägen eller om vi skulle bli uppätna av varelsen bakom oss.  

Backarna kom och gick. Efter nummer ett blev jag varm i benen för första gången på länge. Det liksom hettade i låren. Den lämnade dock inga bestående men som befarat vilket troligen berodde på att det inte gick så fort. Killen med leftyn ryckte några meter och fick en lucka och fick sällskap av en cyklist till. Jag höll min takt och tänkte lakoniskt att jag tar dem lätt utför. Kom dock ikapp dem tämligen omgående mot krönet och gled förbi dem. Tror förvisso inte att de försökte dra ifrån. Man har olika sätt att tackla motlut. Min jämna takt uppför visade sig vara vägvinnande den här gången. Hög kadens för dagen. Allt för att hålla värmen. Efter backe nummer två kändes benen något tyngre men mindre än förväntat. Dagsformen verkade god. 

Se Lenhovda och sen dö lär aldrig bli en slogan. Dags för nästa uppsättning raksträckor och de till synes oändliga slakmotor som utgör andra halvan av Uppvidingetrampet. Och om jag minns rätt är det någonstans av Granhult eller så som det finns en rejäl nedförsbacke. Där kröp jag ihop och rullade på. Min substantiella vikt kombinerat med nya hjul fick upp mig 64 km/h utan att trampa. Vila och fart samt lucka, en rejäl sådan. Rullade ifrån de andra helt enkelt. Fortsatte att trampa ett tag medveten om att vinden skulle vara med mig från Nottebäckskrysset som inte låg alltför långt bort. Avståndet var mest uppskattat då min jäkla dator inte gick att nolla vid start. Det enda den ville göra var att mäta om barometertrycket hela tiden. Inte ens det gjorde den rätt trots fyra försök. Höjden var ändå fel. En ny skall införskaffas omgående. Sneglade över axeln då och då. Först närmade de andra sig inte alls men så segade de sig ikapp med ett singellok i täten. Samma tröja i sikte var gång jag såg tillbaks. Det var då dags att vika av tillbaks mot Åseda. 

De sista en och en halv milen bjuder på två uppförsbackar, ett par utdragna slakmotor och vad annars - raksträckor och en massa skog. Inget att titta på. Kanske lika bra det eftersom benen börjar bli lite slitna var till mans och idag var nog de flesta nedkylda. Det tar sin tribut att vara blöt i tre timmar. Åtminstone var jag det och ville tillbaks till bilen och termosen med varmt kaffe som väntade där. 

Gruppen var samlad. Jag och en "338a" hade växeldragit mest de sista milen. Ibland avlöst av någon av de andra. Nu blev det en bättre kedja. I första backen märkte jag att någon sackade en aning och sänkte farten. I andra backen höll jag god fart uppför, låg i täten och mot slutet gjorde jag som jag oftast gör för att inte farten skall dö över krönet för mig, jag ställde mig upp och tog några krafttag. Sen var jag ensam. 

Benen fortsatte att trycka på med lite av den kraft jag hade kvar medan huvudet tänkte att de andra är fler, de får jobba ikapp mig. Det kunde de tydligen inte. Då for djävulen i mig och hela min varelse skrek "tempoträning" och satte av för vad jag förmådde för dagen. Låg stadigt på 36-37 km/h i den följande slakmotan. Det måste svida i fler än mina trötta ben att hämta in det försprånget tänkte jag. Vi var för dagen rätt jämbördiga vi som kört tillsammans. Uppe på den skenbara plattmarken som faktiskt lutar lätt utför och dessutom med vinden i ryggen kunde jag hålla god fart. Pendlade mellan fyrtio och fyrtiofem kilometer i timmen. Nu ville jag inte bli upphunnen! För att hålla tempot uppe ställde jag mig upp med jämna mellanrum och spurtade en bit. Räknade ut att jag orkade göra så fem gånger. Som vanligt är det fler rakor än man tror på vägen in mot byn men benen som jag ändå inte hade någon känsel i var med på noterna. Tog det mycket lugnt i vänstersvängen in mot samhället och tur var väl det för jag fick senare höra att en i tätgruppen hade vurpat där. Troligen racade de lite för hårt misstänker jag. Även den sista rondellen behandlade jag med respekt. Sen slutspurt mot mig själv. Jag vann den utmaningen. 

I ensam majestät kom jag in efter tätgruppen som var sex eller sju personer beroende på om stackarn som körde omkull kom i mål eller ej.

En smula blöt och frusen


Rundan klarade jag av på 3.14. Ett tal som känns märkligt bekant.

Vid målgång väntade segerkyss eftersom jag den här gången hade sällskap. Sambon och nioåringen hade klarat av "Björnrundan" som bjudit på strapatser i form av nederbörd, nylagt oljegrus och geggig grusväg. Även de verkade ytterst nöjda med sin dag.  

Överlag en mycket godkänd cykeldag må jag säga. Jag överlevde till och med idiottilltaget att ändra sittställningen dagen innan. Så gör man bara inte - det är korkat. Styret sänktes och sadeln höjdes. Större drop helt enkelt. Teoretiskt borde det vara snabbare. Om ryggen klarar det. 

Uppvidingetrampet var välorganiserat som vanligt. Korpen i Åseda börjar få rutin på det här. Tyvärr var det inte så många på plats denna gråmulna dag men det kan vi nog tacka vädergudarna för. Det var nog mer än en person som tittade ut imorse och valde att dra täcket överhuvudet och somna om istället för att bege sig ut och cykla.  


/ J - solskenscyklisten som gud glömde

fredag 29 maj 2015

Imorgon - Uppvidingetrampet


Imorgon lördag blir det familjeutflykt till metropolen Åseda beläget i smålandet Värend, Uppvidinge härad. 

Målet är Uppvidingetrampet - ett lokalt motionslopp som i år går av stapeln för 29:e gången. Det är en förträffligt anordnad tillställning med en längre sträcka för de något raskare och två kortare för alla andra samt en juniorrunda. Arrangemanget sköts föredömligt av Korpen.  



Tyvärr är inte kartan mer detaljerad än så men ändå talande. Man ser....eh....skog!


För mig kommer det här lilla loppet alltid ha en plats i hjärtat av det enkla skälet att det var här jag prövade på ett landsvägslopp för första gången. Det var tillika min klungkörningspremiär den gången. Jag parkerade blygsamt längs ned i klungan eftersom jag hade dålig koll på det här med gruppkörning. Men jag blev efterhand modigare. Senare år gick det betydligt snabbare för mig och jag har därför befunnit mig längre fram på lite olika vis. Precis som alla andra cykelhändelser här i trakterna går det fortare och fortare för varje år. Även motionstillställningarna får tävlingskaraktär ibland. Men det får bli ämnet för ett annat blogginlägg. 

Förra året väggade jag på ett föga elegant vis. Formen var inte bra och bäst jag satt där och trudeluttade långt fram men utan att förta mig så dog benen utan förvarning. Sen var det mest att ta sig i mål med någon form av värdighet kvar. 

Därför är jag en aning spänd inför morgondagen. Mest på hur dagsformen är. Just nu har jag ingen aning. De sista cykelturerna har gett varierande besked. 

En av de yngre familjemedlemmarna kommer att köra "Björntrampet", 20km-rundan i sällskap med den bättre hälften. Som förberedelse inför det trampades det igår en runda med nioåringen i uppbyggligt ösregn. Det skall nämligen vara mulet och grått med risk för regnskurar imorgon också enligt SMHI. Hans kommentar när vi stod där plaskvåta och hällde en skvätt vatten även inombords var
"det här var uppfriskande". Skall försöka ha de orden i bakhuvudet imorgon!

Vi får se hur uppfriskade mina ben känner sig efter starten. Sen är jag lite spänd på om jag har något att cykla på eftersom min cykel är inne på "nycykelservice" som förvisso skulle vara klar i eftermiddag. Hjulen hade satt sig lite bland annat. Och med lite tur anländer min nya hjälm idag. 

Kan bli premiär för mycket imorgon verkar det. 

Om tidigare äventyr på Uppvidingetrampet kan man läsa här och här om man så önskar. 


/ J - cykelväntar

tisdag 26 maj 2015

Girot

- Vad ni än gör missa inte dagens etapp!


Dagens etapp i Giro d´Italia har alla förutsättningar att bli precis hur spännande som helst. För den som gillar att kolla på bergsetapper vill säga. Annars kan sägas att i princip alla etapper så här långt har bjudit på dramatik och spänning på olika vis. Det har varit väder, vurpor, utbrytningar som burit hela vägen, taktiska dispositioner och rackarspel, favoriter som fallit igenom och annat som förgyller den Italienska rundan.  

Banprofilen är minst sagt dramatisk då den mer ser ut som gapet på en vithaj än något annat:

Dagens etapp bjuder på några backar


Cyklisterna ägnade sig åt en välförtjänt vilodag igår. Det gjorde inte jag. Jag körde måndagstur så istället tänkte jag låta bli trampandet idag och istället TV-cykla. Men ett par timmar på gymmet blir det ändå. Bra beslut noterar jag eftersom den här osedvanligt svinkalla månaden fortsätter att bjuda på under tio grader, och blandade regnskurar. Skitväder! Vart är min vår? Som någon skrev på Facebook: 

"Maj har utgått p g a tekniskt fel"


/ J - inte soffpotatis men soffcyklist

måndag 25 maj 2015

Jag omodern? Jajamen!

Något slags svar på en mycket underhållande och aningen tankeväckande lista i Svenska Cycling Plus med rubriken:

DU VET ATT DU ÄR EN (FÖR) MODERN CYKLIST NÄR…



Den här listan får mig att inse precis hur omodern och förlegad jag faktiskt är

Någon GPS förutom den som finns i telefonen äger jag inte. Den används förvisso till att logga pass ibland men går knappast att titta på under tiden. I den återfinns förutom "Endomondo" förvisso även "Strava" men den appen har jag aldrig använt så på någon lista över "KOM" återfinns jag inte, även om jag förmått. Dessutom gillar jag mina papperskartor även om jag måste erkänna att jag tycker om "Bikeroutetoaster".

Min "nya" landsvägscykel jag införskaffade härförleden - ja precis den som påpekades vara "dålig", är verkligen föråldrad. Den är lika lite "Aero"som sin ägare och går därför utmärkt att cykla med när det blåser sidvind, den saknar elektroniska växlar av vilka den för övrigt bara har tjugo, effektmätare och har därtill ram i metall. En antikvitet helt enkelt. Däremot behövs säkert minst den uppsättning verktyg som nämns för att fixa vevpartiet!

Någon trainer äger jag inte och än mindre någon uppkopplad mot nätet. Cyklar gör jag helst ute av någon förunderlig anledning även om jag lärt mig att man har bättre kontroll på sina "fyror" om de utförs på en Monark-träningscykel inomhus även när solen skiner från blå himmel.  

Och min MTB skall vi inte tala om. Den kommer troligtvis implodera när som helst. Den är inte ens "retrorätt" utan bara fel - heldämpad och utrustad med 26"-hjul och trippelklingor fram som den är. Men den matchar mig rätt väl eftersom jag kör Mountainbike iförd cykelbyxor och inte i Baggy-shorts som man tydligen skall. På huvudet har jag en landsvägshjälm. Jag tröstar mig därvidlag med att jag började köra i skogen innan många av dem som bestämmer det modet var födda. Så jag kör i vad jag vill. Å andra sidan är jag heller inte paniskt rädd för ordet "skogsbilväg" eller får allergiska utslag om någon nämner "grusväg" eller "transportsträcka". Jag kör gärna på allehanda underlag. Det var tjusningen som lockade mig från början. Den totala friheten. Men fel ute är jag, det inser jag med önskvärd tydlighet.

Skitig anomalie

Det verkar inte bättre än att cyklarna jag äger matchar sin ägare. Hopplöst föråldrad. Men en sak är roande. Min eviga vildvuxna skäggstubb/djungel är ju nästan modern för stunden!


/ J - funderar på om något var bättre förr...

fredag 22 maj 2015

Däckstest: Panaracer och CST

- Inte däckad!


Nu är det dags för en första utvärdering av de pendlardäck jag testat i samarbete med Bike Brothers i Växjö.

Två kombatanter från Panaracer och CST - Cheng Shin Tires


Däckskombinationen som varit aktuell är Panaracer Tourguard Plus som framdäck och CST Salvo High Protection som bakdäck. Båda däcken var nya bekantskaper för min del så en viss nyfikenhet fanns från min sida. Särskilt som extra punkteringsskydd utlovas och jag precis hade upplevt ett antal sådana i stadsmiljö. Fram till dess hade jag varit lyckligt förskonad från alltför många platta däck men vinterns erfarenheter hade fått mig att tröttna.  

Under den här testperioden har blekglåmigt Växjö gått från senvinter till att stå i full vårskrud. Det innebär även att underlaget för en pendlarcykel varierat från issörja och snö, och mycket grovt grus på vägarna till släta nysopade cykelbanor och somrigt slät asfalt. För att få ett mer rättvist test har jag även cyklat en del grusväg och skogsbilväg. 

Jo, såg pendlarvägen bitvis ut i vintras. Minnet är tack och lov kort

Därefter den evinnerliga grussmörjan

Däcken sattes på i mitten av februari och sedan dess har de rullat strax under femhundra kilometer så nu kan jag säga något om både körupplevelse och initial hållbarhet. De däck de ersatte var Continental Contact i 32 millimeters utförande. 

Den första känslan var inte helt positiv måste jag medge. Båda däcken är försedda med extra punkteringsskydd, vilket i och för sig var hela poängen med testet, men det gör dem relativt tunga. Särskilt gäller det CST-däcket som tydligen är så tungt att man inte ens uppger vikten på hemsidan. Det kan tilläggas att det rör sig om ett däck med en uppgiven bredd på 37 millimeter.   

Däremot informerar CST tydligt att mellan väven och slitbanan är inlagt ett hela 5 millimeter tjockt lager av hårdare gummi som har till uppgift att se till att eventuell spetsiga föremål "studsar" ut snarare än vidare in i däck och slang och göra det i praktiskt taget punkteringssäkert. Om det fungerar kan jag inte riktigt uttala mig om men än så länge har punkteringar uteblivit. Ett facit så gott som något. Men det hänger oftast mer på slumpen som ni väl känner till.  

Allt det här extra gummit känns emellertid kan jag meddela. Särskilt tydligt blev det när jag inledningsvis pumpade upp däcket till nära angivet maxtryck som jag brukar. Salvo skall definitivt inte pumpas så hårt trots att jag är tung. Det upplevs då ytterst livlöst och tråkigt, särskilt i kyla. Den påtagliga vikten känns och de rejäla sidoväggarna gör sig påminda och det blir inte roligt att cykla, stötigt och stumt.  

Med något mindre luft i kammaren fjädrar och greppar däcket bättre och körupplevelsen blir mer positiv. Fästet är relativt bra och på grövre underlag som grusväg, skogsbilväg och kanske mer aktuellt i det här fallet - Växjökullersten är det tämligen komfortabelt. Den stora luftvolymen tar bort en del vibrationer och däcket känns tryggt även när underlaget är ojämnt. 

Det bra att synas i vintermörkret - 
båda däcken har reflekterande sidor

Panaracerdäcket som jag satte fram har ett tydligare släktskap med mina gamla Continentaldäck både i uppbyggnad, mönster och bredd. Men det finns en avgörande skillnad dem emellan och det är vikten! "Contact II" väger in på 530 g/styck och den uppgivna vikten på Panaracer Tourguard plus är hela 760 gram i 32 millimeters utförande. Det är inte utan att det märks. 

Men och det finns ett stort men, och det är att med Continentaldäcken har jag trots extra skydd råkat ut för ett flertal punkteringar och det har jag inte med Panaracerdäcket. Nu har det förvisso inte rullat lika många mil och slumpen spelar förstås stor roll i sammanhanget. Men det är ändå något som är värt att ta med i ekvationen när man skall inhandla pendlardäck. I stadsmiljö är grovt grus på vintern, glassplitter, trottoarkanter, potthål och liknande hinder tyvärr en realitet. 


Slutsats:

Efter att ha kört en vårvinter på den här däckskombinationen börjar jag få en god bild av hur jag upplever dem.

Båda däcken är försedda med reflekterande sidor och det är en finess i särskilt stadstrafik vintertid. Som cyklist syns man ofta mindre än man tror och en viss redundans när det kommer till reflexer skadar aldrig. Hittills har reflexsidorna visat god hållbarhet på båda däcken men det är för tidigt att uttala sig om än. 

"Salvo" från Chen Shin Tires blev inte någon favorit måste medges. Det verkar visserligen punkteringssäkert men är rejält tungt vilket känns inte minst vid igångdrag och kurvtagning. Det förtar en del av cykelglädjen att ha en gyrosnurra där bak. Sen är det något med  gummiblandningen och de styva sidorna som är svårt att sätta fingret på men däcket upplevs inte livfullt utan snarare en smula massivt på något vis. Det är inte ett "roligt" däck. Det blev extra tydligt när jag körde några träningsrundor på blandat underlag för att se om den känslan kvarstod. 

Men som "grovpendlardäck" på vintern är det inte oävet. För den som inte bryr sig så mycket om fart och rullmotstånd utan mer om att däcket sitter där det skall och fungerar i ur och skur kan det här vara en tilltänkt kandidat. Köp det om du cyklar mycket på slitna cykelvägar med dålig asfalt, grova oljegrusvägar och grusvägar. De blir ett par hållbara kompanjoner.

Köp det inte om du är snabbpendlare med några extra kilometer till jobbet och vill ha ett lättrullat snabbt däck för "pendlingsträning" är min uppmaning. 

Panaracerdäcket är jag mycket mer vän med. Upplevelsen och känslan är mer lik mina gamla "Contact II". Här spelar förvisso även däcksbredden in. Det är stor skillnad i massa på ett 37mm däck och ett 32 mm däck vilket naturligtvis avspeglar sig i köregenskaperna. Även Tourguard plus är tämligen tunga med sina dryga sju och ett halvt hekto men har betydligt "kvickare" karaktär än CST-däcket å andra sidan. 

Ett visst slitage efter 480 kilometer men inget anmärkningsvärt. Tourguard är slitstarkt

Till däckets fördel skall sägas att fästet är utmärkt på såväl torrt som blött underlag. Det tämligen frikostiga mönstret rensar undan vatten bra och gummit ger relativt bra fäste för att vara ett "slitgummi". Inga däck i den här kategorin kommer förstås i närheten av "greppigheten" i ett mer raceorienterat däck och dess mjukare gummiblandningar. Jag tycker också att kurvtagningen är bra. Den något rundade profilen gör att det går lägga ned cykeln utan att det känns som man går på "kant" som det kan göra annars.  

Det här är ett däck jag rekommenderar för den som vill ha ett slitstarkt däck för stadspendling med allt vad det innebär. Lite fart offras förvisso på punkteringsskyddets altare men det kanske det är värt? Att stå där med ett platt däck när man skall hem från jobbet är inte alls uppmuntrande. Vad det verkar så slipper man det med Tourguard Plus.  


/ J - inte helt däckad 

torsdag 21 maj 2015

MTB-Cup II, Ängarna

- Jag gjorde det!


Idag kan jag ärligt säga att jag är MYCKET trött i benen. Gårdagens bana krävde sin tribut. Men det kom inte som någon överraskning. Det är inte första gången jag tampas med Henriks bakgårdsbana även om det nu var länge sedan. Det är inte alla förunnat att kunna ha en Mtb-bana på tomten! Eller kanske snarare på sin mark men delar av den gick bokstavligen över hustomten. Tror att herr H kan ha kommit på ett nytt sätt att vertikalskära gräsmattan. Kanske ett tips till alla villaägare?

Varvning och mål i trädgården. Tack Henrik för att vi fick köra sönder din tomt i år igen!

I år hade banan fått några tillägg i form av ett par stenkistor och sväng på motstående sida grusvägen. Ett välkommet inslag då det nog var det enda partiet där man kunde "andas ut" en smula. Annars ökade svårighetsgraden mest genom den myckna regnandet dagen innan. Bokbackar blir notoriskt hala under sådana förhållanden. Exempelvis finns det en brant nere i en svacka i botten av banan som jag klarar i torrt före men inte i lera. Sen var det inledande surhålet på den äldre delen av banan till en början bara halt. Sen blev det värre enligt formeln:  25C X UV + 25C X TV = lerfest. Där UV står för den okända storheten antalet uppvärmningsvarv och TV är den mer kända storheten 5. 

Det här var innan racet startat!

Det som gör banan ansträngande är inte så mycket antalet höjdmeter eller distansen. Det beror snarare på att de "flowiga" partierna på relativt slät bokstig i stora delar går uppför. I övrigt handlar det om mycket trixiga partier med snäva svängar och många igångdrag avbrutet av ett par tre riktigt tekniska passager. Körtiden hamnade runt en timma. En mycket intensiv timma. 

För att kunna tampas med den så tog jag en uppvärmningstur ut till Hollstorp och Ängarna och på vägen dit dirigerade jag ett par förvirrade bilister på väg åt olika håll. Därefter tog jag mig runt två rekognoseringsvarv på banan. Det första i sällskap för att hitta eftersom delar var nya, det andra ensam för att fundera lite på vilka växlar jag skulle ligga på. Det är något jag gör om jag kan. 

Knattarna, varav några inte alls så små, drog iväg först och uppvisade en attans god teknik och ännu mer vilja. Efter att deras insats var över så var det dags för oss gubbar att dra iväg. Skriver "gubbar" eftersom den enda potentiella startande damen dessvärre blev avskräckt och inte kom till start. Banan är mycket teknisk för en relativ nybörjare. 

Allt fler börjar samlas innan start. Till sist blev vi 24 stycken som cyklade plus knattar/ungdom

Starten gick som vanligt nere vid ladan och inleddes med grusvägsslakmota för att sprida fältet. Det inledande partiet är annars inte helt lätt att köra om på. Av någon anledning hamnade jag i första "startled" då jag stod där och småpratade och de andra drabbades av akut blyghet. Ja ja, de fick skylla sig själva eftersom de då var tvungna att runda mig. 

Iväg kom vi tämligen lugnt och ordnat. Det fanns faktiskt ingen anledning att stressa. Trötta skulle vi nog bli ändå. Jag gissar att jag befann mig i mitten av fältet ungefär. Känslan i benen helt ok. Och så in på första skogsslingan till höger. Flöt väl på någorlunda även om det kändes att jag bara kört en handfull rundor på MTB i år. Skogsflyt är något lite av en färskvara även om den går att hitta rätt fort. 

Dags för andra slingan av banan. Den inleds med tomtrace följt av den första tekniska passagen bestående av ett litet drop med ett A- och ett B-spår. Tog det lättare alternativet. Sen surhålet med påföljande hala nedfärd mellan mycket spetsiga stenar. Sen upp igen förbi nybyggt hus på ängen och in bland ungskogen med de många snäva svängarna. Nästa parti är stenmurspassagen, som kommer innan en kort stenig bokbacke uppför, en bit skråcykling ned i en svacka med en brant kort uppförsbacke. Sen blir det jobbigt på riktigt.

Höll igen ordentligt i den första långa bokbacken uppför. Den var mjuk och gjorde att man inte tjänade på att ställa sig upp och bryta. Det var i den här delen jag konsekvent tappade tid och senare placeringar. Alla körde fortare än mig här. Jag tog mig uppför, inte mer. Mycket glad för min lillklinga kan jag säga. De som hävdar att man inte behöver den heter inte John.

Resten av banan vindlar upp och nedför bokbacken. Det var även här en ny "rock garden" fanns att passera. Bäst gick det när jag var trött. Tungan rätt i mun och bara att  trampa så skötte dämparna resten. Men därefter ett "hål" som var svårare för mig. Halkade på nästan varje varv på väg upp där ett träd skulle rundas. Tappade mycket tid även där. 

I bokbacken ser man och kan delvis följa de andra cyklisterna på flera ställen. Det kan både motivera och hetsa. Men inte mig, inte idag. Jag hade inget val mer än att köra i mitt eget tempo. Pulssiffrorna bekräftar den känslan. Jag kunde faktiskt inte kört så mycket hårdare. Snittpuls på 167 för hela loppet och maxade på 181 innan jag slog av på takten på andra varvet.

Det var också mot toppen av den här delen av banan jag så småningom blev varvad av täten. En trio bestående av Johan, Jens och Håkan susade om mig. Jag skrev "HEJA!" så det ekade mellan bokstammarna. Jag var glad.  

Hyfsat ren cykel vilar ut efter första uppvärmningsvarvet

Som vanligt var första varvet en smula "kantigt" för mig. Jag körde på saker och ting och hittade inte mina idealspår. Och lika sedvanligt infann sig tekniken på andra varvet där jag i gengäld blev rejält trött. Tredje och fjärde varvet gick tekniskt bättre men farten kunde inte ökas. Några hade jag bakom mig men de gick om andra gången vi passerade nämnda bokbacke. Sen hade jag ett litet försprång före ytterligare någon cyklist som jag tappade då jag fick för mig att jag skulle ta droppet på andra varvet. Det resulterade i en rejäl "OTB". Fastnade med framhjulet, dämparen neg mycket och jag balanserade framåt och tippade sakta men obevekeligt. Vurpan var ett faktum men den var stillsam och inget gick sönder. 

Att jag blev passerad med jämna mellanrum var inte så mycket att göra åt den här dagen. Men det gjorde mig inget då målsättningen faktiskt var att ta mig runt utan att vare sig jag eller cykeln skulle gå itu. Målsättningen kan tyckas lågt ställd men den som kört banan vet att fem varv på den i tävlingstempo kan ta musten ur de flesta. 

På de sista varven var surhålet rejält uppkört och lerigt vilket smetade igen bakdäcket och gjorde stigningen upp till ängen betydligt svårare. Fick hoppa av och gå sista gången jag passerade där. Att halkan och stenarna ställde till det för fler fick jag senare höra då en av tätcyklisterna fått ett rejält genomslag som resulterade i en punktering. Men skam den som ger sig. Han sprang tillbaks till bilen, fick tag i en slang, bytte den och slutade ändå i topp. Själv fick jag också genomslag redan på andra varvet och väntade mig att höra det bekanta psssst-ljudet. Men det uteblev. Vis av erfarenheten från förra cupen hade jag mer än två och halvt kilos tryck fram. 

Inte helt ren efteråt

I mål kom jag och det var oändligt skönt. Kändes som jag var bland de sista som slutförde banan och det kan nog stämma. En kaffe och lite smågodis senare var jag om inte en ny människa så åtminstone talbar.

Ett alltigenom mycket väl genomfört träningspass av såväl mig som övriga deltagare och inte minst sekretariatet och arrangören Bike Brothers. Det märktes att anstormningen vid förra Cuptillfället hade gett erfarenheter. 

Först i mål, utom tävlan kom arrangören Håkan efter den här grundliga uppvärmningen

På vägen hem slog jag följe med Björn och bäst vi trampade hemåt i kvällningen blev det demonljus. En blek sol försökte tränga genom en sotig åskigt gul dimma. Sen kom störtskuren och haglet. Det gjorde ont att köra nedför Högstorpsbacken. Is från himmlen är vass. Men lite lera blästrades av från benen i alla fall. 


/ J - ut ur leran in i haglet 

tisdag 19 maj 2015

Måndagsturen semisolo



Gårdagen kan ha bjudit på en av de märkligaste måndagsturer jag cyklat. Själva tanken är ju att ägna sig åt gruppcykling men jag körde solo en och en halv av de lite drygt två timmar rundan varade. 

Orsaken var att jag drabbades av hybris. Med ett saftigt bagage att släpa på och utan att ha vintertränat ordentligt och med alldeles för få mil i benen eftersom jag bara cyklat ett par månader i år ställde jag mig i "frifartsgruppen". Fast det fanns en tanke med galenskapen kan väl tilläggas. Jag ville helt enkelt se hur länge jag kunde hänga med, testa dagsformen helt enkelt. Den är faktiskt, efter omständigheterna tämligen god. Men det tempot som hålls i täten är för högt vilket inte är så konstigt för all del. Där återfinns nämligen ett antal tävlingscyklister med lite olika ambitionsnivåer i skilda discipliner.


Någon form av "RR - Racereport" eller snarare "träningsreferat"


Jag stod där på torget som en katt bland hermelinerna och klurade på hur det här skulle gå. Min uppvärmning på ett par mil innan hade hunnit gå ur kroppen och jag var kall igen. Hade tidigare tagit en sväng över Kronoberg och slagit sällskap med en god vän sista biten in mot centrum. 

Tack och lov har jag ingen dator på cykeln än så telefonen fick stå för GPS nedstoppad i fickan där man slipper se den. Pulsklockan var dock med och det visade sig senare vara bra. Starten gick och gruppen rullade ut ur stan. Första backen upp mot Högstorp gick i ett inte alltför uppskruvat tempo även om jag fick dra på lite efter Kalmarrondellen där jag och några till kom på efterkälken på grund av trafik. Det fick upp pulsen direkt. Sen skruvades tempot upp tämligen omgående men benen kändes till en början bra. Men redan i första utförsbacken förstod jag att det här skulle bli tufft. Jag fick dra på för att hänga med, utför. Det tillhör inte vanligheterna. Sen väntade jag på Billabacken. Den ligger där och väntar på varje måndagstur. Inledningsvis gick den bra. Sen blev det värre. Ett bilmöte och gruppen kom i oordning för ett ögonblick varpå jag fick ta i ordentligt för att komma ikapp. Sen fick jag kämpa för att ens hänga på rulle när farten drevs upp. Pulsen klättrade snabbare än jag. 

Höll på att tappa när vi närmade oss toppen. Plötsligt en hjälpande hand i ryggen för att täta den där tuggummisega luckan på en meter till framförvarande. Tacksamt leende från min sida. Gesten betydde mer än krafttillskottet. 

Nedför lyckades jag komma ikapp även om det var knappt. Beslöt mig att hänga på en stund till. Tog mina förningar efter förmåga och gick med runt trots allt. Men farten var helt enkelt för hög för mig. När vi senare svängt av mot Ingelstad beslutade jag kliva av några hundra meter in på Krokviksvägen. Möjligen kunde jag hängt med någon mil till eller så på ren vilja men då hade jag troligen väggat senare. Det ville jag inte och istället planerade jag att droppa ned till nästa grupp. Hörde mig själv säga "jag släpper här" och ett uppmuntrande "bra kört" från herr Carlsson som avskedsord. 

Dessutom hade jag märkt att jag ställde till lite oreda i gruppen då jag inte riktigt hängde med i tempot. Då är det dags att släppa. 

Jag såg de andra segla iväg mot horisonten och jag vilade i stilla tempo ett tag för att vänta på nästa grupp. Efter ett tiotal minuter i återhämtningsfart ökades farten något med baktanken att de andra snart hinner ikapp mig ändå. Gruppen bakom var tämligen stark även den. Sneglade över axeln på de långa rakorna in mot Ingelstad förväntandes att se en klunga komma susande när som helst. Så blev det inte. 

Det var en vindstilla vårkväll som inbjud till trampande. Framhjulet vändes mot Stenslanda och jag väntade vidare. Fortfarande inget sällskap. I den tilltagande skymningen så jag en vilande skock kalvar som iakttog mig med idisslande lugn. Jag svängde söderut och sen in på den bekanta vägen mot Ållaryd. Här höll jag god fart. Det är en sympatisk vägsträcka om än grov. 

Någonstans här började jag inrikta mig på att cykla själv. Det hade nu gått runt fyrtio minuter och jag var ännu inte upphunnen. Tempot drevs upp av sig själv och jag lade lite av den kraft som fanns kvar i pedalerna. Efter Kalvsvik är det dags för nästa sektion uppför in mot Väghult. Det var här jag räknat med att bli avhängd på riktigt om jag följt med så långt. Om jag överlevt knäppan in mot Stenslanda med påföljade spurter som brukar inträffa på rakorna där vill säga. Där kan det gå bra fort vet jag av erfarenhet. Nu spurtade jag mot mig själv.

Våren var vacker och på en stenmur låg en bondkatt och kisade mot världen. På höger sida ett torp med en tomt översållad med tusenskönor som skiftade i rosa. Cykeln spann ikapp med åskådaren och den härliga nycykelkänslan fanns där - ni vet, den tysta. Det knakar ingenstans och allt bara fungerar. 

Väghult markerar vändpunkt och därifrån bär det hemåt. Mina ben tog det som en uppmaning till att köra tempo och jag gick ned i bocken och petade i tyngre växlar i slakmotorna som följer. Jag gillar perverst nog den typen av motlut ibland. Fortfarande inga förföljare.

Till en början hade jag väntat, sen började jag trampa och nu ville jag inte längre bli upphunnen och pressade därför på med vad jag hade. Emellertid var jag en smula orolig. Först slog mig tanken att det punkterats i gruppen bakom mig. Då skulle de knappast hinna ikapp mig. Men sen undrade jag om de möjligen vurpat eller något. Det var ingen uppbyggelig tanke alls. Sanningen var mer prosaisk. De hade stannat och pinkat. 

Precis innan jag körde ut mot raksträckorna över Torpa tyckte jag att jag skymtat en klunga bakom mig. Jag hade nu kört ensam i en timma och tjugo minuter. Det stämde att det var "36-gruppen" men de valde en annan sträckning in i stan. Jag fortsatte att trampa ända in till torget nu när jag ändå var igång. Kände mig förvånansvärt fräsch. Men pulsklockan avslöjade att jag tagit i. Snittpuls på 167 är rätt högt. Farten blev för min del strax under de trettiofyra. Att köra över sin förmåga den första halvtimmen är inte den bästa uppladdningen för att sen köra fort.  

I efterhand visade det sig att snabbgruppen slagit någon form av rekord. Kanske inte ur träningssynpunkt men i fart. Eftersom ingen verkat vara i sprudlande kvällsform så hade farten varit jämnare än vanligt och med mindre ryck och fler som kan hjälpa till med dragjobbet blir snittet förstås högre. I det här fallet över 42 km/h. Det är faktiskt farter jag inte mäktar med. Det är intressant att notera hur mycket snabbare det går i tätgrupperna på måndagsturerna nu jämfört med för bara två år sedan. Många har utvecklats. 

Allt som allt var det en mycket bra träningsrunda för egen del. Och svaret på frågan om vart jag står är "stadigt" samt "mitt i allt". Rent konditionsmässigt är svaret kanske "på uppåtgående".


/ J - måndagscyklisten

måndag 18 maj 2015

Om onsdag - nytt försök

- Ny lera, nya tider


Mina tappra försök att ställa upp i någon form av organiserade tillställningar i år har hittills inte fallit väl ut. Den deprimerande raden ser ut som följer:


  • MTB-Cup I - DNF, pga dubbelpunka
  • Tempocup I - DNS, kunde ej starta pga tidigare vurpa
  • Växjötrampet - funktionär


Sen kan det tilläggas att jag redan på första måndagsturen fick punktering vilket även om det inte orsakade något särskilt besvär slog an tonen för det som komma skulle. Följande måndagstur jag körde resulterade ju i "the big bang" varpå jag vare sig hade cykel, hjälm eller självförtroende kvar för att ställa upp i tempocupen. 

Men nu så. Ny chans, nya möjligheter. Skall bli spännande att se vad jag kan köra sönder nu. Mig själv, cykeln eller någon närliggande lada?

I vilket fall så är det nu på onsdag, den 20 maj dags för den andra deltävlingen i Bros-Cupen. Platsen för drabbningen är Hollstorp och Henriks "bakgårdsbana". Den är teknisk, rolig och jobbigt intensiv. 

Sen skall  Uppvidingetrampet köras nästföljande helg om allt går som planerat. Men det gör ju sällan det. 

Om detta skall det i vilket fall skrivas. Rapporter kommer, var så säkra!


/ J - idag stillsamt optimistisk 

Cykelmekande

- En ofrånkomlig del av cykelvardagen


Äger man ett antal cyklar hör det det till att man får meka ibland. Det är liksom en del av cykellivet. Förutom mina egna tre har fästmön några stycken och sen tillkommer förstås barnens cyklar. Ibland blir även någon grannes tvåhjuling aktuell och det har hänt att jag faktiskt servat någon förbipasserande på gatan! Ett cykelställ på framsidan av huset är en social samlingspunkt har det visat sig. Sen är mekande roligare med en espresso i närheten.  

Man kan försöka värja sig men förr eller senare är det bara krypa till korset och bli sin egen mekaniker vare sig man har talang för det eller ej. Alternativet är dyrt. De lokala cykelhandlarna stödjer jag ändå så gott min plånbok förmår.  

Jag har med tiden blivit mekaniker med besked. Såpass att jag numera äger ett mekställ och de flesta verktyg och attiraljer jag behöver för att underhålla och demontera valda delar av mina och familjens cyklar. För att underlätta den delen av tillvaron behövs några för ändamålet lämpliga verktyg. 

En häck att lägga extrahjul i är inte heller dumt

Det är inte attans många specialverktyg man behöver men följande finner jag smått oumbärliga:


  • Mekställ - inte nödvändigt men oändligt praktiskt när man skruvar ofta. Mitt är faktiskt från Biltema men fungerar riktigt bra. Det är även hopfällbart vilket underlättar när utrymmet är begränsat. 
  • En riktigt bra pump - jag har två, en SKS och en "Joe Blow" från Topeak - Vem f-n kom på det namnet förresten? Jo, jag förstår att det skall vara vitsigt men ändå. Pumpen måste ha tryckmätare och får gärna ha utbytbara delar då packningar men särskilt munstycken slits. 
  • Dämparpump - har man som jag en heldämpad hoj med luftdämpare är en dylik av nöden tvungen. Annars mjuknar cykeln fortare än en blöt brödlimpa. 
  • De älskade insexnycklarna förstås. Dels har jag ett par vanliga set - de bör vara av god kvalitet så inte skruvhuvuden dras runda i onödan samt vara försedd med en kulända. Sen har jag Park Tools trippelvariant "4,5,6" som är lättarbetade där det finns utrymme.
  • Däcksjärn en masse - här i huset är det ParkTools blå som gäller. Ingår i "verkstaden" och återfinns även i cykelfickor och Camelbaks. Jag har prövat andra varianter men de har en tendens att gå av när det gäller. En del däck går att kränga av med bara händerna men när det är aktuellt med järn eller snarare plast måste de hålla. Som ni vet kan vissa kombinationer av fälgar och däck vara ytterst osamarbetsvilliga.
  • En kvalitetstång eller två -  En flacktång som går att hålla en vajer med. Det skadar inte heller med en avbitare med pianotrådskompabilitet även om buntband kanske är det som klipps mest. Jag kör med ett par "Knipex" - det är grejer det.
  • En mer specialiserad tång är min vajerklippare från PRO. Med den slipper man spretande vajrar och tillplattande höljen. 
  • Ännu mer specialiserad är min "Hålla, klippa, dra"-tång från Biltema. Billig men fungerar och används inte så mycket. Dock praktisk när nya höljen skall monteras. Den gör att man slipper behovet av tre händer. 
  • Kedjelåstången är även den en bekvämlighetshistoria när man donar med kedjor. Inte nödvändig men underlättar tillvaron, särskilt som jag rullar runt på ett par kedjor på racern.  
  • En kedjebrytare är förstås given. Min är från Parktool och är en av deras mer kompakta historier. De har fördelen att stiften är utbytbara. Det  händer nämligen att de går av. 
  • Kedjepiska och kassettavdragare är förstås ett måste. Även här är de från Parktool respektive Shimano.
  • Klingbultsverktyg går att ersätta med skruvmejsel, ibland. Men när mothåll behövs och knak skall jagas är de inte dumma. 
  • Vevlagernyckel - namnet säger allt.
  • Pedalnyckel - det går att lossa pedaler med insex men har de väl satt sig behövs rejält med hävstång. Ni som försökt få loss en pedal som fastnat vet vad som gäller - våld. Fett i rätt stund det vill säga vid montering är lösningen. 
  • Sen krävs en del fasta, mycket smala lagernycklar  i ett par storlekar till Shimanonav. Förutsatt att man har justerbara lager förstås. De har både för- och nackdelar. Men det är ämnet för en annan text. 
  • En stjärnmejsel till växelförarnas stoppskruvar. 
  • Sen det helt oumbärliga: eltejp, buntband, avfettning och massor av tygtrasor. Används till allt.

Som framgår av illustrationen är det inte heller dumt med en häck att lägga lösa hjul i. 

För att smörja cyklar används förutom ett par olika kedjeoljor för olika väder även litiumfett till saker som kan knaka som sadelstolpar och dylikt. Annan smörja kan förstås behövas om man har kolfibercykel. Det har inte jag. 

Sen ingår förstås ett par olika uppsättningar "miniverktyg" i arsenalen. Vilka som används beror på vilken typ av cykling som bedrivs och hur långt från ära och redlighet jag kan tänkas befinna mig samt om jag är ensam eller i klunga. Så litet och lätt som möjligt är grundprincipen. Men skall jag upp på ett fjäll eller in i en storskog vill jag ha lite fler prylar med mig. 

Miniverktyg för olika tillfällen, Bianchi, BBB och PRO

Naturligtvis är uppsättningen verktyg i högsta grad beroende av vilken typ av cykel du skall spendera kvalitetstid med. Hos mig gryr en viss förhoppning om att införskaffandet av den nya racern skall minska andelen mekande. Men frågan är om det verkligen blir så särskilt som jag envisas med att cykla i skogen också. 

Jag har högst troligen glömt något i min sammanställning, Vilka verktyg finner ni själva oumbärliga?


/ J - den ofrivillige mekanikern

fredag 15 maj 2015

Växjötrampet 2015

- Ur funktionärsperspektiv


Jag skickade ett mess till en av mina äldsta vänner dagen innan loppet och frågade halvt på skoj halvt på allvar "du kommer väl imorgon?" och svaret lät inte vänta på sig och löd "det tror jag nog" vilket både gladde och överraskade mig. Sen kom tillägget "men inte om det regnar, jag är för mycket solskenscyklist för att köra i regn" vilket jag till fullo har förståelse för. Följaktligen stod han med sällskap av två kollegor från Procivitas, Växjö på startlinjen denna strålande majdag. Det var uppenbart att fler resonerat på liknande sätt då det vackra vädret lockade till vad jag i skrivande stund tror är deltagarrekord. När även barnrundan räknas in blev antalet cyklister runt de 400. 


Skolgårdsrekord när det kommer till cyklister

Efteråt var jag nog ungefär lika trött som om jag själv kört loppet. Uppladdningen inför cykellopp både på och vid sidan om banan påminner om varandra. Förberedelserna började långt i förväg under dirigent Hemströms eminenta ledning. De mer omedelbara insatserna bestod för min del av framför allt bansättning av den långa banan kvällen innan samt nedtagning av densamma. Tack M för hjälpen och sällskapet utan dig hade det tagit lååång tid. Att köra de tretton milen med bil och stanna ett par gånger per korsning för utplacering av skyltar i Småländsk motsträvig morän tar sin lilla tid. Under utflykten diskuterades flitigt rovfåglarnas utbredning norrut, mer exakt Glador av vilka vi såg många. För övrigt var även vi glada. Särskilt när vi var klara. 


Själva uppvärmningen den här strålande torsdagsmorgonen  bestod i utmaningen att få mig själv på plats i tid och dessutom få mig barnens cyklar inför stundande barntramp. Barnrundan var ny för i år och en slinga på sju kilometer hade lagts kring sjön Trummen för de yngsta. Jag kan rapportera att de som körde den rundan var nog minst lika taggade och ambitiösa som de som drog iväg på den långa rundan. Efter avklarat lopp konstaterades att sjuåringen där hemma behöver ny cykel. Hon var tvärsur för att det inte gick att cykla fortare. Små hjul och avsaknaden av växlar begränsade framfarten. 

Första cykel på plats - tillika från vår huvudsponsor Bike Brothers!

Eftersom jag var med och trampade själv som följeslagare på barnrundan så missade jag när resten av startfältet gav sig iväg. Men rekordskaran kom iväg planenligt ut på de två bansträckningarna över femtio respektive hundratrettio kilometer. När jag kom tillbaks satte vi ut målflagga och skyltar som talade om att det var "500 m till mål" ifall någon kände för att spurta. 

För den som vill läsa en bra rapport utifrån banan hittar ni en här författad av "Cykeltjej".

Efter att ha sett ett par välbekanta ansikten vid start och dessutom hört att det fanns några snabba cyklister på startlinjen så misstänkte jag att det kunde gå fort i förstaklungan. Många ser de här motionsloppen som ett utmärkt träningspass i sällskap. Det visade sig senare att farten blivit riktigt hög. Jag har hört siffror om bortåt 42km/h i snitt nämnas. Det är bra fort för att vara ett motionslopp även om det skall tilläggas att just den här banan lämpar sig väl för det med långa raksträckor och få höjdmeter. Hur pass besvärligt det var att uppnå de hastigheterna har jag dock ingen aning om. Det är skillnad på tävlingslik ryckighet och ett gigantiskt lagtempo. Men för många är de farterna en rejäl utmaning vilket som. Kommentarer som "det var det jobbigaste jag varit med om" kunde urskiljas ur mängden. 

Det var bra bredd på deltagarna i år. Främmande tungomål som Danska och Oskarshamnsmål kunde höras i det allmänna surret. Jag såg cyklister från bland andra närliggande klubbar som Eksjö CK, High Chaparall och Elmhults SC, arrangerande Lammhultcyklisterna förstås, den "andra" Växjöklubben Wexio Velo, Ride of Hope-gänget, mer långväga smålänningar från Oskarshamns CK, triatleter från Småland 338 med flera. 

Övernattande gäster från Oskarshamn

Först tillbaks från den korta rundan var Andreas från Wexio Velo trots sen start och en uppladdning bestående av nattpass på jobbet. Strax därefter kom Love från LC inrullande tätt följd av en grupp där ett flertal trampade MTB! 29" kan vara riktigt snabba. Åtminstone med rätt motor. 

Bland "femtiokilometrarna" återfanns även vinnaren av de eminenta förstapriset som lottades ut bland alla startande. Den lyckliga vinnaren av en värdecheck skänkt av Bike Brothers. Jag kunde inte låta bli att upplysa om att den blir synnerligen värdefull om man sneglar på t ex en Bros Magic eller liknande modell. 

Glad vinnare

Runt klockan ett var det så dags för målgång för de första på den långa slingan. Vi hade fått rapporter från depån i Kalvsvik om att de var på ingående. Först över den imaginära mållinjen var inte helt oväntat Isac representerande Team Argon 18. Därefter kom en jagande klunga på sexton personer om jag räknade rätt. Sen droppade övriga in efter hand ensamma eller i mindre grupper. 

Full fart vid Kalvsviksdepån. Bild Magnus Salomonsson


I ensam majestät. Den som tittar noggrant kan skymta distanserade förföljare i högra hörnet

Isac mot den imaginära mållinjen

Mer såg jag inte innan det var dags för min insats som kombinerad "kvastbil" och skyltrensare. Mat hanns inte med så dagens spis bestod av bananer och chokladbollar vilket händelsevis råkade vara vad som fanns vid målgång för de som cyklat. Vid ettsnåret begav jag mig då vi beslutat stänga den första depån i Tingsryd klockan tre. 

Att ta ned skylten, vilket låter dramatiskt för övrigt, går fortare än att få upp den så jag gjorde god fart. Dessutom var det vid det här klockslaget glest med trafik längs banan utom i Tingsryd där det var Rallysprint.

Den ädla konsten att ta ned skylten praktiseras 

Så småningom började jag spana för att se om jag kunde få syn på några eftersläntrare. De sista hann jag ikapp i Urshult. Efter ett kort samtal med tvenne damer för att ta reda på om de kunde vägen innan jag tog bort skyltarna trampade de vidare beväpnade med vindjackor och gott humör.  

Slingrande väg på mot Sirkön

När jag passerade Sirkön med sina alltmer blommande fruktträd och grönska konstaterade jag att den här delen av banan är lika vacker som avsnittet mellan Rävemåla och Tingsryd är tråkig. Dags för en förändring på sikt kanske. 

Kronoberg i vårskrud

Strax före Kalvsvik fick jag kontakt med ytterligare ett par cyklister som strävade på i vinden som nu var rätt frisk. Totalt räknade jag in elva stycken under den sista milen in till Växjö och det hägrande målet. Alla utom en körde i par och visste vart de skulle så jag passerade. Den här gången behövde jag inte plocka upp någon.  

De kilometerlånga rakorna på slutet är inte att leka med om man är ensam och trött

Nästan i mål körde jag förbi ett massivt uppbåd av Ride of Hope-cyklister. Jag minns att undrade lite vad de hållt på med eftersom de varit ute nästan lika länge som flera som kämpat själv i vinden en längre tid och att de brukar hålla ett visst snitt tillsammans. 

Nu var klungkörningen över för funktionärernas del och det var dags för slutspurt. Alla cyklister var borta och nu återstod resten. Att plocka ihop, städa och transportera alla prylar till klubbens sprillans nya förråd. Det vara bara att ställa sig på pedalerna och ta i. Dessvärre var vi inte så många dragvilliga kvar i den här klungan som önskat så mot slutet tröt krafterna för de flesta. Men i mål kom även vi!


/ J - tänker: det här gör vi igen!

torsdag 14 maj 2015

Cykeltävling pågår...

...fast snart startar kvastbilen, d v s jag.





To be continued....

/ J - funkisfunktionär

onsdag 13 maj 2015

Växjötrampet


Jag vill bara påminna om att för den som råkar ha vägarna förbi Växjötrakten på Kristi flygare, det vill säga nu på torsdag så är det återigen dags för Växjötrampet. Det är det trettioförsta trampet i ordningen så viss historia börjar loppet få. 

Banlängderna är 50 respektive 135 kilometer och därtill kommer ett barntramp så alla som vill kan delta!


Vädret kan jag inte garantera men jag kan lova att ni både kommer att ha kul och bli trötta. 

Det är ingen tävling men som alltid är det en viss prestige att vara första man eller kvinna tillbaks vid utgångspunkten igen. Sen kan man alltid besegra sig själv på ett eller annat sätt. Den utmaningen kan ni väl inte motstå?


/ J - funktionär

tisdag 12 maj 2015

Svar på tal!


Tja, ibland vet man inte vad man skall säga och tycka. Idag vet jag emellertid exakt. Jag är härligt upprörd. Anonymitet på internet kan understundom vara en ytterst intressant företeelse som lockar både till skratt och gråt. I det här fallet mest en huvudskakning och en tanke: "Lilla vän". 

Jag presenterade en liten text om mitt sista cykelinköp här på bloggen och fick följande kommentar på den:

"Grattis till din nya cykel 
Men för att få lite verklighetsanknytning:
Utvecklingen har inte stannat och CAAD10 är numer både 'gammal' och frånsprungen av modernare alu-ramar bättre är inte svårt eller dyrt att hitta finns tex hos både Canyon o Rose
Shimano 6700, liksom 5700 o 7900, är klrt sämre än gen innan och även jmf med nya 11-deladr
Vad gäller hjulen är de fortf bland de sämre men de är billiga. Samma sak med däcken det finn mkt bättr p roligare än Schwalbe"

Det är alltid roligt med respons på det man skriver men ibland blir man förbannad också. Det blev jag den här gången vilket för övrigt var bra eftersom mitt styrketräningspass därigenom gick alltigenom utmärkt. Tack för det "anonym" (utan ironi).  

Anledningen till att jag blev tvärsur var inte åsikterna som ventilerades, synpunkter kan man ha, utan det oerhört nedlåtande ordvalet "Men för att få lite verklighetsförankring". Det antyder att jag saknar verklighetsförankring. Ett ytterst intressant påstående som jag ämnar diskutera mer utförligt och därför väljer att göra i den här formen istället för i kommentarsfältet. 

Inledningsvis skall det poängteras att jag inget vet om herr "anonyms" bakgrund vare sig som person eller cyklist och kan därför inte alls avgöra om åsikterna är något annat än löst tyckande eller om vederbörande faktiskt äger någon form av kunskap som bör beaktas i sammanhanget. Cykeltestare eller skrivbordscyklist det är frågan?

Om mig själv och min egen cykelbakgrund kan för dem som inte känner mig sägas att jag cyklat hela mitt liv i olika former. Motionscyklat har jag gjort i mer än tjugofem år, cyklat Mountainbike sen början av nittiotalet och parallellt med det alltid pendlat och transportcyklat. Under den här tiden har jag bland annat hunnit med cyklar från så skilda tillverkare som Monark, Cycles Gitane, Crescent,  Giant, Diamond Back, Cube (x3) och Cannondale (x4). 

Och nu till själva sakfrågan:

A. 
Det är alltid trevligt med en positiv inledning, särskilt när man sedan ämnar såga något, i det här fallet mitt cykelinköp. 

Att CAAD10 skulle vara "gammal" har jag på intet sätt ens kommenterat. Jag skrev bara att jag tror att den skulle passa mig, bland annat för att den är erkänt vridstyv. Vill någon hävda motsatsen? Att C-dale väljer att kalla den för "bäst" är förstås ren marknadsföring men jag skrev också att det var deras ord. Den är också väsentligt mycket styvare och mer responsiv än min Cube vilket var det jag närmast jämförde med och det som således är intressant för mig. Jag tror att jag i sammanhanget nämnde "uppgradering". Således handlar det om att slå in redan öppna dörrar.  

Sen kommer nästa intressanta påstående om att det skulle vara lätt att hitta både bättre och billigare cyklar i klassen hos både Canyon och Rose. Det är helt enkelt inte sant! 
Eller skitsnack på ren svenska. Det första jag vill betona är att jag inte köpt cykeln till årets katalogpris efter dollarns uppgång. Det är förra årets modell som är aktuell. Och innan herr "anonym" uttalar sig borde det vara rimligt att veta vad jag betalat i syfte att avgöra vad den skall konkurrera med. Jag skriver jävligt tydligt att det skulle vara en cykel som skulle passa mig och min plånbok. Naturligtvis kollade jag alternativen. De föll till föga - för de givna pengarna!

För samma summa skulle följande konkurrenter varit aktuella:

Rose Xeon RS2000
Förvisso bättre hjul, dock ett par som motsvarar ett par jag redan äger. Men för övrigt enklare specificerad på alla parametrar. Särskilt komponenterna som är från Shimanos 105-grupp.  

Detsamma gäller för Canyon. Samma pengar som jag lade på min cykel skulle räcka till en: Inflite Al 8.0. Även den rakt igenom väsentligt enklare specad än den cykel jag istället valde. 

Så det vore av yttersta intresse att veta vilken modell hos dessa två tillverkare som skulle vara bättre än den cykel jag köpte - återigen, för samma pengar! Det är åtminstone ingen av de alternativ som saluförs på respektive företags hemsida. Eller var det månne en förflugen kommentar som kom sprungen ur det faktum att vederbörande inte har den minsta aning om vad jag betalade för min cykel. 

Den Canyon som skulle vara aktuell för att "bräcka" min CAAD10 är "Ultimate AL"-serien och på köpet följer då också bättre hjul eftersom de levereras med finare Mavichjul som standard. Men då handlar det om procentuellt väsentligt högre inköpsbelopp kan jag låta meddela. 

Jag är för övrigt mycket väl medveten om att det finns bättre cyklar på marknaden om priset inte vore av intresse. Men jag är endast intresserad av det mest prisvärda alternativet. Annars hade såväl Canyon CF SLX 9.0 alternativt Cannondale SuperSix Evo Black Inc legat bra till i min bok. 

B.
Komponentgruppen. Att den ena Ultegragruppen skulle vara så mycket sämre än föregångaren har jag svårt att tro men det är något jag inte kan uttala mig om än då jag inte kört tillräckligt länge på den här versionen. Däremot har jag till följd av krascher med följande byten av prylar testat flera av de tidigare generationerna i tät följd. Så det uttalandet får stå för dig herr "anonym". Tyckte för övrigt att jag tydligt motiverade varför jag INTE vill ha elvadrevat. 

C.
Hjulen. Vet inte om jag skall bry mig om att kommentera eller bara lyfta ögonbrynet. Jag väljer att svara eftersom samtal är roligare. Jo, jag vet att de aktuella hjulen är Mavics instegsmodell. Jag skrev bara att jag upplevde dem som bättre än sina föregångare, dvs äldre versioner av Aksium. Något jag har erfarenhet av.  

Från Mavic har jag för övrigt kört på såväl dem som andra modeller och äger för nuvarande även ett par Ksyrium. Från Shimano har jag kört på/ägt allt från instegsmodeller som WH-550, RS-10 och RS-20, till Dura-Ace C35. Jag har också använt ett antal byggda hjul i olika "Happykorrekta"-varianter som t ex "Open Pro/DT-ekrar på Ultegra-nav", prövat fälgar som CXP22 och 33 m fl. På Mountainbike har jag avverkat fler hjul och fälgkombinationer än vad jag kan minnas. Jag har även prövat värstinghjul som Campagnolo Bora Ultra. Så viss erfarenhet av hjul har jag trots allt även om det finns de som har mer.  

Och vad man menar med "sämre" får nästan preciseras. Jag måste även ta hänsyn till att många finare hjul har viktbegränsningar till exempel. Det var för övrigt en av de avgörande faktorerna bakom mitt köp av Ksyriumhjulen. De var bland de få hjulen i mitt prisspann som inte hade någon övre viktgräns när inköp var aktuellt. Något jag länge och väl diskuterade med personalen på Cykel City. Det enda jag skrev om Aksiumhjulen var att de är hyfsat styva och "aero" för sin PRISKLASS. Något oklart med det? De är knappast mina drömhjul men det hör inte hit. 

D.
Däck. Nu blir det riktigt kul. Jag skrev att Aksion är en ny bekantskap för mig och att de Schwalbemodeller jag nämnde, Durano S och Ultremo ZX, troligtvis är bättre. "Troligtvis" för att jag inte vet än helt enkelt. Schwalbedäcken har jag inte kört på än men har tidigare använt mig av främst Continental GP4000 och GP4000S samt senaste säsongerna Michelindäck som budgetvarianten Lithion2 och lite finare Pro3 samt Pro4. 

Då blir jag mycket nyfiken på vilka däck som är "mycket bättre och roligare" i sammanhanget. Ultremo, GP4000-serien och Pro-däcken står sammantaget ändock för en rätt stor del av marknaden för kanttrådsdäck. Men visst, sponsra mig och jag kör hellre på Dugasttuber.

Sen blir det lite fånigt att ens ta upp däck i sammanhang med cykelköp. Däck slits rätt fort och är man inte nöjd köper man inte den modellen igen helt enkelt. 

Ytterligare kommentar

Även följande kommentar inkom:

"Även jag önskar dig lycka till med din nya cykel
Men även jag har en del kommentarer, flera av dem finns redan ovan men;
-Du skrev "kolfibervevpartiet SL-K från franska FSA"
FSA är ett taiwanesiskt företag, Tien Hsin Industries, 
http://tienhsin.imb2b.com
http://www.thindustries.com.tw/
med tillverkning i Kina (som alla andra) som marknadsför sina kinatillverkade produkter under FSA-namnet i Europa, USA o likn marknader.

Men, och detta är ett viktigt MEN, tillverkningsland säger inget om vare sig kvalité eller funktion."

En sak är klar och en ytterst oklar. Den klara är att jag fått FSA-produkternas ursprung om bakfoten. Där hade jag helt enkelt fel och ämnar lägga in en fotnot gällande detta. Tack H!

Mer oklart är vad som avses med "även jag har en del kommentarer, flera av dem finns redan ovan" Exakt vilka då undrar jag?  

Sen gillar jag brasklappen om tillverkningsland. Konstigt vore det annars med tanke på omständigheterna. 

För övrigt är det inte många ramar utanför den mer luxuösa handgjorda sfären, särskilt då stålcyklar, som görs utanför Taiwan eller Kina idag. Några få finns förstås. Om jag inte är felunderrättad görs även C-dales alu-ramar i Taiwan och deras kolfiberramar i Kina numera men där kan jag ha fel. Dock har jag en "made in USA"från dem hängande i cykelboden. 


/ J - förundrad