torsdag 29 november 2012

Parkering

I min hittills mycket korta serie av betraktelser över vardagliga trafiksituationer för oss cyklister så har turen kommit till del två. Även här kan rapporteras om positiva framsteg. Helt vanliga är de inte så man får glädjas över det lilla som görs. 

Häromdagen mötte mig den här trevliga synen då jag skulle låsa fast cykeln.

Cykelparkering!!

Dra på trissor en hel p-ruta för bilar(!) har fått stryka på foten. Istället får det väl plats en sisådär tio cyklar eller mer på samma yta. Ytterligare positivt är att de nu inte hamnar på trottoaren eller annorstädes vilket torde vara till gagn för de som bättre behöver vara där som fotgängare av diverse slag. Kan tänka mig att tex synskadade uppskattar detta. 

Och imorse späddes min förvåning på ytterligare då den här bilden togs

En exotisk företeelse

Det är nog faktiskt första gången jag sett att man bryr sig om att upplysa cyklister om att arbete pågår. Inte sällan brukar man istället utan förvarning mötas av lösgrus, vassa asfaltskanter eller i värsta fall ett kraterliknande hål i vägbanan. Det sistnämnda eventuellt markerat med en bom, gärna utan reflexer så den inte syns i mörker eller regn.  

Men inte i detta fall så äras den som äras bör, bra jobbat Växjö kommun!

/ J - inte fullt så militant cyklist idag

onsdag 28 november 2012

Parallelltankar


Tankarna löper rakt kort
långt bort
Sida vid sida
men aldrig samman

Ibland är det svårt att få ihop tankarna till något vettigt. Hur man än försöker blir det ett diffust ludd. Idag är en sådan dag.

Om livet kan sägas mycket men det förmår jag inte formulera idag. För många intryck som trängs vilket mest resulterar i en dimma som gör sitt bästa för att matcha kråkvädret ute.

Om cykling kan sägas att det blir någon form av hemsnickrad rehab för mig den närmsta tiden. Mitt skadade knä håller nu för att halta fram på och att belasta lätt vid pendel/transportcykling. Men ont gör det och räta ut det helt eller böja det ordentligt går inte och det värker ordentligt mest hela tiden. Så de fysiska förutsättningarna för att sätta igång med den träning jag så väl behöver för att underhålla kropp och själ får dröja. Under tiden löper vågen amok. 

Inte bara olyckor sätter stopp för träningen som var planerad. Även andra yttre omständigheter försvårar. Av olika anledningar kan jag inte längre bo kvar i det tillfälliga boende där jag befunnit mig ett längre tag. Det gör tyvärr att jag går från att sakna egen bostad till att bli hemlös helt. Verkar dock som det kan ordna sig med tak över huvudet för stunden. Inte allls lätt att koncentrera sig på eller organisera någon vettig form av träning då. Så måndagsturerna och andra gemensamma aktiviteter får klara sig utan mig tillsvidare.

/ J - hemlös

tisdag 27 november 2012

(Om)tankar

Gråväder,
spåväder
eftertankens stilla duggregn
strilar
på mig som längtar vilar
efter något
Jag vet inte vad.


Är livet rättvist? Tänker inte förirra mig för långt in i filosofiska labyrinter utan enkelt konstatera - nej det är det inte. Blir än mer påmind om det när man läser sådant här. Katja känner inte mig och jag känner inte henne. Men jag känner med henne, starkt, mycket starkt. Så starkt att det nästan gör ont. Utan att veta mer så vill jag likt ett barn skrika och sparka och förbanna det liv som gör så mot henne och mot oss människor.

Jag känner tyvärr igen känslan av närvarande overklighet. När de man håller mest kära drabbas av fasor eller när ens egen tillvaros fundament skakas i sina grundvalar. Den vansinnigt obehagliga känslan av kyla som glider längs benen, sticker i huden på armarna och stryker över bröstet och hotar att kväva. Tankarna går i ultrarapid och omvärlden uppfattas klart och diffust på samma gång. Stunder då man inte vet vad man skall göra av sig, ögonblick man helst vill slippa men som etsar sig fast.

Vi är alla olika starkt rustade för att klara av sådana situationer och det finns många olika sätt att hantera det på. Men jag tror på Cykelkattens väg att fortsätta med det som en gång skänkte glädje även om det för stunden kan kännas tomt och innehållslöst. Att "låtsas" till det känns bra igen. 

Själv vågar jag inte tro på att glädjen skall återvända till livet då det inte känns så. Men lever på tron att den kanske kan göra det. 


/ J - fyller på, tankar om - (om)tankar




torsdag 22 november 2012

Krasch, pang, bom!

Jaha då var det dags igen, f-n också! Det sägs som bekant att det finns två sorters cyklister. De som vurpat och de som ännu inte vurpat. Möjligen kan en tredje kategori läggas till samlingen - Johnar. De som kör omkull lite väl frekvent för att det skall vara kul.

Det är ju sällan när man ligger på gränsen av sin förmåga, tränar hårt, kör fort, tekniskt, som det händer något. Utan när man slappnar av och vardagskör. Det var något sådant som inträffade igår. Var på väg tillbaks från stan i lugn och relativt maklig takt. Några hundra meter från huset där jag bor i näst sista kurvan. Pang...och jag synade asfalten. Kombinationen blöt asfalt, lite mossa/alger och rester av blöta löv är inte att leka med. Uppenbarligen hade jag lagt ner cykeln lite för mycket i kurvan.

Så skall det väl inte se ut?

Resultatet blev, förutom sårad stolhet och lite fler repor på cykeln, en ömmande axel och ett knä som idag är helpaj. Det går inte ens att stödja på för tillfället. Försöker förflytta mig med hjälp av oehemula mängder voltarengel, smärtstillande och ett stadigt förband. Om det inte släpper lite under dagen får det bli läkarbesök. Och hur i helskotta jag skall få ihop det med träning förstår jag inte. Ser ut som om det blir ytterligare en ofrivillig paus. Kanske läge att ta itu med cykelreklamationseländeshistorien?

Modernt med slitna jeans?


Extra ventilation...

Förutom de fysiska blessyrerna slet jag sönder ett par relativt nya jeans och min nya skaljacka. Har dock lyckats hitta en sida på nätet som lagar Gore-tex. Hoppas att damen som driver den kan utföra lite helbrägdagörelse. Jag hade tänkt recensera jackan här men hann inte ens så långt.

Sensmoral - cykla aldrig lugnt utan kör hårt och hänsynslöst, då är man koncentrerad och skärpt varpå inget händer.

/ J - både byxlös och rådlös

tisdag 20 november 2012

Tempus fugit

- Intervallträning?


Den senare tiden har av olika anledningar inneburit mycket lite träning för min del. Dels av personliga skäl och dels har fysiska krämpor, främst en efterhängsen benhinneinflammation, ställt till det ett tag men nu verkar den ha gett med sig. Skall det nu bli någon form som inte liknar ett päron till Vättern och andra begivenheter nästa år så är det dags att sätta fart. Tiden har en tendens att flyga iväg.  

Eftersom jag inte tillhör typen som är stolt ägare av tingestar som rullar, trainers, watt-cyklar och andra sofistikerade tortyrredskap så får jag klara mig ändå. Och spinning är väl inte min grej för att uttrycka det milt. Något pass då och då kan jag väl klara av men inte mer. Det där med att sitta still i en bil för att ta sig till en träningslokal för att sedan cykla som fan på något som är stationärt...jag vet inte jag, det är nog inte min "kopp te". Anledningen är nog att jag trots allt förknippar cykeln med glädje och intresse. För mig är den inte ett medel för att nå ett mål, att bli "vältränad", "snabbare", "bättre på tävling" eller vad det nu är. Cyklingen i sig är målet för mig.

Men för att komma iform får man då ta till andra medel, särskilt när det är november och mörkt och värre lär det bli framåt vintern. Det är jag och mr Balboa och i brist på långa trappor att springa uppför och döda djur att slå på så improviseras intervaller.

Det innebär att jag för närvarande testar två varianter. En ny och en som jag haft under en längre tid. Den äldsta är en långvariant som innebär ca20min intervall (i praktiken mindre om det går som det ska, 16-17min). Den körs på en bana som innebär en del svängar, en lång slakmota och något stopp ibland, lite GP betonad, och är 10,5km lång. Jag brukar köra ett varv som uppvärmning därefter så fort det bara går ett varv, sen lugnt igen. Vanligtvis 2 repetitioner och därmed ca 50km totalt.

I förrgår prövade jag en ny kortare variant. Min egen version på "fyror" som snarare blev "femmor". Lade helt enkelt en bana i en åtta där en slinga innebär återhämtning och den andra full fart. Högfartsdelen tar för närvarande runt 5min att avverka och är 3,1km. Skall väl tilläggas att den körs med en Crescent pendlarhoj och inte någon cross eller så. Körde sen den här banan fyra gånger efter uppvärmning. Sista delen fick agera avvärmning. Vet inte om det fungerar, det återstår att se. Men jobbigt som fan är det. Såg på grafen från pulsklockan att det åtminstone varit väldigt jämna toppar samt återhämtning under träningen. Överväger senare att korta av vilodelen som för närvarande är ungefär lika lång och därmed tar lite längre tid att köra. Skall även skaffa mig lite mer och ingående kunskap om pulsträning. Nu noterar jag mest hur det ser ut.

Sen blir det en del "fartlek" under de nuvarande måndagsturerna. Som det är upplagt brukar det bli hårdkörning på vissa partier för att sedan gå lite lugnare igen på andra. Igår var det dock värre. Jag åkte av i mörkret längst bort i rundan där skogen är som mörkast. Frånvaron av bra belysning gjorde att jag omöjligt kunde hänga på och fick se de fem andra i täten segla iväg. Kunde under resten av rundan se deras lysen lite då och då framför mig. Lyckades hålla jämna steg men låg hela tiden strax bakom. Mycket frustrerande och inte särskilt kul måste jag medge. Det blev aldrig någon lugnare körning där framme och jag fick köra solo större delen av rundan.

När vintern sen (om den nu kommer) slår till på riktigt så får träningen ändra karaktär. De nuvarande intervallbanorna gör sig inte så bra med en halv meter snö på. Får bli träning ute på mtb kompletterat med löpning. Det sistnämnda kan jag utföra i vilket jäkla väder som helst. Om jag nu får vara hel vill säga.

Det skall bli spännande att se om den här vinterträningsformen fungerar och ger något resultat. Idén är väl att i möjligaste mån konservera formen från i år så jag inte behöver börja helt från noll vilket varit fallet tidigare år.

Kan jag komma i så god form att jag kan köra ikapp tiden - det återstår att se.


/ J - av och på, av och på x4

söndag 18 november 2012

Upptakt inför pölen runt

- Upptaktsmöte med Lammhultcyklisterna inför Vätternrundan


För att vara vinter och därmed inte egentlig cykelsäsong så händer det rätt mycket i klubben. Måndagturerna rullar på i vinterskrud, mtb-cupen har avslutats, funderingar kring crosstävlingar finslipas, årsfest avklarad och det planeras redan för nästa säsong. I det sistnämnda ingår upptakt till nästa års Vätternrunda. Så ett sådant möte gick av stapeln i torsdags.

Trenden med ökat intresse för de stora motionsloppen i Sverige märks även här med rekordmånga anmälda (83st) för att köra runt den stora sjön i klubbens regi.

Det innebär att Lammhultcyklisterna till nästa år har en hel startgrupp själva som sticker lite över sex på morgonen den 15 juni. Vi kommer att köra i lite olika fartgrupper; "sub Linné" (startar lite tidigare), "sub 12", "sub 10" och "sub 8.30".

Själv hade jag tänkt köra så fort jag kan och deltar därför i den snabbaste gruppen. Det blir min tredje vända och förhoppningsvis den snabbaste. Min premiär för två år sen avklarades på 9.27 efter att till stora delar har kört helt eller delvis solo. Räknade ut att jag kört 19 av de 30 milen i täten av en grupp eller klunga eller helt själv. Andra rundan klarades av i år med ett skönt sub-10 gäng från klubben och målsättningen nåddes med runt 9.46 i sluttid om jag minns rätt. Den turen blev lugn och inte särskilt ansträngande rent cykelmässigt för min del då dagsformen var god. Vädret däremot ställde till det och jag var inte långt ifrån att bryta redan halvvägs till Jönköping pga nedkylning. 
Som jag ser det finns det bara två vägar att gå härifrån. Endera strunta i det hela ett tag (jag kommer aldrig att bli en sådan som harvar runt sjön varje år) eller köra lite fortare.

Efter lite klassisk tvehågsenhet blev det till slut alternativ två,  att försöka köra fortare den tredje gången. Men varför inte under åtta timmar då det ändå är något av en magisk gräns för oss glada motionärer? Frågan är väl inte helt enkel att svara på men de flesta av oss i gruppen känner nog att det är så snabbt vi klarar. Detta gäller även mig. Några få kan troligen köra fortare än så men det går att konstatera att det är betydligen enklare att stryka tid i teorin än i praktiken. Äh, vad fan, vi kör på åtta istället...varför inte 7.45 när vi änder håller på? Det är lätt att sitta på ett upptaktsmöte och spåna. Men när man närmar sig toppen av sin egen förmåga är det inte längre lika lätt att kapa tider som det är när man kör lite lugnare. När farterna börjar krypa upp mot 40km/h i snitt går det fort, särkilt om man betänker att det inte är någon timma det handlar om utan en hel arbetsdag i sadeln.

Det kan väl tilläggas att de trettio milen runt Vättern är den längsta tur många av oss som inte är randonneurer företar oss. Det är också något längre än vad de flesta tävlingar eller etapper i lopp är. Så kort och gott är det jäkligt långt. Att dessutom köra rundan så fort man bara kan är jobbigt, jäkligt jobbigt. Därför blir även målet 8.30 en rejäl utmaning för många, däribland mig. Dags att börja träna...


/ J - sjörövaren

lördag 17 november 2012

Novemberkåsan

- En rapport från finalen på mountainbikecupen, deltävling 7


Då var det åter dags för den numera traditionsenliga avslutningen på Lammhultcyklisternas och Bike Bros mountainbikecup på och omkring Bökeberget i Lammhult. Årets Novemberkåsa är genomförd.

Bökeberget till vänster. Platsen för dagens eskapader.

De som kände sig manade
Att saluföra den som "en av höstens hårdaste" utmaningar var ingen överdrift. En krävande bana med rejält antal höjdmeter per varv samt ett sugande, lagom blött underlag. Lite grusväg men mest stig, inte så teknisk som helhet men med några knixiga passager iform av rötter uppför, ett djupt surhål samt en brant och hal nedförsbacke. Allt detta borgade för att samtliga som tog sig i mål såg en aning slitna ut. Jag gick ett varv runt banan och passade på att ta några bilder innan mörkret sänkte sig och blev för mycket för min enkla kamera.

Så här fin blir stigen när den prepareras med lövblås!

Surhål. Vattnet visade sig vara navdjupt.

Brant utförskörning aka rutschbana.

Loppet bjuder på ett spännande upplägg med två omgångar. Först körs 45min plus ett varv i dagsljus. Eller så mycket ljus det nu blir en gråmulen seneftermiddag i november. Därefter dags för en liten paus lagom lång för att spola av skitiga cyklar, klämma en gel och en pepparkaka samt montera pannlampor. Sen dags för omgång två med ytterligare 45min plus ett varv, den här gången i ett alltmer tilltagande mörker.

Cykeltvagning och förberedelse inför andra start


De tre första platserna från första rundan bjöds på ett litet försprång enligt jaktstartsmodell. Banans ca 2km klarades av på runt sju minuter för de snabbaste. Inte en helt lätt uppgift i mörker.

Och mörkret sänkte sig...

För att addera till spänningen var totalledaren i cupen frånvarande. Kan väl i förbifarten sägas att ingen är väl avundsjuk för att vederbörande besöker Taiwan och dessutom troligen kör en tävling där (jo, jag är mycket ironisk). Poängläget inför den avslutande deltävlingen som dessutom bjöd på dubbla poäng var därför en aning oviss. Ännu i skrivande stund är det väl inte helt klart vem som kan titulera sig klubbmästare i mtb, eller det är nog inte officiellt än i alla fall. Resultaten återfinns senare här. Men jag kan avslöja att dagens vinnare blev Henrik M efter en hård batalj med Johan L.

Undertecknad fanns på plats. Dessvärre inte som deltagare utan jag fick agera publik och moraliskt stöd och bidra med lite tidtagningsassistans. Det är inte helt lätt att köra mtb utan cykel. Missade därmed min andra deltävling i rad på Mtb. Surt sa reeeeven.

Men jag bjöds på en nostalgitripp då jag inte varit här på många år och detta är ett av de områden där jag började cykla mtb i för tjugo år sedan. Det går att konstatera att tidens tand tärt på nejden. Det ser inte ut nu som det gjorde då. Gudrun rensade rent vissa områden. Andra är bara nedhuggna. Lejonbacken är numera inte en liten slalombacke utan en skogsbacke full med sly och ungträd. Men det går uppenbarligen fortfarande cykla här. Alltid något...


/ J - walking down memory lane...rensad med lövblås

De är då för gulliga de små liven

Bilarna borde ha avgasrören
inte i aktern, utan i fören.
Då blir det den som kör som dör

T Danielsson

Uppenbarligen blir man väldigt omtöcknad av avgaser som läcker in i kupén om man är bilist. I alla fall om man tillhör motormännen (undrar vart motorkvinnorna blev av - Motorhen?). Om så inte är fallet hur f-n tänkte man här?

Motormännen hävdar bl a att cyklister orsakar olyckor genom att inte följa de regler som finns. Men när ökad spridning av kunskap om dessa regler förs på tal sägs ändå: "Utredn föreslår att kunskap om nuvarande möjlighet sprids så att fler utnyttjar den. Vi anser att det är fel väg att gå." (Detta sagt angående möjligheterna att nyttja cykelkörning mot enkelriktat på vissa gator)

Måste säga att de i all sin enfald är tämligen underhållande.

/ J - snart militant cyklist

torsdag 15 november 2012

Datorer är från helvetet

Ibland blir man mindre glad, mycket mindre glad. Det blir man till exempel när prylar, särskilt då datorer, bestämmer sig för att inte vara samarbetsvilliga.

Var av olika anledningar tvungen att byta rum på Iris Hadar igår. I samband med det skulle jag även byta datorburk och på den gamla fanns diverse filer som jag arbetade med. Tänkte i min enfald att ett smidigt och snabbt sätt att flytta över dem var att lägga dem på ett USB och bara tjoffa över det till laptopen. Det rörde sig om några få bilder och ett par textdokument. Inte så många men viktiga. Det blev nu inte så enkelt och snabbt som jag trott, filerna försvann!

När minnespinnen stoppades i så hävdade datorn att den behövde formateras. Aj aj...inte var jag tänkt mig. Bytte dator och fick samma besked. Inte mycket att göra mer än att försöka lösa detta. Tur att det finns datorsupport i närheten. Men det visade sig att filerna inte fanns kvar på den gamla datorn och inte heller hamnat någonannanstans. De gick inte att ens att efter formatering med recoveryprogram och enträget bistånd av datasnille hitta dem vare sig på minnespinnen eller burken. Dock återfanns runt 722000 andra raderade filer på hårddisken och diverse gamla dokument på usb. Alla för mig helt ointressanta. Där ser man.

Men eftersom man är en försiktig general så hade jag även texterna sparade i min maillåda då Dropbox för stunden inte fanns tillgängligt. Det var i alla fall var jag trodde. Även det utkastet i maillådan var borta. Goda råd var inte bara dyra utan oöverkomliga. Filerna är och förblir borta. Någon som sett dem? Signalement: omfattar ca 8meg och har ändelserna .docx och .jpg, hittelön utlovas! :-)

Det som försvann var bl a diverse texter jag tänkt lägga upp här och illustrationer till dem. 

Om det nu finns någon sensmoral så blir det att det är bra med både livrem och hängslen, vilket jag i och för sig trodde jag hade. Nu dags för tröstkaffe!

/ J - fil-atelist

onsdag 14 november 2012

Jag har skådat ljuset

- Om mörker och att se ljuset i slutet av tunneln - cykelbelysning och mörkerkörning.


Varde ljus…eller eh, nej det vart det inte fast jag tänt allt jag har. Saknar belysning men har lampor, d v s jag syns nog tusan i trafiken med både lampor fram och bak på cykeln samt pannlampa på hjälmen. De är dock av lite enklare slag och inte ljusstarka nog. För att lysa upp vägen fungerar de inget vidare. I alla fall inte i de farter som är aktuella när man kör mtb på kvällen eller måndagsturer i mörker. I lägre farter, säg upp till 25 är det inga som helst problem. Men går det fortare bli marginalerna alldeles för små på skogsvägar och stigar. Det känns lite vanskligt när man chansar på var vägen borde vara istället för att faktiskt se den. Och att upptäcka några eventuella hinder är inte att tala om. Det resulterade i att jag vara nära att köra in i en häströv häromdagen! 

De ärade medcyklisterna däremot har så starka strålkastare att det blir varmt om röven när de ligger bakom. De är ljusdopade och har ju faktiskt fördelen att se någonting när de kör. Avundsjukan över detta har nu växt sig stark nog för att snart övergå till handling.

Det går väl bistert konstatera att vi inte går mot ljusare tider riktigt än och att den här säsongen kommer att bjuda på flera mörka träningsrundor. Så det är hög tid att uppgradera belysningen. Får botanisera bland belysningstrådarna på Happy och börja fundera på om det skall importeras från Kina (t ex från Dealextreme eller Aliexpress) eller om XXL kan erbjuda något konkurrenskraftigt på hemmafronten. Har bland annat funderat på "Magicshine" men sett att det finns rätt många fler och billigare alternativ. Kvalitet och hållbarhet vet jag däremot inget om. Återstår att se. Är heller inte expert på dioder så jag får väl läsa in mig lite. Men vad jag har förstått är Cree bra. Så klurar lite på den här faktiskt:
http://www.ebay.com/itm/3800Lm-3X-CREE-XM-L-T6-LED-LED-Headlight-Headlamp-Bicycle-Bike-Light-/320985696278?ssPageName=ADME:L:OC:GB:3160

Är den här bra månne?

Återkommer i frågan när jag lyckats besluta mig. Alla beslut måste föregås av en icke stipulerad tids velande :-)


/ J - illuminatör i vardande 

tisdag 13 november 2012

Kulting!

- Oväntade möten


Igår var det måndag. Återigen dags för måndagsturen "vinteredition". Vädret bjöd på november, d v s ett par tre plusgrader, fukt i luften och mööörker. Fick ett infall och tog en liten omväg på färden mot samling och stadens torg. Cyklandes i egna tankar hör jag plötsligt ett illtjut från vägkanten som kändes vagt bekant. Ett ljud jag hört förut. Ryckte till och kisar in mot skogen i skenet från min pannlampa. Och där var den, grisen. Stor var den inte men kompenserade det med att skrika desto högre av någon anledning. Sen fick den syn på mig och försvann. Det här var inte långt från bostadshus så nu vågar de sig in den här delen av stan också.

Resten av måndagsturen bjöd annars på bra cykling och ett rådjur. Vi var relativt många, sexton stycken, som samlades för kvällens träning. Tempot blev sedan högt, i alla fall för mig. Totaltid runt 1.23 på 40,5km i mörker och blandat underlag. Bra träningspass. Hörde dock att någon längre bak i gruppen gått omkull och eventuellt skadat en axel. Om så är fallet så uteblir ett ministermöte idag. Återstår att se.

/ J - mannen som kunde tala med grisar

Garantier kan vara märkliga

- Rambrott del två


Återstår att se om något nytt händer i mitt garantiärende den här veckan. Utan träning på mtb och cykel kan konstateras att jag missar årets sista av klubben arrangerade tävling på lördag - "Novemberkåsan" (http://www7.idrottonline.se/default.aspx?id=6959). Surt!

Jag hittade förresten en intressant passus i Cubes förlängda ramgaranti
 (http://www.cube.eu/sv/service/faq/faq-detail/article/how-long-do-i-have-guarantee-warranty-on-my-cube-bike/). Där står att läsa "Vid reparation eller ersättning av produkt, förlängs inte garantiperioden för produkten i sig. Köparen kan hävda garanti eller garantiservice endast första gången."

Detta tydligt markerat med fetstil. Det innebär således att om en utbytesram är defekt och knäcks redan vi första användningstillfället så gäller inte garantin för den nya ramen, eller? En något märklig hållning kan tyckas. Verkar inte som man litar riktigt på sina produkter fullt ut. Sen kan i förbifarten nämnas att samtliga kolfiberramar och en hel del aluminiumramar är undantagna garantin. Tack och lov inte min modell.

Sen är frågan om det tillägget är förenligt med svensk konsumentköplag. Säg för resonemangets skull att utbytesramen viker sig under mig på jungfrufärden. Vad händer i så fall, har man ingen rätt alls då? Utan att veta så betvivlar jag det. Någon som vet? Detta får undersökas närmare.

To be continued...


/ J - rättshaveristen

torsdag 8 november 2012

Här korsas våra vägar

- En reflektion från dagen


Många bilister är idioter. Eller så kör de bara som idioter och riskerar livet på allt och alla. Men desto fler kör faktiskt bra! Somliga visar t o m prov på hänsyn och gott omdöme. Och om man tänker efter noga är de faktiskt fler än galningarna även om de inte märks lika väl. Så jag tänkte passa på att berömma de omdömesgilla.  

Ett exempel där dessa kan återfinnas är den här korsningen i en mindre svensk stad, vi kan kalla den för Växjö.
Norremark, Växjö

Det här är märkligt nog en korsning som fungerar. Visserligen försedd med ett markant farthinder i form av en bom vilket inte alltid är önskvärt även om den i det här specifika fallet är påkallad. Men den har nyligen bytts ut mot en snällare version med svängbara, gummiklädda paddlar istället för de solida metallditon som tidigare satt där. Den görs också av ett företag med ett namn som gör att det rycker lite i mungiporna, Smekab.

I den här korsningen händer det märkliga att de flesta bilar som kommer såväl från vänster som höger brukar visa hänsyn genom att stanna och släppa fram cyklister. Hände mig så sent som idag. Bara att tacka och vinka glatt. Vet inte vad det beror på men förmodligen har det med den låga farten att göra då de flesta endera har kommer från rondellen till vänster eller från stormarknaderna till höger. Annars brukar närheten till affärer förvandla vägar till dödsfällor. Stressade människor som ska storhandla är inga bra trafikanter. Särskilt inte när vädret är grått och det lackar mot helg.

/ J - idag trafikambassadör

Får man börja längta till våren redan nu?

2012-11-08
Mer jämngrått än så här blir det inte. Dagen bjuder på regn, ett par plusgrader, blåst – allmänt kallat november. Försökte idag helt jäkla desperat hitta något annat än nyanser av grått vilket visade sig vara en helt övermäktig uppgift.

Ingen stad gör sig i det här vädret. Får man börja längta efter våren redan nu?

Nej men här vill man bo, längtar inte alls till sydliga breddgrader...

/ J - solsaknare

tisdag 6 november 2012

Rambrott, utbrott, avbrott

- En berättelse om en sprucken ram, garantier och betydelsen av att ha en bra cykelhandlare.

Det finns saker man som cyklist inte vill upptäcka under annars roliga och bra cykel-turer. Gnisslande kedjor, pyspunkor, skavsår i häcken, att man glömt fikapengar och...

...det här är definitivt en av de saker som toppar listan!

Helvetesgapet

För att göra en tämligen lång historia något kortare så hittades sprickan under ”älgajakta” för en månad sen.

Fikapaus under Älgajakta

Eftersom det rör sig om en rätt lång tur så var jag en bit ut i bushen när upptäckten gjordes. Gänget hade stannat för att fixa en punktering och jag passade på att kolla cykeln när jag ändå stod och hängde över ramen. Tyckte att min cykel ”klonkade” när jag kände på den som om det var något som satt löst. Efter att ha undersökt de vanligaste felkällorna som pedaler, sadel, snabbkopplingar, hjul- och styrlager etc  kunde konstateras att lagren till infästningen av bakdämparen var slut. Surt som fan att upptäcka det men det är ändå slitagedelar det handlar om. Har inte bytt lager i länkaget på de tre år jag haft cykeln så det var ändå dags.

Rundan var bitvis rätt skitig och min vita cykel såg ut som den led av fläcktyfus med alla lerfläckar. Torkade av den med handsken när jag gick igenom hojen och det var då jag såg att en av fläckarna inte försvann. Såg bokstavligen ut som om min cykel blödde då svart sörja av fett/vatten sipprade ut från sadelstolpsröret och ut över lacken. Torkade av igen och lika snabbt var det tillbaks. F-n också var tanken som for genom mitt huvud. Efter att bänt lite var det bara att konstatera att det där inte var smuts utan en tydlig spricka ovanför en svetsfog och den inte varit där tidigare när jag tvättat cykeln dagen innan.

Blödande cykel...

Det var inte mycket mer att göra än att fortsätta efter ett rejält utbrott. Sprickan som mätte ca 8-10mm vidgade sig under turen till att sträcka sig över hela svetsfogens bredd vilket omöjliggör några längre utflykter på den hojen. Så någon mtb-cykling är inte att tänka på så här på senhösten. Extra surt med tanke på att den sista deltävlingen i mtb-cupen, "Novemberkåsan", är på gång.

Tur i oturen att sprickan återfanns där den gjorde då det blir mycket svårt för tillverkaren att hävda att det åstadkommits genom yttre våld. Ingen vurpa i världen kan bidra till den skadan. Eftersom ramen är stor (20”) så har jag heller inte sadelstolpen i närheten av maxläge vilket syns på slitaget och kör med ett bra instick nedanför skarven där rören möts. Så inte heller det har bidragit. Troligtvis rör det sig om gammal hederlig metallutmattning orsakad av en något för het svetsfog som urlakat härdningen på metallen. Men det får någon med mer uttömmande metallurgiska kunskaper än jag avgöra. Har hört att Cube har fem års ramgaranti för den ursprungliga ägaren av cykeln. Det råkar vara jag och enligt kvittot är cykeln tre år gammal.

Efter telefonkontakt med den alltid lika eminente Sivert på Häggs där jag köpt cykeln så togs diverse bilder. Allt från en beskrivande helhetsbild (för att visa att cykeln inte blivit överbackad av en lastbil eller något), till detaljbilder på själva sprickan vilken syns tydligt. Försökte även illustrera nedstick på sadelstolpe så gott det nu går.

Efter bara några timmar fick jag respons och en önskan om att även få ramnummer. Fotade vad jag tyckte verkade vara ett ok nummer men som sen visade sig vara någon Europeisk normkod. Ned i mörk källare för att åter vända upp och ned på cykel och leta. Numret sitter instansat under själva vevlagerhylsan. Problemet är att det sen är övermålat med tjocka lager härdad pulverlack. Hållbart är det men att läsa något genom det är nästan omöjligt. Det går att ana att det står något om man lägger huvudet på sned och lyser med en ficklampa från sidan. Som tur var återfanns någon form av nummer på kvittot.

Jo, där under lacken skall finnas ett nummer

Det här hände för någon vecka sedan och i skrivande stund har det gått ytterligare ett par turer. Goda nyheter! Först ett mail från Häggs i Myresjö om att ny ram var på gång. Lite senare en telefonbekräftelse på att en ny syndigt svartanodiserad ram anlänt. Den borde funka någorlunda med min vita Reba. Min cykel var en "Limited edition" vilket i Cubes fall innebär mässcyklar med unik lack och spec. Den här var fullt xt-utrustad med vitlackerad ram och matchande dämpare. På den tiden var annars Reborna svarta.

Enda kruxet nu är att det måste dubbelkollas att befintligt vevlager samt styrlager passar den nya ramen. Det är inte säkert då det troligen är pressfit på den nya ramen vilket det inte är på den gamla.

To be continued...

/ J - för stunden utan alla hästar i stallet