lördag 29 juni 2013

TdF 100 och lite mtbsnack

- Nu jäklar börjar det


Fasiken vad jag ser fram emot det här varje år. Le Tour de France. Rundornas runda och loppens lopp Med årets sträckning samt upplägg på tempo- och bergsetapper och den övergripande variationen ser det på förhand ut att kunna bli en mycket spännande upplaga värdig ett 100-årsjubileum. 

Jubileumstour

Sitter nu klistrad vid tvn och väntar på direktsändning där jag tänker njuta av Vacchis och Adamssons käbblande. Under tiden noterar jag att allt fler läsare hittar hit till mitt hörn av världen och  att det troligen under dagen kommer att klicka till och passera 20000 läsare. Mycket roligt måste jag säga, det gör mig glad!

Och nu till något helt annat...

Igår körde jag någon slags generalrepetition inför morgondagens Ränneslättstur. Det blev en tre och en halv timmes lång irrfärd upp och och ned för Romeleåsen. Om det äventyret tänkte jag författa en text senare. 

Uppladdningen inför söndagens årspremiär i långloppssammanhang, Ränneslättsturen, kunde väl annars sett bättre ut. Totalt har det blivit så få som sex mtb-rundor i år av olika orsaker. Däribland inräknat den andra deltävlingen i Bros-Mtbcup. Sista dagarna har jag dock varit tämligen metodisk enligt följande:

Måndag: Sedvanlig måndagstur på landsväg med frifartsgruppen som dock höll igen något men passet fick ändå karaktär av fartträning för mig. 

Tisdag: Ännu mer fart. Klubbmästerskap i linjecykling. Total urladdning och inget mer att säga om det. 

Onsdag: Vila från cykling enligt plan. Lade in en rejäl promenad för att sträcka på stela muskler.Tyvärr sträckt mig i ryggen och ådragit mig smärtor i nacken. Mår inte helt bra.

Torsdag: Förmiddag - Styrketräning med tämligen tunga vikter för benen. Tog det lugnt med armarna då mina skadade armbågar och nacken inte håller riktig för allt. Sen ett kort löppass med 2x2km i högre tempo.
Eftermiddag - Teknikpass 1,5 timmar på mtb för att få i alla fall lite tid i sadeln och känna på stigflyt även om det inte var i tävlingstempo. 

Fredag: Distanspass på Mtb. Tre och en halv timma upp och ned för Romeleåsen i Skåne. Mest teknik och tid, inte så mycket fart. Men skönt och roligt. Tanken var att få ihop ungefär samma distans och tid som på söndag. Tyvärr vansinnigt ont i nacke och axlar i efterhand. Tacksamt nog inte under själva cyklingen. 

Lördag: Vila som inkluderar att rulla några kilometer för att kolla cykeln ikväll.  

Den här veckan känns träningsmässigt strukturerad. Igår passade jag även på att känna på ett nytt bakdäck. Har beställt ett via Växjöcykelservice för att ersätta de två i förväg helt utslitna RK-däcken jag haft. Men tyvärr kom det inte som tänkt var i torsdags utan anlände först igår och då var jag inte hemma och kunde hämta det. Istället fick jag slänga på ett experiment jag hade hemma. Ser lite märkligt ut med den kombinationen då jag kör Racing Ralph 2,25" fram och det som sitter bak nu är ett yttepyttelitet Conti Twister SuperSonic 1,9". Det väger ungefär som ett landsvägsdäck och känns  ungefär lika tjockt som två lager eltejp. Det lär inte hålla  länge det inser jag men gummit är jäkligt greppigt och är det bara torrt imorgon så kör jag på det. Rullar som ett spjut och bättre fäste än vad jag vågat hoppas på. Även om mönstret är lågt och glest så är gummiblandningen suberb. Påminner om den tiden när jag körde på semislicks som Michelin wildgripper sprint, de mambakondomsgröna däcken från nittiotalet, ni som minns.

Morgondagens chansning, Twister SuperSonic, som bakdäck 

För att kompensera för den lilla luftkammaren körde jag på nästan tre kilos tryck. Kommer imorgon gå ned till 2,8 men inte lägre. Vill inte ha genomslag. För att komplettera det  relativa hårda däcket sänkte jag trycket i bakdämparen. Först för mycket då det nya länkaget kräver mer luft än det gamla och jag fortfarande inte har lärt mig riktigt hur mycket. Testade allt från 140 psi ned till 110 psi igår. Det sista när jag av misstag släppte ut för mycket luft och fick återvända till bilen för att fylla mer. Kom fram till att runt 130-135 psi blir lagom imorgon med den sortens bana som är aktuell. Vill inte ha för mycket gung på grusväg och  uppför.  

Däcket kändes lite studsigt inledningsvis. Det är rätt stor skillnad i volym på ett 2,2 och ett 1,9 tums däck. Men med det mindre trycket i bakdämparen kombinerat med min vikt limmar det rätt hårt mot underlaget och då funkar greppet. Uppenbart är det rätt uselt på lerigt och blött underlag så för säkerhets skull tar jag med mig ett gammalt "Nobby Nic 2,25" att slänga på i sista minut om det ser blött ut innan start. Annars är nog valet klart. 

Väderleksrapporterna skall även fortsättningsvis följas med stort intresse. Nu blir det mer TdF...

/ J - laddar framför tvn  









torsdag 27 juni 2013

Kommentar till KM

- En snabbreplik


Det känns som den finns anledning att återvända till det komplexa ämnet "tävling, träning och motion" och dessa begrepps inbördes relation. Ska lägga ut texten kring det när jag har tid och ork. För stunden nöjer jag mig med en kort replik.

Jag har förstått att några uppfattat mitt förra text om KM som någon form av kritik mot arrangemanget och idén som sådan. Det var verkligen inte meningen. Vad jag däremot funderar över en del är mitt eget deltagande i dylika aktiviteter i framtiden. Grundfrågan rör varför man deltar i tävlingar överhuvudtaget.

Visst kan även jag bli starkare och bättre. Det har jag redan blivit jämfört med föregående säsong för övrigt.  Om jag bara tränar mer, hårdare och smartare samt tappar en ansenlig mängd kilon kommer säkert mer fart och acceleration. Men frågan är om jag vill det. Har jag lust att lägga ned den tid och energi det kräver? Varför cyklar jag? Vad är målet med mitt intresse - är det att hela tiden bli bättre? Och vad tusan menas med "bättre" om man är motionär? Avses att orka längre distanser? Bli generellt snabbare och öka snitthastigheter solo eller på Vätternrundor eller är det resultat i tävlingar som räknas? Svaret är som ni kanske märker inte alldeles givet.

Det är också en fråga som många fler än jag tycks ställa sig då antalet deltagare i motionslopp av olika typer ökat rejält de sista åren samtidigt som kurvan för antalet tävlande inte följer den utvecklingen. 

Jag tävlar nämligen inte i syfte att bli bäst. Därtill har jag verkligen inte förutsättningarna av massor av orsaker. Jag gör det ibland för att det är roligt. Därmed inte sagt att jag inte försöker att göra mitt bästa när jag väl är på plats på startlinjen och visst har även jag ett visst mått av tävlingsinstinkt, det kan de som känner mig intyga. Det vore även att förringa de som är bättre än mig att säga att "jag tog ändå inte i". Det gör jag visst, så in i helvete kan jag väl tillägga.

Men jag cyklar för att det är en av mina passioner. Det är något jag brinner för och det är en ständig källa till glädje. Ibland även till bedrövelse men väcker ofta starka känslor. Men i grund och botten är det förbaskat roligt och jag vill att det så skall förbli. Då gäller det ibland att stanna upp och fundera på hur man bäst uppnår det målet. 

/ J - på väg ut i skogen

onsdag 26 juni 2013

KM 2013

- Lammhultcyklisternas linjedrabbning


Regnet smattrar mot fönstret som ett eko av gårdagskvällen och gör det enklare att rekapitulera händelserna inbillar jag mig. Den mest pålitliga källan till väderinformation visade sig vara kaffesumpen. Eftersom jag spillde lite av den i knät och tolkade det som regnet skulle komma tidigt fick jag rätt. Det började faktiskt regna i samma ögonblick jag stack ut näsan genom dörren för avfärd mot Ingelstad. Min tänkta uppvärmning blev därför istället en nedkylning. Väl framme behövdes en bra stunds huttrande under en filt för att återfå livsandarna. Men känslan på vägen ned var bra. De tidigare trötta påkarna var faktiskt inte lika stumma som häromdagen och nacken som gjort så förbannat ont natten innan gjorde, tja...mindre ont i alla fall. Förutsättningarna var inte så pjåkiga. Man får ibland vara nöjd med det lilla. Och om regn kan sägas att det är bra för dem som är allergiker och luften blir lätt att andas i alla fall. Så långt kände jag mig rätt positiv.

Ingelstad välkomnar med regn. En del av KM-banan

Som vanligt var jag ute i god tid mest beroende på att jag inte trodde jag skulle köra 33-34 km/h i snitt under uppvärmningen och därmed komma fram så fort. Först på plats och blöt som en hund. Jag tyckte att kortärmad tröja och korta byxor var ett utmärkt alternativ när jag startade. Som tur var förstärkt med en vindväst den här gången. Skoskydd och armvärmare på vägen ned hade inte varit dumt. Temperaturen låg på runt femton grader, regn och fartvind sänkte den ytterligare. Det gick väl an så länge man rörde på sig men inte när man satt still. Men man vill ju så gärna att det ska vara sommar på riktigt. Undrar när jag ska lära mig att optimisten i mig inte skall få bestämma klädval vid cykelturer?

Stefan, värd för kvällens drabbning och tillika ansvarig för slagfältet


Alternativ uppvärmning inför cykellopp

Fler än jag som fryser

Sen finns det ytterligheter

Det var ingen massiv skara cyklister som slöt upp den här mulna sommarkvällen hemma hos Stefan. Men strax under ett femtontal som ämnade cykla och en handfull som agerade publik hade hittat hit. Antalet startande skulle senare visa sig ha stort inflytande på hur kvällens lopp utvecklade sig. 

Lagom till start slutade det regna och temperaturen steg markant vilket var välkommet. Plötsligt var mitt tidigare felaktiga klädval helt korrekt. Däremot var jag inte helt säker på val av fortskaffningsmedel. Ibland undrar jag om kajak inte hade gått fortare. 

Alternativ farkost för KM

Men valet föll efter moget övervägande 
till slut på min trotjänare

Vi rullade gemensamt till startplatsen vid naturbruksgymnasiet efter att ha specialstuderat svängen från Växjövägen in mot skolan. Den enkla vägbeskrivningen "håll höger" kunde tydligen ändå missuppfattas då ledaren efter första varvet susade rakt fram istället för att svänga. Inga namn nämnda men det var Johan. Men jag ska inte kasta sten då jag lyckades med samma bedrift förra året. Det har något med fart och tunnelseende att göra tror jag. Då kan svängar komma snabbare än man tror och i den infernaliska blötan var det inte läge att leka speedwayförare.

Vi hängde snyggt över våra cyklar ett tag och övade poser vid starten mest för att vänta in Håkan som blivit en aning sen. Det där med uppvärmningar är inget för vår gode cykelhandlare. Men han är den enda som har  maskothund med sig. Maja fick däremot inte följa med på första varvet som brukligt är vid mtb-cuperna. 

Loppet börjar
Någon, läs Johan, avlägsnade till och sina benvärmare i ett anfall av optimism innan start. Liksom förra året kördes inledningsvis ett kombinerat uppvärmnings- och visningsvarv av den korta slingan då det bland annat finns en kurva med sämre sikt att ta hänsyn till. Därefter var det gemensam färd de cirka fem kilometrarna till vägskälet stenslandavägen/jätvägen varefter farten släpptes fri. Även detta förfarande lyckades någon stackars förvirrad människa missförstå och gav sig av som ett jehu redan i första backen och skaffade sig en rejäl ledning som skulle hålla länge. Dock med missad placering som följd. 

Med på turen fanns också en för oss okänd herre vid namn Sokolowski som frågat om han fick delta via FB-sidan. Det fick han förstås och på cyklisters vis blev han avscannad vid start och de flesta gissade på sprinter med de groteska benmusklerna. Det var även han som öppnade loppet med att direkt dra upp farten bortåt de femtio i första slakmotan upp mot Tävelsås. De flesta lyckades hänga med men redan här insåg jag att det skulle bli en tung dag i sadeln. Andra och tredje rycket följde i samma fart och någonstans här fick jag släppa lucka. Det märks att jag är tung när det skall exploderas på det viset. Öka farten kan jag men inte hur mycket som helst och inte så kvickt. Det är några kilon som ska sättas i rörelse.  

Jag försökte täta luckan som uppstått så gott jag förmådde och fick upp farten och närmade mig både maxkapacitet och gruppen framför. Alldeles för koncentrerad för att ens märka om jag var sist eller hade någon på rulle. Som tur var hann jag inte komma för nära eftersom det strax därefter smällde i täten. Vårt internationella inslag hade missat det där med högersväng och när Klaes insåg att det skulle gå åt skogen och vrålade "hööööger" så det ekade över nejden så tittade han bakåt och missade därmed att Håkan börjat svänga och gick på dennes bakhjul. Vurpan var ett faktum och Håkan for ut i närbelägen åker. Det var ett proffsigt fall och tysken gled mest. Resultatet blev dock några skrapsår på armbågar och knän samt den mest krossade hjälm vi sett. Påminde om ett knackat äggskal i nacken. Tur att det inte var huvudet! 

Vi stannade för att överblicka situationen alltmedan vår frifräsare tydligen fortsatt i ensam majestät i täten. Klungan rullade igång så sakta igen medan Stefan försökte utröna varifrån vår vurpade medcyklist kom och vart han hade sin bil. Det gick väl sådär då språkförbistringar kom emellan men han var tydligen kapabel att ta sig tillbaks för egen maskin. Håkan väntades också in då han kollat sitt bakhjul efter kollisionen och hade hamnat på efterkälken.

Sen var det slut med lugnet för den här kvällen. I alla fall för min del. Det gjordes ett ryck eller snarare en rejäl fartökning framme i täten. Jimmy sprätte till varpå Johan satte ordentlig fart med Håkan på rulle. Klaes hakade på i sin karakteristiska lugna stil och även han hade någon på hjul, kanske var det Mats och Karl. Och jag vet att Albin var med den gruppen också. Jag kan ha missuppfattat placeringarna där då jag inte riktigt var beredd på omställningen och hade fullt upp med att trampa. 

Jag minns inte exakt i vilken ordning saker hände när klungan sprack. Men jag minns att jag försökte täta själv vid det rycket. När jag sneglade på datorn låg jag runt 47-48 km/h för ett tag. Mycket mer klarar jag inte själv och här rök mina möjligheter att hänga med. Någonstans här tog Stefan över och gick upp och drog. Men eftersom jag försökt själv för länge orkade jag inte hänga kvar och tappade rulle samt blev passerad av Tony. Jag svor inte så mycket som konstaterade att det här kommer bli en tung kväll och att det inte blir roligt att köra solo. Det visade sig vara en korrekt förutsägelse.

Stefan sammanfattade efteråt att det var här vi gjorde en taktisk miss. Jag drog för länge och han drog för länge. Här skulle vi tre samarbetat direkt, ställt oss upp på pedalerna, gått på rött och ikapp. Då hade säkerligen delar av loppet sett annorlunda ut för vår del.

Fortsättningen
Efter ett tag fick jag in en bättre rytm och hittade mitt eget tempo. Hade dock redan dragit på mig alldeles för mycket syra för resten av loppet med den starten. Men jag körde ikapp Tony, jag vet inte om han höll igen eller om jag ökat farten. Två blev vi i alla fall på vägen tillbaks mot Krokvik. Väl inne i Ingelstad när det var dags för varvning för första gången såg vi en cyklist en bit framför oss. Jag noterade röda skor. Mina redan igenimmade skitglasögon tillät inte så mycket skarpare observationer men Hawkeye Tony sa "vi kör ikapp Stefan". Så blev det och sen var vi tre på väg ut på det andra och sista långa varvet. 

Under Stefans ledning inleddes den vilda jakten på gruppen framför. Det medförde tyvärr att jag låg på rött en hel del. Samarbetet oss tre emellan var bra men vi förmådde aldrig att täppa luckan. Vi lyckades däremot hålla avståndet någorlunda konstant bidande vår tid i förhoppningen att de skulle sluta köra för ett ögonblick där framme. En sån öppning kom strax innan första Tävelsåskrysset. En lätt oordning syntes i leden i täten och vi försökte mobilisera kraft för en fartökning. Gick väl sådär får jag säga. De fick syn på oss och svarade med en egen fartökning. Jag började känna mig krokig och tappade därför en 30 meter på mina jagande kollegor in mot Tävelsås. Där stod Andreas och hejade och manade på mig. Jag hann yttra orden "jag är rökt". Men det var jag tydligen inte helt än. Jag lyckades bibehålla farten uppför samtidigt som S och T lät bli att öka så ut på näst sista "benet" var vi samlade igen. Det blev en kamp tillbaks mot Krokvik. Alla tre kämpade så gott vi kunde och tog de förningar vi förmådde. Stefan var starkast och fick här bekänna tempofärg. Tony och jag löste av när vi kunde. Det som fungerade bäst noterade jag var när Stefan drog i uppförsbacke och jag fick ta hand om svaga utförslöpor och Tony däremellan.  

Intressant är att snittfarten för det här loppet inte blev mer än 37,5 eller så för mig. Förra året gick det fortare. Det visar än en gång hur lite snitthastighet behöver ha med ansträngningsgrad att göra när man kör i grupp. Som jag sagt tidigare det finns mer eller mindre jobbiga sätt att öka snitthastigheter. Idag var det extremt jobbigt.

Regnet som vid start hade lyst med sin frånvaro hade nu börjat strila och ökade stadigt i intensitet under hela sista delen av loppet.

Vi susade förbi naturbruksgymnasiet och vår hejaklack ytterligare en gång för att påbörja snurrandet på den lilla trekilometerslingan. Sex varv kvar, bara sex små varv kvar tänkte jag. Ett tag mot slutet på den långa slingan funderade jag på att kliva av och bryta. Det var faktiskt inte roligt att cykla då. Bara jobbigt. Jag har verkligen inget emot att ta ut mig men det måste kännas som jag får något i gengäld. Den belöningen lyste med sin frånvaro den här kvällen. Cyklingen blev aldrig rolig tyvärr.

Första och andra varvet var kopior av varandra för min del. Nedför gick bra men fram emot den skarpa kurvan in från Stenslandavägen in på resten av slingan tappade jag på mitt resesällskap med tjugo trettio meter som sedan fick tätas. Dålig kurvteknik? Ja och nej, jag är inte förtjust i regn och rent krasst väger jag för mycket. Är det torrt underlag ger däcksfriktionen i kombination med många kilon bra förutsättningar för att lägga ned hojen och köra fort i kurvor. Den tekniken behärskar jag. Men i regn släpper det lätt och jag har vurpat lite för mycket på sistone för att det skall kännas behagligt. Sen kände jag att det inte gällde något så varför utmana ödet? Däremot bättrade jag på linjevalet de sista varven med vidare svängradie och därmed högre fart. 

Efter den kurvan följer en för mig riktigt obehaglig slakmota med en lutning på runt två procent. Den knäckte mig till slut. Lutningen i målbacken efter den tredje kurvan passade mig så mycket bättre. Där kunde jag ha bra driv och tryck på pedalerna trots att den är brantare. Sista varvet struntade jag dock i att ta i där. Målgångsdags och ingen möjlighet att ändra placering ändå. 

Vad vare sig jag eller de andra som jagat visste vid den här tidpunkten var att första klungan spruckit även den. Relativt tidigt i loppet hade Jimmy fått släppa täten och så även Mats och Kalle som körde partempo efter det. Jag tror det var på andra  korta varvet vi kom ikapp en solokörande Jimmy som hakade på supertrojkan en stund innan han fick släppa, aningen krokig efter den tidiga offensiven.

Varvet efter det tappade jag mina "partners in crime" och fick soloköra den sista milen. Mönstret med tappad kraft i slakmotan efter kurva två och mer kraft upp mot målet blev tydligare för varje varv och på näst sista varvet körde jag förbi parhästarna Mats och Kalle. Allt var nu i en dimma, inte så mycket beroende på trötthet som komplett usla glasögon. Aldrig mer några jävla Bliz när det regnar. 

Vid den här tidpunkten hade tätgruppen hunnit spurta om segern och som vinnare efter den uppgörelsen stod Albin. Klaes kom på andra plats följd av Håkan och Johan. Visserligen smet vår svartklädde tjuvstartare i mål efter Albin men den placeringen räknas inte. 

Albin Larsson, dagens värdige vinnare!


Några slagna hjältar och ett gigantiskt paraply


Och en ihjälslagen hjälte

Efter målgång var jag rejält trött och faktiskt en aning besviken. Det var aldrig roligt att cykla idag. Jag tycker verkligen om att ta ut mig men vill ha något i utbyte, en känsla av fart, frihet, flyt - något. Trots pigga ben blev det bara tungt idag. Placering bryr jag mig inte nämnvärt om eftersom jag kör för att det är kul. Men när det inte blir det, vad gör man då?

En del av problemet kan nog härröras till deltagarantalet. Vi var för få startande för att det skulle kunna bildas en riktig klunga och än mindre en andraklunga eller kanske en grupetto. Och när vi är så ojämna i fältet finns inte en chans att köra ikapp de starkare åkarna under de premisserna. Så resultatet blev att en stor del av startfältet fick köra solo eller partempovarianter större delen av loppet. Men det finns nog inte så mycket att göra åt saken då dynamiken i en klunga påverkas inte bara av de ingående individerna utan även av hur många som sitter i den. Utbrytningar och fartökningar får andra effekter och chanserna att hämta in någon är större om det finns folk till det helt enkelt. En klunga kan vara ett eget levande väsen.

Ja och så finns det totalt orimliga alternativet att alla som genom ett under blir ungefär lika starka. 

Konsekvenserna för min personliga del blir att jag starkt överväger att inte ställa upp någon mer gång om det är så få som kör. En någon snedvriden logik då det förstås bidrar till färre deltagare, jag vet.

Men inget är skrivet i sten och jag tycker verkligen om att köra ihop med andra. 

Det absolut bästa med kvällens tillställning var det utmärkta arrangemanget med trevlig afterbike hemma hos Stefan. Ett långt dopp i varmt spabad gjorde under för stela muskler och ryggar. En kall öl därtill följt av grillat och cykelsnack förgyller vilken kväll som helst. Efter det var humöret tillbaks på topp men faktum kvarstår. Själva cyklingen var inte rolig.  

Nu blickar jag fram emot söndagens Ränneslättstur med tillförsikt. Idag har jag vilodag från cykling vilket passar osedvanligt bra med tanke på väderleken. Imorgon och på fredag får det bli Mtb oavsett vad vädergudarna är på för humör. Och om planen håller får jag tag i det bakdäck jag beställt imorgon. Återkommer med lite däcksrecensioner efter hand tror jag. När det ändå blir ett hål i landsvägsschemat så passar jag nog på och lämnar in racern för montering av nya handtag och styrlinda. Sen börjar cykeln hämta sig efter smällen för tre veckor sedan. Även mina sår börjar läka men tyvärr inte nacken och armbågen. 

/ J -  ambivalent

tisdag 25 juni 2013

Ikväll vankas det...

...Klubbmästerskap i linjelopp


Jag vet inte vad ni gör en dag som den här men jag fördjupar mig i väderspådomar. Inte vanligtvis min favoritsysselsättning men intresset väcks när det närmar sig cykellopp, havsvistelser och fjällvandringar. Eftersom det blir landsvägscykling i afton och inte minst en Ränneslättstur i skogen på söndag spanas det därför på väderlekssidor samt i kaffesump.


Pålitlig prognosmakare 

Så här långt har jag skannat av de "vanliga". Det vill säga först "klart.se" då de oftast visar bäst väder. Sen SMHI lite lagom blågult patriotiskt och sen "YR.no" och Gevalia eller vad som nu finns i automaten för att se vad det verkligen blir för väderlek. 

Dessvärre verkar de vara rörande överens om att det skall regna imorgon. Åska och dunder. Men de är oense exakt om när det kan tänkas ramla ned nederbörd i huvudet på oss ikväll. Enligt YR och SMHI blir det en blöt start på kvällen och enligt "klart" kanske vi klarar oss till slutet. Ja ja, regn är inte hela världen men såsom varandes solskenscyklist så vet jag vilket jag föredrar. I vilket fall som helst kommer det tydligen inte att blåsa nämnvärt och vara någorlunda varmt. Alltid något. 

Som uppvärmning inför stundande begivenheter trampades en traditionsenlig måndagstur igår. "Frifartsgruppen" var inte så fri den här kvällen som den brukar utan det bestämdes att farten skulle bli runt 36 km/h i snitt. Vi hamnade väl på den nivån till slut men det finns olika vägar att komma dit som bekant. Körningen var inte alltför ryckig men halvvägs hade vi ett snitt kring 33, sen kan ni lista ut resten själv. Och då tog vi det väldigt lugnt sista biten från Telestadsrondellen och in till torget. 

För att krångla till det för mig har jag riktigt jäkla ont i nacken och dessutom sträckt mig. Det får bli inmundigande av painkillerdeluxe i kväll. Som tur var påverkar det inte möjligheterna till placering då jag ändå inte har några. Jag tillhör nämligen de som faktiskt kör för att det är kul. En sån där motionär ni vet. 

Nu är jag inte synsk och sumpen sade inget om hur loppet kommer att utveckla sig. Men jag vet att jag vare sig är en fantomspurtare eller tillhör dem som kan sticka iväg i utbrytningar diesellok som jag är. Min roll misstänker jag blir rundningsmärke. Men jag ämnar vara ett rörligt sådant. 

Och jag vet också att jag inte ska upprepa förra årets misstag. Det finns nya att göra eller så kan jag låna någon annans gamla misstag. Vad som hände då var att jag var ruskigt snabb ut ur sista kurvan. Som tvåa efter då oövervinnerliga Isac faktiskt. Det fanns inte mycket annat att göra än att gasa, att bromsa i det läget och försöka hitta en bra rulle går inte så jag satsade. Ställde mig upp och tog i så mycket jag förmådde, vilket inte var överdrivet mycket visade det sig. Tyvärr var det långt kvar av upploppet och när den sista miniatyrknäppan kom de sista hundra meterna så dog benen helt varpå i princip hela fältet passerade mig. Det är sällan man känner sig så stillastående som i sådana ögonblick. Exakt så tänker jag inte göra idag. Det kanske inte går lära gamla hundar att sitta men några kan lära sig att inte springa in i väggar två gånger i rad. 

Banan är lagd i två "loopar", en längre på ca 17 km som kommer att köras två varv och ett kortare slutvarv på 3 km som kommer att köras totalt sex varv. Själva målgången är en liten slakmota med en liten knöl på slutet. Den kommer att kräva sin tribut när den skall avverkas i hög fart många gånger. Det är inte många höjdmeter det handlar om och det är jag glad för. Är ingen anhängare av branta backar. Slakmotor kan jag gilla ibland stark som jag är. Annars gillar jag ju banan. Det var här jag passerade mina 40 km/h i snitt på tempo för första gången förra säsongen.

De sista varven kommer att kännas fyrkantiga 

Hoppas nu att det behagar dyka upp lite folk. Blir alltid roligare med en rejäl klunga och sen blir after-bikesnacket bättre. 

Nu blir det att jaga Green Data för att få se om jag kan få tag i min mobiltelefon som är på reparation. Och ta en kaffe till för att se om vädret blir bättre enligt den koppen. 

/ J - förutspår att det blir mycket väder

lördag 22 juni 2013

Vätternrundan 2013, del 3

- Slutet gott allting gott?



Allt är enklare i väst. Tämligen platt, fin asfalt, ofta rätt vindar och så blir man välsignad. Det finns förstås en orsak att rundan är lagd som den är med kvälls- och morgonbris i åtanke. De som säger att Vätternrundan startar i Motala men börjar i Jönköping har kanske rätt men just den här rundan fick mer av en nystart där borta i hörnet.

Fem minuter efter att vi lämnat Motala var det helt öde vid starten

Den första biten hade varit motig som sagt men nu fanns möjlighet att både slappna av och komma in i cyklingen och rytmen, att få igång rotationen i kedjan och kanske till och med hämta in något av den tid vi förlorat.

Efter fadäsen i Bankeryd fick vi det urspårade tåget på räls. Några hundra meter efter smällen var jag rätt fokuserad på att hitta Per igen då jag cyklade med hans tappade flaska i handen. Och apropå vatten spanade jag något senare febrilt efter den vattendepå jag visste skulle finnas i trakterna. Har själv aldrig stannat där tidigare men visste sen submötet kvällen innan att den är belägen någon mil norr om den stora depån i Fagerhult i närheten av Rödån. Flera i gruppen började få ont om vatten och några frågade hur långt det var kvar. Den kommer snart sa jag tvärsäkert utan att ha en aning. Hoppades då innerligt att vi inte redan kört förbi den.

Vi hade tack och lov inte passerat parkeringen och vatten fick vi. Jag hade en del kvar i camelbaken och faktiskt sportdryck i en flaska men fyllde ändå på helt. Visste med mig att jag druckit för lite men vågade inte hälla i mig så mycket med tanke på att förra rundan krävde sju stopp för att lätta på trycket. Men vädret bjöd på helt andra förutsättningar den här dagen så den sortens problem lyste med sin frånvaro.

Liksom vi inte hade ätit köttbullar i Jönköping åt vi nu inte lasagne i Hjo utan susade förbi även den depån. Förutom att det är en charmig liten stad så markerar den också för oss cyklister att man kört mer än hälften av rundan och att nedräkningen har börjat på riktigt. Jag räknar inte de deprimerande skyltar som börjar dyka upp strax innan Vadstena där det står "29" mil kvar eller något. De känns mest som ett hån. Särskilt om man är trött. 

Någonstans på de långa raksträckorna efter Hjo tappade vi bort ytterligare en cyklist. Magnus saknades plötsligt. Eftersom vi låg stabilt på en fart av 37-38 km/h för tillfället och jag kände mig stark så beslöt jag mig för att gå ned i leden av passerade cyklister för att leta efter honom. Jag frågade för säkerhets skull gruppen om de tänkte fortsätta i samma fart och fick jakande svar varpå jag bromsade rejält och dök ned i efterföljande klunga. Ingen M där. Fortsatte vidare till klunga nummer två i ordningen och letade utan framgång. Vid den tredje klungan ropade jag "letar efter en cyklist, har ni sett någon?" och fick trots trötta miner skratt tillbaks. Nu var jag dessvärre rejält efter de andra, med flera kilometer. Jag ökade farten och lade mig strax över fyrtio kilometer i timmen och låg där i vad jag tyckte ett bra tag. Körde zick-zack mellan cyklister, klungor och annat löst folk i mina försök att hinna ikapp. Ingen Lammhultsgrupp i sikte. Jag ökade farten ytterligare och tack vare en lätt medvind kunde jag hålla 45 km/h ett tag. Men det kostade på rätt mycket att ligga i den farten solo. Fortfarande inget sub8.30-folk i sikte. Jakten fortsatte i ännu högre fart i ett medlut och till slut kom jag äntligen ikapp rätt färgkombination på tröjorna. Vid det här laget förbannad. Det visade sig nämligen att gruppen hittat några andra glada gamänger att slå sig ihop med varpå de ökat farten. Schysst, här jag gick jag ned för att leta efter och försöka hjälpa någon upp till klungan varpå alla andra kör ifrån mig. Blev arg ett tag så jag la i en tyngre växel och susade ifrån de andra och lade mig några hundra meter före. Låg så några kilometer varpå någon därbak undrade "körde inte ni ihop?", vilket var ett rimligt antagande med tanke på klubbkläderna. Övervägde en stund att dra iväg. Men besinnade mig sedan och gled tillbaks till de andra.

Efter lite småprat och rensande av luft var allt bra och stämningen blev bara bättre och bättre ju längre loppet led. Solen sken trots allt. 

Det alltid här någonstans man börjar inse att Vätternrundan är en rätt lång historia. Det är här de flesta lopp slutar eller har slutat för länge sen. Inte bara distansen började kännas vinden lekte fortfarande tafatt med oss och varierade mellan att knuffa oss i ryggen till att komma helt från sidan. Det vill säga i huvudsak västliga vindar med sydliga inslag. Men fler personer började återhämta sig och någon komma igång ordentligt. Vi delade broderligt på dragjobbet och stretade vidare. Lite förargligt med vurpor och annat. Rent tidsmässigt hade vi nog kunna klara det ändå. Särskilt som vi under vägs gång hade fått förstärkning. Ett par cyklister "plockades upp" på vägen som var både starka och dragvilliga. Vår tappra lilla skara hade utvidgats till något tiotal från att ha varit nere i sex personer som minst i Jönköping. 

Urban räknar på hur många vi var kvar i Jönköping.
tyvärr räcker fingrarna till

Men det sista lilla hoppet om att klara tidsmålet dog i Karlsborg. Broöppning på gång. Inte så att den var öppen när vi kom men den hade varit strax innan. Längst fram stod därför en kortare bilkö på en sju åtta bilar och en rejäl klunga stillastående cyklister . Däribland den största av sub-XX grupperna. Det var bara att snällt sälla sig till bakre delen av kön. Det var nära att vi smällde där när några längre bak missat stoppet. Någon touchade i mitt hjul och höll på att stå på näsan. 

Efter att ha blivit välsignade som sig bör i prästbacken susade vi och skogen ikapp när vi passerade Tiveden något senare. Ursprungligen skulle vi inte stannat i de nejderna mer än för att pinka men nu behövde många fylla på förråden mer än tänkt. Så istället för snabbpaus blev det depåstopp i Boviken. Det visade sig senare vara ett lyckosamt drag. 

Trots att det var en aning improviserat gick pit-stopet relativt snabbt. Jag fyllde själv på med Enervit, klämde ett par släta bullar och sen var jag nöjd. Flera stora grupper vi precis passerat körde förbi när vi skulle ut. En av dem ångade vi ikapp relativt snabbt efter det att vi samlat oss stärkta av förtäringen som vi var. 

Det visade sig vara den grupp som inte ville hjälpa oss att dra från början. En konstellation av medlemmar från olika försvarsgrenar. Jag frågade deras grindvakt om de ville ha lite draghjälp. Vi körde trots allt fortare än dem. Han hänvisade till sin kapten så jag rullade upp och frågade honom om vi kunde slå oss ihop. Han undrade först hur många vi var och om vi hade erfarenhet. De skulle själva köra sub-9. Utan att förhäva mig sade jag att vi var ett tiotal och ja - vi har klungerfarenhet och vi kan åka hyfsat fort. Jag passade på att påpeka att det skulle bli motvind på vägen hem. 

Sen blev det åka av. Hopslagningen gav som resultat att båda grupperna spottade upp sig och farten ökade markant ett tag. Och så lätt det gick jämfört med tidigare. Vi var väl närmare tjugofem personer och de flesta var vid den här tidpunkten med i dragjobbet. Det konstaterades att så här skulle det varit från början. Kan inte låta bli att gräma mig något. Vi var trots allt över tjugo från början. Fan. 

Bild från Happymtb tagen i trakterna av Hammarsundet

Det är intressant att notera vilka som drar på de bilder som finns bland annat tagna av Happy Mtb's fotograf efter Hammarsundet. Inte bara vår grupp tjänade på sammanslagningen. Motvinden var tillbaks efter svängen uppe i Askersundstrakterna. Den hade lurpassat länge och väl för att anfalla när vi var som tröttast.  

Men den uppskruvade farten och den långa dagen i sadeln kombinerat med motvinden vid Hammarsundet fram mot och över bron krävde sin tribut. Vi blev färre och färre som orkade hjälpa till i dragjobbet trots stor klunga. Och vi som orkade fick dra ned tempot rejält för att vi inte skulle tappa folk därbak. 

Strax bara backarna och slutspurten kvar. Medevi förstås men även backen vid vägen mot Zinkgruvan och några andra pucklar. En som var i god form och bara blev starkare varefter loppet fortskred var Marcus som ångade på som ett lokomotiv. Själv var jag faktiskt lite trött. Inte så mycket i benen som i huvudet. Eftersom målet inte gick att nå och eftersom jag inte kunde trampa för fullt så lade jag av mentalt en smula. Det gjorde å andra sidan att jag faktiskt blev trött på riktigt. 

Den sista biten in i Motala var sedvanligt seg. Men sen var vi där. Såg resultatet av en olycklig vurpa ett par svängar innan mål. Så onödigt! Vårt gäng tog det lugnt och vi separerade från våra vänner i försvaret för att formera oss.  

Det kan sägas om Vätternrundan att det trots allt är sjujäkla skönt att korsa mållinjen. Vi gjorde det efter 8 timmar och 47 minuters trampande. Arton minuter senare än vi tänkt oss. Men ändå inte så illa med tanke på hur loppet utvecklade sig. Rullsnittet slutade på cirka 34,5 km/h och vi hade behövt 36 km/h. 

Jag har aldrig gått i mål vid den här tidpunkten förut och jag slogs av hur mycket folk det var i målfållan och hur många människor och cyklar det var i parken. Det tog sina modiga tid att bara få gå igenom portalen. Vid sidan av kravallstaketen hördes en bekant röst. Det var Ola som mötte oss. Han hade dessvärre fått bryta redan efter någon timma. Det är svårt att cykla vidare med ett brutet nyckelben, tre brutna revben och en punkterad lunga. Det var resultatet av en dikeskörning för att undvika klungvurpa. Somliga har mer otur än andra!

Fler springare hade hittat hem

När det svarta fåret väl var vallat ur fållan fick det en öl och en flaska bubbel. Vi lyckades hitta en bit ledig gräsmatta och slog oss ned för att vila, äta och dryfta allehanda ting. Mycket gemytligt må jag säga. 

Målglädje

Som vanligt yttrades orden "aldrig igen" från ett och annat håll, bland annat mitt. Men den här gången hade det inte med trötthet att göra utan osedvanligt korkad prispolitik från arrangörernas sida. Jag tänker inte betala 1350 kr ordinarie pris eller 1750 kr för att få köra i grupp i nästa års runda. Så enkelt är det och det tål att sägas igen. Men de lär fylla sina fållor även nästa år. Frågan är hur det ser ut om några år?

/ J - f d Vätterncyklist

En cykel(o)tur

- Mountainbike med förhinder


Vila från träning har det blivit i dagarna två i slutet av veckan som varit. Midsommaren kom och passerade. I år lugn och märkligt mäktig, som en glaciär - vacker att se på med kraft under ytan. 

Idag blev det en skogsrunda. Det är bara en vecka kvar till Ränneslättsturen och antalet mil på mtb i år har varit förfärande få. Därför gjorde jag ett litet träningsupplägg inför veckan som kommer för att delvis råda bot på det. Det skulle jag inte ha gjort. Det verkar ha retat någon högre makt av valfritt slag. Det sket sig nämligen direkt. 

En vy jag hoppats få se mer av

Tanken var att jag skulle kört distans idag med fokus på teknik och flyt och att få känsla för stigar igen. Detta tänkte jag följa upp med den gemensamma träningen med Lammhultscyklisterna imorgon som kommer att vara långloppsinspirerad i lite högre fart. De passen kombinerade lät som en bra inledning på träningsveckan tyckte jag. Men så blir det inte tyvärr. 

Efter två timmar rök mitt bakhjul. Eller så dramatiskt var det kanske inte. Men en eker gick åt skogen och det är skevt och går inte att köra på. Stor risk för att fler ekrar går av då. Så nu blir det att vädja till ärade cykelmekaniker om en snabb insats igen. Annars blir det ingen start för mig på söndag. 

Innan dess hade cykelturen varit angenäm trots det inte fullt så somriga vädret idag. Den inleddes med lite stadsnära cykling som inkluderade ett varv i Fagrabäcksskogen, ett varv på "El Plomo", blandade stigar i Fylleryd, ett varv runt "Vildparken" och ett varv på gula slingan i Högstorp. Farten modest men känslan någorlunda. Lite halt här och var efter nattens regn men annars hyfsat torrt. 

På väg till Henrik Ms bana utanför Hollstorp mötte jag Henrik J. Vi pratade cykel en stund och jag fick samåkningsplats ordnad inför helgen. Det känns skönt att ha den detaljen fixad. Men det är rätt många från klubben som ska köra så jag hoppades det skulle finnas plats i någon bil. 

Ett av ämnen som kom upp var däck. Förr året köpte jag ett så kallat "Cykelvasa"-kit med två Race King och två slangar, allt från Continental. Kan bara säga undvik de jävla skitdäcken! Det första har jag redan skrivit om då det skars upp i sidan efter någon mil. Detsamma gäller däck nummer två. Det har gått tre turer och sidorna är i helt slut långt innan ens gjutpiggarna är borta. Slitna och med många snitt varav några allvarliga. De klarar inte ens trädgrenar än mindre sten. Komplett usla, de verkar vara gjorda av papp. Kommer att återgå till Schwalbe och Racing Ralph. Något tyngre men håller väsentligt längre. Det som sitter fram nu gick halva förra säsongen. Betydlig skillnad i kvalitet. Möjligen kan Contidäcken fungera till just Vasan som mest består av knölig grusväg. I skog fungerar de i alla fall inte. 

När jag ändå spyr galla över saker och ting kan jag säga att den jäkla bromsskivan jag har bak är skit den med! Nu har jag inte bara rengjort bromsbelägg en gång till, centrerat ok, slipat på skivan med sandpapper utan även bytt beläggen. Ändå tjuter den som flygsirener. Nu kanske värre än innan faktiskt. 

Även låsningen till framdämparen har behagat lägga av. Den har gått allt trögare över tid även om den fungerat med lite hjälp. I förrgår bytte jag kabelhölje eftersom det gamla var slitet med förhoppning om att det skulle hjälpa. Den minskade friktionen gjorde att den slutade fungera helt! Helt obegripligt. Tyvärr har jag sett när cykelmekaniker brottats med samma problem och det inger inte hopp. Verkar inte så mycket lättare för dem heller. Skräp. 

Jag får ersätta morgondagens skogspass med landsvägscykling istället. Inte var jag tänkt mig men det får gå ändå. Sen får det bli måndagstur och KM i landsväg på tisdag. Sen hoppas jag att min mtb är körklar igen.

/ J - aningen frustrerad

torsdag 20 juni 2013

Tempocup 3

- 10 000 meter ambivalens


I tisdagskväll kördes den tredje tempocupen i ett nytt format för året - en mil utan vändpunkt. Idén var också att köra i den med tanke på vind lämpligaste riktningen. I de här trakterna borde det inneburit start vid Jät nya kyrka för att sen köra norrut med mål i Tävelsås. Men nu blev det tvärtom på grund av nästan rakt västliga vindar som i och för sig mojnade lagom till start. Om jag förstått det rätt är tanken bakom experimentet att den här övningen skall återkomma till hösten.  Då kan man köra mot sina egna tider och farter vilket kan vara intressant ur utvecklingssynpunkt.

Startplats i Tävelsås

På eftermiddagen slängde jag på min "temposadel/stolp-kombination" och pinnarna på styret varpå hojen var redo. Det var inte jag. Trots ett gediget försök till uppvärmning som slutade på 37 km vaknade aldrig benen. Försökte köra lätta växlar för att få upp kadensen, tunga växlar för att värma musklerna, provspurter för att väcka låren. Inget gick. SEG.

Det var ett glatt gäng som samlades med i princip samma deltagare som förra gången plus några till. Klaes stod  över då han sparade benen till SM-starten idag. Istället dök ett annat starkt namn upp i Niclas Fagerlund. Som vanligt är våra lokala tempotillställningar inget som någon går och hämtar hem första platsen på. Den får allt köras om.

Jag lottades som startnummer tio. I väntan på att få ge mig iväg vankade jag som en orolig höna om man nu kan göra det på en cykel. Det innebar att jag for fram och tillbaks som en osalig ande på Jätvägen genom Tävelsås. Piggare blev jag inte. Jag borde tagit min sedvanliga tempoespresso innan. Det gör jag ju alltid annars. Skrockfull är jag inte, men jag måste måste ha en espresso innan jag kör tempo. Och så vill jag inte köra på svarta katter. Det betyder otur med kattpäls i däcken och dessutom vurpar man.

Startdags med Klaes som starter. Iväg. Försökte accelerera. Det gick någorlunda i alla fall. Men sen, sen sket det sig.

Kantig. Jag och fyrkant Bob. Ni som cyklar känner igen känslan. Den som uppstår när man börjar anstränga sig för mycket och cykla för lite. En chimär. Jag tar i men det är en illusion av kraft, farten ökar något men det finns ingen substans. Stillastående i rörelse.

Det här kände jag redan efter ett par hundra meter. Som tur var sluttar det utför i början och hastighetsmätaren sade ändå att det gick skapligt fort. Benen var i opposition. De tänkte inte delta i debatten och ville bordlägga ärendet och gjorde så. Huvudet fick ta kommandot över den jäkla polska riksdagen. "Det varar bara en kvart" var det som framlades som huvudargument från det hållet. Resten av kroppen ansåg att det var eoner av tid och tyckte att kopplingen till minuter saknade relevans. Det var här som tvekan uppstod: sluta ta i eller gasa?

Fick smått panik när jag märkte att jag inte fick flyt i tramptagen varpå jag spände mig. Försökte påminna mig om att det är roligt att cykla. Det var det inte nu. Sträckan är för kort att köra upp sig på. Någonstans halvvägs i trakterna av Djura nöbbele var kadensen skaplig. Strax därefter passerades jag av Niclas som startade en minut efter mig. Det gick rätt fort för honom på den långa rakan. Även jag ökade något. Sen var det slut. Mål.

Tid 14.34, snitt 41,3 km/h. På det kom jag sjua. Samma sekund som Jimmy som tilldelades sjätteplatsen med två tiondelar eller något. Femma Håkan, vi tre har för övrigt tampats om de här platserna vid alla cuperna så här långt. Kul. Fyra kom triatletOscar om jag minns rätt och trea Isac, tvåa Niclas och vann gjorde Johan den här kvällen med ett snitt över 48 km/h.

Sen  eftersnack där vi bjöds på kaffe och godis och myggen på blod.

Hem körde jag, Anders och Magnus något slags lagtempo i tröttfart. Kvällen var vacker och vi slitna så det kördes mest under tystnad.

/ J - den här kvällen i otakt

onsdag 19 juni 2013

Frihet

- Postvättern


Vättern är över - släpp cyklarna fria. Idag mountainbike. 

Trött i benen efter gårdagens tempo, måndagens landsvägstur och helgens äventyr. Återhämtning för själ och lår, på skogshumör. 

Inledning; två varv på "El Plomo". Inte snabbt men skönt flyt. Balans, rätt på cykeln, inte framvikt. Fungerande dämpare, däckfäste. Harmoni, cykeln och jag.

Fortsättning; Halvvarv på min Fyllerydsslinga, körde fel med flit - kan man det?

Att köra fel är att hitta rätt

Social tur, mötte skåningar i skogen. De letade löprundor, jag tipsade. Paus i Risinge för att önska glad midsommar, studsande hälsningar och samtal om häst. Oväntat möte med pausande vän i Högstorp.

Jag hälsar sen på mig själv.

Innan dess; I slutet av sommarregnet väntade en återvändsgränd.

Sommarregnsåtervändsgränd

Stigarna fann mig och jag hittade hem.

/ J - slumrar i väntan på vakenheten 


För den som undrar:
Tänkte skriva om gårdagens tempocup. Men det orkar jag inte, det får bli senare. Slutklämmen på Vätternberättelsen får också anstå något. Båda är i vardande.

tisdag 18 juni 2013

Vätternrundan 2013, del 2

- 06.04


Snart följer fortsättningen av mina intryck från helgens begivenhet...

...men först kan väl i förbifarten nämnas att jag klämde en måndagstur igår. Körde i en lugn "32-grupp" och vi lyckades hålla den farten också utan att snitthastigheten rände iväg för mycket. Gruppen körde den längre sträckningen av rundan över Väghult då alla var ense om att så fina sommarkvällar var till för att utnyttjas. Prövade själv att öka farten och spurta vid något tillfälle på den avslutande sträckan mellan Dänningelandakrysset och Bergunda ridstall där vi brukar köra "frifart", mest för att känna statusen på benen. Det experimentet föll väl inte helt väl ut. Benen var sega men värre var att jag fick en hejdundrande huvudvärk igen. Något som följt mig sen vurpan, särskilt påtagligt när jag tar i. Smärtan är lokaliserad till nacke och bakom ögonen. Tur att jag har läkartid senare idag. Eventuellt vill de röntga mig igen. Tydligen är det inte att räkna som en bra naprapatbehandling att smälla befintliga diskbråck i asfalt. Förutsättningarna för kvällens tempocup ser därmed inte helt ljusa ut då sjukgymnasten på idrottskliniken redan igår tyckte jag skulle avstå. 


Fredag, fortsättning

Motalafredagens träning fick bli en kombinerad uppvärmningsrunda och pryltestartur. Jag tillhör de där människorna som inte kan vila mig i form in till sista minut. Hårt vill jag inte köra dagarna innan ett lopp men att vila från all träning är inget jag normalt är gagnad av eftersom det mest gör att jag blir seg i kroppen. Så några mil cykel stod på programmet men så mycket längre fick det inte bli då tiden gjort som den plägar göra och rusat åstad. Hade bara några timmar på mig innan kvällens möte och för sent ville jag inte köra då jag planerade att gå upp runt fyrasnåret och gärna hinna sova några timmar innan dess. 

Inför rundan gick jag igenom cykeln som jag brukar. Letade efter illasinnande och försåtliga stenar och snitt i gummit på däcken, kontrollerade lufttryck, undersökte lager i jakt på glapp samt torkade av och oljade om kedjan. Sen var jag nöjd med det tekniska. Nummerlappen fick vänta till senare. 

På rundan skulle även de nyinköpta solglasögonen prövas, den lånade hjälmen justeras och jag skulle se om de lagade kläderna fungerade. Det är alltid svårt att veta om någon söm skaver när det är lagat. 

Strax innan mål vid strandpromenaden. Folktomt nu, inte sen

Jag rullade till en början sakta och planlöst genom kvarteren runt Rådmansgatan under tiden som jag kollade växlar och bromsar vilka fungerade perfekt. Sen sökte jag mig mot centrum. Kände att jag var tvungen att cykla igenom GP-banan även om det fick bli i sakta mak med tanke på folkmassorna runt tältet vid den här tidpunkten. Insåg att det var en bana som inte är jobbig att köra lugnt men oerhört tung om det går fort. Backen, underlaget, svängarna och det uppdrivna tempot, hetsen nerverna publiken och Vacchi i speakerhögtalarna runt hela banan. Det är nog häftigt att köra där. Får fråga Isac. 

Efter det fick upploppsrakan och strandpromenaden ett besök. Lite symboliskt körde jag sen ett par varv runt sjukhuset som en ritual för att undvika att hamna där senare. Därefter styrdes kosan norrut via Illersjövägen och vidare till Lemunda där jag stannade ett tag, tog en bild och funderade på Heidenstam och hur trött jag troligen skulle vara när jag passerade här nästa gång.  På vägen dit märkte jag att sadelstolpen jag fettat in för att den skulle undvika att prata med mig för mycket troligen hade glidit ned en aning. Stannade och höjde den vilket gjorde en jäkla skillnad. Det är dock inte bra att höja sadeln flera millimeter dagen innan VR. Prövade sen att gasa och öka farten. Kroppen tackade nej till sådana påfund och lät bli och jag lät det bero och hoppades på ändring till morgondagen som för övrigt närmade sig med stormsteg. Dags att styra kosan hemåt. Kände av min ömmande nacke och känseln i höger hand var borta. Inte helt bra besked men solen sken och det var jäkligt vackert. 

Lite moln men vackert sommarväder över Vättern och Lemunda

Sen var det mötesdags. Jag var där som representant från LC tillsammans med Catrin och vi var inbjudna till subgruppsträffen i Folkets hus. Bakgrunden står att finna i det det upprop och den maillista som blivit svaret på de aviserade prishöjningarna samt förändringarna för grupper till nästa års Vätternrunda. Det mötet får bli ämne för en annan blogg. Men det kan väl sägas att alla klubbar vi varit i kontakt med kommer att som kollektiv strunta i VR åtminstone nästa år. Medlemmar kommer förstås att köra individuellt men några gemensamma klubbsatsningar verkar det inte bli. 

Men årets start var i antågande och jag ångade därför tillbaks till Rådmansgatan där kolhydratladdning stod på programmet när bror bjöd på pasta. Det var dagens andra omgång av den varan då samma födoämne intagits till lunch. Apropå att ladda så skrattade killen bakom disken inne på hemmakväll då jag var där för att inhandla godis av det skälet. Jag frågade nämligen om försäljningen gick bra. Det gjorde den, enda gången han sålde mer  på året sade han var när folk kom tillbaks efter målgång på lördagen. 

Uppladdningslunch - pasta som sig bör

Innan jag stämde träff med mitt namne med efternamnet Blund så fäste jag nummerlapp på cykeln och gick igenom utrustning, klädval och mat jag skulle ha med mig. Det är inte läge att börja med det klockan fyra på morgonen. Då sover jag oavsett om jag står, går eller ligger. Det mesta gick väl bra förutom att jag lyckades slarva bort den lilla klisteretiketten som ska fästas på ramen från det att jag tog ur den ur kuvertet och transporterade den de fyra metrarna till balkongen. Spårlöst försvunnen var den. Den är inte viktig i sig men jag avskyr när saker bara försvinner, det är inte rätt. 

Klädvalet blev korta byxor och tröja dock med dubbla linnen under. Ett tunt Craftlinne för fukttransport och ett tjockare funktionslinne för värme. Övervägde först vindväst istället men det är lite bökigt när man dessutom har camelbak på ryggen och så mycket mat i bakfickorna som var aktuellt. Särskilt när man är trött och fumlig efter tjugo mil eller så. De nyinköpta armvärmarna däremot fick åka på. Runt 13-14 grader var det vid start och temperaturen förväntades öka upp till strax under tjugo senare på dagen. Strumpor blev det som vanligt så tunna som möjligt. Det är det bästa sättet för mig för att undvika det som ibland kallas "hot feet" när det bränner under fotsulorna efter tryck. Även stilpolisen togs det hänsyn till då de var korta och vita. 

Lördag - startdags

Upp i ottan för frukost. En och annan fågel hördes genom det öppna fönstret dock ingen tupp, mest en ilsken och lite orolig måsmor som vakade över en dunboll som lämnat boet och vinglade omkring på gräsmattan. Annars var det lugnt i huset. Mat inmundigades och det blev tämligen nyttig sådan och inga större avsteg från det normala. Energi är bra men magen får inte vara helt fylld. Tanken var att värma upp en kortare sträcka innan eftersom vi skulle upp i fart tämligen omgående om tidsplanen skulle kunna hållas. Så blev det inte, om inte att rulla ett par kilometer ned till startplatsen räknas. Sen vidtog proceduren att smörja rätt saker på rätt ställe. Min sedvanliga liniment hade jag glömt hemma så jag fick ta lite annat på korsryggen som bråkar ibland. Även knän och lårmuskelfästen fick en duvning. Voltarengel på armbågarna som gör ont redan innan cyklingen och så var det vaselingrejen. En del gör sig roliga över det men de har inte prövat att sitta svettig på en cykelsadel i åtta nio timmar. Äntligen finns eländet på tub något jag inte upptäckt tidigare. De gula skräpburkarna är bitvis inbrottssäkra annars. 

Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid kyrkan runt halvsexsnåret. Innan dess hade jag varit framme och fyllt mina cykelflaskor med sportdryck vid starttälten. Vatten på ryggen och energi i flaskorna. Kände mig som en  kamel, puckelryggig. I fickorna hade jag stoppat: 2 bananer - noga utvalda för att vara små och ha bra fickböj, 2 snickers, 6 stycken energikakor av två olika sorter, 2 "Liquids" och 2 gel. Körde bara föda i bakfickorna då jag lyckats klämma ned reservslang, miniverktyg och CO2-pump i camelbaken trots att den saknar fickor. Den är gammal. 

Snart dags att bege sig

Startfållan började så sakteliga fyllas av idel ädel Lammhultcyklister. Orange, grått, vitt och svart i täten när sub-8.30 formerade sig. Vi uppnådde ingen kritisk massa med våra femton deltagare. LC hade en av de senare starttiderna i hela det "vanliga" fältet med 06.04. Tror att de sista gick iväg tio över sex och därefter är det några timmars uppehåll innan de officiella subgrupperna släpps iväg. Catrin vinkade av oss i egenskap av Vätternsamordnare. Hon skulle ha kört med sub-10 men en illa bruten fot satte stopp för de planerna. 


Lammhultcyklister redo för avfärd

Smattrandet när många pedaler klickas i samtidigt ekar efter det att en relativt insatt speaker sagt några ord om Lammhult. Tänkte då stilla att det inte är så många därifrån som är med i klubben men att jag åtminstone bott där en tid. Vi börjar rulla och sen hörs pipandet av transpondrarna när de känner av de på våra hjälmar prudentligt påklistrade chipen. 

Äntligen, hur man än vrider och vänder på det och hur än träningen har gått fram till start så är det nu det gäller. Det är många mil och många liter svett som ligger investerade i en klunga som den här. Stämningen var bra. Alla undrade hur det skulle gå i vinden ned mot Jönköping. Förhoppningen om att den skulle mojna under natten hade kommit på skam och det var bara att borra ned huvudet och gnaga styrlinda. Själv kände jag mig relativt stark och även om jag förstås avskyr motvind som alla andra golvar den mig inte helt som uppenbarligen kan vara fallet för några. Skånetrippen var nyttig känner jag. Då var jag själv mot vinden i ett par timmar. 

Olyckor tänker jag inte på där vi ligger bakom den föråkande motorcykeln ett tag, tänker istället att asfalten är ny, fin och jämn på vägen ut. Det var den inte förra året. Olyckor tänker jag på sen när vi ser en direkt i utkanten av stan. Någon har gått i backen, tydligen rätt hårt och folk står och motar oss åt andra sidan. Vi och eftertanken cyklar förbi. Händelsen var inget gott omen skulle det visa sig. 

Kriget mot vinden tar sin början. Folk i gruppen tar sina förningar och vi börjar rulla på i vår kedja. Så här i efterhand kanske det hade varit smartare att köra tvåpar, jag vet inte. Farten är lite för låg men jag tror att den skall gå upp när alla blir varmare i kläderna. Säger inget innan Vadstena och slätten därefter. Där kan man bli varm. Vi börjar tämligen omgående köra om grupper av medcyklister. Efter en stund börjar det märkas att vinden tar hårdare än man kunnat tro. Nästan direkt tappar vi en medlem och vi som bara var femton från början. Strax därefter en till. Väg och tid förflyter och vi får en en större svans bakom oss. De hjälper inte till att dra. Urban tröttnar på det och går ned för att prata med dem. De vill inte hjälpa till. Vi är redan nu farligt få och då hörs det förhatliga ljudet bakifrån. Jag hör kraschen, att någon går i backen. Det man inte vill höra. Någon säger till mig att det är i vår svans det smällt. Tänker för ett ögonblick att det kunnat undvikas om de hjälpt till här framme men säger inget. 

Det visar sig dock efter ett liten stund att det är en våra egna som vurpat. Koncentrerade mot vinden som vi var och avsaknaden av klubbkläder på den som föll gjorde att vi först inte märkt det. Och nu hade vi kommit flera kilometer. För sent att vända. En stunds diskussion utbryter om hur vi ska göra. Vända tillbaks eller köra vidare? Tid missas och beslutet fattas om att fortsätta. Det kommer fler LC-grupper och följebilar bakom så vi vågar göra så. 

Sen tuggar vi på igen. Farten ökar ibland men då knotas det. Jag får medge att jag är en av dem som vill öka. Sneglar nämligen på mätaren och ser att snittet är lågt och mycket under de 36 vi måste hålla om målet skall nås. Även om vi kan öka senare så blir det svårt att ta igen allt om det sjunker ytterligare. Svårt val, jag själv och några till är starka, andra ligger just nu på gränsen av vad de förmår. Ska alla med eller tidsmålet uppnås? Om det senare gäller är det då bättre att sänka farten så mycket att alla kan hänga med nu och hjälpa till med dragjobbet senare? Frågorna är många och vi diskuterar under färden mot dagen och Jönköping. Gryning har övergått i morgon och världen är solig, blåsig, grön och blå. 

Kortare förningar i större grupp hade varit lösningen men de som ligger bakom oss vill fortfarande inte hjälpa till och vi drar ifrån dem. Passerar kontrollerna vid Hästholmen och efter Gränna på väg mot Kaxholmen. Ursprungsplanen sa p-paus efter Gränna vid E-4 men ingen behövde så vi fortsatte Det flöt på relativt bra mot första stoppet strax innan backen vid en plats jag sett ut på vägen till Motala. Stoppet går bra men under tiden hinner gruppen vi kört ifrån passera oss. Vi stannar på vänster sida av vägen för att inte bli instängda och för att kunna göra det vi behöver utan att vara alltför anstötliga. Backen som det ibland talas om passeras utan problem. Farten ökar nedför och in mot Husqvarna och sen är vi i Jönköping. Blir lite försiktig körning där. Många är trötta och passar på att vila sig. Känner mig  stressad över det då jag fortfarande anser att vi kan klara målet. Men ser hur tiden tickar på och farten är låg trots att vi är i lä inne bland bebyggelsen. Pratar lite med herr Englund som lugnar och påpekar att folk är trötta. Jag inser väl egentligen det men tycker att det är för tidigt att ge upp. Vi har tappat tid i kraschen och tempot har dragits ned av den motiga vinden men det är nu vi kan revanschera oss.

Mot Bankeryd och nästa backe bär det. På väg fram mot den kör vi förbi en grupp med väldigt tydliga tior i svart och vitt på ryggen - cyklande flugsnappare. Kan inte låta bli att fråga dem vilken tid de tänkt köra på. Sen stigningar uppför. Vi kör lugnt som planerat och det går bra. Även följande utförslöpa i hög fart in i samhället flyter på utan problem. Ut från bebyggelsen går det sämre. Där finns en brant svacka som skall passeras. På väg upp igen och nästan ute på den större vägen smäller det för andra gången bakom mig. Någon skriker "stanna, vurpa" och jag tänker -fan hoppas ingen skadat sig. Är hjärtligt trött på vurpor både mina egna och andras. 

Det visar sig inte vara så illa men två i vår grupp, Per och Anders, har gått i backen och slagit i knän och armbågar. Någon trasig byxa och lite blodvite uppstod men båda kunde fortsätta. Det tog lite tid att samla ihop oss, undersöka om cyklarna var körbara, leta upp flaskor och annat som lossnat. Vi tappade mer tid. Vår dyrbara tid.

Motvinden som stadigt kommit från väst och sydväst kantrade inte och vi fick därmed sid/medvind istället. Det i kombination med de långa raksträckorna med fin asfalt på västsidan gör att vi ångade på i god fart. Jag vågade gå upp i täten och höja farten ibland utan att någon misstyckte. Samarbetet flöt på bra men målsättningen revideras till att försöka komma under nio timmar istället. Det verkade mer realistiskt utifrån rådande förutsättningar. Jag spydde lite galla över det ett tag, mest inombords men lite sipprar ut genom munnen. Det var inte vad jag tänkt mig och särskilt inte när jag är i god form, vurpa och febertopp i början av veckan till trots.

fortsättning följer...

/ J - för stunden tempotrött

måndag 17 juni 2013

Vätternrundan 2013, del 1

- Vind, vurpor och vaselin


Något säger mig att den här historien kan ta en smula tid i anspråk att återberätta så jag rekommenderar att du häller upp lite välsmakande dryck av för dig lämplig karaktär, lutar dig tillbaks och därefter läser i lugn och ro. 

Motala ja - en ort jag har ett särskilt förhållande till. Inte så mycket för att det nu råkar vara tredje gången i rad som jag kör Vätternrundan utan för att min bror med familj återfinns där. En familj som med sina diverse förgreningar är, ska vi kalla det, tämligen vittförgrenad. Det var nu av olika anledningar ett tag sen vi träffades och jag såg fram emot det extra mycket den här gången då min yngsta brorsdotter Lily tagit sina första stapplande steg här i tillvaron. Och hur fantastiskt det än är med cykling så är det inte allt i livet! Jag mår förstås inte sämre om de tingen kan förenas. 

Lily och jag

Motala

Men nu är det här en cykelblogg så lite tvåhjuligt perspektiv ska läggas på tillvaron ett tag. Årets upplaga av Vätternrundan var märklig för mig redan från början. Främst kanske för att jag överhuvudtaget inte tänkt köra den alls efter förra årets vända. Kände att jag för stunden var klar med det hela och att själva loppet i sig inte är så lockande. Mest långt och en smula enformigt. Stämningen runt omkring däremot är festivalig och trivsam på alla sätt och vis. 

Sen blir inte saker som man tänkt sig ibland och därför stod jag ändå där i startfållan med lånad hjälm på huvudet och nyinköpt armvärmare över smärtande armbåge och funderade på om livet inte är både förunderligt och blåsigt på lördagsmorgnar. Huvudsakligen från väster noterade jag.

Vägen hit blev krokigare än en småländsk grusväg där vi bildat inofficiella subgrupper inom Lammhultscyklisternas klubbsatsning som  ledde till att vi blev så många att vi fick en egen startgrupp och jag uppenbarligen blivit övertalad till att hoppa på tåget. Från början hade vi varit närmare 25 stycken under ledning av en stark kapten i sub8.30-klungan och vid något tillfälle nämndes t o m den "magiska" gränsen "sub8" på planeringsstadiet. Optimismens vimplar var hissade och fladdrade stolt i den presumtiva fartvinden. Men redan på tidigt stadium föll ett antal starka namn ifrån, däribland kaptenen. Sen liknande vår satsning alltmer en känd roman av Agatha Christie med färre och färre deltagare både på pappret och träningarna. Min egen träning flöt på som tänkt var fram till veckan innan loppet då ni vet hur det gick. Krämporna sitter i än och jag har svårt att skriva med höger arm även nu. 

Så sammantaget var inte oddsen bra från början. Vi var femton som kom till start i alla fall och stod där om morgonen med det sedvanliga pirret i maggropen som alltid är sammankopplade med startlinjer oavsett sammanhang. Vädret som inte är ett trivialt samtalsämne i dessa kretsar och sammanhang utan dödligt allvar dryftades in i det sista. Det var osedvanligt soligt och vänligt temperaturmässigt. Det fanns bara ett aber - vädret ville rufsa om i våra hjälmförsedda frisyrer och sprida sommarens dofter över världen - så det blåste utav helvete. 

Snart var det startdags. Endast några få minuter kvar.

Torsdagen

Undertecknad och LCs egen "vätterngeneral" Catrin knycklade in både oss själva, packning för några dagar och två cyklar i en liten Hyundai för att sedan bege oss norrut redan på torsdagen. På agendan stod förutom att vara sociala med både familj och cyklister även att representera LC i möte med andra cykelklubbar och senare på fredagen vätternledningen med anledning av förändringarna för gruppanmälningar inför nästa år.

Vi ämnade få vårt lystmäte av cykel tillgodosett genom att titta på "Vacchi Invitational" följt av Motala GP på torsdagskvällen. Det är kul att se både exproffs och Sverigeelit susa upp för backen vid Motalatorg så det sjunger i kolfiberhjulen. 

Nu blev det så gemytligt vid ankomsten till Rådmansgatan att vi missade veteranerna men anlände till centrum lagom för att se tredje varvet på den första slitiga timmen av GP-loppet som redan då var en intressant historia. Som ni kunnat läsa på annat håll var Micael Olsson helt makalös och varvade både avhakade åkare och senare andra och tredje klungan. Han fullkomligt åt upp folk i magnifik stil. När han var strax bakom första klungan med tre varv kvar smällde det. En lösspringande hund på parksidan av banan blev baneman för den vinsten. Bruten näsa och stygn i ansiktet efter att cykeln helt sonika gått av blev istället facit för honom. 

Så här utspridd blev klungan nästan
från start

Isac Lundgren och Refero gör vad 
de kan för att undvika att bli uppätna

Några av de som fick ge sig

Men det var extra roligt att på plats kunna heja på Isac Lundgren som när han inte på hemmaplan tränar med LC kör för Refero Elite Cycling Team/Åstorps CK. De gjorde vad de kunde för att hålla undan för herr Olsson men det gick helt sonika inte. Jag tror inte han öppnade munnen i backen förrän de sista varven och såg alldeles för lugn ut. Människor som ser så lugna ut när de kör av andras ben är obehagliga. 

Fördelen med dylika tillställningar är att man efteråt är full av glada cykelintryck som liksom knuffas därinne i huvudet och vill ut genom benen. Det är dessutom andra året i rad som jag ser evenemanget i strålande väder vilket förstås bidrar till stämningen. Och sen är alltid Roberto Vacchi en fröjd att höra. 

Efter detta blev det obligatoriskt besök i tältet. Om det kan man säga mycket, bland annat att jag faktiskt tycker att Crescents värstinghojar ser rätt lockande ut där de stod på display utanför. Det kan även sägas att priserna inte är speciellt bra i allmänhet men att några få fynd kan göras. Den stora fördelen är väl att man kan köpa mycket under samma tak. Eftersom jag själv inte gick konsumtionsbärsärk och köpte ny cykel innan resan hade jag t o m en liten slant att handla för. Kunde inte låta bli att införskaffa en träningströja från 2XU då den går i exakt samma färger som våra klubbkläder samt innehöll några väldigt fiffiga lösningar med t ex hål och plats för mp3-spelare på strategiska ställen. Dagen efter kompletterades den med ett par byxor från Gore av det enkla skälet att de var bland de bekvämaste cykelbyxor jag prövat. De sålde sig själva även om säljaren försökte han med. Lite roligt att studera säljteknik när man varit i branschen själv. 

Fredagen

Som vanligt började det droppa in allt fler bilar desto närmare fredagskvällen det blev och till slut hade mer än varannan bil en cykel eller fler som mohawkfrisyrer på huvudet. Motala liknar till slut en belägrad stad. Cyklarna och dess ägare invaderar och förökar sig i virusfart. Mycket sympatiskt fenomen. 

Typiskt grönområde i Motala under Vättern

Själv har jag fördelen att kunna bo hos min bror och svägerska. Socialt och nära och bra med någon dryg kilometer till centrum men ändå lugn och ro.

Utsikt från Rådmansgatans cykelcamp

På schemat så här dagen innan stod att hämta nummerlapp och dylikt nere i tältet samt gå ett varv till därinne mest för sakens skull. Senare på eftermiddagen var det dags för subgruppsmötet på folkets hus och innan dess ville jag hinna äta, vila, dricka och träna en runda. Hade inte tänkt köra något avancerat pass men tanken var att känna på det tekniska för att se om cykeln fungerade som den skulle samt att klämma på dagsformen och kolla väder och kläder. 

Eftersom det är mycket svårt att gå ett varv i ett trångt utrymme fullt av cykelprylar med ens lite pengar på fickan utan att spendera något så inköptes mitt livs första armvärmare. Har alltid tyckt att de ser osedvanligt fjompiga ut. Det har visat sig att jag fått revidera min ståndpunkt därvidlag. Eller ja, de ser fortfarande fåniga ut men attans vad praktiskt. De fick hänga med hela varvet runt. 

Sen kunde det inte köpas mer eftersom mina nya solglasögon som införskaffats en halvtimme tidigare slukat en stor del av kassan. Mer om prylarna senare. Får återkomma med lite recensioner tror jag bestämt. 

Inser att det blev rätt mycket pengar när jag nu fyllt i en enkät utskickat från HUI angående Vättern. Men å andra sidan är det försäkringspengar utbetalade för att ersätta just skadade cykelprylar och -kläder faktiskt. 

Nu blir det paus i Vätternberättandet en stund. Återstår nämligen att om en stund bege mig mot aftonens måndagstur som blir en lugn tillställning för mig. Har nämligen varit på Idrottskliniken idag och imorgon väntar läkare och eventuellt röntgen. De vill egentligen inte att jag kör morgondagens tempotävling. Men men, den som lever får se...ganska mycket! 

En kompromiss blir att jag inte tar i ikväll i alla fall.


/ J - en cyklist kommer sällan ensam