- Slutet gott allting gott?
Allt är enklare i väst. Tämligen platt, fin asfalt, ofta rätt vindar och så blir man välsignad. Det finns förstås en orsak att rundan är lagd som den är med kvälls- och morgonbris i åtanke. De som säger att Vätternrundan startar i Motala men börjar i Jönköping har kanske rätt men just den här rundan fick mer av en nystart där borta i hörnet.
Fem minuter efter att vi lämnat Motala var det helt öde vid starten
Den första biten hade varit motig som sagt men nu fanns möjlighet att både slappna av och komma in i cyklingen och rytmen, att få igång rotationen i kedjan och kanske till och med hämta in något av den tid vi förlorat.
Efter fadäsen i Bankeryd fick vi det urspårade tåget på räls. Några hundra meter efter smällen var jag rätt fokuserad på att hitta Per igen då jag cyklade med hans tappade flaska i handen. Och apropå vatten spanade jag något senare febrilt efter den vattendepå jag visste skulle finnas i trakterna. Har själv aldrig stannat där tidigare men visste sen submötet kvällen innan att den är belägen någon mil norr om den stora depån i Fagerhult i närheten av Rödån. Flera i gruppen började få ont om vatten och några frågade hur långt det var kvar. Den kommer snart sa jag tvärsäkert utan att ha en aning. Hoppades då innerligt att vi inte redan kört förbi den.
Vi hade tack och lov inte passerat parkeringen och vatten fick vi. Jag hade en del kvar i camelbaken och faktiskt sportdryck i en flaska men fyllde ändå på helt. Visste med mig att jag druckit för lite men vågade inte hälla i mig så mycket med tanke på att förra rundan krävde sju stopp för att lätta på trycket. Men vädret bjöd på helt andra förutsättningar den här dagen så den sortens problem lyste med sin frånvaro.
Liksom vi inte hade ätit köttbullar i Jönköping åt vi nu inte lasagne i Hjo utan susade förbi även den depån. Förutom att det är en charmig liten stad så markerar den också för oss cyklister att man kört mer än hälften av rundan och att nedräkningen har börjat på riktigt. Jag räknar inte de deprimerande skyltar som börjar dyka upp strax innan Vadstena där det står "29" mil kvar eller något. De känns mest som ett hån. Särskilt om man är trött.
Någonstans på de långa raksträckorna efter Hjo tappade vi bort ytterligare en cyklist. Magnus saknades plötsligt. Eftersom vi låg stabilt på en fart av 37-38 km/h för tillfället och jag kände mig stark så beslöt jag mig för att gå ned i leden av passerade cyklister för att leta efter honom. Jag frågade för säkerhets skull gruppen om de tänkte fortsätta i samma fart och fick jakande svar varpå jag bromsade rejält och dök ned i efterföljande klunga. Ingen M där. Fortsatte vidare till klunga nummer två i ordningen och letade utan framgång. Vid den tredje klungan ropade jag "letar efter en cyklist, har ni sett någon?" och fick trots trötta miner skratt tillbaks. Nu var jag dessvärre rejält efter de andra, med flera kilometer. Jag ökade farten och lade mig strax över fyrtio kilometer i timmen och låg där i vad jag tyckte ett bra tag. Körde zick-zack mellan cyklister, klungor och annat löst folk i mina försök att hinna ikapp. Ingen Lammhultsgrupp i sikte. Jag ökade farten ytterligare och tack vare en lätt medvind kunde jag hålla 45 km/h ett tag. Men det kostade på rätt mycket att ligga i den farten solo. Fortfarande inget sub8.30-folk i sikte. Jakten fortsatte i ännu högre fart i ett medlut och till slut kom jag äntligen ikapp rätt färgkombination på tröjorna. Vid det här laget förbannad. Det visade sig nämligen att gruppen hittat några andra glada gamänger att slå sig ihop med varpå de ökat farten. Schysst, här jag gick jag ned för att leta efter och försöka hjälpa någon upp till klungan varpå alla andra kör ifrån mig. Blev arg ett tag så jag la i en tyngre växel och susade ifrån de andra och lade mig några hundra meter före. Låg så några kilometer varpå någon därbak undrade "körde inte ni ihop?", vilket var ett rimligt antagande med tanke på klubbkläderna. Övervägde en stund att dra iväg. Men besinnade mig sedan och gled tillbaks till de andra.
Efter lite småprat och rensande av luft var allt bra och stämningen blev bara bättre och bättre ju längre loppet led. Solen sken trots allt.
Det alltid här någonstans man börjar inse att Vätternrundan är en rätt lång historia. Det är här de flesta lopp slutar eller har slutat för länge sen. Inte bara distansen började kännas vinden lekte fortfarande tafatt med oss och varierade mellan att knuffa oss i ryggen till att komma helt från sidan. Det vill säga i huvudsak västliga vindar med sydliga inslag. Men fler personer började återhämta sig och någon komma igång ordentligt. Vi delade broderligt på dragjobbet och stretade vidare. Lite förargligt med vurpor och annat. Rent tidsmässigt hade vi nog kunna klara det ändå. Särskilt som vi under vägs gång hade fått förstärkning. Ett par cyklister "plockades upp" på vägen som var både starka och dragvilliga. Vår tappra lilla skara hade utvidgats till något tiotal från att ha varit nere i sex personer som minst i Jönköping.
Urban räknar på hur många vi var kvar i Jönköping.
tyvärr räcker fingrarna till
Men det sista lilla hoppet om att klara tidsmålet dog i Karlsborg. Broöppning på gång. Inte så att den var öppen när vi kom men den hade varit strax innan. Längst fram stod därför en kortare bilkö på en sju åtta bilar och en rejäl klunga stillastående cyklister . Däribland den största av sub-XX grupperna. Det var bara att snällt sälla sig till bakre delen av kön. Det var nära att vi smällde där när några längre bak missat stoppet. Någon touchade i mitt hjul och höll på att stå på näsan.
Efter att ha blivit välsignade som sig bör i prästbacken susade vi och skogen ikapp när vi passerade Tiveden något senare. Ursprungligen skulle vi inte stannat i de nejderna mer än för att pinka men nu behövde många fylla på förråden mer än tänkt. Så istället för snabbpaus blev det depåstopp i Boviken. Det visade sig senare vara ett lyckosamt drag.
Trots att det var en aning improviserat gick pit-stopet relativt snabbt. Jag fyllde själv på med Enervit, klämde ett par släta bullar och sen var jag nöjd. Flera stora grupper vi precis passerat körde förbi när vi skulle ut. En av dem ångade vi ikapp relativt snabbt efter det att vi samlat oss stärkta av förtäringen som vi var.
Det visade sig vara den grupp som inte ville hjälpa oss att dra från början. En konstellation av medlemmar från olika försvarsgrenar. Jag frågade deras grindvakt om de ville ha lite draghjälp. Vi körde trots allt fortare än dem. Han hänvisade till sin kapten så jag rullade upp och frågade honom om vi kunde slå oss ihop. Han undrade först hur många vi var och om vi hade erfarenhet. De skulle själva köra sub-9. Utan att förhäva mig sade jag att vi var ett tiotal och ja - vi har klungerfarenhet och vi kan åka hyfsat fort. Jag passade på att påpeka att det skulle bli motvind på vägen hem.
Sen blev det åka av. Hopslagningen gav som resultat att båda grupperna spottade upp sig och farten ökade markant ett tag. Och så lätt det gick jämfört med tidigare. Vi var väl närmare tjugofem personer och de flesta var vid den här tidpunkten med i dragjobbet. Det konstaterades att så här skulle det varit från början. Kan inte låta bli att gräma mig något. Vi var trots allt över tjugo från början. Fan.
Bild från Happymtb tagen i trakterna av Hammarsundet
Det är intressant att notera vilka som drar på de bilder som finns bland annat tagna av Happy Mtb's fotograf efter Hammarsundet. Inte bara vår grupp tjänade på sammanslagningen. Motvinden var tillbaks efter svängen uppe i Askersundstrakterna. Den hade lurpassat länge och väl för att anfalla när vi var som tröttast.
Men den uppskruvade farten och den långa dagen i sadeln kombinerat med motvinden vid Hammarsundet fram mot och över bron krävde sin tribut. Vi blev färre och färre som orkade hjälpa till i dragjobbet trots stor klunga. Och vi som orkade fick dra ned tempot rejält för att vi inte skulle tappa folk därbak.
Strax bara backarna och slutspurten kvar. Medevi förstås men även backen vid vägen mot Zinkgruvan och några andra pucklar. En som var i god form och bara blev starkare varefter loppet fortskred var Marcus som ångade på som ett lokomotiv. Själv var jag faktiskt lite trött. Inte så mycket i benen som i huvudet. Eftersom målet inte gick att nå och eftersom jag inte kunde trampa för fullt så lade jag av mentalt en smula. Det gjorde å andra sidan att jag faktiskt blev trött på riktigt.
Den sista biten in i Motala var sedvanligt seg. Men sen var vi där. Såg resultatet av en olycklig vurpa ett par svängar innan mål. Så onödigt! Vårt gäng tog det lugnt och vi separerade från våra vänner i försvaret för att formera oss.
Det kan sägas om Vätternrundan att det trots allt är sjujäkla skönt att korsa mållinjen. Vi gjorde det efter 8 timmar och 47 minuters trampande. Arton minuter senare än vi tänkt oss. Men ändå inte så illa med tanke på hur loppet utvecklade sig. Rullsnittet slutade på cirka 34,5 km/h och vi hade behövt 36 km/h.
Jag har aldrig gått i mål vid den här tidpunkten förut och jag slogs av hur mycket folk det var i målfållan och hur många människor och cyklar det var i parken. Det tog sina modiga tid att bara få gå igenom portalen. Vid sidan av kravallstaketen hördes en bekant röst. Det var Ola som mötte oss. Han hade dessvärre fått bryta redan efter någon timma. Det är svårt att cykla vidare med ett brutet nyckelben, tre brutna revben och en punkterad lunga. Det var resultatet av en dikeskörning för att undvika klungvurpa. Somliga har mer otur än andra!
Fler springare hade hittat hem
När det svarta fåret väl var vallat ur fållan fick det en öl och en flaska bubbel. Vi lyckades hitta en bit ledig gräsmatta och slog oss ned för att vila, äta och dryfta allehanda ting. Mycket gemytligt må jag säga.
Målglädje
Som vanligt yttrades orden "aldrig igen" från ett och annat håll, bland annat mitt. Men den här gången hade det inte med trötthet att göra utan osedvanligt korkad prispolitik från arrangörernas sida. Jag tänker inte betala 1350 kr ordinarie pris eller 1750 kr för att få köra i grupp i nästa års runda. Så enkelt är det och det tål att sägas igen. Men de lär fylla sina fållor även nästa år. Frågan är hur det ser ut om några år?
/ J - f d Vätterncyklist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar