Vätternrundan 2013, del 1

- Vind, vurpor och vaselin

Något säger mig att den här historien kan ta en smula tid i anspråk att återberätta så jag rekommenderar att du häller upp lite välsmakande dryck av för dig lämplig karaktär, lutar dig tillbaks och därefter läser i lugn och ro. 

Motala ja - en ort jag har ett särskilt förhållande till. Inte så mycket för att det nu råkar vara tredje gången i rad som jag kör Vätternrundan utan för att min bror med familj återfinns där. En familj som med sina diverse förgreningar är, ska vi kalla det, tämligen vittförgrenad. Det var nu av olika anledningar ett tag sen vi träffades och jag såg fram emot det extra mycket den här gången då min yngsta brorsdotter Lily tagit sina första stapplande steg här i tillvaron. Och hur fantastiskt det än är med cykling så är det inte allt i livet! Jag mår förstås inte sämre om de tingen kan förenas. 

Lily och jag

Motala

Men nu är det här en cykelblogg så lite tvåhjuligt perspektiv ska läggas på tillvaron ett tag. Årets upplaga av Vätternrundan var märklig för mig redan från början. Främst kanske för att jag överhuvudtaget inte tänkt köra den alls efter förra årets vända. Kände att jag för stunden var klar med det hela och att själva loppet i sig inte är så lockande. Mest långt och en smula enformigt. Stämningen runt omkring däremot är festivalig och trivsam på alla sätt och vis. 

Sen blir inte saker som man tänkt sig ibland och därför stod jag ändå där i startfållan med lånad hjälm på huvudet och nyinköpt armvärmare över smärtande armbåge och funderade på om livet inte är både förunderligt och blåsigt på lördagsmorgnar. Huvudsakligen från väster noterade jag.

Vägen hit blev krokigare än en småländsk grusväg där vi bildat inofficiella subgrupper inom Lammhultscyklisternas klubbsatsning som  ledde till att vi blev så många att vi fick en egen startgrupp och jag uppenbarligen blivit övertalad till att hoppa på tåget. Från början hade vi varit närmare 25 stycken under ledning av en stark kapten i sub8.30-klungan och vid något tillfälle nämndes t o m den "magiska" gränsen "sub8" på planeringsstadiet. Optimismens vimplar var hissade och fladdrade stolt i den presumtiva fartvinden. Men redan på tidigt stadium föll ett antal starka namn ifrån, däribland kaptenen. Sen liknande vår satsning alltmer en känd roman av Agatha Christie med färre och färre deltagare både på pappret och träningarna. Min egen träning flöt på som tänkt var fram till veckan innan loppet då ni vet hur det gick. Krämporna sitter i än och jag har svårt att skriva med höger arm även nu. 

Så sammantaget var inte oddsen bra från början. Vi var femton som kom till start i alla fall och stod där om morgonen med det sedvanliga pirret i maggropen som alltid är sammankopplade med startlinjer oavsett sammanhang. Vädret som inte är ett trivialt samtalsämne i dessa kretsar och sammanhang utan dödligt allvar dryftades in i det sista. Det var osedvanligt soligt och vänligt temperaturmässigt. Det fanns bara ett aber - vädret ville rufsa om i våra hjälmförsedda frisyrer och sprida sommarens dofter över världen - så det blåste utav helvete. 

Snart var det startdags. Endast några få minuter kvar.

Torsdagen

Undertecknad och LCs egen "vätterngeneral" Catrin knycklade in både oss själva, packning för några dagar och två cyklar i en liten Hyundai för att sedan bege oss norrut redan på torsdagen. På agendan stod förutom att vara sociala med både familj och cyklister även att representera LC i möte med andra cykelklubbar och senare på fredagen vätternledningen med anledning av förändringarna för gruppanmälningar inför nästa år.

Vi ämnade få vårt lystmäte av cykel tillgodosett genom att titta på "Vacchi Invitational" följt av Motala GP på torsdagskvällen. Det är kul att se både exproffs och Sverigeelit susa upp för backen vid Motalatorg så det sjunger i kolfiberhjulen. 

Nu blev det så gemytligt vid ankomsten till Rådmansgatan att vi missade veteranerna men anlände till centrum lagom för att se tredje varvet på den första slitiga timmen av GP-loppet som redan då var en intressant historia. Som ni kunnat läsa på annat håll var Micael Olsson helt makalös och varvade både avhakade åkare och senare andra och tredje klungan. Han fullkomligt åt upp folk i magnifik stil. När han var strax bakom första klungan med tre varv kvar smällde det. En lösspringande hund på parksidan av banan blev baneman för den vinsten. Bruten näsa och stygn i ansiktet efter att cykeln helt sonika gått av blev istället facit för honom. 

Så här utspridd blev klungan nästan

från start

Isac Lundgren och Refero gör vad 

de kan för att undvika att bli uppätna

Några av de som fick ge sig

Men det var extra roligt att på plats kunna heja på Isac Lundgren som när han inte på hemmaplan tränar med LC kör för Refero Elite Cycling Team/Åstorps CK. De gjorde vad de kunde för att hålla undan för herr Olsson men det gick helt sonika inte. Jag tror inte han öppnade munnen i backen förrän de sista varven och såg alldeles för lugn ut. Människor som ser så lugna ut när de kör av andras ben är obehagliga. 

Fördelen med dylika tillställningar är att man efteråt är full av glada cykelintryck som liksom knuffas därinne i huvudet och vill ut genom benen. Det är dessutom andra året i rad som jag ser evenemanget i strålande väder vilket förstås bidrar till stämningen. Och sen är alltid Roberto Vacchi en fröjd att höra. 

Efter detta blev det obligatoriskt besök i tältet. Om det kan man säga mycket, bland annat att jag faktiskt tycker att Crescents värstinghojar ser rätt lockande ut där de stod på display utanför. Det kan även sägas att priserna inte är speciellt bra i allmänhet men att några få fynd kan göras. Den stora fördelen är väl att man kan köpa mycket under samma tak. Eftersom jag själv inte gick konsumtionsbärsärk och köpte ny cykel innan resan hade jag t o m en liten slant att handla för. Kunde inte låta bli att införskaffa en träningströja från 2XU då den går i exakt samma färger som våra klubbkläder samt innehöll några väldigt fiffiga lösningar med t ex hål och plats för mp3-spelare på strategiska ställen. Dagen efter kompletterades den med ett par byxor från Gore av det enkla skälet att de var bland de bekvämaste cykelbyxor jag prövat. De sålde sig själva även om säljaren försökte han med. Lite roligt att studera säljteknik när man varit i branschen själv. 

Fredagen

Som vanligt började det droppa in allt fler bilar desto närmare fredagskvällen det blev och till slut hade mer än varannan bil en cykel eller fler som mohawkfrisyrer på huvudet. Motala liknar till slut en belägrad stad. Cyklarna och dess ägare invaderar och förökar sig i virusfart. Mycket sympatiskt fenomen. 

Typiskt grönområde i Motala under Vättern

Själv har jag fördelen att kunna bo hos min bror och svägerska. Socialt och nära och bra med någon dryg kilometer till centrum men ändå lugn och ro.

Utsikt från Rådmansgatans cykelcamp

På schemat så här dagen innan stod att hämta nummerlapp och dylikt nere i tältet samt gå ett varv till därinne mest för sakens skull. Senare på eftermiddagen var det dags för subgruppsmötet på folkets hus och innan dess ville jag hinna äta, vila, dricka och träna en runda. Hade inte tänkt köra något avancerat pass men tanken var att känna på det tekniska för att se om cykeln fungerade som den skulle samt att klämma på dagsformen och kolla väder och kläder. 

Eftersom det är mycket svårt att gå ett varv i ett trångt utrymme fullt av cykelprylar med ens lite pengar på fickan utan att spendera något så inköptes mitt livs första armvärmare. Har alltid tyckt att de ser osedvanligt fjompiga ut. Det har visat sig att jag fått revidera min ståndpunkt därvidlag. Eller ja, de ser fortfarande fåniga ut men attans vad praktiskt. De fick hänga med hela varvet runt. 

Sen kunde det inte köpas mer eftersom mina nya solglasögon som införskaffats en halvtimme tidigare slukat en stor del av kassan. Mer om prylarna senare. Får återkomma med lite recensioner tror jag bestämt. 

Inser att det blev rätt mycket pengar när jag nu fyllt i en enkät utskickat från HUI angående Vättern. Men å andra sidan är det försäkringspengar utbetalade för att ersätta just skadade cykelprylar och -kläder faktiskt. 

Nu blir det paus i Vätternberättandet en stund. Återstår nämligen att om en stund bege mig mot aftonens måndagstur som blir en lugn tillställning för mig. Har nämligen varit på Idrottskliniken idag och imorgon väntar läkare och eventuellt röntgen. De vill egentligen inte att jag kör morgondagens tempotävling. Men men, den som lever får se...ganska mycket! 

En kompromiss blir att jag inte tar i ikväll i alla fall.

/ J - en cyklist kommer sällan ensam