KM 2013

- Lammhultcyklisternas linjedrabbning

Regnet smattrar mot fönstret som ett eko av gårdagskvällen och gör det enklare att rekapitulera händelserna inbillar jag mig. Den mest pålitliga källan till väderinformation visade sig vara kaffesumpen. Eftersom jag spillde lite av den i knät och tolkade det som regnet skulle komma tidigt fick jag rätt. Det började faktiskt regna i samma ögonblick jag stack ut näsan genom dörren för avfärd mot Ingelstad. Min tänkta uppvärmning blev därför istället en nedkylning. Väl framme behövdes en bra stunds huttrande under en filt för att återfå livsandarna. Men känslan på vägen ned var bra. De tidigare trötta påkarna var faktiskt inte lika stumma som häromdagen och nacken som gjort så förbannat ont natten innan gjorde, tja...mindre ont i alla fall. Förutsättningarna var inte så pjåkiga. Man får ibland vara nöjd med det lilla. Och om regn kan sägas att det är bra för dem som är allergiker och luften blir lätt att andas i alla fall. Så långt kände jag mig rätt positiv.

Ingelstad välkomnar med regn. En del av KM-banan

Som vanligt var jag ute i god tid mest beroende på att jag inte trodde jag skulle köra 33-34 km/h i snitt under uppvärmningen och därmed komma fram så fort. Först på plats och blöt som en hund. Jag tyckte att kortärmad tröja och korta byxor var ett utmärkt alternativ när jag startade. Som tur var förstärkt med en vindväst den här gången. Skoskydd och armvärmare på vägen ned hade inte varit dumt. Temperaturen låg på runt femton grader, regn och fartvind sänkte den ytterligare. Det gick väl an så länge man rörde på sig men inte när man satt still. Men man vill ju så gärna att det ska vara sommar på riktigt. Undrar när jag ska lära mig att optimisten i mig inte skall få bestämma klädval vid cykelturer?

Stefan, värd för kvällens drabbning och tillika ansvarig för slagfältet

Alternativ uppvärmning inför cykellopp

Fler än jag som fryser

Sen finns det ytterligheter

Det var ingen massiv skara cyklister som slöt upp den här mulna sommarkvällen hemma hos Stefan. Men strax under ett femtontal som ämnade cykla och en handfull som agerade publik hade hittat hit. Antalet startande skulle senare visa sig ha stort inflytande på hur kvällens lopp utvecklade sig. 

Lagom till start slutade det regna och temperaturen steg markant vilket var välkommet. Plötsligt var mitt tidigare felaktiga klädval helt korrekt. Däremot var jag inte helt säker på val av fortskaffningsmedel. Ibland undrar jag om kajak inte hade gått fortare. 

Alternativ farkost för KM

Men valet föll efter moget övervägande 

till slut på min trotjänare

Vi rullade gemensamt till startplatsen vid naturbruksgymnasiet efter att ha specialstuderat svängen från Växjövägen in mot skolan. Den enkla vägbeskrivningen "håll höger" kunde tydligen ändå missuppfattas då ledaren efter första varvet susade rakt fram istället för att svänga. Inga namn nämnda men det var Johan. Men jag ska inte kasta sten då jag lyckades med samma bedrift förra året. Det har något med fart och tunnelseende att göra tror jag. Då kan svängar komma snabbare än man tror och i den infernaliska blötan var det inte läge att leka speedwayförare.

Vi hängde snyggt över våra cyklar ett tag och övade poser vid starten mest för att vänta in Håkan som blivit en aning sen. Det där med uppvärmningar är inget för vår gode cykelhandlare. Men han är den enda som har  maskothund med sig. Maja fick däremot inte följa med på första varvet som brukligt är vid mtb-cuperna. 

Loppet börjar

Någon, läs Johan, avlägsnade till och sina benvärmare i ett anfall av optimism innan start. Liksom förra året kördes inledningsvis ett kombinerat uppvärmnings- och visningsvarv av den korta slingan då det bland annat finns en kurva med sämre sikt att ta hänsyn till. Därefter var det gemensam färd de cirka fem kilometrarna till vägskälet stenslandavägen/jätvägen varefter farten släpptes fri. Även detta förfarande lyckades någon stackars förvirrad människa missförstå och gav sig av som ett jehu redan i första backen och skaffade sig en rejäl ledning som skulle hålla länge. Dock med missad placering som följd. 

Med på turen fanns också en för oss okänd herre vid namn Sokolowski som frågat om han fick delta via FB-sidan. Det fick han förstås och på cyklisters vis blev han avscannad vid start och de flesta gissade på sprinter med de groteska benmusklerna. Det var även han som öppnade loppet med att direkt dra upp farten bortåt de femtio i första slakmotan upp mot Tävelsås. De flesta lyckades hänga med men redan här insåg jag att det skulle bli en tung dag i sadeln. Andra och tredje rycket följde i samma fart och någonstans här fick jag släppa lucka. Det märks att jag är tung när det skall exploderas på det viset. Öka farten kan jag men inte hur mycket som helst och inte så kvickt. Det är några kilon som ska sättas i rörelse.  

Jag försökte täta luckan som uppstått så gott jag förmådde och fick upp farten och närmade mig både maxkapacitet och gruppen framför. Alldeles för koncentrerad för att ens märka om jag var sist eller hade någon på rulle. Som tur var hann jag inte komma för nära eftersom det strax därefter smällde i täten. Vårt internationella inslag hade missat det där med högersväng och när Klaes insåg att det skulle gå åt skogen och vrålade "hööööger" så det ekade över nejden så tittade han bakåt och missade därmed att Håkan börjat svänga och gick på dennes bakhjul. Vurpan var ett faktum och Håkan for ut i närbelägen åker. Det var ett proffsigt fall och tysken gled mest. Resultatet blev dock några skrapsår på armbågar och knän samt den mest krossade hjälm vi sett. Påminde om ett knackat äggskal i nacken. Tur att det inte var huvudet! 

Vi stannade för att överblicka situationen alltmedan vår frifräsare tydligen fortsatt i ensam majestät i täten. Klungan rullade igång så sakta igen medan Stefan försökte utröna varifrån vår vurpade medcyklist kom och vart han hade sin bil. Det gick väl sådär då språkförbistringar kom emellan men han var tydligen kapabel att ta sig tillbaks för egen maskin. Håkan väntades också in då han kollat sitt bakhjul efter kollisionen och hade hamnat på efterkälken.

Sen var det slut med lugnet för den här kvällen. I alla fall för min del. Det gjordes ett ryck eller snarare en rejäl fartökning framme i täten. Jimmy sprätte till varpå Johan satte ordentlig fart med Håkan på rulle. Klaes hakade på i sin karakteristiska lugna stil och även han hade någon på hjul, kanske var det Mats och Karl. Och jag vet att Albin var med den gruppen också. Jag kan ha missuppfattat placeringarna där då jag inte riktigt var beredd på omställningen och hade fullt upp med att trampa. 

Jag minns inte exakt i vilken ordning saker hände när klungan sprack. Men jag minns att jag försökte täta själv vid det rycket. När jag sneglade på datorn låg jag runt 47-48 km/h för ett tag. Mycket mer klarar jag inte själv och här rök mina möjligheter att hänga med. Någonstans här tog Stefan över och gick upp och drog. Men eftersom jag försökt själv för länge orkade jag inte hänga kvar och tappade rulle samt blev passerad av Tony. Jag svor inte så mycket som konstaterade att det här kommer bli en tung kväll och att det inte blir roligt att köra solo. Det visade sig vara en korrekt förutsägelse.

Stefan sammanfattade efteråt att det var här vi gjorde en taktisk miss. Jag drog för länge och han drog för länge. Här skulle vi tre samarbetat direkt, ställt oss upp på pedalerna, gått på rött och ikapp. Då hade säkerligen delar av loppet sett annorlunda ut för vår del.

Fortsättningen

Efter ett tag fick jag in en bättre rytm och hittade mitt eget tempo. Hade dock redan dragit på mig alldeles för mycket syra för resten av loppet med den starten. Men jag körde ikapp Tony, jag vet inte om han höll igen eller om jag ökat farten. Två blev vi i alla fall på vägen tillbaks mot Krokvik. Väl inne i Ingelstad när det var dags för varvning för första gången såg vi en cyklist en bit framför oss. Jag noterade röda skor. Mina redan igenimmade skitglasögon tillät inte så mycket skarpare observationer men Hawkeye Tony sa "vi kör ikapp Stefan". Så blev det och sen var vi tre på väg ut på det andra och sista långa varvet. 

Under Stefans ledning inleddes den vilda jakten på gruppen framför. Det medförde tyvärr att jag låg på rött en hel del. Samarbetet oss tre emellan var bra men vi förmådde aldrig att täppa luckan. Vi lyckades däremot hålla avståndet någorlunda konstant bidande vår tid i förhoppningen att de skulle sluta köra för ett ögonblick där framme. En sån öppning kom strax innan första Tävelsåskrysset. En lätt oordning syntes i leden i täten och vi försökte mobilisera kraft för en fartökning. Gick väl sådär får jag säga. De fick syn på oss och svarade med en egen fartökning. Jag började känna mig krokig och tappade därför en 30 meter på mina jagande kollegor in mot Tävelsås. Där stod Andreas och hejade och manade på mig. Jag hann yttra orden "jag är rökt". Men det var jag tydligen inte helt än. Jag lyckades bibehålla farten uppför samtidigt som S och T lät bli att öka så ut på näst sista "benet" var vi samlade igen. Det blev en kamp tillbaks mot Krokvik. Alla tre kämpade så gott vi kunde och tog de förningar vi förmådde. Stefan var starkast och fick här bekänna tempofärg. Tony och jag löste av när vi kunde. Det som fungerade bäst noterade jag var när Stefan drog i uppförsbacke och jag fick ta hand om svaga utförslöpor och Tony däremellan.  

Intressant är att snittfarten för det här loppet inte blev mer än 37,5 eller så för mig. Förra året gick det fortare. Det visar än en gång hur lite snitthastighet behöver ha med ansträngningsgrad att göra när man kör i grupp. Som jag sagt tidigare det finns mer eller mindre jobbiga sätt att öka snitthastigheter. Idag var det extremt jobbigt.

Regnet som vid start hade lyst med sin frånvaro hade nu börjat strila och ökade stadigt i intensitet under hela sista delen av loppet.

Vi susade förbi naturbruksgymnasiet och vår hejaklack ytterligare en gång för att påbörja snurrandet på den lilla trekilometerslingan. Sex varv kvar, bara sex små varv kvar tänkte jag. Ett tag mot slutet på den långa slingan funderade jag på att kliva av och bryta. Det var faktiskt inte roligt att cykla då. Bara jobbigt. Jag har verkligen inget emot att ta ut mig men det måste kännas som jag får något i gengäld. Den belöningen lyste med sin frånvaro den här kvällen. Cyklingen blev aldrig rolig tyvärr.

Första och andra varvet var kopior av varandra för min del. Nedför gick bra men fram emot den skarpa kurvan in från Stenslandavägen in på resten av slingan tappade jag på mitt resesällskap med tjugo trettio meter som sedan fick tätas. Dålig kurvteknik? Ja och nej, jag är inte förtjust i regn och rent krasst väger jag för mycket. Är det torrt underlag ger däcksfriktionen i kombination med många kilon bra förutsättningar för att lägga ned hojen och köra fort i kurvor. Den tekniken behärskar jag. Men i regn släpper det lätt och jag har vurpat lite för mycket på sistone för att det skall kännas behagligt. Sen kände jag att det inte gällde något så varför utmana ödet? Däremot bättrade jag på linjevalet de sista varven med vidare svängradie och därmed högre fart. 

Efter den kurvan följer en för mig riktigt obehaglig slakmota med en lutning på runt två procent. Den knäckte mig till slut. Lutningen i målbacken efter den tredje kurvan passade mig så mycket bättre. Där kunde jag ha bra driv och tryck på pedalerna trots att den är brantare. Sista varvet struntade jag dock i att ta i där. Målgångsdags och ingen möjlighet att ändra placering ändå. 

Vad vare sig jag eller de andra som jagat visste vid den här tidpunkten var att första klungan spruckit även den. Relativt tidigt i loppet hade Jimmy fått släppa täten och så även Mats och Kalle som körde partempo efter det. Jag tror det var på andra  korta varvet vi kom ikapp en solokörande Jimmy som hakade på supertrojkan en stund innan han fick släppa, aningen krokig efter den tidiga offensiven.

Varvet efter det tappade jag mina "partners in crime" och fick soloköra den sista milen. Mönstret med tappad kraft i slakmotan efter kurva två och mer kraft upp mot målet blev tydligare för varje varv och på näst sista varvet körde jag förbi parhästarna Mats och Kalle. Allt var nu i en dimma, inte så mycket beroende på trötthet som komplett usla glasögon. Aldrig mer några jävla Bliz när det regnar. 

Vid den här tidpunkten hade tätgruppen hunnit spurta om segern och som vinnare efter den uppgörelsen stod Albin. Klaes kom på andra plats följd av Håkan och Johan. Visserligen smet vår svartklädde tjuvstartare i mål efter Albin men den placeringen räknas inte. 

Albin Larsson, dagens värdige vinnare!

Några slagna hjältar och ett gigantiskt paraply

Och en ihjälslagen hjälte

Efter målgång var jag rejält trött och faktiskt en aning besviken. Det var aldrig roligt att cykla idag. Jag tycker verkligen om att ta ut mig men vill ha något i utbyte, en känsla av fart, frihet, flyt - något. Trots pigga ben blev det bara tungt idag. Placering bryr jag mig inte nämnvärt om eftersom jag kör för att det är kul. Men när det inte blir det, vad gör man då?

En del av problemet kan nog härröras till deltagarantalet. Vi var för få startande för att det skulle kunna bildas en riktig klunga och än mindre en andraklunga eller kanske en grupetto. Och när vi är så ojämna i fältet finns inte en chans att köra ikapp de starkare åkarna under de premisserna. Så resultatet blev att en stor del av startfältet fick köra solo eller partempovarianter större delen av loppet. Men det finns nog inte så mycket att göra åt saken då dynamiken i en klunga påverkas inte bara av de ingående individerna utan även av hur många som sitter i den. Utbrytningar och fartökningar får andra effekter och chanserna att hämta in någon är större om det finns folk till det helt enkelt. En klunga kan vara ett eget levande väsen.

Ja och så finns det totalt orimliga alternativet att alla som genom ett under blir ungefär lika starka. 

Konsekvenserna för min personliga del blir att jag starkt överväger att inte ställa upp någon mer gång om det är så få som kör. En någon snedvriden logik då det förstås bidrar till färre deltagare, jag vet.

Men inget är skrivet i sten och jag tycker verkligen om att köra ihop med andra. 

Det absolut bästa med kvällens tillställning var det utmärkta arrangemanget med trevlig afterbike hemma hos Stefan. Ett långt dopp i varmt spabad gjorde under för stela muskler och ryggar. En kall öl därtill följt av grillat och cykelsnack förgyller vilken kväll som helst. Efter det var humöret tillbaks på topp men faktum kvarstår. Själva cyklingen var inte rolig.  

Nu blickar jag fram emot söndagens Ränneslättstur med tillförsikt. Idag har jag vilodag från cykling vilket passar osedvanligt bra med tanke på väderleken. Imorgon och på fredag får det bli Mtb oavsett vad vädergudarna är på för humör. Och om planen håller får jag tag i det bakdäck jag beställt imorgon. Återkommer med lite däcksrecensioner efter hand tror jag. När det ändå blir ett hål i landsvägsschemat så passar jag nog på och lämnar in racern för montering av nya handtag och styrlinda. Sen börjar cykeln hämta sig efter smällen för tre veckor sedan. Även mina sår börjar läka men tyvärr inte nacken och armbågen. 

/ J -  ambivalent