tisdag 24 februari 2015

Belgisk anakronism

- Ibland undrar man hur de tänker?


Vissa länder är helt enkelt lite mer omoderna än andra. Ligger efter helt enkelt. Är inte kända för att ligga i framkant när det gäller kampen för jämställdhet mellan könen kan man också uttrycka det som. Man tänker lätt Pakistan, Jemen, Tchad, Syrien, Iran, Elfenbenskusten och Saudiarabien. De är de länder som alltid återfinns i botten av alla listor när sådana faktorer skall rankas.

Och sen var det BELGIEN

I alla fall i cykelkretsar. Vårklassikern E3 Harelbelke har släppt årets affisch som är tänkt att locka. Tja, vilka då egentligen?

2015 presenteras så här:

Jodå, cykel är det första jag tänker på...obs ironi!

Vad skall man egentligen säga om eländet. Att det är omodernt, förlegat och faktiskt inte ens bra i genren. 

Men de är i alla fall konsekventa. Några av tidigare års bidrag:

2014, inte så mycket bättre


Och allt var inte bättre förr -  exempelvis inte E3s affischer


Bättre foto men lika uselt motivval


Intressant att lägga ned så mycket tid på att producera bildmaterial och göra det så dåligt.

Ny slogan: Belgien - sämst i Nordeuropa på jämställdhet!


/ J - genusarg

* T ex av WEF (World Economic Forum)

måndag 23 februari 2015

CRKT Summa




Den återfinns numera på bloggen:




Välkommen!

söndag 22 februari 2015

Trnngsvrk


Det finns värk som är mer välkommen än annan. Träningsvärk till exempel. Den fungerar som ett kvitto på att man rört på sig. Sådan har jag nu men den är redan på övergående. Bra återhämtning på mindre än ett dygn om jag får säga det själv. Sen var orsaken till värken väldigt positiv i det här fallet.  

Tänk att man kan bli så glad av att höra en röst från förr. I det här fallet var det en vän som jag inte träffat på många många år. Han föreslog en mtb-tur eftersom han hade vägarna förbi Växjö. Jag tyckte det var en synnerligen tilltalande tanke och nappade direkt. Nu blev det inte så eftersom cykeln inte ville rymmas i bilen och det är lite mycket vägsalt i världen för att en cykel av den digniteten skall ställas på taket. 

Istället blev det en löptur. Eller snarare en joggingtur i prattempo. Min första på flera år faktiskt. Utomhus skall tilläggas. Löpbandet används frekvent för tillfället som uppvärmning till min nuvarande mycket korta gymkarriär. 

Resultatet av varvet på elljusspåret blev att jag fick rejält ont i låren ett tag. De där branta backarna tar hårt när man skall bromsa utför. Så jag hade svårt att sätta mig på en stol eller ta mig in i bilen ett tag. Men skam den som ger sig tänkte jag och begav mig någon timme senare till Norremark och Idrottskliniken för att riva av ett par timmar där med. Skall det tränas så skall det. 

Nu förbereds en rejäl VM-sittning framför TVn och delar av familjen har förberett sig ordentligt.


Heja heja

Jag tillhör dem som anser att skidor bäst avnjutes på avstånd. Men där är det allt rejält spännande så i bästa fall kan det bli något av en högtidsstund. 

Sen är det frågan om det blir någon träning för egen del i eftermiddag. Det återstår  att se. 


/ J - blivande soffpotatis

fredag 20 februari 2015

Tänk på vilodagen...

...så att du helgar den!


Fredag. 

Att läsa i träningsdagboken: VILA

Känns bra särskilt som jag drog av ett tre och halv timmar långt pass på gymmet igår. Inledde med en timme på löpbandet med någon form av lek med intervaller så långt jag nu förmår. Därefter två timmar maskiner i högt tempo. Inte mycket vila mellan övningarna och korta pauser mellan repetitionerna. Inte så tunga vikter som ni förstår utom för benen. De kan behöva lida lite. 

Avslutade med en halvtimme mediumtung cykling runt nittio i kadens. Försökte mala på med ungefär samma motstånd eftersom det mest var tänkt som lite extra förbränning. Men tristessen övermannade mig och vips körde jag någon minut högkadens och någon minut med tung belastning. Så kan det gå. 

Sen var jag slut.

Imorgon skall jag begå löpning eller vad det nu kan tänkas heta när man slaktar en träningsform. En vän från förr hörde av sig och undrade om jag ville göra något. Skulle blivit en cykeltur men hans veclociped fick inte plats i bilen. Så kan det gå, därför skall det lunkas istället. Undrar om ellljusspåret är isfritt?


/ J - mitt emellan passen

tisdag 17 februari 2015

Däck!

- Test av grövre standardäck


Lite i smyg sådär har jag rullat igång försäsongens första däcktest. Det handlar om två varianter av kraftigare standarddäck.

Vintertider är punkteringstider. Inte minst  här i Växjö där det sandas friskt med nålvasst stensplitter. Sen kan väl tilläggas att det både är billigare och miljövänligare än tumlat grus för all del. Och alternativet - helt osandat är inte heller lyckat. Så det är nog något man får leva med.

Ett faktum som jag tog ställning till genom att inför vintern skaffa mig ett par tämligen rejäla 32 mm Continental Contact med extra kevlarförstärkning i slitbanan och vars garanti lovade både nytt däck och slang vid punktering. Den garantin har redan utnyttjats två gånger och nu har jag tappat bort kvittot. Tre punkteringar så här långt den här vintern har gjort mig en smula purken. I sammanhanget kan det tilläggas att det är fler än under flera tusen träningsmil på racern de sista åren.

Så till slut tröttnar man och i det här fallet sammanföll det med en möjlighet att testa några däck åt Bike Bros.

Försäsongens transport och pendlardäck

Det rör sig om för mig två helt nya bekantskaper. Panaracer har jag kört på  i arla urtid då "Smoke" och "Dart" var däckskombinationen som gällde för den som ville vara hip i skogen. De finns för övrigt i nyutgåva för dem som är intresserade.  Sen dess kan jag inte erinra mig att jag kört på däck därifrån. Bakom Panaracer som varumärke står Panasonickoncernen kan väl tilläggas.  

CST är däremot ett märke jag inte känner till alls. Men några snabba sökningar på nätet ger vid handen att de är en av världens största tillverkare av diverse däck till allt från gräsklippare till bilar. Men som cykeldäckstillverkare vet jag inte hur länge de funnits på marknaden. 

Panaracer TourGuard Plus från Panasonic


Ett ganska tradtionellt mönstrat standardäck

Däcken kommer främst att användas till transport och pendling då de sitter på min brukscykel. Men de kommer även att få gå några träningsrundor vad det lider. 

Eftersom det är vinter kommer underlaget variera. Allt från bar asfalt via ishalka och snö till modd och slask. Med tanke på vart jag befinner mig rent geografiskt kommer det sistnämnda troligen vara tämligen frekvent förekommande. Mest körs det förstås asfalt men även en del grusväg och enklare stig kommer att trakteras. Sen blir det förstås mängder av grusad asfalt och det är väl främst det som skall utvärderas. 

CST Salvo High Protection


Ett grövre mönster med mer rensning erbjuder Salvo.

Under den här testperioden kommer jag att undersöka parametrar som:

1. Hållbarhet och slitstyrka vilket inkluderar såväl slitbanans gummi som hur länge reflexerna fungerar, eventuella sprickor i sidoväggarna och naturligtvis punkteringar. 

2. Fäste och rull. När det gäller pendlingscyklar är det viktigt hur däcken känns på olika underlag. De får inte vara allt för tungrullade eftersom det förstås tar för mycket kraft samtidigt som det är viktigt att de erbjuder ett bra grepp på såväl asfalt som is, snö och modd. Här är det särskilt viktigt att gummiblandningen inte hårdnar i kyla och blir plastigt hal. Det gör däck värdelösa på vintern men är inte ovanligt i billigare däck.  

3. Känsla. Den är bedömningspunkten är mer subjektiv men en nog så viktig parameter även på pendlarcykeln som är en av mina huvudsakliga transportmedel och på vilken jag därmed tillbringar en hel del tid på. Hur däcket känns med avseende på kurvtagning, inbromsningar, accelerationer och hur lätt det rullar på torr asfalt är några saker jag kommer att undersöka. 


Nya däck, nu kör vi!

Båda däcken är för övrigt försedda med reflexrand på sidan. En detalj jag uppskattar även om min erfarenhet av dessa är att en mix av sandblandat vatten och vägsalt kombinerat med gummiklet från klossarna har en tendens att slita ned och dölja den reflekterande ytan rätt fort. Återstår att se hur de klarar sig på de här däcken.  


Rullande rapporter kommer!


/ J - Volvo

Mer information hittar du på CSTs hemsida här och från Panaracer här.

måndag 16 februari 2015

Behöver cykelsverige tävlingar?

- En provocerande fråga


Jag läste nyss Marcus Perssons förträffliga blogginlägg "Jag vet en som skall ställa till kalas, sa Emil i Lönneberga" i Bicycling. Utifrån det skulle jag vilja ställa en fråga som kan vara blodtryckshöjande för några:

Behövs tävlingar överhuvudtaget?

Marcus konstaterar nämligen aningen bittert att "Svensk cykel lever inte. Svensk cykel är försatt i koma och tillståndet är kritiskt".

För det första kan sägas att jag har ingen anledning i att betvivla hans analys. Han är insatt nog för att få en god bild av sakernas tillstånd. Möjligen kanske det är lite skarpt formulerat för att få igång en livsviktig diskussion men vad han menar framgår med all önskvärd tydlighet. 

Så, har han rätt i det han säger eller finns det andra sätt att se på saken?

Jag har själv cyklat i hela mitt liv i olika former. Som transport när jag var liten. Bodde man på landet fanns inte många alternativ. Skaffade aldrig moped, fortsatte istället trampa. Transporten blev så småningom till pendling först till skolbuss, sen till universitet och jobb. Idag har jag tillgång till bil men cyklar ändå. Så småningom hittade jag ut i skogen i början på nittiotalet köra MTB, först i Växjö, sedermera i Lammhult när jag flyttade dit. Då var det stora att köra Finnmarksturen så det gjorde jag ett antal gånger. Parallellt har jag alltid trampat landsväg. Nu de sista åren som medlem i en klubb - Lammhultcyklisterna här i Växjö. Och där någonstans började även trampandet i flock. Fler och fler motionslopp på landsväg blev det och det toppades säsongen -13 när det blev fler än tjugo tävlingar och lopp av olika slag både på väg och i skog. 

Varför ställer jag själv upp i lopp och till och med tävlar ibland? Behöver jag det? Är jag ens representativ?

Ja och nej. Jag är ingen tävlingscyklist och skulle inte ens kunna bli om jag så önskade men däremot tillhör jag den ständigt växande skara som ägnar sig åt cyklingens många andra delar och där är jag synnerligen representativ. Och ibland tävlar jag, om än i liten skala. För att det är roligt. För att pressa mig själv ett steg längre. 

Men faktum är att det finns stora delar av cykelvärlden som inte alls tävlar eller rättare sagt där tävlingar inte är det primära. Det kan handla om företeelser som subkulturer i fixiesvängen, HPV-träffar, stigcyklister, Ride of Hope, cykelsemestrare och liknande. Sen var vi supercyklarna i Randonneurkretsarna, ni vet brevet-lopp, ultradistanser och liknande. De tävlar inte i ordets vanliga bemärkelse men finns ändå. 

Så uppenbart finns ett cykelsverige som existerar och lever i högsta välmåga även utan ett SM i landsvägscykling. För den som tvivlar rekommenderas ett besök på "Happymtbs" synnerligen livskraftiga forum.

Sen har vi en pågående motionsboom i det här landet. Det var ytterst många år sedan så många cyklade i Sverige. Det rapporteras om att cykelförsäljningen slår rekord igen och platserna till de stora jättarna Vätternrundan och Cykelvasan säljer slut på rekordtid. Det trampas på nästan alla småvägar i landet och det körs Mtb i var och varannan buske. Sällan har intresset varit så stort och brett. Då får man gå tillbaks till cykelns storhetstid i Sverige i mitten på det andra seklet.  

Men de flesta motionärer tävlar inte även om de förstås kör ett och annat motionslopp som för övrigt inte sällan får  tävlingskaraktär vilket är annan femma. 

Ligger därmed Sveriges tvåhjulade centaurer i dödsryckningar och flämtar med sina sista krafter - tävla, jag måste få tävla?  

Svaret på den frågan är enligt mig lika enkel som besvärande:  Nej, det gör de inte. Bevisligen ägnar sig de flesta åt att cykla utan att för den skull tävla. Det är två skilda företeelser som ibland möts. Men är premissen att Sverige skall ha en cykelsport. Då behövs det också tävlingar.

Själv tycker jag att det utarmar cyklingens själ om inte alla nyanser ryms. Jag skulle sakna den del som är tävling även om det inte är min värld. Där finns personligheterna - öden och äventyr att förundras över och att följa, där finns förebilderna för inte minst unga och därmed också tillväxten för cykelsporten. För det är sant att cyklingen i Sverige har en märklig demografisk kurva. Det är inte ungdomar som cyklar. Det är företrädesvis vi - gubbar, som gör det. 

Sen beskriver Marcus med svepande penseldrag en föreningslivens död där han säger att "Föreningsliv är idag för många en jakt på enbart fördelar". Det är ett mantra som ofta upprepas i olika sammanhang. Det må vara sant eller inte och får stå för honom i det här fallet men kanske är det så. Men det är inte konstigt i så fall. Orsaken till det återfinns högre upp på en aggregerad samhällelig nivå. Man kan inte propagera för individualism på ett plan i årtionden och sen förvänta sig att det inte skall sippra nedåt till slut. Diskussionen om det civila samhällets karaktär lär fortgå. 

Tiderna gör också att andra uthållighetssporter blöder en smula. Snabba belöningar och mer actionbetonade varianter av redan etablerade sporter har kommit för att stanna. Se bara på alla sprintgrenar i skidor till exempel. Det kanske är så att de långa tävlingarnas tid är förbi? Uthållighetssporter kanske är passé? Det finns dock tecken som tyder på motsatsen.

Vill jag att svensk tävlingscykel skall gå i graven? Nej för tusan! Jag älskar nämligen cykling och cyklar i alla dess former! Det enda som hindrar mig från att ha fler och mer cyklar själv är den ekonomiska aspekten och möjligen utrymmesbrist. För mig är cykling allt från semestercykling med packning, soliga cykelturer till badet, via egna intervallträningspass, motionslopp och lokala tävlingar till DH i Megaavalance, Ashtons galna framfart på trialhoj, hastighetsrekord för HPV, vårklassikerna, TdF och så vidare. Det finns ingen hejd på hur galet kul man kan ha på cykel!

Allt ryms i det cykeluniversum jag vill vara en del av. Det berikar min tillvaro. Där har även tävlingar en plats. Men behöver jag dem - nej det gör jag inte. Men jag funderar ändå över om det inte vore kul att anordna t ex ett GP-lopp i Växjö i samband med Karl-Oskardagarna. Eller kanske ett Rally av plattare karaktär i skogarna runt staden tillsammans med de andra cykelklubbarna här. Idéer finns. 

Vad tycker ni andra. Är en fungerande tävlingsverksamhet ett måste för cyklingens fromma?


/ J - främst medcyklist, inte tävlingscyklist

söndag 15 februari 2015

Kära läsare!

- Bortom 80 000


Ni som tittar in här är i gott sällskap, bara så ni vet! 

Den här bloggen startades som ett projekt initierat av en herr M på Iris Hadar när jag var en del av deras verksamhet för ett par år sedan. Det var aldrig menat att den skulle läsas av någon utan låg och snurrade på deras lokala intranät ett tag tillgänglig endast för dem som visste att den fanns där. Sen tyckte någon att jag skulle lägga ut den till allmän beskådan. Så det gjorde jag. 

Och på den vägen är det. Numera tycker jag faktiskt att det är oerhört kul att någon trots allt vill läsa det jag skriver. Antalet läsare ökar sakta men säkert och ligger nuförtiden mellan 3500-4000 per månad även om det tycks lite säsongsbetonat.

Apropå säsong. Minns den sommar som var och dröm om den som kommer!

Förmodligen skulle jag få fler läsare och träffar om jag inte var en orakad skäggig medelålders man som skriver om så pass smala ämnen som cyklar och knivar. Jag tror mig veta att om jag varit en ung blond storstadsbrud som bloggat om nattliv, mode och kläder och kryddat med lite sex hade jag fått fler träffar på en dag än vad jag fått totalt.

Men skomakaren blev vid sin läst till allas lättnad. 

Det här året tänkte jag därför fortsätta att dela med mig av stort och smått i cykelväg. Mest smått faktiskt - jag har fått en del input från er läsare som säger att det uppskattas. Det kommer därför som vanligt att bli en hel del kåserande om min cykelvardag bestående av pendling, transport och träning och de sorger och glädjeämnen det bjuder på. 

Utöver det blir förstås rapporter från vad som händer i en cykelklubb som Lammhultcyklisterna, måndags- och lördagsturer och annat som dyker upp i den vägen. Jag ämnar även köra en del lokala tävlingar och delta i ett antal motionslopp både på landsväg och i skogen den här säsongen och om det kommer jag förstås plita ned några rader. De inslagen brukar vara mycket uppskattade har jag noterat i statistiken. Emellanåt kommer det att stoppas in ett test eller två på olika produkter. 

Sen blir man understundom en smula upprörd och behöver skriva av sig eller göra sin röst hörd. Då blir det ord och inga visor om ämnen som rör cyklism i olika skepnader. Trafik, cykel och miljöfrågor ligger där i bakgrunden även om det inte är mitt huvudfokus. Det finns de som sköter det bättre än jag. 

Några knivtexter blir det förstås också. Ni är trots allt rätt många som tittar in här bara för dem. Jag är en av de få i detta land som skriver om knivar på det här sättet har jag noterat. Ett tag funderade jag på att dela upp bloggen i två delar men det projektet ligger på is för tillfället så den som inte finner nöje i det ena eller andra får helt sonika hoppa över det ämne som inte intresserar. 

Nu rullar hjulen vidare på väg och stig. Det är bara att hoppas att de förblir runda och inte spårar ur men jag känner på mig att det här kommer att bli en bra säsong på lite olika vis. På återseende!


/ J - helt enkelt

Spyderco C07 Police




Den återfinns numera på bloggen:




Välkommen!

fredag 13 februari 2015

TRAFIKVETT!

- Ett upprop eller kanske snarare utrop


Ärade systrar och bröder, cyklister och medpendlare. Till er som inte lärt er trafikreglerna - gör det snarast och vänligen följ dem sedan. Det underlättar för oss alla. Så slipper vi skadas och dö!

Det gäller såväl framförande av bepansrade fordon som velocipeder

Till er andra som redan känner till dem och åtminstone följer högerregeln och är allmänt trevliga och uppmärksamma. Fortsätt så!

Idag höll jag på att krocka med en dam på cykel på vägen hem. Hon hade till och med mage att fräsa åt mig där jag kom susande i godan ro.

Det hade hon inte rätt till varpå jag blev tvärilsk och vräkte ur mig både kraftuttryck, förbannelser och eder uppblandat med en och annan ren svordom. Hon kom nämligen från vänster, i en rondell som jag var på väg ut ur och hon körde på övergångsstället. Ändå ansåg människan tydligen att hon hade någon from av företräde. Det övergår mitt förstånd hur hon resonerade. Jag stannade inte kvar för att ta reda på det. Risken fanns att jag hade stoppat damen i en snödriva med huvudet före i så fall. 

När jag ändå håller på - ni pratar väl inte i mobiltelefon när ni cyklar? Jag har nästankrockat med några sådana individer med. Försök att bromsa hårt med endast en hand på styret och en telefon i handen så får ni se hur trafiksäkert det är! 

Vi cyklister behöver inte försöka köra ihjäl varandra också. Den detaljen sköter patologiska bilister så bra ändå. 


/ J - skriver av sig

International Winter Bike to Work Day


Idag, fredag den trettonde av alla dagar, är det "International Winter Bike to Work Day" eller "Vintercyklingens dag" fritt översatt. Ett sätt att uppmärksamma cykelpendling som ett alternativ till bilen. 

Dagen till ära ramlade det dessutom ned en mängd vitt fluff i huvudet på oss bosatta i det innersta av Småland. Moder natur är med och firar. Jag cyklar som vanligt. 

Häng på du med!

torsdag 12 februari 2015

Att sadla om

- Jotack, eller snarare Yutaak


Ett antal sadelmärken och modeller har jag hunnit pröva under åren. Men det märke jag varit någorlunda trogen är Selle Italia. Inte för att jag vet om de är "bäst" eller ej men de har fungerat och sadlar byter man inte hur som helst. Smaken är visserligen som baken men den får inte vara för bred eller hur det nu var.  

Den här gången slumpade det sig så att det blev ytterligare en modell från Italien. Men det var inte direkt planerat måste erkännas. Annars brukar jag närma mig dylika köp med ett tämligen strukturerat förhållningssätt. 

Selle Italia Yutaak Kevlar 

Nu blev det snabbare ryck eftersom det är något sorgligt över sadlar på trekvart och dessutom blir cykeln en aning tungjobbad utan den detaljen. 

Eftersom jag ändå skulle till Bike Bros i några andra ärenden som att hämta däck och prova stiliga LC-kläder så passade jag på att klämma på några sadlar. 

Några sadlar av märket "PRO" fanns till försäljning till förmånligt pris men gick bort direkt efter mina tidigare dåliga erfarenheter av hållbarheten. "Prologo" ser jäkligt bra och bekväma ut men de kostar därefter och min plånbok tillåter inte dylika utsvävningar för tillfället. Klurade därför på alternativen. Bäst jag stod där undrade herr H om "det här kunde vara något" och slängde fram en sadel som jag synade. Den såg inte för illa ut - syndigt svartblank som den var även om de mystiska vingarna såg suspekta ut. 

Vibram har haft ett finger med i spelet och står för dämpningen

Egentligen hade jag inte tänkt köpa just den här modellen. Faktum är att jag aldrig sett den eller ens hört talas om den tidigare. Nu har jag förstått att den är en variant som har några år på nacken och den lilla kritik jag tagit del av i efterhand har väl i ärlighetens namn inte varit direkt lysande. 

På frågan om han själv kört på sadeln sades något i stil med "eeh, öh...ja, en gång provade jag den på en Merida". Om det utlåtandet var en rekommendation eller ej är svårare att svara på.

Det blir spännande att se om den passar min ändalykt överhuvudtaget. Den borde göra det eftersom den är av samma märke och har ungefär samma yttermått som min gamla sadel. Men det där är inte alltid helt logiskt och egentligen var jag på jakt efter en plattare profil. Den borde vara hållbar då det är en specifik Mtb-sadel och inte alls lika lätt som min SLR XP. Blir intressant att se om den är mer tålig för även den här har titanräls. 

Det blev lite av ett impulsköp mest beroende på att jag fick ett bra pris. Å andra sidan är det en testsadel. Men det är inte körd på så sliten är den inte.

Inte bara ett sadeltest för mig utan en riktig testsadel

Jag är en smula orolig för att skarvarna mellan kevlarförstärkningarna och resten av materialen skall vara obekväma. Hade dylika på en gammal närmast antik sadel från nittiotalet med det långa namnet Selle Italia Flite Titanium Kevlar. Den formligen åt cykelbyxor. Risken finns väl att den här gör det också. Får väl överväga att krypa till korset och köra i fladderbyxor, förlåt baggyshorts. 

Sen undrar jag om "vingarna" har någon egentlig funktion eller om de bara är där för att skylta med att Vibram står för dämpningen. De andra gummiförstärkningarna verkar mer genomtänkta. Läderklädda sadlar har ju en tendens till att slitas både runt nosen, aktern och längs sidorna. Inte minst om man råkar tippa ibland vilket är lätt hänt i skogen. Akterförstärkningen här borde förhindra slitage där och det finns även lite gummi på undersidan av nosen som ökar friktionen när man bär cykeln. Det kan jag både mista och ha eftersom jag oftast greppar min cykel vid dämparen istället. 

Lovar att återkomma med en testrapport när jag hunnit köra ett tag på den. Men det skall bli skönt att sadla om!


/ J - utan sadel i Tyrolen

Morgondramatik


Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Jag såg framför mig en lugn morgon där jag gick upp en smula tidigare än vanligt för att ägna mig åt lite för dagen nödvändigt pyssel. Så blev det nu inte. 

Orsaken är lika enkel som bedräglig. Jag försov mig. Detta trots att min kära C ringde och väckte mig en extra gång. Det gjorde dagens morgonpendling betydligt mer dramatisk än jag tänkt mig. Anledningen till sömnkoman var att jag trots en rejäl förkylning valde att träna igår. Planen var enkel och i mitt tycke genial. Ta det lugnt och metodiskt och inte låta pulsen rusa. Jag hade inte feber och hade tillbringat ett och ett halvt dygn i sängen. Det gick väl sådär. Genom uppvärmningen höll det och kroppen svarade bra. Sen for djävulen i mig och jag råkade jag maxa viktmagasinen på fyra maskiner på mina 3x8:or och det var inte så lyckat visade det sig i efterhand. Var yr hela kvällen sen. 

Det gjorde att jag inte kunde sova och extra sömntabletter inmundigades. Därför vaknade jag groggy i morse fem minuter innan jag skulle vara på jobbet. Inte heller det är extremt dramatiskt men om det kombineras med att det "pyssel" jag skulle ägnat mig åt var att byta min trasiga sadel så blir det genast mer spännande. 

Att sedan halvt stående, lätt stödjande på den kapsejsade sadeln ta sig till jobbet med skrikande lårmuskler i den fläckvisa halkan och en skrällhosta som gjorde sig påmind över hela nejden det var en utmaning. Motivationen bestod i att inte bli eunuck. 

Nu mer kaffe!


/ J - inte offer för omständigheterna men för mig själv

onsdag 11 februari 2015

Sadelhelvete!

- Så här skall det väl inte se ut?


Någon enstaka sadel har jag väl kört sönder under alla år som cyklist. Men färre än man kan tro och faktiskt ingen på min MTB fram till nu. Den förra som rök var en "PRO" som satt på min pendlarhoj där själva plastkärnan helt sonika sprack så det märket vågar jag mig inte på igen. 

Jag visste inte att Selle Italia SLR XP var en Monolink-konstruktion

Men det här var lite mer överraskande. Har använt min mtb som transport- och pendlarcykel nu när underlaget har varit så extremt varierande mellan snö, slask, grus, torr asfalt och polerad is. Och den har verkligen inte gått några hårda rundor i år och inte särskilt många under hösten/vintern heller. 

"Handmade in Italy" - inget jag skulle skryta om

Så frågan är om det är metallutmattning det handlar om? Att jag är tung spelar säkert in men mig veterligt finns det ingen viktbegränsning på just den här sadeln. Tvärtom lanseras den som en Mtb-sadel och då kan det ju tänkas att den skall tåla lite tuffare tag. Nu är det inte riktigt sant för det enda som skiljer "XP" varianten från SLR är 30 g stoppning. Rälsen är mig veterligen desamma. Sen kan tilläggas att det faktum att jag kör heldämpat skonar sadel och stolpe från många hårda smällar. 

Skit också!

Hur som haver, trasig är den. Frågan om modellen skall återanskaffas eller om jag skall passa på att pröva något nytt nu när jag tvingas byta. Annars har jag just den modellen på alla mina cyklar. Ändalykten trivs med formen men just i skogen skulle jag kunna tänka mig något lite bredare att studsa omkring på. 

Någon som har några tips?


/ J - the materialtestare is back

tisdag 10 februari 2015

Spinning


Vad skall man tycka om den här företeelsen egentligen? Den har definitivt utseendet för sig. Redskapet påminner på något vis om en cykel med sin sadel och sitt styre. Schwinnvarianten jag trakterade igår hade dessutom en rasslande dåligt smord kedja. 

Men det är något sorgligt över spinningcyklar som påminner mig om linfärjor. Det är onaturligt att kedja fast cyklar och fartyg. De är skapelser som skall vara fria och vilda och tyglas med svårighet. De skall inte vara stationära och fastlåsta. 

Vanligen kör jag den här träningsformen en gång om året. Varje år har jag glömt varför det inte sker oftare och efter varje pass kommer jag på det. Det är inte cykling. Det bara påminner om det. 

För de flesta är det inget problem men för mig förhåller sig spinning till cykel som rörelsemönstret i kampsport till dans. Vid en första betraktelse finns det likheter men under ytan är de varandras motsatser. Hela idén med cykel är ju att spara så mycket kraft som möjligt för att ha den kvar till när den behövs. Nästa backe, nästa mil, kanske nästa spurt. I spinningsalen skall man bli trött mycket trött, gärna så fort som möjligt.  

Inget fel i det men när det körs "old school" - spinning á la nittiotal som igår så blir det inte helt lyckat för min del. Knäna börjar göra ont, själen skaver och skaderisken gör sig påmind. 

Jag talade länge väl och med annan spinninginstruktör som blev en aning bestört över alla övningar som gick ut på att stå, sitta, stå, sitta och gärna på så tungt motstånd som möjligt och därmed låg kadens. Tydligen gör man inte så nuförtiden. Och jag förstår varför. Det tog mig gott och väl en halvtimme in på andra delen av tvåtimmarspasset att bli av med molvärken i vänsterknät som tyvärr inte släppt helt än. Extra tydligt blir det för mig som är stor. Jag kan helt enkelt inte stå upp utan att köra på rejält motstånd för att inte skumpa fram. Som passet var upplagt var det alldeles för mycket lågkadensmusik och alldeles för lite "spinning" i mitt tycke. 

Och eftersom det saknas någon form av system för att kolla hur tungt man kör om man är ovan vid cykeln så blir resultatet att jag gärna kör för tungt. Kadens, puls eller watt är annars sådant jag siktar på. 

Sen avskyr jag när instruktörer säger "då lägger vi på lite till" mitt under en övning utan att ha förvarnat om att det skall ske. Det funkar inte i min värld. När jag kör tungt så gör jag det. Jag sparar fan inte så att jag kan lägga på tio procent hela tiden. Det stressar mig bara. Jag behöver ingen yttre motivation för att ta ut mig. Det kan jag ändå. Så snälla instruktör, sitt kvar på din cykel!

Nu kan det låta som jag kapar spinning helt, men det gör jag inte alls. Det är därför jag prövar varje år. Ungefär som jag gjorde med svamp när jag var liten. Nu gillar jag svamp.

Gårdagens pass var dessutom ett superbt träningspass och i gott sällskap. Det gillas skarpt.  

Passet innehöll en mängd intervaller och sådant är nyttigt. Så jag jobbade på allt medan svettpölen under mig växte till närmast generande proportioner. Först några droppar, sen en småländsk tjärn, därefter en sjö som påminnande lite om Vänern och till slut bildades en älv som rann över till grannen. Jag började tänka på kajakpaddling av något orsak. Som vanligt är friskluftsanläggningar underdimensionerade i spinningsalar. Jag hyser en konspiratorisk tanke som går ut på att det är med flit. Man blir tröttare utan syre. Höghöjdsträning i en källare. 

Andra halvan var sympatiskt utmattande. Först trampa ur en stund i hög kadens för att få bort smärtan ur knät. Sen rundtrampsteknikträning följt av mördarintervaller. "Treor" där första delen kördes sittande, sen ståendes och sist en minut i tempoställning. "Vilan" bestod av att vi hoppade av cykeln och körde djupa knäböj och sen om igen. Sex repetitioner hann vi med. Sen var de två timmarna lika slut som jag. 

Och av den anledningen kör jag bara ett lättare pass idag. Mitt planerade korta tungpass på Idrottskliniken får vänta till i morgon. Om nu rethostan ger med sig. 

Men kanske bryter jag mönstret och kör spinning ytterligare en gång i år. Kanske redan nästkommande måndag. Det är nu sällskapet som blir den avgörande faktorn i så fall. Den som lever får se. 


/ J - inte helt frälst


söndag 8 februari 2015

Dans i 12x3-takt

- Om att försöka bli ett starkare jag


Nu har det gått några veckor in på mitt tremånaders gymkort. På något sätt känns det som en deadline även om jag ryktesvägen har hört att man kan förlänga dylika kort. Men det känns som nu eller aldrig! Kommer jag inte i form den här säsongen så vete tusan om jag någonsin gör det igen. Det handlar därför inte bara om kroppslig styrka utan även om mental sådan. 

Kroppen har hämtat sig från den första chocken tror jag. Av någon märklig anledning lyser träningsvärken med sin frånvaro trots att jag flera gånger tagit mig till den gräns när det börjar svartna för ögonen. Det är en talang jag har. Att ta ut mig fullständigt oavsett vilket tillstånd kroppen för tillfället befinner sig i. Jag har med åren förstått att det faktiskt inte gäller alla. Trodde länge att det enbart är en fråga om viljestyrka men har märkt att flera jag talat med har någon form av spärr som kopplar in tidigare. Sen kan det förstås diskuteras huruvida det är nyttigt eller ej.

Ibland när jag tittar mig omkring på gymet så undrar jag om det bara är jag som svettas. Besynnerligt. Idag var jag för övrigt så koncentrerad på uppgiften att jag först någon timma in på passet upptäckte att jag hade mina shorts ut och in. Det skulle kunna ha varit pinsamt om jag varit pigg nog för att bry mig om det. 

En av de maskiner där jag trots allt kan maxa ut viktmagasinet med kontroll


Fokus ligger för stunden på allroundträning med starka inslag av kondition. Det innebär konkret att det körs en del tämligen långa pass som passerar två timmar och närmar sig tre och ibland längre än så. Det sker genom långa uppvärmningar på löpband som bland annat innefattar en del intervallövningar. Avrundningarna är även de rätt rejäla och sker på cykel. Även där i varianter på hemsnickrade intervaller. De länge passen varvas med kortare intensivare diton där jag kör tyngre vikter och färre repetitioner.

Tanken är även att bygga på joggingdelarna efter hand och få dem att övergå till löpning. Det är trots allt en oerhört tidseffektiv träning och dessutom har jag inget emot att springa. Men för stunden väger jag en aning för mycket för att knäna skall hålla för längre löpturer utomhus. Löpband är skonsamt för knäna. Naturligtvis kommer det även att bli mer cykel vad det lider. Det skall väl komma en vår även här.

Den sortens cykel jag kör mest på för stunden

Under tiden begraver jag mig i gymet. Det blir ytterst påtagligt då det känns som man har näradödenupplevelser ibland. Jag satt som i ett rus med simmig blick och halvdåsade på cykeln idag när jag kände ett iskall vinddrag som fick mig att återvända till verkligheten. Det var inte döden som passerat men väl två damer på väg till ett bollpass.

Hittills har jag skrapat ihop 27h 40min tämligen intensiv och effektiv träningstid på de här veckorna. Mycket nöjd med det. Nu återstår bara resten.


/ J - stationärcyklist

Dans i 12x3-takt

- Om att försöka bli ett starkare jag


Nu har det gått några veckor in på mitt tremånaders gymkort. På något sätt känns det som en deadline även om jag ryktesvägen har hört att man kan förlänga dylika kort. Men det känns som nu eller aldrig! Kommer jag inte i form den här säsongen så vete tusan om jag någonsin gör det igen. Det handlar därför inte bara om kroppslig styrka utan även om mental sådan. 

Kroppen har hämtat sig från den första chocken tror jag. Av någon märklig anledning lyser träningsvärken med sin frånvaro trots att jag flera gånger tagit mig till den gräns när det börjar svartna för ögonen. Det är en talang jag har. Att ta ut mig fullständigt oavsett vilket tillstånd kroppen för tillfället befinner sig i. Jag har med åren förstått att det faktiskt inte gäller alla. Trodde länge att det enbart är en fråga om viljestyrka men har märkt att flera jag talat med har någon form av spärr som kopplar in tidigare. Sen kan det förstås diskuteras huruvida det är nyttigt eller ej.

Ibland när jag tittar mig omkring på gymet så undrar jag om det bara är jag som svettas. Besynnerligt. Idag var jag för övrigt så koncentrerad på uppgiften att jag först någon timma in på passet upptäckte att jag hade mina shorts ut och in. Det skulle kunna ha varit pinsamt om jag varit pigg nog för att bry mig om det. 

En av de maskiner där jag trots allt kan maxa ut viktmagasinet med kontroll


Fokus ligger för stunden på allroundträning med starka inslag av kondition. Det innebär konkret att det körs en del tämligen långa pass som passerar två timmar och närmar sig tre och ibland längre än så. Det sker genom långa uppvärmningar på löpband som bland annat innefattar en del intervallövningar. Avrundningarna är även de rätt rejäla och sker på cykel. Även där i varianter på hemsnickrade intervaller. De länge passen varvas med kortare intensivare diton där jag kör tyngre vikter och färre repetitioner.

Tanken är även att bygga på joggingdelarna efter hand och få dem att övergå till löpning. Det är trots allt en oerhört tidseffektiv träning och dessutom har jag inget emot att springa. Men för stunden väger jag en aning för mycket för att knäna skall hålla för längre löpturer utomhus. Löpband är skonsamt för knäna. Naturligtvis kommer det även att bli mer cykel vad det lider. Det skall väl komma en vår även här.

Den sortens cykel jag kör mest på för stunden

Under tiden begraver jag mig i gymet. Det blir ytterst påtagligt då det känns som man har näradödenupplevelser ibland. Jag satt som i ett rus med simmig blick och halvdåsade på cykeln idag när jag kände ett iskall vinddrag som fick mig att återvända till verkligheten. Det var inte döden som passerat men väl två damer på väg till ett bollpass.

Hittills har jag skrapat ihop 27h 40min tämligen intensiv och effektiv träningstid på de här veckorna. Mycket nöjd med det. Nu återstår bara resten.


/ J - stationärcyklist

Desigersamarbeten IX, Des Horn




Den återfinns numera på bloggen:




Välkommen!

fredag 6 februari 2015

Det artar sig till ett bra cykelår

- Några rader om LCs årsmöte



Det är med stor tillfredsställelse jag kan sammanfatta Lammhultcyklisternas årsmöte från igår med orden: Sällan har klubben stått så väl rustad inför en säsong!

Vi är en klubb som understundom lidit något av växtvärk och även om den inte direkt skadat verksamheten så har det förstås inte varit av godo och bland annat yttrat sig genom något sämre framförhållning än vad som varit önskvärt. En rad förbättringsåtgärder har och kommer att genomföras på det området och det kommer att bli ordning i leden känns det som. Styrelsen som förnyats med en rad ansikten står stark och vi har dessutom fått en ny ordförande. Lägg därtill att klubbens ekonomi är sund och du har ett vinnande koncept.  

Att klubben har många järn i elden blev uppenbart när vi gick igenom en tämligen späckad verksamhetsberättelse men ändå kom på en rad aktiviteter som genomförts utöver det som nedtecknats. Kalendern kommer att vara fullknökad med lopp, träningar och arrangemang  även i år så håll utkik på hemsidan. Den kommer att vara den huvudsakliga informationskanalen även framledes och kommer därför utvecklas efterhand. 

Störst av LCs satsningar är förstås vår egen treklöver i form av Kronobergstrippeln - Växjötrampet, Helgasjön runt och Lammhultstrampet. Nyheter för i år är bland annat att premiärloppet - Växjötrampet under Kristi flygare kommer att ha en kortare ba(r)nsträckning - runt Trummen och till den är det ingen anmälningsavgift. 

Sen är förstås basen för det gemensamma trampandet fortfarande Måndags- och Lördagsturerna. Men det kommer även att bli tillfällen för träningar av olika slag såväl på landsväg som på mountainbike för den som föredrar doften av kåda och gran. Därutöver tillkommer den traditionsenliga midsommartriathlonen och som vanligt en rad sociala tillställningar som kommer att utannonseras efter hand. Det talades också om att i högre utsträckning färdas gemensamt till olika lopp och tävlingar för att stärka den gemenskap som redan finns. 

Beträffande måndagsturerna har det i omgångar skett utbildning av ledare som bland annat undertecknad genomgått i syfte att öka säkerheten och skapa ett bra cykelklimat för alla - nykomlingar såväl som rutinerade ringrävar. Den verksamheten fortgår även under nästa år i en strävan att kunna välkomna och introducra så många nya som möjligt till cyklingens underbara värld!

En rad viktigt motioner behandlades och det är med stolthet jag kan meddela att LC även i handling visar att alla är välkomna. Med tämligen enhällig stämma röstade årsmötet igenom att medlemskap skall vara fritt för ungdomar och damer under 2015 i syfte att bredda medlemsbasen. Det skall bli intressant att se hur det experimentet utfaller. 

Obsolet?

Förslaget om namnändring som dyker upp då och då bordlades tills vidare. Det som vägdes mot varandra var ett inarbetat varumärke med den unga historiens vingslag i ryggen kontra en precisering av geografisk hemvist. Trots allt är det många år sedan klubben på något vis huserade i Lammhult. Ytterst få av medlemmarna har några rötter där även om just jag råkar ha bott där i några år. Bland annat framfördes förslag om någon form av tillägg där "Växjö" skulle införlivas i loggan eller namnet. Men beslutet blev att istället hårdare marknadsföra var klubben finns på hemsidan, i utskick, reklam etc. Något som inte gjorts till dags dato. Allt för att undanröja eventuella tvivel på vart man hittar de orangegrå. Vi vill ju inte missa någon förvirrad tilltänkt medlem som står bakom en tall halvvägs mellan Lammhult och Ohs.

En rad andra ämnen avhandlades förstås men det finns anledning att återkomma till dem senare. 


/ J - stolt LC-medlem

torsdag 5 februari 2015

Lammhultcyklisterna


Som för många andra klubbar och föreningar är det dags för årsmöte även i sveriges gladaste cykelklubb - LC



Det skall bli intressant att se vad kvällens begivenhet ger vid handen. Det ligger ett antal intressanta motioner och väntar på behandling. De berör bland annat åtgärder som syftar till att öka antalet kvinnor och barn i klubben och inte minst en namnjustering. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det handlar om geografisk hemvist. Får se vad det samtalet landar. Det är ju en tämligen signifikant förändring det handlar om.

Till er som är medlemmar säger jag - väl mött i afton. Till er andra cyklister ställer jag en fråga - hur ser det ut med andelen kvinnor i er klubb och vad görs för att locka fler tjejer?

PS. Kör Janine Jansens tolkning av Vivaldis Quattro Stagioni på hög volym i lurarna. Våren är det enda rätta på vintern eller hur det nu var. 


/ J - cyklist i vardande



måndag 2 februari 2015

120 000 g

- Självutlämnande viktresa


Nämen för h-e! Det är tungt att cykla nu. Tänk er själva att hänga på er en ryggsäck på en sisådär trettio kilo och dra en vända. Varför inte köra några intervaller eller ett schysst backpass när ni ändå håller på? Det låter sig inte göras helt ostraffat kan jag låta meddela för er som inte vet. Ni andra förstår, kanske allt för väl.  

Försöken att åtgärda detta missförhållande får liknas vid en trestegsraket. Det första steget består i att komma igång med träningen. För att inte bli stoppad av "dåligt" väder, om nu sådant finns så inköptes härförleden ett tremånaders kort på gym. Där utövas nu såväl konditionsbefrämjande besvärjelser samt hivande av skrot upp och ned. Startraketen har redan avfyrats och skeppet har efter vissa besvär lyft mot en allt blåare himmel.  

Steg två som kommer att följa så småningom är att ge mig på någon form av diet/bantning eller vad man skall kalla det. Jag är inte fanatiker på något vis och kommer att följa den enkla tumregeln att om jag äter en god balanserad kost men på så vis att jag får i mig mindre energi än vad jag gör av med så borde detta resultera i en viktnedgång vad det lider. Sug på den alla LCHF-fanatiker!

Invägningen skedde på deprimerande 120 000 gram. Har inte närmat mig en våg sen dess och har inte för avsikt att göra det än på ett tag. Men vad det lider tänkte jag göra det igen för att se om det går att avläsa något resultat även där. Kondition och styrka har redan börjat hämta sig så sakteliga. Fågel Fenix reser sig ur askan.

Det tredje steget...får se...

Men det är en lång väg att vandra och ett långsiktigt projekt så tiden får utvisa hur det hela avlöper. 


/ J - är TVÅ cyklister

Vinterpendling, februari

Dvärgmånaden är här nu. Eller mer politiskt korrekt är väl att kalla den kortvuxen. Men ni förstår vad jag menar. Den är inte lång

Den har emellertid damsällskap och hon verkar ha kommit för att stanna. Den där vintern. Jag tror i alla fall att det är en hon. Det känns så med alla diamanter i håret och de vita bootsen. 


En del av pendlingsvägen. Vackert så det förslår och en smula isigt
under snön

Körde trendig singelspeed till jobbet idag. Växlarna hade frusit fast på något vis. Växeltemperatur i cykelboden. Som tur var någonstans på en någorlunda användbar men lätt växel. 23,5 km/h var farten som kunde hållas med någorlunda morgonkadens. Vare sig mer eller mindre.

När jag kom fram sade jag godmorgon till en förledd själ som på fullt allvar menade att hon föredrog vintern framför sommaren. Jag skakade bedrövat på huvudet men konstaterade med anledning av den i snön nedkörda kaffekoppen och cigaretten i bar hand att det nog inte var lögn. Vi är alla olika, mycket olika. 

Nattsudd i dubbel mening. Nationalsångssjungande innan kick-off

Och nattens match? Ja, den liksom vägen dit blev en ytterst dramatisk historia efter en något trevande inledning. Till slut lyckades Tom Brady leda sitt  Patriots till seger. Men det satt långt inne och länge såg det ut som om Seahawks skulle ta sin andra raka titel. Jag är nog lite glad för 37-åringens skull. Fan vet om han får så många fler chanser. Nu blev han historisk. Totalt sex finaler. 

Här en länk för dem som vill se höjdpunkterna från matchen!

Efter någon segerintervju som jag i princip såg dubbelt på grund av trötthet var det dags att sova framåt femtiden eller så. Det känns nu. Träningen i eftermiddag lär bli en sömnig historia. Tur att jag inte planerade att köra så hårt idag. 


/ J - hävdar att bollen inte är rund

söndag 1 februari 2015

Superbowl bland annat


Vem vid sina sinnens fulla bruk trodde det? Att jag skulle bli gymråtta för ett tag. Men så ser det ut. För stunden kanske skall tilläggas.

Idrottskliniken, här I11 även om jag mest kör på Norremarksanläggningen

Nyss hemkommen från ett par tre timmar långt pass på Idrottskliniken. Känns bra särskilt som ämnar vara onyttig resten av dagen och inte minst smälla i mig hamburgare när jag tittar på upptakten till nattens begivenhet. 



Det är nämligen inatt det smäller. Om lite drygt åtta timmar är det avspark och Superbowl XLIX skall avgöras. Seattle Seahawks VS New England Patriots - det är frågan.

I min värld finns det ett antal idrottshändelser som är intressantare än andra. Cykel råkar vara nummer ett med TdF som diamanten i kronan tätt följd av vårklassikerna, Girot, ja ni vet...alla de andra roliga tävlingarna! Sen är det det UFC förstås och där i trakterna ramlar även amerikansk fotboll in. Den andra typen, där man mest sparkar på en boll intresserar mig föga. Möjligen kan jag drista mig till att se någon VM-match eller så annars får det vara. Och hockey, nämn inte eländet jag tror nästan jag får utslag av eländet. I kväll är det handbollsfinal. En sport jag gärna såg på den tiden vi/Sverige kunde spela. Nu hoppas jag mest att Frankrike spöar skiten ur de där ökenlopporna så Emiren inte får sin propagandaseger. Pengar är allt. Se bara hur många stora evenamang som kommer avgöras i sandlådor framöver, inklusive cykel-vm 2016. 

Så nu gäller det att vila en stund eftersom det kommer att bli en lång natt. Räknar nog inte med att vara helt pigg imorgon. 


/ J - blivande nattuggla


Superbowl bland annat


Vem vid sina sinnens fulla bruk trodde det? Att jag skulle bli gymråtta för ett tag. Men så ser det ut. För stunden kanske skall tilläggas.

Idrottskliniken, här I11 även om jag mest kör på Norremarksanläggningen

Nyss hemkommen från ett par tre timmar långt pass på Idrottskliniken. Känns bra särskilt som ämnar vara onyttig resten av dagen och inte minst smälla i mig hamburgare när jag tittar på upptakten till nattens begivenhet. 



Det är nämligen inatt det smäller. Om lite drygt åtta timmar är det avspark och Superbowl XLIX skall avgöras. Seattle Seahawks VS New England Patriots - det är frågan.

I min värld finns det ett antal idrottshändelser som är intressantare än andra. Cykel råkar vara nummer ett med TdF som diamanten i kronan tätt följd av vårklassikerna, Girot, ja ni vet...alla de andra roliga tävlingarna! Sen är det det UFC förstås och där i trakterna ramlar även amerikansk fotboll in. Den andra typen, där man mest sparkar på en boll intresserar mig föga. Möjligen kan jag drista mig till att se någon VM-match eller så annars får det vara. Och hockey, nämn inte eländet jag tror nästan jag får utslag av eländet. I kväll är det handbollsfinal. En sport jag gärna såg på den tiden vi/Sverige kunde spela. Nu hoppas jag mest att Frankrike spöar skiten ur de där ökenlopporna så Emiren inte får sin propagandaseger. Pengar är allt. Se bara hur många stora evenamang som kommer avgöras i sandlådor framöver, inklusive cykel-vm 2016. 

Så nu gäller det att vila en stund eftersom det kommer att bli en lång natt. Räknar nog inte med att vara helt pigg imorgon. 


/ J - blivande nattuggla