tisdag 30 september 2014

Fun2Bike

- Barn- och ungdomsträning i Lammhultcyklisternas regi


I söndags var det dags för höstens första träff för cykelsugna barn- och ungdomar samt en och annan nyfiken förälder som ville pröva mountainbike. Premiär för LCs projekt Fun2Bike som kommer att pågå under hösten. 

Uppslutningen var nästan lika bra som humöret och ett femtontal unga entusiaster samlades för att pröva på skogscykling. Platsen var sundet vid Bergundasjöarna som bjuder på både snällare bokskogsstigar och grusvägar som gamla endurospår så möjlighet till variation och utmaning finns.  

Efter en bits uppvärmning var det dags för teknikbana med slalomkörning, "garagekörning", balansövning och ett antal stockar som skulle passeras. 

Därefter praktiserades de nyvunna eller möjligen slipade teknikerna i "skarpt" läge på stigar. I det här fallet var det halva delen av Cupbanan som de vuxna körde för någon vecka sedan. Duggregnet som tidigare hängt i luften hade nu släppt till förmån för en och annan solstrimma. Många glada skratt ekade genom granplanteringarna och jag måste säga att jag var ytterligt imponerad av den koncentration som uppvisades. Det var inte alla som hade kört i terräng tidigare. 


Nästan alla deltagare fångad på bild. En liten madame hade
begett sig åstad

Diverse teknikövningar. Några av dem inte 
helt lätta när man inte cyklat så länge

På väg mot nästa utmaning - att praktisera
de nya kunskaperna på en skogsslinga



Nu på söndag är det dags för nästa tillfälle. Så väl mött klockan elva på söndag vid Sundet.


/ J - repriserar ungdomssynder

fredag 26 september 2014

Sålunda greppas bananen

- teknikskola för den valhänte, del 1


Bananen, den av naturen så förunderligt väl förpackade energikälla som skänka välsignad vederkvickelse åt slitna velocipedryttare, kan understundom te sig en smula besvärlig att inmundiga under färds gång.

Från tid till annan har det därför dessvärre inträffat att såväl fordon som den som färdas däruppå under kortare tidsrymder har blivit luftburna för att sedan återuppta sin relation med herr gravitation under dramatiska former när förtäring skett.


För att säkerställa ett korrekt handhavande utan dylika incidenter rekommenderas därför följande steg:

1. Förvaring

Den gula kraftkällan förvaras med fördel i höger alternativt vänster ficka på cykeltröjan, ej i mitten av densamma. Därifrån avlägsnas den lämpligen med den dominanta handen för att sedan kvarhållas eller överföras till vänster hand. Detta för att frigöra höger hand för eventuellt nyttjande av aktre bromsmekanism om så tarvas.

2. Förberedelser 

Därefter brytes toppen med tänderna och med en svepande rörelse uppifrån och ned bringas skalet av frukten. Rörelsen upprepas nödvändigt antal gånger, vanligtvis tre till fyra repetitioner, varpå innanmätet synliggörs.

För ett ögonblick göres ett uppehåll i manövern varpå handen som håller frukten vilas en kortare tid mot styret för att ge möjlighet att säkerställa att fortsatt färd kan ske riskfritt.

Ta ett stadigt tag om din banan...

3. Avnjutande

Sedan förtärs den mjuka delen koncentrerat och inte utan välbehag. Detta bör ske skyndsamt.

4. Slutförande

Efter avslutat värv återstår blott att göra sig av med restprodukten. Detta går till så att det gula ytterhöljet greppas mellan pekfinger och tumme varpå den komposterbara delen med en elegant handledssnärt förpassas till den omgivande naturen på lämplig plats. Observera särskilt att rörelsen bör vara kort och koncis på det att fordonets balans må vidhållas. Yviga gester är ej att rekommendera under rådande omständigheter. För bevarande av sämjan rörliga kamrater emellan bör kastparabeln beräknas så att de inblandande storheterna undgår kontakt.

Om nödvändigt kan stegen 1-4 upprepas vid flera tillfällen. 



/ J - bananinstruktör

tisdag 23 september 2014

Grand Prix Båstad

- Sveriges hårdaste och mest okända GP-lopp?


Cykeltävlingarna förföljer mig tycks det. Dit jag åker tävlas det.  Det är väl knappt någon som kommer att tro mig när jag berättar att det faktiskt är ren slump att jag befann mig i Båstad exakt samma helg som ett nytt GP-lopp såg dagens ljus liksom det var ett rent sammanträffande att Norseman gick av stapeln när vi befann oss i trakterna av Eidfjord, Norge härförleden. 

Sveriges mest danska cykellopp?

I helgen har det nämligen varit cykeltävling eller snarare motionslopp av det hårdare slaget. För första gången har Grand Prix Båstad genomförts. Det är alltid kul med nya tillskott i motions/tävlingskalendern men det mest intressanta med det här loppet är kanske att arrangörerna är från vårt södra grannland. Bakom initiativet står Danska gigtföreningen uppbackad av bl a danska polisens idrottsförening. Med på skutan är även Båstad kommun som gärna gör sig känd som "eventkommun", Hotell Skansen och Mercedes. 

Banan är osedvanligt tuff och brutal för att vara i detta land och även det kan vi tacka danskarna för. De lockas av "sitt" närmsta berg och många cyklister söderifrån brukar inta vägarna i och kring Båstad under helgerna hela cykelsäsongen.

En banprofil som utmanar

Sträckningen kan köras antingen 4 varv (62km) eller 8 varv (124km) och i det senare fallet samlar man ihop till 2600 höjdmeter eller 325 per varv.

Bakom de slitsamma metrarna uppåt återfinns backen från hamnen upp till torget som dessutom är på kullersten samt de två större klättringarna uppför Boarpsbacken från Norrvikens trädgårdar och framförallt den fruktade Tarrabacken. Den är faktiskt i paritet med en och annan "Muur" i Belgien. Inte så rasande lång med internationella mått mätt men desto brantare. 

Kurvan vid Buena Vista innan det brantar till ordentligt

Mer än ett akut anfall av kramp inträffade här

Därför hade ett bergspris lagts med start från basen av stigningen vid den stora boken och de jobbigaste 1600 metrarna som följer innan backen planar ut något. Undertecknad kan intyga att stigningen är riktigt jobbig. Den inleds med ett svagt motlut redan efter nittiograderssvängen in från Köpmansgatan så farten in i backen blir inte så hög. Redan vid basen kommer en knäppa på cirka 11-12% som bränner till i låren. Strax därefter passerar man "Buena Vista" och s-kurvan där det nyper till ordentligt och där bjuds det på hela 19% motlut ett tag. Det branta partiet är relativt långt och konstant varefter det planar ut något till kanske 6-7% följt av en sista jobbig puckel när krafterna tryter.

Tekniken uppför skiftade. Många tvingades zick-zacka bitvis

Jag kunde förstås som publik inte låta bli att cykla med två gånger uppför ivrigt hejande. Det var ansträngande särskilt som det kom en attans störtskur under tiden.

Svängen från Köpmansgatan in mot Tarrabacken

Snabbaste tid uppför fick passande nog blivande segraren Nils Bradtberg som tog de 1600 metrarna på 5.20.

Även utför var banan bitvis teknisk. Erikstorpsvägen har något parti som överstiger 20%  och regnskurarna gjorde vägen hal. Sen varnades för att en bonde råkat plöja ut en rejäl mängd jord över vägen vid ett ställe som förvandlades till lera i regnet. 


Strax innan start

Till start kom någonstans mellan 250-300 cyklister varav en överväldigande majoritet var danskar av det enkla skälet att loppet inte marknadsförts alls i Sverige. Tror jag räknade till fem svenskar eller så i startlistan. Även den manliga dominansen var stor men några starka kvinnor återfanns på startlinjen. När jag talade med en av arrangörerna sade de att de medvetet valt att smyga igång arrangemanget för att det inte skulle bli för stort. Jag hoppas verkligen att det återkommer!

Bradtberg inne på tredje varvet på väg utför

Att det var en hård bana märktes tidigt. Trots att det var masterstart de första två kilometrarna skiljde det mer än tio minuter mellan täten och de sista cyklisterna redan efter första loopen och första passagen av Boarpsbacken. Redan på andra varvet hade den blivande segraren ryckt och dragit ifrån en jagande klunga på tiotalet cyklister med flera minuter. Det avståndet växte sen stadigt efter en stabil solokörning under de följande tio milen. Efterhand glesnade leden betänkligt. Många körde den kortare etappen och av de som valde den långa fick många kämpa för att ens ta sig i mål. 


Avancerad resultatrapportering under loppets gång

Loppet var mycket proffsigt arrangerat med stor mängd flaggvakter vilket var välbehövligt eftersom vägarna inte var avlysta och knappast kan bli det med tanke på att genomfartsleden genom Båstad är enda vägen ut på Bjäre och Torekov som inte innebär rejäla omvägar för övrig trafik. Det fanns även många följemotorcyklar under loppet och resultatrapporteringen var föredömlig. Varvtider och backtider kunde följas kontinuerligt vid mål och via internet. 

Vinnaren i ensam majestät

Eftersom det inte gjorts särskilt mycket reklam för evenemanget så var publiksiffrorna ytterst modesta. Det är någonting som potential att utvecklas. 

Jag hoppas verkligen det här är ett lopp som kommit för att stanna. Det är inte många platser i detta land som kan erbjuda den här typen av förutsättningar för ett tufft lopp på landsväg. Det skulle väl vara Huskvarna då men närheten till Danmark gör att Båstad GP har alla möjligheter att växa och frodas.  


/ J - entusiastisk påhejare

måndag 22 september 2014

Kungen av sand

- En "RR" från en nästan overklig dag på stranden


Det är inte Per Gessle som är kungen av sand. Det är jag, det är jag!

I skrivande stund sittande i ett Växjö som ståtar med fem grader, regn och blåst känns det nästan overkligt långt borta med 22 grader varmt, nästan vindstilla och strålande sol från en blå himmel. Men sådana var förhållandena vid havet i lördags trots att kalendern med emfas hävdar att det är i slutet av september. Hösten är här men inte överallt och hela tiden. 

Egentligen var jag jag ju i Båstad i helt andra affärer. En avkopplande helg i glada svärföräldrars lag skulle avnjutas och både jag och resten av familjen såg mycket fram emot det. Särskilt nöjd var jag med det faktum att till skillnad från de sista tre gångerna jag varit där inte var sjuk på något vis och kanske inte skulle behöva sova mig igenom dagarna. 

Och eftersom jag försöker komma igång och iform igen fick en cykel följa med. Den här gången skogshojen eftersom Mtb lockar mest för stunden. Hade inte tänkt mig några långa pass men en tur på lördagen var planen. 

Redan innan start hade jag tänkt mig att undvika den ständigt lockande åsen. Den här gången var det istället strandskogarna norrut som var målet med sina vindlande nät av barrtäckta stigar. Men så blev det inte heller. Det blir sällan som jag planerat. 

Ibland kan man bara inte låta bli

Stranden låg där så lockande så jag kunde inte motstå den när jag råkade passera. Jag visste ju att den nyoljade kedjan skulle förvandlas till en gnisselorgie efterhand och att jag skulle ha sand och salt över allt till slut men ändå kunde jag inte låta bli och vips framhjulet begravt i lös sand. 

Morgondis över havet. Där ute ett svanpar

Eftersom jag begav mig strax efter frukost var temperaturen inledningsvis inte så hög och morgondimman var på väg att lätta. I diset låg havet lugnt och jag skymtade ett vackert svanpar bland alla solbadande sjöfåglar. En bild av själslig ro. Jag stannade till och andades i takt med mig själv.

Inledningsvis flöt det på rätt bra. Delar av stranden var tämligen hårdpackad och det gick att köra i stort sett över hela bredden även om spåret strax ovanför vattenlinjen är bäst. Här och var såg jag spår efter någon morgontidig löpare som varit ute i ottan och vars lämningar vågorna ännu inte raderat. Även hästar hade ridits här och de något mindre subtila spåren efter en traktor kunde skådas. 

I riktning norrut på beriden strand

Det är något lätt hypnotiskt med att cykla rakt fram längs havet. Stilla, monotont men på ett lugnande vis. Friden bröts bara av enstaka hopp för att jag skulle undvika att fastna i alla småbäckar som ringlar sig över stranden i sin väg ned mot modervattnet. Vattenflödet var lågt och tekniken jag utvecklade var att ta sats en smula och sen upp med framhjulet rätt högt för att skjuta det framåt över passagen och sen lätta på trycket på bakhjulet. Genom att göra så undvek jag också att få blöta skor. Det var dock rätt kraftödande men blev bra naturliga intervall.

"Leave no Trace" hette en kampanj på nittiotalet

Båstad lämnades bakom mig och snart hade jag även passerat Skummeslöv och susade mot och förbi Mellbystrand. Här är det lite exotiskt tycker jag eftersom det är tillåtet med bilkörning på vissa delar av den mycket breda stranden. Vet inte hur många sådana ställen det finns i Sverige. Här och var stod någon bil parkerad. Ett övningskörare höll på att öva strandparkering och en fiskare hade parkerat sin Volvo mer eller mindre i havet för att skicka ut sin trailer med vajer i det långgrunda vattnet. 

Här kan man också se skyltar som talar om vart man är. Tomat, Gurka, Krabba var några jag passerade. Som att cykla i en sallad. 

Efter ett tag blev sanden djupare och mjukare och strandremsan smalare och då dök det upp en för mig tämligen ovanlig skylt. Det är premiär för mig att cykla på en nudiststrand! Jag träffade två av entusiasterna, hälsade artigt och cyklade vidare och kände mig ovanligt påklädd. 

Den här tillhör kategorin ovanliga skyltar på cykelvägen

Stranden ändrar karaktär efter hand och blir lite mindre befolkad. Djupare drivor, mindre packat underlag och betydligt högre brinkar. Flera meter höga faktiskt och branta därtill. Inget man med lätthet släpar en cykel över noterade jag senare. Det började nu bli rejält tungcyklat. Vattenbrynet var fullt med rutten tång och sjögräs och vattnet grävde på flera ställen ut mjuka sjunkhål som lätt slukade ett halvt framhjult skulle det visa sig. Tio meter cyklande och sen av igen. Och sen nya tio meter. Foten ned till halva vaden i rutten tång. Sen upp igen. Men jag kämpade på. Dock lite för länge. Kedjan var nu torrare än fnöske inte ett uns olja fanns kvar. Det ledde till att jag tyvärr inte kunde använda min lilla klinga. Det blev chainsuck i samma ögonblick som jag växlade ned. Och nu hade jag faktiskt behövt den i den allt mer besvärliga sanden. 

Tungcyklat strandbryn, dags att byta kurs

Jag var nu lite längre bort än jag tänkt mig och det var dags att tänka på återfärd. Hade en lunchtid att passa och planen var runt två timmar cykling totalt. Tillbaks verkade jobbigt. Dels var underlaget som sagt mjukt och jag hade inte kvar min lättaste växlar dels har jag en mental spärr mot att cykla samma väg som jag kom. Försökte därför korsa sanden vilket var lättare sagt än gjort i cykelskor. För cykla gick inte alls. Hade behövts en "Fatbike" för det. Att pulsa i lös sand med en velociped på axeln var också nyttig motion noterade jag. 

Till slut släpade jag mig och min järnhäst över strandbrinken och ned på andra sidan. Där öppnade sig ett hedlandskap i miniatyr. Dock även här med mycket lös sand. Här och var växte gräs och ljung så de områdena siktade jag på för att få fäste. Men det gick inte fort alls och min tid rann iväg fort. 

En bit mycket sandig hed

Det fanns inga tydliga stigar att följa och efter en stund fick jag en förklaring till det. Lv 6-område upplyste en skylt mig om. Tänkte att det var bäst att skyndsamt avlägsna sig. 

Förklarande skylt

Men den väg jag valde för att försöka ta mig därifrån var inte helt enkel. För att binda sanden och hindra den att förflytta sig har här planterats stora mängder tall som här nere vid havet bildar en ren labyrint av bitvis nästan ogenomtränglig snårskog som är mycket svårcyklad och tillika svårnavigerad.

Här var stopp. En typisk återvändsgränd

Talldjungel

Flera gånger tyckte jag mig ha hittat en en liten stig som ledde ut. Men tji fick jag. Bara att släpa cykeln tillbaks över nästa sandkam och börja om. Svetten lackade och cykeln ville hela tiden haka fast i allt runtomkring. Bäst jag höll på med det brast jag ut i gapskratt. Där mitt i ingenstans låg en tidsmaskin. Ett minne från en tid innan internet och datorer. En herrtidning av något slag låg där i barrmattan blåblek, antik och med mittuppslaget framme. 

En udda tidsmaskin

Till slut hittade jag en stig och började följa den bort från strandvallarna och mot trakter jag känner bättre. Tyvärr visste jag ungefär hur långt det var kvar och förstod att jag skulle få svårt att hinna tillbaks planenligt. 

Och jag bröt även mot min princip att inte köra samma väg tillbaks. För att det skulle gå fortare körde jag en bit på asfalterad väg men det kändes inte alls rätt så jag dök ned på stranden igen. Efter ett tag ringde min medhavda mobil. Då klockan började bli slagen så undrade min bättre hälft vart jag befann mig. Utan att mena att låta sur sade jag "Vid en citron ser det ut som". Det var nämligen vad strandskylten jag hade en bit fram påstod. 

Återfärden var varm, intensiv och jag tryckte på med vad jag hade kvar i benen. Men sanden hade tagit sin tribut och det gick inte rasande fort. 

På vägen tillbaks in i Båstad så jag ett strimmorna efter snabba båtar som körde i aggressiva cirklar utanför Skansen och Pepes. Båtrace på gång. Tänkte att det vore kul att titta på. 

Turen blev till slut 38 kilometer och varade i två och en halv timma. Nästan fyra mil sandlåda är tungcyklat men roligt och dessvärre blev jag en halvtimme försenad till maten. 

Mina cykelskor luktar för övrigt fortfarande tång.


/ J - Kungen av sand

torsdag 18 september 2014

Nedräkning...

Nu är det inte långt kvar till Jens Voigts försök på timvärldsrekordet. 

Det skall bli intressant att se om försöket, vare sig det lyckas eller ej kan gjuta nytt liv i detta något bortglömda rekord som alltid haft ett extra skimmer över sig och varit något av cykelns blå band. Försöken till ära och berömmelse startade redan 1876 och namn som Coppi, Anquetil och förstås Eddie Merckx vars rekord från 1972 stod sig i hela 28 år, har passerat revy.  

Jens med sin ändamålet specialbyggda Trek


Glöden falnade dock något efter UCIs ständiga velanden i materialfrågan som resulterat i ett snårigt regelverk som fastställer hur en cykel faktiskt får se ut. Idag är det ju knappt någon som vet vem som innehar rekordet. 

Annars kan jag inflika att det är tjecken Sosonka som hann 49700 meter när han körde 2005.

Det gör också att det är svårt att veta hur nya tider skall matchas mot gamla. Det har ju funnits parallela tider som det fungerat fram till nu. Ett rekord satt med UCI-godkänt material (Athletes hour/Merckx hour) och ett för den som verkligen är snabbast (Best Human Effort). Eller det är ju inte heller riktigt sant skulle en representant för HPV (Human Powered Veihcles) invända eftersom alla(?) vet att liggcyklar faktiskt är snabbast.


De som faktiskt är snabbast, såväl absolut som på timmen


Men spännande blir det och extra kul att Eurosport direktsänder från Grenchen, Schweiz!

Galningen kör för övrigt på 55x14, det ni!


/ J - förväntansfull 

måndag 15 september 2014

Vevpartiet, det enda rätta!

- Dagen efter...


Jag upplever ytterst blandande känslor för stunden. Det var bröllop i helgen, en fantastisk tillställning där min bror och svägerska blev, om inte ett så åtminstone herr och fru. Och trots den lyckan lider jag idag av en vansinnig baksmälla. Huvudvärk och retligt humör. 

Det beror inte på festligheterna utan sviterna efter gårdagskvällens debacle. Hur i helvete kunde det bli så här??

Är närmare tretton procent av den röstberättigade delen av svenska folket kompletta idioter? Eller är det en totalt missriktad protestaktion? Jag hoppas innerligt på det sistnämnda trots allt. På något sätt vill jag inte tro att så stor del av befolkningen är rasister, xenofober och allmänt antidemokratiska. 

Vet inte i vilken ända jag skulle börja med att angripa härvan. Det är närmast ämne för en utredande uppsats och inte en blogg. Den sörjiga oaptitliga massa av felaktiga siffror, vridna argument och märkliga uppfattningar som utgör kärnan av SDs partiprogram är nästan omöjlig att greppa.  

Jag vill bara inflika att de inte kan räkna och har fel i några av sina mest grundläggande hjärtefrågor  t ex vad gäller kostnad för migration. 

Men viktigare är att deras människosyn är komplett befängd och rent ut sagt obehaglig. Jag tror på människors lika värde, mänskliga rättigheter och den demokratiska grundtanken. 

Förutom rent konkreta förslag i realpolitiska frågor bör man kanske som väljare se över politiska partiers ideologiska hemvist och idéarv innan man lägger sin röst. Anser man verkligen att nationalpopulism sprungit ur en tradition av fascism och förföljelse är något som skall stödjas?

Och tvärtom vad många svenskar uppenbarligen anser är en av demokratins grundläggande pelare religionsfrihet. Det innebär konkret att t ex bygge av moskéer inte alls är något som skall röstas om förutom möjligen i en plan- och byggnadsnämnd. Det är en rättighet! Inget som skall debatteras. Demokrati handlar om grundläggande värderingar inte enbart om att rösta en gång vart fjärde år.

Förresten kan jag även passa på att påtala att yttrandefrihet inte alls innebär att man har rätt att säga vad man vill till vem man vill när som helst vilket många tycks tro. Den innebär enkelt uttryckt att du har rätt att exempelvis göra din politiska röst hörd utan risk för repressalier men mycket av det som kan sägas faller inom ramen för det som är åtalbart t ex förtal, hets mot folkgrupp etc. 

Utöver den närmast tragiska utgången av riksdagsvalet som resulterat i en minst sagt komplicerad parlamentarisk situation så kan konstateras att några områden bör skämmas lite extra. Vislanda och Hjortsberga här hemma och ökända Sjöbo kan tjäna som exempel på samhällen som bör bära skämskudde och har gett inskränktheten ett ansikte. 

När jag lugnat mig något kommer jag nog att bombardera SDs företrädare med mail rörande för mig väsentliga lokalpolitiska frågor som barnens skolgång, cykelvägarna till Sandsbro och annat praktiskt och konkret. Får se hur de hanterar realpolitik. Det har ju inte gått så bra tidigare. I Lessebo t ex har de två stolar de haft stått tomma. Nu får de fem. Som vanligt visar de totalt förakt för det demokratiska arbetet genom att inte dyka upp på möten, vara allmänt frånvarande eller helt enkelt rösta fel. Det sistnämnda kanske vi skall vara glada för. Utöver att visa på den totala inkompetensen hos dessa representanter så ger det bättre resultat än om de förstått enkla procedurer. Se bara på Karlskrona. 

Det enda rätta partiet i skrivande stund är vevpartiet. Miljövänligt, ideologiskt sunt och samarbetsvilligt. 


/ J - aktiv vevpartist

onsdag 10 september 2014

Bros Mtb-cup

- Lerfest betraktat från sidan


Den lokala Mtb-cupen hade sin finaltävling igår kväll och på startlinjen stod de flesta av de snabbaste förmågorna från trakten även om något namn saknades. 

Platsen för drabbningen var en i ordningsställd del av Endurospåret ute på gamla i11. Start- och mål plats var belägen en bit förbi sundet mellan Bergundasjöarna och nära Växjöruntrundan. 

Cupbanan mäter ca tre kilometer fördelat på två slingor

Jag vill passa på att understryka, eftersom det här är ett ämne som bland annat Smålands cykelförbund haft synpunkter på, att såväl den lokala mountainbikecupen som tempocupen INTE på något vis är att betrakta som officiella tävlingar. De här helt sonika tillfällen för cyklister att delta i gemensam träning under tävlingslika förhållanden och ha kul ihop. Det finns inga anmälningsavgifter, inga försäkringar, inga officiella resultatlistor, inga priser etc. Hjälmkrav och närvaro är det enda som krävs. Sen är du välkommen. 

Sträckningen slog för övrigt an en ytterst nostalgisk ton hos mig då det var på dessa marker jag tog mina första trevande pedaltag i skogen när det begav sig i början på nittiotalet. Då var det fortfarande militärt övningsområde och inte alltid riskfritt att trampa här. Men det är en annan historia. Utmaningen då bestod i att överhuvudet taget orka trampa ett varv på ett fullt uppkört endurospår som då mätte över 15 kilometer och dessutom utan att bli överkörd av ett terrängfordon under tiden. 

Sträckningen på Cupbanan består av två distinkta delar med en kort transport/återhämtnings/dricka passage emellan. Den första slingan som också är den längsta består av snirklig stig på mestadels sandigt/grusigt underlag täckt med gräs och mossa. Och som jag påpekat i en tidigare text, en sjuhelskottas massa svamp. Den här sektionen är inte teknisk i bemärkelsen att den är svår att ta sig fram på. Men det är en helt annan femma att köra den fort och för det krävs god teknik. Delar av stigen har närmast karaktären av en pump-track med flera sektioner där fart kan vinnas eller tappas. Den bjuder även på ett par doserade kurvor och lite halka. Dock inte så mycket sten och rötter generellt. Det är en typiskt flowig stig där det tjänas på att hålla upp farten och vara mjuk och följsam. 

Del två av banan, den södra loopen, inleds med en tämligen brant kort backe upp på en rullstensås som är precis vad jag klarar av i torrt före. Under gårdagens förhållanden blev den en svår nöt för de flesta att knäcka skulle det visa sig. Den följs sen av en lång svag utförslöpa ovanpå åsen. Det gäller att hålla tungan rätt i mun då sidorna av stigen kantas av små gropar efter forna beväringars vedermödor då de grävt skyttegravar. Den här delen är lätt, snabb och rolig. När åsen tar slut gör även udden det och återfärden sker längs med vattnet nedanför åsen. Där är det nästan alltid blött. Inte minst igår. Det innebär ett extremt sugande parti som suger musten ur de flesta. Den mynnar sen ut på grusvägen igen som här innebär en slakmota upp mot det första stigpartiet igen.

Jag var själv med och provkörde den i lördags för att se om det var en lämplig kandidat till begivenheterna. Lammhultcyklisterna representerade av undertecknad, Nisse och Love hade då under ledning av Tony en "fintur" i närområdet vilken bland annat kom att inkludera de här stigarna. Efter ett par varv var det bara att titta på Tonys breda leende för att se att bansträckningen var bestämd. 


Sent skall syndaren parkera. Fick ta bort
några koner för att sen återställa dem efter bisvärmen
med grova däck passerat

Jag anlände en aning senare än jag tänkt mig eftersom jag fortfarande inte vant mig vid att stan de facto är större med mer trafik än den var sist jag bodde i den. Allt tar lite längre tid, det är bara att inse.  

Därför vet jag inte exakt hur många som startade eftersom jag missade samlingen och juniorstarten som gick innan jag anlände. Men jag kände igen de flesta "usual suspects" som brukar dyka upp i de här sammanhangen. Ett gäng i Wexio Velos eleganta dressar, några glada gamänger från LC och Ulf i Nässjös Gulrödblå tröja. Annars var utan tvekan det dominerande modet överdragskläder. 

Regnet hade nämligen behagat ösa ner i princip oavbrutet halva dagen innan start. Typiskt med tanke på att det innan dess var snustorrt i backen och i banan. Men under själva loppet höll sig regnet på avstånd.

Farten vid starten var som vanligt hög och alla drog på inför det kommande första stigpartiet där det skulle vara svårare att köra om. Vad som hände under första slingan kunde jag bara ana men redan efter passage vid start/mål uppför backen inpå andra slingan hade fältet spruckit upp rejält i flera urskiljbara grupper. 

Efterhand blev backen allt lerigare, 
de flesta valde att springa

Johan och Henrik var något i en klass för sig den här aftonen skulle det visa sig. De hade skaffat sig ett försprång på närmare en halv minut redan här och det gapet ökade varv för varv för att till slut passera tre minuter ned till nästkommande. Men varandra släppte de aldrig utom synhåll. 

Fördelen med ett spräckt fält är att publiken får mer att titta på. Sen blir det flera kamper i kampen och alltid någon att jaga alternativt försöka hålla undan ifrån. Och det gjorde att loppet blev tämligen dynamiskt. Första och sista platserna hölls tämligen konstanta men däremellan skiftade det under loppets gång. 

Varvtiderna var tämligen jämna efter den första inledande ruschen. Jag misstänker att det sugande blöta underlaget bidrog till det. Var och en körde vad de kunde helt enkelt. Inte så lätt att göra taktiska dispositioner när man kämpar för att ta sig i mål med bibehållen värdighet.  

Blivande trea på väg ut på andraslingan


Lerinpackningar lär vara nyttiga och i så fall kan konstateras att alla deltagare lär ha exceptionellt mjuk hy så här dagen efter. Delar av banan blev aningen uppkörda efter ett tag och de mer rutinerade sökte fäste utanför spåret och alternativa linjer för att undkomma de värsta hålen. Rutin parat med grym kondition lönar sig i lera. 

Inför sista varvet var kampen stenhård mellan Johan och den på rulle liggande Henrik. Sluspurten blev därför mycket dramatisk. Möjligen hade vi som dragit mållinjen, i det här fallet med en pinne, varit en smula snåla med spurtutrymme. Johan drog igång från spets när de kom in från den sista kurvan på upploppet och trodde, sade han efteråt,  att Henrik skulle komma på vänstersidan. Det gjorde han nu inte utan satsade som en furie på en vidare linje i kurvan och gick istället på attack på högersidan och terrängen där. Tyvärr för honom visade sig den vara en smula mjuk och han fick ett rejält kast och förlorade spurten med några meter. Men dramatiskt var det!

Dagens mest sävliga trea var Tony som rullande in strax efter i ensam majestät. Sen är jag lite osäker på ordningen men Ulf, Håkan, Stefan och några andra följde några minuter senare. 

Ett stort grattis till alla som njöt av höstkvällen i Bergunda. Det här gör vi om igen!

Markdimma och solnedgång på vägen hem

Smärta gjorde att jag inte kunde stanna kvar och prata tyvärr. Bara att erkänna sig besegrad och bege sig hemåt.

Jag hade bra gärna velat vara med måste jag erkänna. Men det gick nu inte. Moder natur hade bestämt att jag skulle tillbringa de två sista nätterna på akuten eftersom jag tydligen dragit på mig magsår/katarr (inte fått besked ännu) och fick gå på smärtstillande för att ens ta mig till Bergunda. Så den här säsongen fortsätter som den gjort hela tiden. Bara att börja om igen och igen och igen. 

Men det kommer en ny säsong nästa år har jag hört. Och vägen dit är kantad med roliga cykelpass och kanske några mindre roliga. Men ett vet jag och det är att nästa år blir det åka av!


/ J - laddar om

fredag 5 september 2014

Kablar anamma

- Vajerdragning in absurdum


Det där med intern vajerdragning är en ruskigt snygg och elegant lösning på moderna cyklar. Kanske även praktiskt men det betvivlar jag. Men det vore bra om herrar (och damer) konstruktörer tänkte ett steg till. Till exempel på de stackare som skall byta vajrar när det är så dags. Och på skogsmoppar sker det tämligen frekvent. Grus, lera och damm kletar igen det mesta.  

När jag glad i hågen skulle bege mig ut i onsdags för ett upprepande av MTB-euforin från häromdagen upptäcktes att jag saknade framväxlar. Först var det tungt att växla och strax därefter fungerade de inte alls. Det spelade ingen roll hur jag försökte vrida på justerskruven. Den kärvade allt mer och sen satt växelhandtaget i princip fast.

Efter att ha vänt hemåt och övergivit tanken på att byta skor och cykel till racer slet jag bort den gamla vajern och höljena bara för att konstatera att de var slut. Helt igenbeckade och upprostade med samma glidkoefficient som kardborreband. Här behövdes nytt.

Googlade och letade efter ledtrådar till hur man enklast drar växelvajer genom ramar. Fick fram ett svar som gav vid handen att de endera löper i kanal inuti röret eller har en lösning med heldraget hölje hela vägen. Jag kan muntert låta meddela att så inte alls är fallet. Åtminstone inte på min ram.

Ännu muntrare blev det när jag konsulterat cykelmekaniker som med ett leende sade att "det kan vara bra krångligt ibland". Möjligen skulle det gå om man på något sätt använt sig av den gamla vajern när man drog ut den. Det var så dags. Eller att det kanske gick att demontera vevpartiet och på så vis komma åt eländet. När jag antytt att han får ta hand om det hela om jag misslyckas skrattande han och sade "nej för tusan, inte det". Inköpet stannade vid två nya höljen.

Det blev ett rejält mekpass då mitt nya bakhjul dessutom med sedvanlig tysk effektivitet anlänt till dörren igår eftermiddag.

Skivan satt så in i norden, mycket beroende på den rikligt applicerade
blå Loctiten och de halvrunda skruvskallarna

Den delen som inkluderade att flytta över bromsskiva och kassett till det nya hjulet gick relativt smärtfritt. Jag skriver relativt då blodvite uppstod tämligen omgående. Någon, inte jag, hade satt fast skruvarna med blå Loctite vilket gjorde att jag förstås slant med torxnyckeln då jag var tvungen att ta i hårt och dängde knogen i bromsskivan. Ni som känt på en sådan vet hur vassa de är.

Kabelslöjdande i vardande

Den andra delen som bestod i att fixa höljen, vajerdragning samt justering av såväl fram- som bakväxel gick nästan bra. Det vill säga så länge jag höll mig till sånt jag kan och är van vid som att slöjda vajerhöljen och liknande så flöt det på. 

Sen var det detaljen med ramen och vajern. Försökte först att lirka igenom den. Det gick inte. Satte då ramen i vinkel i mekstället för att få hjälp av moder jord och gravitationen. Föga framgångsrikt. Tänkte en stund och och återvände från cykelboden i triumf med en magnet efter att ha klurat ut att en sådan kanske gick att guida vajern med. Det fungerade inte det minsta även om det i teorin lät bra. 

Specialverktyg för moderna  cyklar - sugrör!

Fick ta mig en funderare till och uppfann sen en vajerfångare av ett halverat och delat sugrör. Om det var tur eller skicklighet kan jag inte svara på men en halv minut senare var vajern på plats.

Själva justeringen av växlarna gick misstänksamt lätt och efter det hade jag en väl fungerande cykel igen.


Nygamla hjulspår och stigar


Jag var naturligtvis tvungen att prova cykeln och det blev tre mil underbar skogscykling i fantastiskt väder. Mycket av sträckningen gick på nygamla stigar ute på det gamla övningsområdet som tillhörde i11 en gång i tiden. 


Fruktansvärt mycket flugsvamp. Räknade till 63 stycken på
mindre än två kvadratmeter. 

Ännu en gång förbluffades jag av den enorma mängden fungus i skog och mark. Såpass att det ibland sprutade krossad svamp på underbenen. En besynnerlig och sval känsla. 


/ J - balanserande på slak vajer

Lammhultstrampet

- Alltid första söndagen i september


Nu är det tradionsenligt dags igen.  LC bjuder in till deltagande i "Kronobergstrippelns" kronjuvel Lammhultstrampet!


Årets bansträckning

För den som missat den här synnerligen sympatiska tillställningen kan jag varmt rekommendera detta motionslopp som går nu på söndag. Och för de intresserade som vill ladda upp stillsamt med läsning finns en rapport från förra årets klunga att ta del av här!

För de hågade sker starten som vanligt från Badet (Hälsoarenan) i Lammhult för att ta sig an någon av de tre banorna. Mest populär är förstås det längsta alternativet som bjuder på strax under tio mil tämligen kuperad bansträckning genom mycket vackra delar av Småland. På de tio milen skall runt 1000 höjdmeter avklaras och eftersom de flesta av dem kommer mot slutet då backarna duggar tätt så brukar det bli rejält jobbigt för de som vill ligga i första klungan. Annars går det bra att trampa i egen takt också...har jag hört. 

Dessvärre skall undertecknad inte köra i år men tänker återkomma nästa säsong. Hela den här sommaren blev ett antiklimax cykelmässigt och jag känner mig inte i form för några fler motionslopp i år. Inte det att jag inte kan genomföra dem. Mer att det känns sorgligt att kroppen minns formen från i fjol men inte förmår att leva upp till den standarden. 

Mer och detaljerad information om loppet återfinns här!

/ J - småsugen trots allt

tisdag 2 september 2014

Skogslycka

- Plötsligt så händer det!


Luft är livgivande. Såväl för människor som cyklar. Både jag och Cuben svävar på luft.

Det har varit lite tungcyklat i skogen på sistone. Jag har väl mest tänkt att det beror på en olycklig kombination av hög vikt, dålig form och att det regnat de sista turerna vilken gjort rötter och stenar såphala på sina håll. Tekniken i blöta är väl inte vad den borde vara längre. 

Men jag har lyckats missa något av vikt! Hrmm, högre antal kilon betyder förstås att lufttrycket i dämparna behöver justeras uppåt i motsvarande grad. Detta lilla faktum har jag helt sonika förbisett. Därför var cykeln också en smula svampig. Den liksom skogen.

Efter att ha kolla med dämparpumpen tryckte jag i 20 PSI till bak upp till 130 PSI och det gjorde susen. Aktern känns inte lika sladdrig och mer kraft hamnar i marken. Såja, nu kan det trampas. 

Framdämparen kollades också och då var trycket så lågt som 95 PSI vilket tyder på att den kanske behöver servas. Det där med att byta packningar och liknande är inte riktigt min grej tycks det. Matade upp till 135 där samt snabbade på returen och fick en ny cykel. Mer Ummpfff i framdämparen gör att cykeln inte niger så förbannat vilket känns betydligt tryggare utför och vid kurvtagning. Ergo, snabbare cyklist!

Sen ut i den soliga höstigheten för att pröva hur det fungerade i praktiken. Skogen ligger ju där den ligger, runt hörnet. 

På stigarna blev allt påtagligt och cyklingen fantastisk. Sådär som det kan bli. Ni vet känslan när benen spinner på och cykeln styr sig själv. Linjevalen över tekniska partier och rötter faller sig naturligt och allt flyter. MTB-EUFORI. 

Den nya djärvheten ledde till högre fart vilket snart resulterade i att jag missbedömde ett stenparti som jag körde från "fel" håll och satte därför storklingan i en bit granit. Resultatet blev att ett par effektivt nedslipade tänder. Men det är sånt som händer. 

Mindre taggigt än vanligt

Dags för lite utomhusmek. Tänderna var bara lite böjda så det visade sig inte vara allt för komplicerat. Var till en början rädd för att hela skivan skulle ha slagit sig. Det har hänt förut. 


Numera är inte mina dämpare lika svampiga som skogen

När jag stod där och försökte böja tillbaks eller fila ned de krökta tänderna på storklingan kunde jag inte missa all jäkla svamp runt mig. Den formligen fyllde synfältet och kändes påträngande. Jag kunde nästan svära på att de rörde sig i ögonvrån när jag vände mig om. Bäst som jag stod där erinrade jag mig en episod för många år sen då jag välte efter att ha kört på en snigel! 


Världens enda... 


...singelolycka med mollusk. 


Njae, det var inte riktigt hela sanningen. Faktum är att det var regnigt och blött på en stig uppe i Asa och så mycket svamp och sniglar att de till slut helt smetade igen mönstret i däcken. Det var flera kilo i dem och det började till slut rulla trögare. Regnet strilade ned och jag kände inte för att stå där fler gånger med en liten pinne och försöka kratsa bort klet från gummidobbar. Till slut var däcket såphalt och kraschen ett faktum. Det var den sista snigeln som fick bägaren att rinna över. Snigelfan!

Lite svamp har väl ingen dött av...



Akutmekdags

Men i dag var fanns inga dödliga blötdjur i närheten. Faktum att jag inte såg några djur alls. Inga andra cyklister heller för den delen. En fin dag i ensamhet. Någon vilseledd hund med tillhörande ägare kunde skymtas på avstånd här och var. Annars jag och stigarna. Körde stadsnära i Fagrabäcksskogen, Fylleryd och på Hissö och små stigar däremellan. Till slut 35 kilometer sen var tiden jag hade till förfogande slut.   

Hissö badar i sol och jag funderade på att bada i sjön


Men det var bra så. Cykellusten finns kvar och jag vill ut igen. Och det meningen med den här höstens turer. Att återupptäcka cykligheten på olika vis.


/ J - snigelkrockare

måndag 1 september 2014

September är här

- Går det att förneka att hösten är kommen?



Eldlövstider närmar sig fort. Jag såg en björkjävel med gula blad igår. Det finns fler men jag råkade se en mer tydligt. Det inger alltid en smula vemod. Saker tar slut och även sommaren som var och det öppnar för något nytt förstås. Men jag är som vanligt kluven inför årstiden. Hög klar luft, ofta sol och vackra dagar. Men men...i andra änden väntar vintern och mörkret. Inget jag uppskattar. 

Utgör halkrisk i skogen


Hur som haver är det mountainbiketider för mig. Att komma igen och igång har blivit säsongens eviga projekt. Och den enda fördelen med att göra det om och om igen är att man blir bra på det. 

Så nu cyklar jag igen. Inte fort, inte så långt men istadigt och envist, framåt!

Och förhoppningsvis kommer mitt nya bakhjul inom kort. Helgens mtbturer skedde på ett låghalt hjul där ekrarna tejpats ihop. 

Sen körde jag en underbar tur med C på Växjöruntrundan. Har för övrigt noterat den groteskt stora mängden svamp av alla de slag ute i skog och mark. 


/ J - vemodssamlaren