- En "RR" från en nästan overklig dag på stranden
Det är inte Per Gessle som är kungen av sand. Det är jag, det är jag!
I skrivande stund sittande i ett Växjö som ståtar med fem grader, regn och blåst känns det nästan overkligt långt borta med 22 grader varmt, nästan vindstilla och strålande sol från en blå himmel. Men sådana var förhållandena vid havet i lördags trots att kalendern med emfas hävdar att det är i slutet av september. Hösten är här men inte överallt och hela tiden.
Egentligen var jag jag ju i Båstad i helt andra affärer. En avkopplande helg i glada svärföräldrars lag skulle avnjutas och både jag och resten av familjen såg mycket fram emot det. Särskilt nöjd var jag med det faktum att till skillnad från de sista tre gångerna jag varit där inte var sjuk på något vis och kanske inte skulle behöva sova mig igenom dagarna.
Och eftersom jag försöker komma igång och iform igen fick en cykel följa med. Den här gången skogshojen eftersom Mtb lockar mest för stunden. Hade inte tänkt mig några långa pass men en tur på lördagen var planen.
Redan innan start hade jag tänkt mig att undvika den ständigt lockande åsen. Den här gången var det istället strandskogarna norrut som var målet med sina vindlande nät av barrtäckta stigar. Men så blev det inte heller. Det blir sällan som jag planerat.
Ibland kan man bara inte låta bli
Stranden låg där så lockande så jag kunde inte motstå den när jag råkade passera. Jag visste ju att den nyoljade kedjan skulle förvandlas till en gnisselorgie efterhand och att jag skulle ha sand och salt över allt till slut men ändå kunde jag inte låta bli och vips framhjulet begravt i lös sand.
Morgondis över havet. Där ute ett svanpar
Eftersom jag begav mig strax efter frukost var temperaturen inledningsvis inte så hög och morgondimman var på väg att lätta. I diset låg havet lugnt och jag skymtade ett vackert svanpar bland alla solbadande sjöfåglar. En bild av själslig ro. Jag stannade till och andades i takt med mig själv.
Inledningsvis flöt det på rätt bra. Delar av stranden var tämligen hårdpackad och det gick att köra i stort sett över hela bredden även om spåret strax ovanför vattenlinjen är bäst. Här och var såg jag spår efter någon morgontidig löpare som varit ute i ottan och vars lämningar vågorna ännu inte raderat. Även hästar hade ridits här och de något mindre subtila spåren efter en traktor kunde skådas.
I riktning norrut på beriden strand
Det är något lätt hypnotiskt med att cykla rakt fram längs havet. Stilla, monotont men på ett lugnande vis. Friden bröts bara av enstaka hopp för att jag skulle undvika att fastna i alla småbäckar som ringlar sig över stranden i sin väg ned mot modervattnet. Vattenflödet var lågt och tekniken jag utvecklade var att ta sats en smula och sen upp med framhjulet rätt högt för att skjuta det framåt över passagen och sen lätta på trycket på bakhjulet. Genom att göra så undvek jag också att få blöta skor. Det var dock rätt kraftödande men blev bra naturliga intervall.
"Leave no Trace" hette en kampanj på nittiotalet
Båstad lämnades bakom mig och snart hade jag även passerat Skummeslöv och susade mot och förbi Mellbystrand. Här är det lite exotiskt tycker jag eftersom det är tillåtet med bilkörning på vissa delar av den mycket breda stranden. Vet inte hur många sådana ställen det finns i Sverige. Här och var stod någon bil parkerad. Ett övningskörare höll på att öva strandparkering och en fiskare hade parkerat sin Volvo mer eller mindre i havet för att skicka ut sin trailer med vajer i det långgrunda vattnet.
Här kan man också se skyltar som talar om vart man är. Tomat, Gurka, Krabba var några jag passerade. Som att cykla i en sallad.
Efter ett tag blev sanden djupare och mjukare och strandremsan smalare och då dök det upp en för mig tämligen ovanlig skylt. Det är premiär för mig att cykla på en nudiststrand! Jag träffade två av entusiasterna, hälsade artigt och cyklade vidare och kände mig ovanligt påklädd.
Den här tillhör kategorin ovanliga skyltar på cykelvägen
Stranden ändrar karaktär efter hand och blir lite mindre befolkad. Djupare drivor, mindre packat underlag och betydligt högre brinkar. Flera meter höga faktiskt och branta därtill. Inget man med lätthet släpar en cykel över noterade jag senare. Det började nu bli rejält tungcyklat. Vattenbrynet var fullt med rutten tång och sjögräs och vattnet grävde på flera ställen ut mjuka sjunkhål som lätt slukade ett halvt framhjult skulle det visa sig. Tio meter cyklande och sen av igen. Och sen nya tio meter. Foten ned till halva vaden i rutten tång. Sen upp igen. Men jag kämpade på. Dock lite för länge. Kedjan var nu torrare än fnöske inte ett uns olja fanns kvar. Det ledde till att jag tyvärr inte kunde använda min lilla klinga. Det blev chainsuck i samma ögonblick som jag växlade ned. Och nu hade jag faktiskt behövt den i den allt mer besvärliga sanden.
Tungcyklat strandbryn, dags att byta kurs
Jag var nu lite längre bort än jag tänkt mig och det var dags att tänka på återfärd. Hade en lunchtid att passa och planen var runt två timmar cykling totalt. Tillbaks verkade jobbigt. Dels var underlaget som sagt mjukt och jag hade inte kvar min lättaste växlar dels har jag en mental spärr mot att cykla samma väg som jag kom. Försökte därför korsa sanden vilket var lättare sagt än gjort i cykelskor. För cykla gick inte alls. Hade behövts en "Fatbike" för det. Att pulsa i lös sand med en velociped på axeln var också nyttig motion noterade jag.
Till slut släpade jag mig och min järnhäst över strandbrinken och ned på andra sidan. Där öppnade sig ett hedlandskap i miniatyr. Dock även här med mycket lös sand. Här och var växte gräs och ljung så de områdena siktade jag på för att få fäste. Men det gick inte fort alls och min tid rann iväg fort.
En bit mycket sandig hed
Det fanns inga tydliga stigar att följa och efter en stund fick jag en förklaring till det. Lv 6-område upplyste en skylt mig om. Tänkte att det var bäst att skyndsamt avlägsna sig.
Förklarande skylt
Men den väg jag valde för att försöka ta mig därifrån var inte helt enkel. För att binda sanden och hindra den att förflytta sig har här planterats stora mängder tall som här nere vid havet bildar en ren labyrint av bitvis nästan ogenomtränglig snårskog som är mycket svårcyklad och tillika svårnavigerad.
Här var stopp. En typisk återvändsgränd
Talldjungel
Flera gånger tyckte jag mig ha hittat en en liten stig som ledde ut. Men tji fick jag. Bara att släpa cykeln tillbaks över nästa sandkam och börja om. Svetten lackade och cykeln ville hela tiden haka fast i allt runtomkring. Bäst jag höll på med det brast jag ut i gapskratt. Där mitt i ingenstans låg en tidsmaskin. Ett minne från en tid innan internet och datorer. En herrtidning av något slag låg där i barrmattan blåblek, antik och med mittuppslaget framme.
En udda tidsmaskin
Till slut hittade jag en stig och började följa den bort från strandvallarna och mot trakter jag känner bättre. Tyvärr visste jag ungefär hur långt det var kvar och förstod att jag skulle få svårt att hinna tillbaks planenligt.
Och jag bröt även mot min princip att inte köra samma väg tillbaks. För att det skulle gå fortare körde jag en bit på asfalterad väg men det kändes inte alls rätt så jag dök ned på stranden igen. Efter ett tag ringde min medhavda mobil. Då klockan började bli slagen så undrade min bättre hälft vart jag befann mig. Utan att mena att låta sur sade jag "Vid en citron ser det ut som". Det var nämligen vad strandskylten jag hade en bit fram påstod.
Återfärden var varm, intensiv och jag tryckte på med vad jag hade kvar i benen. Men sanden hade tagit sin tribut och det gick inte rasande fort.
På vägen tillbaks in i Båstad så jag ett strimmorna efter snabba båtar som körde i aggressiva cirklar utanför Skansen och Pepes. Båtrace på gång. Tänkte att det vore kul att titta på.
Turen blev till slut 38 kilometer och varade i två och en halv timma. Nästan fyra mil sandlåda är tungcyklat men roligt och dessvärre blev jag en halvtimme försenad till maten.
/ J - Kungen av sand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar