söndag 3 maj 2015

The Big Bang Theory

- Först fanns ingenting, sen exploderade det


Tomrum. Vakuum. Så känns det efter en rejäl vurpa. En stunds stillhet innan blandade kroppsdelar börjar göra ont och värka. Chocken innan man vet vad som gått sönder i kläd- och cykelväg. Är hjälmen hel? Solglasögonen? Ni som varit med känner nog igen er. Först när man vet det undersöker man om någon lem saknas eller så. Är man proffs struntar man i skrapsåren, får en ny cykel, hoppar upp på sadeln och trampar vidare. Som glad motionär stannar cykeltillvaron upp ett tag när realiteten med försäkringsärenden och återanskaffning av kläder och prylar tar vid. Ingen följebil väntar med reservcykeln och extrahjulen. 

Men någon gång måste man kräla sig upp i sadeln igen som uttrycket lyder. Så varför inte idag? Solen sken och det fanns någon timma till övers den här söndagen i maj. I avsaknad av racer fick pendlarhärken agera stand in. Moutainbiken föll bort för dagen då syftet med turen delvis var att ägna mig åt en smula chockterapi. Det gjordes genom att jag kryssade hej vilt i några söndagssömniga kvarter hemmavid innan jag utvidgade cirklarna. Ett antal nittiograderskurvor för att känna på greppet. Fräscha däck och torra vägar borgade för bra fäste, men det var inte utan obehag jag lade ned cykeln och varje gång det studsade till där framme ville hjärtat slå dubbelslag. Aj aj, småskadat cykelförtroende. 

Epicentrum - där kedjereaktionen startade

I linje med terapitanken njöt jag i fulla drag av vårvädret utan pulsband och krav. Sneglade på datorn och farten ibland men brydde mig inte alls. Men jag beslutade att passera "ground zero", platsen där är allt startade. Kedjereaktioner är förvisso av godo när man cyklar har jag hört.  

Det var här det inleddes - resan mot en ny cykel. Förvisso fanns det väl vaga planer på att införskaffa en ny racer ändå, men frånvaron av likvida medel har satt stopp för dylika utsvävningar till dags dato. Men nu är alternativen inte många om jag har tänkt att fortsätta att nöta asfalt. 

Jag tog ovanstående bild i syfte att dokumentera platsen. Den ser förrädiskt oförarglig ut den där böjen, det måste medges. En slät bit asfalt.   

Tidigare på vägen ut ur staden och för all del under hela turen mötte jag diverse cyklister. Både bekanta ansikten och ett antal jag aldrig sett förut. Vi börjar bli många nu noterade jag för jag vet inte vilken gång i ordningen. 

Söndagslugn, sömnig trafikfrånvaro

Bäst jag trampade på där i solen och njöt av tillvaron kom tanken till mig att åtminstone titta på kommande veckas tempoutmaning även om jag inte kan köra den. Eftersom den befann sig i rakt motsatt riktning tvärvände jag och trampade söderut istället.

Jag stannade till uppe vid toppen av Telestadsbacken i trakterna av vägskälet mot Skir och körde sen söderut mot Tävelsås. Bäst jag satt där och filosoferade mig framåt började jag fundera på vart vändpunkten kunde tänkas befinna sig. Något om "cirka en mil" och "gård"-någonting hade fastnat i minnet men inte mer. Stannade på en busshållplats efter samhället för att ta en titt på Facebook där jag visste att informationen fanns. Aha, efter att ha konsulterat telefonen och läst "Hovmansgården", sneglade jag upp på skylten ovanför huvudet och började skratta. Jag stod vid vändpunkten! Förhoppningsvis på mer än ett sätt. Jag gillar symbolik.  

Här kan man vända och passa på att andas

På vägen hem trampade jag på en smula hårdare för en stund och kom tillbaks på sjutton minuter. Men eftersom jag inte vet exakt hur lång sträckan är vet jag inte hur fort det gick. Men skönt var det. Den nya drivlinan på Crescenten gör cyklingen till en tystare upplevelse igen. De grova däcken är inga fartfantomer men fungerar.

Ungefär som jag. 


/ J -  vid vändpunkten

2 kommentarer:

  1. Skönt att du är uppe och trampar igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det tycker jag med :-)

      Radera