tisdag 24 september 2013

Allt har ett slut


Allt har ett slut sägs det. Bilköerna som ringlade ut ur Växjö efter smålandsderbyt i fotboll mellan Öster och Kalmar verkade inte ha det. Matchen slutade dock dessvärre för de rödblå supportrarna med resultatet 1-2 efter en straffsituation som kommer att bli omtalad.

Enfilig kö till synes utan slut 

Jag mötte bilköerna på väg tillbaks hem efter min cykeltur som också den tagit slut vid det laget. Fyrtiofyra kilometer i kallt mörker blev det. Jag konstaterade att sommaren definitivt är slut. Även den med förnamnet Britt.

Här slutar början av turen

Slut är det också på en epok, en mycket liten epok - kanske snarare en parentes på runt 23 kvadratmeter i mitt liv. Flyttstädningen av min gamla lägenhet är även den över, slut. Besiktning på torsdag. 

Ett rent slut

Återstår att se om morgondagen bjuder på en början eller ett slut. 


/ J - en ( )






lördag 21 september 2013

Ytterst märkligt...

...att man aldrig kan få cykla utan att något går sönder!


Det fattas mig något!

Den här vackra septemberförmiddagen bjöd på strålande höstväder så det bestämdes i hemmet att det var läge att göra en räd nedåt torget till. Förutom att njuta av av omständigheterna skulle fisk och grönsaker inhandlas. Väl där upptäcktes att det var mer liv och rörelse än vanligt då det var någon form av klimatmässa som pågick mitt i kommersen. Cykelklubben fanns på plats och när jag tänkte efter visste jag nog om det men hade totalt glömt att det var den här helgen som var aktuell. 

Johan och Stefan på plats, någonstans i bakgrunden 
lurar Andreas

Allt prat om cykling som följde parat med det fina vädret inspirerade och jag bestämde att mollypluggandet och skruvandet som stod på attgöralistan fick anstå till eftermiddagen. Det skymtade trots allt några mörka moln vid horisonten. 

Sagt och gjort efter förrättat värv i därför lämpligt grönsaksstånd och fiskbod gicks det hem och skrudades om till finkläder. Jag tänkte mig en  runda runt Helgahavet vilket är runt 50 km. Lagom tid för att hinna skruva och muttra när jag kom hem och inte för ansträngande då jag tänkt mig såväl styrketräning som skogscykling på söndagen. Jag susade därför ut ur stan i god fart och siktade mot Åby. 

Så långt kom jag aldrig. Jag kom till vägskälet vid Ekna. När jag för ett ögonblick tittade ned mot framklingorna såg jag att de flexande. Visserligen tog jag i rejält i backen upp efter avtagsvägen men så jävla stark är jag inte! 

Knakandet som jag tidigare trodde härrörde från sadelstolpen eller den helt nya sadelstolpsklämman var nu dessvärre lokaliserat till vevlagret. Efter att ha hoppat av och känt på vevarmarna var det bara att konstatera faktum och vända hemåt igen. Rundan blev 31 kilometer och inte fem mil som jag tänkt mig. Nu hade inte bara solen gått i moln utan även mitt humör. 

På vägen hem försökte jag se på det hela så ljust som det nu gick. Optimisten i mig ville att det skulle vara någon av lagren som glappat upp en smula så att det bara var att lossa veven och dra åt det igen. Realisten i mig påpekade försynt att det var ett jäkla idiotiskt drömscenario. 

Den sidan såg fin ut

Mycket riktigt så var det inte så lätt. Faktum är att de satt riktigt hårt, jag fick ta i bra mycket för att ens få bort vänsterkoppen. Vevarmen var desto lättare då det nyligen köpts nya skruvar och jag monterat dem själv med rikligt med fett. Eftersom jag aldrig demonterat ett vevparti av den här sorten skruvade jag snabbt loss det för att kika lite. Sist jag gjorde något dylikt var det fortfarande nittiotal och axlarna var fyrkantiga. Tyvärr hjälpte det inte felsökningen särskilt mycket. I min jakt på orsak till det signifikanta glappet, över en millimeter, fortsatte jag mekandet. 

Det var då jag noterade den lilla inskriptionen som går att läsa på lagren "do not disassemble". Något sådant kan inte motstås så jag jag plockade omgående isär lagren så långt det gick eftersom det är maskinlager. 

Inte en uppbyggelig syn må jag lova

Och se på f-n, där var orsaken! Det högra lagret såg bokstavligen ut som skit. En brun sörja av rost och gammalt fett och det rasslade hörbart när man drog runt det samtidigt som det var riktigt sladdrigt. Så slut som ett lager blir. Frågan är bara varför endast den sidan gått åt skogen då vänstersidan såg i princip nytt ut. Kan väl tilläggas att jag vid service på cykeln bytte båda lagren i våras och att de sedan dess inte gått mer än kanske 800 mil eller så.  

Dom över dött vevlager. 

Ännu ett i raden av besök hos Växjö cykelservice på måndag misstänker jag. 

Jag var fortfarande träningssugen så jag svidade om till löparstassen och gav mig ut på en tur. Strax över sex kilometer blev det. Lite lagom endorfinhög efter en bra runda i Fyllerydsskogen så tog skruvandet vid. Nu vågar jag inte fortsätta med dylika aktiviteter då huset är lyhört och jag inte vill bli lynchad av grannarna. 

...jo och fisken blev fin. Ingen glad lax men en god torsk. 

/ J - funderar på att bli cykelmekaniker, det är ju ändå det enda jag gör...

tisdag 17 september 2013

Den sista turen

- Måndagsturens sommarupplaga 2013 har stilla somnat in


Hösten är räkenskapernas tid men även en tid för förberedelser inför det som komma skall. Det händer mycket nu och förutom pågående flytt var det idag min sista dag på Iris Hadar. Vad som händer sedan vet jag inte. 

Igårkväll var det även sista gången för måndagsturens sommarupplaga. Hädanefter blir det att harva Växjöruntrundan på hybrid eller mtb och sen blir det så småningom "Måndagsturen vinteredition" i någon tappning. Tror jag räknade till runt tretton personer som dök upp till den sista bjudningen. Bland dem återfanns några tappra själar som just återvänt, om inte från de döda, så åtminstone från alpcykling. De såg smått lyckliga ut och sken upp när de tillfrågades om den resan. 

De första entusiasterna på plats på Växjös stortorg för
årsavslut för måndagsturen

Några 15 000 höjdmeter var det inte tal om den här aftonen utan det handlade mer om att besegra col de Högstorp och passo del Billa. Snön kommer tidigt på de höjderna så det gäller att passa på medan vägarna fortfarande är öppna och farbara. 

Naturen ville vara med och fira. Sol och sjutton grader vid start och de mörka molnen höll sig i horisonten och utgjorde sedan en mäktig fond när solen sken på dem efter att vi passerat Hemmesjö gamla kyrka. Fyrverkeriet lät inte vänta utan en magnifik regnbåge spände över himlen strax därefter. Jag och Anders spekulerade i möjligheterna till prospektering bortåt Åryd till där himlafenomenet såg ut att sluta. 

Någon direkt fart var inte bestämt utan vi trampade på i samlad tropp vidare på den kända rundan. Vägarna var torra fram till Ingelstad där det verkade ha regnat rejält tidigare vilket gjorde att det gemytliga skvättandet från allas hjul gjorde oss genomvåta. Något senare kom de första tunga regndropparna. Efter svängen mot Stenslanda ökade farten och på de avslutande rakorna drog Stefan rejält. Plötsligt fann jag att jag täppt en lucka som uppstått, trampat ikapp de tre i täten och benen kändes visst rätt pigga. Alla hängde inte med i det högre tempot och majoriteten bestämde sig för att vika av mot Växjö via Tävelsås. Kvar blev en kvartett bestående av mig, Stefan, Klaes och Erik och vi fortsatte den vanliga rutten mot Väghult. 

Mörkret sänkte sig alltmer och temperaturen dök. Datorn visade att den var nere på nio grader när vi var tillbaks. De genomfuktiga kläderna i kombination med fartvinden gjorde att jag frös och jag kröp därför ihop lite i bocken ibland. Vi körde singelled med tanken att den som var uppe och drog fick göra det så länge och i den fart som vederbörande föredrog. Efter Ållaryd låg jag på rulle i skymningen och studerade hur solens sista strålar reflekterades i vattenpölarna och hur de färgades orangeröda. Mot Tävelsås tog Stefan en rejäl förning och hastighetsmätaren visade 43 innan dunklet dolde siffrorna och sen var det min tur. Benen spann på och medan det mörknade infanns sig ett transliknande mycket avslappnat tillstånd. Det gick rätt fort utan att bli jobbigt. Ingen hastighetsmätare, bara röda bakljus och andningsrytm. Vi avlöste varandra i stilla mak och arbetade på i höstkvällen.  

En mycket vederkvickande utflykt på två hjul och känslan av pigga ben även efteråt var befriande. Den sista biten in mot stan fick jag något mycket goda råd som jag tänker följa av Stefan beträffande min jäkla skitnacke. Tyvärr följer domningarna och stickningarna i armen och axeln mig varthän jag än går. Svårt att sova på grund av det. 

Nu är det dags för en smula styrketräning. Inte för tungt för benen med tanke på att det skall återvändas till forna hemtrakten Moheda för Mtb-tävling imorgonkväll. 

Och apropå Mtb...

Så ser de ut "DU-bushings", orsaken till det 
klonkade ljudet

Titta vad som kom med posten idag!! Tänk att en sådan liten sak kan ha så stor betydelse. Nu återstår att se om det verkligen hjälper som jag hoppas och om jag dessutom kan få den jäkla tingesten på plats. 

Tack Sivert på Häggs för kvick leverans av de små rackarna. 

Mekardags...

/ J - höstflyttar

söndag 15 september 2013

Fredag, lördag, söndag

- Ett jäkla röjande



Fredag

Fredag morgon bar spår efter röjarfesten i torsdags kväll. Den nya bekantskapen Alex tittade in med kompisen Micke och parkerade sig i ett hörn till långt in på småtimmarna. Lite senare tittade även de gamla polarna Benno och Ivar in för att känna på stämningen och ta sig en svängom. Tjusig stod i hallen och rökte. Ikeafest.


Löpandebandtillverkning av lådor. Oerhört intressant...eller...inte

Ser ut som en mindre tornado dragit fram. Börjar ordna upp sig tack och lov.
Gammal soffa bortskänkt och annat ordnat sen bilden togs

Hur spännande det än är att skruva ihop platta paket och boa in sig så lockade hösten med avbrott för andhämtning och bjöd på perfekta förhållanden för en cykeltur.

Efter lite snabbmekande med byte av sadelstolpsklämma och infettning av sadelstolpe för att förhindra mer knakande kom jag iväg. Kunde känna känslan av välbefinnande redan från start.  Benen kändes pigga och tanken på att cykla "planlöst" lockade. Inget särskilt tempo, inga intervaller eller annat seriöst. Enda planeringen var att jag tänkte köra något distansinriktat. 

När jag stannade till för att illustrera en tanke krånglade mobilen. Den hängde sig helt och påminde om varför jag måste skicka in den för service. Börjar bli för många små olägenheter och egenheter från det hållet nu, t ex att den blir svart när man försöker ringa.

Filosofisk raksträcka 

När jag stod där vid vägkanten med cykelhandskar på och fipplade med det urpillade batteriet gick den lilla knappen som håller kvar bakstycket av. Men inte ens det kunde förstöra det goda humöret en dag som den här. Tog en bild på raksträckan framför mig där jag njöt av solen och tänkte i ett anfall av optimism att där framme bakom kröken väntar framtiden och att den kanske inte är mörk.

Att fota i fart med för ändamålet usel mobilkamera
är inte lätt. Det finns ingen avtryckarknapp, det måste ske med skärmtryck

Höstluften var klar och frisk och förde med sig doften av svunnen sommar och kyla i antågande. Det blev en tur av lukter som sträckte sig från odören av sur dieselrök från en äldre lastbil utanför Växjö till dofterna av solmogna äpplen från odlingarna på Sirkön. Tjäran från klockstapeln vid Jäts gamla kyrka väckte minnen från bryggor och hav och efter Vrankunge luktade det av färsk mull då en Rottneblondinsgul äldre dumper flyttade jord. Runt lukterna var det tyst förutom brusandet av fartvinden i öronen.

Under tiden jag satt där och tittade på omgivningarna och insöp dofterna och rent allmänt mådde bra och trivdes på cykeln så skötte benen sig själv. Allt flöt på och kändes rätt. Mycket beroende på att det var helt vindstilla. Minns inte när det hände sist. Cykelbleke.

Vissa vyer är vackrare än andra. Cykelbleke över Åsnen på väg mot Vrankunge

Det blev ett av årets bästa distanspass, balsam för själen och möjligen även en aning välgörande för figuren då det blev 101 km på 3 timmar och tio minuter.

Väl hemkommen gjordes sen en utflykt där det kunde konstateras att solrosor är förunderliga samt vackra växter och att det är nästan att omöjligt att hitta en femåring som gömt sig i ett solrosfält under kurragömmalek.

Lördag

Lördagsmorgonen bjöd på fortsatt uppröjning efter sviterna av inomhustornadon tidigare. Mycket spännande att koppla om all elektronik till tv-apparat, digitalbox, två stereoanläggningar, dator, externa hårddiskar, modem etc. Många många kablar och sladdar blir det.
För att inte fastna med humöret i kabelhärvan och pausa kastade jag mig ut i skogen några timmar. Samma magiska känsla som från fredagen infann sig idag fast i skogsmullemiljö i Fyllerydsskogen. Det vill säga jag fungerade men inte cykeln. Den klonkar värre än tidigare och gav sig fan på att knaka också, oklart varifrån.
Bäst jag cyklade där så blev det gult i ögonvrån. Tvärnit, av från cykeln och börja plocka.

Skogsguld förorsakade hård inbromsning

Inte förrän efter en liten stund kom jag på en sak, jag hade inget att ta kantarellerna i. Skräp också, för påminna mig om att ta med något nästa gång. Funderade ett tag på att tömma vattenflaskan och lägga dem där.

Allt som allt blev det en träningsvecka deluxe. Bra styrketräning för både ben och överkropp, några sköna cykelpass både på landsväg och skog och därutöver har det hunnits med att springa någon runda.

Ibland känns saker bara rätt

På eftermiddagen kunde noteras att det är nästan lika svårt att hitta en femåring i en gigantisk godisaffär som i ett solrosfält. Hon avslöjades av att det då och då stack upp en liten hand beväpnad med en röd plastskopa. Annars doldes hon helt bakom oändliga rader av godisburkar.

Söndag

Och apropå att hitta folk är jag oerhört glad och lättad över att höra att en 96-åring jag känner blev upphittad nu på morgonen. Hon hade varit försvunnen sen i gårkväll men jag hörde inte talas om det hela förrän för någon timme sedan. Tack och lov vilar hon nu ut efter en natt i skogen.
Var nämligen ute och cyklade på förmiddagen med en sjuåring som lyckades med ny rekorddistans på 14 km varav ett antal på stig, komma upp i 29 km/h i toppfart och var riktigt duktig i trafiken! En rolig cykeltur även det.
Som tur var hade jag beslutat mig för vilodag för egen del idag. Moder natur håller med mig och markerar det genom att låta det regna. Gott så.

/ J - helgig

tisdag 10 september 2013

Den onämnbara årstiden

- Höst, höst, höst, höst


Hittills varm och torr som en eh...vanlig sommardag någonannanstans än i Sverige har den varit, hösten. Men idag är misärvädret här vilket förenklar - man känner igen sig. Hösten är inte bara en årstid den är ett sinnestillstånd som drabbar obönhörligt. Ibland med glädje men oftast med missmod och melankoli.

Den totala gråheten ute matchar dagens känslostämning väl. Alla vackra färger och former döljs bakom blytunga skyar ungefär som en portion havregrynsgröt hälld över en tallrik sushi.  

Igår cyklades en kort sväng på 33 km. Den var inte heller bra. Någonstans i kroppen eller snarare nästan överallt gör det ont. För det träffade jag läkare igår vid den udda tiden 19.20. Han sade "läs själv!" och stack en papperslapp i min hand. Översättningen till svenska från medicinska på utlåtandet från magnetröntgen går ut på att diskbråcken från förr inte förvärrats av de två senaste smällarna men att det växer in ben lite här och var för att kompensera vilket trycker på nerver och det kan ge de symptom jag har. Eller inte, möjligen i framtiden. Kan också vara karpaltunnelsyndrom i högerhanden. Återstår att se, om det blir värre alltså. Ska kontakta sjukgymnast idag. 

Det cyklades även i lördags. Det däremot var en fantastisk tur. Vi var sex personer som slöt upp vid simhallen för att köra ett lugnt distanspass i efterdyningarna av den landsvägssäsong som börjar lida mot sitt slut. Vädret perfekt och sällskapet trevligt. Det blev en tre timmar lång pratstund där allehanda ämnen avhandlades under färds gång. Runt elva mil totalt blev rundan som sträckte sig ned mot Torne via Torpa och Vederslöv och sen förbi Huseby, Lästad, Alvesta, Lekaryd vidare över Härlöv och sen runt Helgasjön för att avsluta i Växjö igen. 

Samling vid pumpen: Nisse, Mats, Mattias, Colin och Adam innan avfärd

Lite ironiskt, den enda som jobbar med cyklar fick 
problem med växlarna. Lättordnat dock. 

Under tiden fick vi andra en behaglig paus på toppen av 
Norråsen, även känd som "Lekarydsbacken", "Härlövsbacken" mm. 
Kärt barn har många namn som bekant. 

Återstår att se vad den där jäkla hösten har att kasta in i rond två. 

/ J - målar löv gröna med sprayfärg

lördag 7 september 2013

Tempocup VI

- Många var kallade få kände sig utvalda


En oansenlig busshållplatsskylt i Tävelsås fick inte bara agera målportal i torsdagens deltävling i tempocupen utan även symboliskt markera slutet på landsvägssäsongen för min del. Det kommer för all del att cyklas mer på väg under hösten men inte riktigt i samma format. Några fler tävlingar och lopp blir det inte. 

Det sjätte och sista tempoloppet var en repris på tidigare tillställning där det gäller att förflytta sig 10 000m så fort man nu förmår. Det kan vid första anblick verka enklare än vad det är. För er som inte prövat kan jag säga att sträckan är avskräckande, inte för att den är lång utan för att den är kort. Det gäller att komma in i rytmen på en gång och hålla den. Det finns inte tid nog att korrigera för en dålig start eller att jobba sig in loppet. Samtidigt är det långt nog för att det skall vara riktigt tungt mot slutet när mjölksyran vill spruta ut genom öronen. Och när man ligger på gränsen till vad man förmår, oavsett nivå, så gör det ont. Fast det är kul också. Särskilt en kväll som den  här. 

Vädret var ungefår så perfekt man kan önska. Sträckan är lagd så att den går att vända på beroende på vindförhållandena och i veckan har det blåst från sydväst som brukligt är. Därför var starten förlagd till Jät den här gången även om vinden hann mojna lagom till det var dags att bege sig. Solen sken från en klarblå kvällshimmel och luften var sådär hösthög och klar att man önskade att den gick att buteljera. 

Sjätte gången gillt, snart dags för nytt personbästa...

Trots de ytterst sympatiska yttre förhållandena var vi inte mer än fem startande den här kvällen. Det märks att det börjar bli sent på säsongen. 

Uppvärmningen tog jag på större allvar den här gången då jag var för kall i musklerna vid förra tillfället. Den inledande sträckan från Växjö till Tävelsås efter stadskörningen blev dock lite väl lugn eftersom jag hamnade bakom en traktor. Den körde så fort som 39 km/h vilket gjorde att det inte var läge att försöka köra om den i pendlartider. Folk ville hem så vi var inte ensamma på den lilla vägen. Men jag låg där och pacade i godan ro och filosoferade, lyssnade på rock'n'roll i lurarna och insöp doften av hö vilket var vad traktorsläpet var lastat med. Två runda balar. Drog sen om traktorn i uppförsbacken innan byn och höll undan nedför förstås. Benen kändes bra och mitt mål kändes därför inte omöjligt att uppnå. 

Hade nämligen ett enkelt mål som inte har så mycket med andra att göra. Jag tänkte köra fortare än jag någonsin gjort solo. Nu har jag för all del några olika "klasser" för mig själv på det området, sorterade efter distans: 10 km och uppåt, 30 km och över samt 50 km och däröver. Men tanken var alltså att åstadkomma något slags "all time high" den här aftonen.

Själva loppet var över rätt snabbt inte bara tidsmässigt utan även känslomässigt. Under femton minuter var givet, ned mot låga fjorton siktade jag på. Startnummer lottades och jag fick äran att gå ut sist. Ingen som jagade men heller ingen att jaga då Christian som startade före mig är snabbare än jag och således inte går att köra ikapp med en minuts försprång om inget ovanligt händer. Återstod bara att koncentrera sig på att trampa. Den här gången till musik. Det brukar gå bättre då. Öppnade med klassiska "fast as a shark". 

Och jo, det gick bra. Någorlunda flyt direkt. Gick ut med hög kadens då det är en aning slakmota den första biten. Sen matade jag i tyngre växlar ned till näst tyngsta, i mitt fall 53-13. Sen stannade jag där. Orkade inte dra runt tyngsta växeln med tillräcklig kadens helt enkelt. Försökte fokusera på att andas och pressa så hårt jag kunde utan att få för mycket mjölksyra. Tänkte inte på så mycket annat under tiden. Plötsligt var jag vid bygdegården och där stod Erik och hejade. Hann sade efteråt att det var många öppna munnar vid den passagen. Tror jag det, mot slutet av banan och där återfinns en backe. I den lyckades jag hålla igång benen rätt bra. Kände mig nöjd med min insats och i mål kändes det som jag lyckats. Men säker var jag inte eftersom jag inte tänkte på att stänga av klockan efter målgång som vanligt Men cykeldatorns snitthastighet skvallrade om att föraningen nog var rätt. 

Tillbaks vid samlingsplatsen vid bygdegården var det obligatorisk cykelfika och tiderna delgavs. Intressant var att det var exakt samma personer och placeringar som vid förra cuptillfället på de fyra främsta platserna. Vilket innebar att Klaes återigen vann i suverän stil med närmare 48 km/h i snitt och jag som vanligt slutade fyra. 

Vad jag inte visste då men vet nu var att den placeringen gav mig en total andraplats i tempocupen! Det är jag glad över. Det gäller inte bara att kunna köra fort, det gäller att vara på plats också noterade jag i mitt mentala anteckningsblock. 

Nu är det bara att hoppas att jag skapat en trend för mig själv. Att bli snabbare för varje säsong som går! Det var vad jag tänkte på när jag susade hemåt i den vid det laget ganska kyliga höstkvällen.När jag passerade Teknikums nybrutala betongkoloss stod alla fönster i brand av nedåtgående solen. Hösten kanske har sina fördelar ändå? 

/ J - snabbare

PS Min tid över tio kilomter blev 14.28 vilket ger 41,47km/h i snitt. 

torsdag 5 september 2013

Klonk

Ytterligare ett kapitel om Kuben som ville bli cykel håller på att skriva sig själv. Det har snart gått ett år sen garantiärendet och saker krånglar fortfarande.

Det nuvarande problemet kan väl enklast sammanfattas med följande illustration:

Klonk!

När man cyklar: klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk

Och jag vill ju bara ha:

inget klonk!

Ska det vara så omöjligt?

...återkommer i ärendet. 

/ J - undrande


onsdag 4 september 2013

Lammhultstrampet 2013

- En trevlig historia


Jag hade tänkt skriva något om Lammhultstrampet redan tidigare i veckan men livet kom emellan, så där som det gör ibland.

Lammhultstrampet

Traditionsenligt, även om det inte är en så lång tradition, gick loppet av stapeln den första söndagen i september vilket råkade vara nu i helgen som var. Det var för sjätte gången som ett antal cyklister återvände till ursprunget och Lammhultcyklisternas moderjord för att trampa någon av de tre bansträckningarna som erbjuds. I skrivande stund vet jag inte exakt hur många som startade men jag skulle gissa på att det rörde sig om 110-120 stycken. Personligen hoppas jag att fler så småningom hittar hit då såväl inramningen som landskapet gör det hela till en mycket sympatisk upplevelse. Och så får man ju ostkaka efter målgång! Extra positivt i år var att vi hade "finfrämmat" från Hisingens cykelklubb. Detta efter att vi träffats i Motala och talat om utökat samarbete mellan de cykelklubbar som mer eller mindre bojkottar Vätternrundan nästa år, i alla fall som kollektiv. Idén är i all enkelhet att vi ska försöka åka på varandras motionslopp i större utsträckning och det här var ett första och välkommet steg!

Lammhultstrampet 2013

Innan start

Själv var jag på plats osedvanligt tidigt då jag hade förmånen att få trevligt ressällskap och skjuts med herr Hemström. Då han även förestår ljudanläggningen var vi plats en stund i förväg. Det gillar jag eftersom mitt förvirrade jag får tid att göra och göra om alla förberedelser ett par gånger vilket behövs numera. Den här dagen var det dock inte så mycket att förbereda. Väderprognosen höll sig, uppehåll, en aning vind och något kylslaget med några solglimtar vilket gjorde klädvalet relativt enkelt. På med armvärmarna så var det klart. Däck, lufttryck och annat nödvändigt var redan fixat tidigare på morgonen.

Trevligt resesällskap, här efter genomfört värv.

Dagens sponsorer - Rydhs cykel & sport

Efter småpratande med alla trevliga gamänger och efter att ha bytt några ord med dagens sponsorer från Rydhs cykel & sport tog jag mig en kort uppvärmningsrunda i byn. Syftet var mest att se om cykeln fungerade vilken den gjorde med undantag för det jäkla knakandet när jag står upp. Är relativt säker på att det är den främre snabbkopplingen som försöker kommunicera med mig med valliknande klickljud så jag lät det bero. Medan jag rasslade igenom växlarna färdades jag tillbaks i tiden längs med Herrgårdsgatan förbi min gamla skola och bromsade sedan tiden och cykeln på Örnvägen där min äldsta väns barndomshem återfinns. Framsidan var ombyggd och tomten förvandlad till en sån där modern stenöken som ska vara Japaninspirerad men mest ser ut som ett misslyckat stenbrott.

Dags för start och jag ställde mig lite kavat i första startledet. Tyckte ändå att jag hör hemma där. Kikade mig omkring och funderade på hur dagen skulle arta sig och lyssnade till loppgeneral Claes som sade några väl valda ord.

Årets startfält några minuter innan det bär av. Över hundra cyklister
och en nedlagd hoj

Upplevelser från klungan

Vid tio gick starten och som brukligt är vad det masterstart ut till båthamnen vid Allgunnens strand. I år i ett mer modest tempo. Förra året bar det av i över femtio kilometer i timmen. Under tiden vi låg bakom bilen hann jag byta några ord med Håkan som cyklade bredvid mig och vi konstaterade att det inte var så många tävlande cyklister på plats. Det förändrar karaktären på klungan och medför det intressanta att vi som befinner oss några snäpp lägre i kapacitet får tänka lite annorlunda. Kanske aningen taktik, upplägg och liknande. I annat fall går det mest ut på att försöka hänga kvar i svansen  på dem som kan det där med att köra cykel fort. I vilket fall är det intressant att studera den särskilda gruppdynamik som uppstår i klungor. 

Förutom de ingående individerna i den märkliga varelse som en cykelklunga utgör så påverkas lopp och tävlingar  förstås av terrängen och sträckningen och den var ny för i år som jag berättat i en tidigare blogg. Backarna som tidigare var koncentrerade till slutet var nu mer jämnt fördelade över banans längd.

Alla vägar i trakten är gamla jaktmarker för min del och därmed välbekanta. Stigningen efter vänstersvängen i Strålsund var nästan ett kärt återseende då "Allgunnen runt", en runda på 30 km, var den första tur som jag lyckades köra på under timman för många år sen, på en mtb kan väl kanske tilläggas. Då passeras den här backen som är cirka 65 höjdmeter eller så. Den här dagen sållade den rätt bra och hjälpte många med beslutet om huruvida de ville vara med i första eller andra klungan under resten av turen. Farten var inte extremt hög på något sätt men rätt stadig. Jag var med och drog lite för att bli varm och känna på benen och för att jag tycker den snabba utförslöpan som följer är rolig. 

Loppet blev sen lite karaktärslöst eller snarare var det så att det inte fanns någon uttalad kärna av dragvilliga cyklister. En herre i rött var uppe och ryckte ibland och han hetsade en del fram och tillbaks. Annars var det en trupp som låg i täten, däribland jag fast jag sagt åt mig själv att låta bli. Fram mot dagens andra backiga parti efter högersvängen i Kännestubba bort från Hulubodavägen ned mot Portaryd drogs det lite och det fanns ett embryo till körning. Jag hängde på uppför i väntan på att det skulle hända något. Det gjorde det inte. Då drog jag upp farten utför och uppför nästa mindre puckel. Såg mätaren klättra upp mot 65 km/h och fick en liten lucka. Höll den ett tag i förhoppningen att några skulle tycka det var kul att stöta ikapp mig och sen dra upp tempot. Så blev det inte heller. Efter några meningslösa kilometer var jag tillbaks i gruppen igen. Det gick fort förbi Kråketorp ned mot Asa och det väntande jobbiga motlutspartiet upp mot Asaryd.

Efter svängen ryckte Håkan som redan tidigt visat att han verkade vara iform. Några stycken hakade på och jag minns att jag tänkte att "nu händer något". Det var också fel. Herr H var bara tvungen att lätta på trycket och när det inte fanns någon att jaga så sänktes tempot igen. 

Och så höll det på tämligen länge. Men dagen var fin och regnet frånvarande. Bra cykling men inte så snabb. Tilläggas bör att det bitvis blåste en del. Det hade friskat i efter start. Men loppet kom aldrig riktigt igång. 

Någonstans efter Källreda på väg mot Tolg seglade två rödklädda cyklister iväg. Minns inte vilken klubb de tillhörde men jag tror att de var från Älmhult med tanke på färgerna. De fick en liten lucka och jag minns att jag tänkte att dem kör vi lätt ikapp när vi känner för det bara vi hjälps åt.  

Tidigare under färden inträffade ett märkligt och glatt återseende. Någon körde ikapp mig och frågade "det är John va?" Det var jag tvungen att tillstå även om jag inte direkt kände igen vederbörande som visade sig vara en gammal bekant från Lammhultstiden som numera bodde i Borlänge. Marcus var duktig på skidor men hade skadat ryggen och därmed fått lägga den karriären på hyllan. Som alla andra nuförtiden cyklar han för att hålla sig i form. 

Ingen brydde sig om de två i täten och de fick några hundra meters lucka vid kyrkbacken i Tolg och upp mot svängen efter Nykulla. Där blev det lite kalabalik i förstaklungan som nu krympt till kanske något tjugotal cyklister då vi skulle svänga vänster in på Målajordsvägen. Några fortsatte rakt fram eftersom depån som var gemensam för de olika sträckorna befann sig där och bananer hägrade. Jag kunde inte svänga även om jag visste vart vi skulle då jag låg i högerled. Vi fick stanna, vända och när vi skulle dra iväg ekade det bakfifrån något i stil med "vi kan väl låta alla vara med i ett sånt här läge". Så blev det vilket visade sig dumt. De i täten fick då ytterligare tid på sig att dra ifrån. Jag satte sen full fart på den långa raksträckan med vinden i ryggen med tanke om att minska avståndet till de bortflyende. Sällskap fick jag inte. Ensam blev jag, igen. Stannade upp och väntade in de andra och insåg att jag bränt krut i onödan. 

Inte förrän vi svängt in på Rottnevägen hände något. Det var Håkan och någon till som styrde upp det hela och fick igång en kedja som jobbade på bra i vinden. Tror vi var sju åtta stycken som var med och drog i den som mest. Men rätt snart tacklade det hela av. I fjärran kunde vi skymta de röda som distanserat oss. Om de femtontal bakom oss inte kunde, förmådde eller ville hjälpa till vet jag inte. Men vi var för få för att köra ikapp och efter backen upp mot Eknavägskälet både kände jag och sade  "jag struntar i att dra mer". Förstår inte poängen med att några få skulle köra slut på sig i jakten på täten för att sen bli ifrånåkta i de sista backarna mot mål. Vi var tämligen jämnstarka cyklister så några fler kunde ha hjälpt till. 

Efter detta sjönk farten dramatiskt och till detta bidrog att några britter (!?) i klungan ständigt förstörde försöken att öka tempot. De hade en ung kille klädd i en "UK Youth"-tröja som troligen var bra på att spurta som ständigt låg där framme men aldrig gick upp i vind. Men jag vet inte om de missat att det inte är någon poäng att spurta om en tredjeplats i ett motionslopp. 

Farten var vid något tillfälle nere i tjugofem och snittet dök även det. Ett tag handlade det om ren transportcykling och jag passade på att njuta av vädret och fundera på hur fort det skulle gå i Berg- och Lädjabackarna samt på om jag trots allt ska vända på min styrstam för att få en mer aggressiv sittställning. Men så jäkla pigg i benen var jag inte längre. Därtill hade jag tagit för mycket vind. 

Som väntat var det några som tryckte på upp mot kyrkan i Berg. Det handlar om en kort brant backe på över 10% lutning och den typen passar mig sällsynt illa. Klungan sprack för ett ögonblick och kände mig inte så motiverad att köra hårt. Men på rakan efter kom Marcus Å susande och sade "vi kör ikapp dem i jämnt tempo". Det gav mig ny energi och jag tryckte på och väste mellan sammanbitna tänder "jag kommer". Vi och några till kom ikapp vid korsningen vid Furuledet och efter nedförsbacken var jag en av de första in i backen.

Den ofta avgörande Lädjabacken blev synnerligen odramatisk. Alla i gruppen hade ju förutom rycket i Berg sparat sig vilket medförde att alla kunde hänga med och inget hände. Jag hade föredragit om alla varit lite tröttare och täten samlad istället. Efter backen gjorde jag ett ryck i slakmotan mot Rösås för att se vad som skulle hända. Mycket riktigt, jag fick en svans. Någon annan ökade farten och en ny svans bildades. Meningslöst att försöka rycka här. Den unga engelsmannen blev äntligen upptvingad i täten och fick dra en smula. Sen gick Marcus Å upp och höll fart trots krampkänningar i vaderna. 

Efter sista svängen in mot målgång vid sjön blev det fartökning och lite körning. Jag funderade på ett uppdrag åt Henrik eller Adam som är bättre spurtare än jag och sade det. Ville inte att smöråkande britter skulle placera sig alls. Men så blev det inte. Håkan, Adam och Henrik sprätte till från kön och fick några meter. Sen blev det någon halvhjärtad spurt från min sida i klungan bakom och jag tror att jag hamnade runt 7-8 plats totalt. 

Tiden på den 93 kilometer långa banan blev 2.34 om jag minns rätt vilket ger ett så lågt snitt som 36,4 km/h. De som kom först var runt 4 min före i mål hörde jag sen. Men jag var och är ändå nöjd med både min insats och loppet i sig. Mitt mål uppnåddes: Att köra så bra som möjligt under rådande omständigheter och dagsform samt ha lite kul på vägen. Mission accomplished som det heter på utrikiska. 


Målgång vid sjön Allgunnen

Ostkakedags

Naturaliserad smålänning som jag är så är jag mycket förtjust i ostkaka. Och har man ingen annan anledning att cykla Lammhultstrampet så kan man ju göra det för fikat efteråt. Stämningen var god och så där lite lagom mosig som den brukar vara efter cykellopp. Det är inte särskilt många som spritter av energi vid det här laget. Batterier behöver laddas och erfarenheter dryftas. Överlag verkade folk vara lika nöjda som jag. 

Liv i luckan?

Delar av förstaklungan fikar vilt

Den kanske viktigaste delen av en cykeltur - eftersnacket


Nu återstår mest att uppsöka min paulun för en stunds kontemplation. Imorgon skall det cyklas kort och fort då årets sista tempocup skall köras i och med den andra "Tävelsåsmilen". Jag tror jag greppat bansträckningen - den går rakt fram i tio kilometer och man slutar trampa när någon viftar och hojtar åt en. Det skall nog till och med jag klara. 

/ J - i klungan, i världen, i dag