Tempocup VI

- Många var kallade få kände sig utvalda

En oansenlig busshållplatsskylt i Tävelsås fick inte bara agera målportal i torsdagens deltävling i tempocupen utan även symboliskt markera slutet på landsvägssäsongen för min del. Det kommer för all del att cyklas mer på väg under hösten men inte riktigt i samma format. Några fler tävlingar och lopp blir det inte. 

Det sjätte och sista tempoloppet var en repris på tidigare tillställning där det gäller att förflytta sig 10 000m så fort man nu förmår. Det kan vid första anblick verka enklare än vad det är. För er som inte prövat kan jag säga att sträckan är avskräckande, inte för att den är lång utan för att den är kort. Det gäller att komma in i rytmen på en gång och hålla den. Det finns inte tid nog att korrigera för en dålig start eller att jobba sig in loppet. Samtidigt är det långt nog för att det skall vara riktigt tungt mot slutet när mjölksyran vill spruta ut genom öronen. Och när man ligger på gränsen till vad man förmår, oavsett nivå, så gör det ont. Fast det är kul också. Särskilt en kväll som den  här. 

Vädret var ungefår så perfekt man kan önska. Sträckan är lagd så att den går att vända på beroende på vindförhållandena och i veckan har det blåst från sydväst som brukligt är. Därför var starten förlagd till Jät den här gången även om vinden hann mojna lagom till det var dags att bege sig. Solen sken från en klarblå kvällshimmel och luften var sådär hösthög och klar att man önskade att den gick att buteljera. 

Sjätte gången gillt, snart dags för nytt personbästa...

Trots de ytterst sympatiska yttre förhållandena var vi inte mer än fem startande den här kvällen. Det märks att det börjar bli sent på säsongen. 

Uppvärmningen tog jag på större allvar den här gången då jag var för kall i musklerna vid förra tillfället. Den inledande sträckan från Växjö till Tävelsås efter stadskörningen blev dock lite väl lugn eftersom jag hamnade bakom en traktor. Den körde så fort som 39 km/h vilket gjorde att det inte var läge att försöka köra om den i pendlartider. Folk ville hem så vi var inte ensamma på den lilla vägen. Men jag låg där och pacade i godan ro och filosoferade, lyssnade på rock'n'roll i lurarna och insöp doften av hö vilket var vad traktorsläpet var lastat med. Två runda balar. Drog sen om traktorn i uppförsbacken innan byn och höll undan nedför förstås. Benen kändes bra och mitt mål kändes därför inte omöjligt att uppnå. 

Hade nämligen ett enkelt mål som inte har så mycket med andra att göra. Jag tänkte köra fortare än jag någonsin gjort solo. Nu har jag för all del några olika "klasser" för mig själv på det området, sorterade efter distans: 10 km och uppåt, 30 km och över samt 50 km och däröver. Men tanken var alltså att åstadkomma något slags "all time high" den här aftonen.

Själva loppet var över rätt snabbt inte bara tidsmässigt utan även känslomässigt. Under femton minuter var givet, ned mot låga fjorton siktade jag på. Startnummer lottades och jag fick äran att gå ut sist. Ingen som jagade men heller ingen att jaga då Christian som startade före mig är snabbare än jag och således inte går att köra ikapp med en minuts försprång om inget ovanligt händer. Återstod bara att koncentrera sig på att trampa. Den här gången till musik. Det brukar gå bättre då. Öppnade med klassiska "fast as a shark". 

Och jo, det gick bra. Någorlunda flyt direkt. Gick ut med hög kadens då det är en aning slakmota den första biten. Sen matade jag i tyngre växlar ned till näst tyngsta, i mitt fall 53-13. Sen stannade jag där. Orkade inte dra runt tyngsta växeln med tillräcklig kadens helt enkelt. Försökte fokusera på att andas och pressa så hårt jag kunde utan att få för mycket mjölksyra. Tänkte inte på så mycket annat under tiden. Plötsligt var jag vid bygdegården och där stod Erik och hejade. Hann sade efteråt att det var många öppna munnar vid den passagen. Tror jag det, mot slutet av banan och där återfinns en backe. I den lyckades jag hålla igång benen rätt bra. Kände mig nöjd med min insats och i mål kändes det som jag lyckats. Men säker var jag inte eftersom jag inte tänkte på att stänga av klockan efter målgång som vanligt Men cykeldatorns snitthastighet skvallrade om att föraningen nog var rätt. 

Tillbaks vid samlingsplatsen vid bygdegården var det obligatorisk cykelfika och tiderna delgavs. Intressant var att det var exakt samma personer och placeringar som vid förra cuptillfället på de fyra främsta platserna. Vilket innebar att Klaes återigen vann i suverän stil med närmare 48 km/h i snitt och jag som vanligt slutade fyra. 

Vad jag inte visste då men vet nu var att den placeringen gav mig en total andraplats i tempocupen! Det är jag glad över. Det gäller inte bara att kunna köra fort, det gäller att vara på plats också noterade jag i mitt mentala anteckningsblock. 

Nu är det bara att hoppas att jag skapat en trend för mig själv. Att bli snabbare för varje säsong som går! Det var vad jag tänkte på när jag susade hemåt i den vid det laget ganska kyliga höstkvällen.När jag passerade Teknikums nybrutala betongkoloss stod alla fönster i brand av nedåtgående solen. Hösten kanske har sina fördelar ändå? 

/ J - snabbare

PS Min tid över tio kilomter blev 14.28 vilket ger 41,47km/h i snitt.