måndag 31 augusti 2015

Regn

- Solskenscyklistens klagan


Det kanske verkar en smula oresonligt men jag och regn har ingen bra relation. Förhållandet blev dåligt redan från början och har aldrig riktigt gått att reparera trots många terapisamtal. Regn viker nämligen inte ned sig en tum, inbjuder inte till dialog. Så att kalla mig envis i sammanhanget blir befängt.  

Som cyklist är det svårt att hitta några fördelar med den väderleken. Möjligen skulle det kunna vara att luften efteråt brukar kännas klar och lätt att andas, syrerik på något vis.  

Men just nu när jag tittar ut är det vanligt regn som är aktuellt. Den blöta, kalla sorten. Höstsorten. Den som jag inte finner något nöje alls i att umgås med. Den som efter tag förvandlar all cyklighet till en frusen isglass. 

Vet inte vilken aspekt som är värst. Det faktum att jag alltid oavsett kläder börjar frysa efter någon timma eller den att fötterna sakta men säkert förvandlas till obehagliga svampliknande aliens efter ett par timmars väta. 

Nä, värre ändå är nog faktiskt när man måste starta blöt. När man inte ens hunnit få upp värmen utan huttrar lite i gråvädret redan innan man gett sig i kast med utmaningen på riktigt. Förra måndagen fick jag vrida ur strumporna innan start. Men sen var det uppehåll hela kvällen. I dag ser det betydligt mörkare ut både bokstavligen och enligt SMHI.

Sen efteråt - misär. Den rengjorda nyoljade kedjan ser ut som ett grustag. Hela cykeln är nedsmetad med rester av bromskloss-svärta, oljerester och skit som skvätter upp både från vägen och från framförvarande bakhjul.  

Just så känner jag mig efter att ha umgåtts med regn


Därför cykelvård varje gång efteråt. Mindre kul när man kommer hem trött och frusen. Kommer jag köra måndagsturen ändå? Jajamän! Varför det?

Det undrar jag också. Svar sökes. 


/ J - snart blöt

söndag 30 augusti 2015

En vecka kvar - Lammhultstrampet



Varför inte hoppa upp på stålhästen, gränsla aluminiumspringaren eller tygla plastankan och ge sig av på några mil cykling i de småländska skogarna söndagen den 6 september?

Utlovas - tio mil omväxlande cykling på mestadels mycket små vägar i vackert kulturlandskap.
Utlovas inte - vackert väder även om det varit fallet för det mesta. 



Dessvärre krockar det i år med den nystartade "Tre berg", men ni som inte är där och trampar kan ju titta förbi. 


Långa sträckningen över 98 kilometer

I sedvanlig ordning provkördes banan på lördagsturen veckan innan, det vill säga igår. Om den turen ämnar jag också förtälja. Men icke nu. På återseende.


/ J - testpilot

torsdag 27 augusti 2015

Punktering igen, men va f-n


"Sssssnakebite!"

Sug på det ordet. Ett jag fick lära mig när jag började cykla MTB. Alla ord är inte vackra. 

Var det månne den här som bet sönder slangen?


Fenomenet dyker dessvärre även upp på LVG ibland. Som i det här fallet, även om jag hade sån tur att jag hann hem innan det upptäcktes. När jag skulle ut på ett kvällsåterhämtningspass efter styrketräningen igår upptäcktes det 

Plattheten, den totala frånvaron av luft. Tomrummet. 

Nåja. Det var framdäcket som var aktuellt vilket är snabbfixat. Trodde först att punkteringen var ett resultat av "DÖDSGRUSET" som det hade hetat om det varit omnämnt i en kvällstidning. Det var nämligen blött under min förskarv till måndagsturen. Men punkteringen återfanns på insidan av slangen. Det var ett rejält hål. Snittet måste ha gått nästan ända in och sen spruckit under natten. 

Ovanligt många punkteringar för att vara jag i år. Tredje på racern och en på MTBn som å andra sidan inte rullar alls. 

Apropå det ja - tror ni att det hänt något?? NÄ, just det. Nu försöker jag bara få reda på vad en ny baktriangel kostar så jag kan få ordning på cykeln igen. Därefter kommer jag ALDRIG någonsin köpa något från det märket igen. Fick höra att de som märke struntar i Sverige eftersom vi är en liten marknad. Synd för dem då att jag är aktiv på bl a "MTBR" och andra internationella sidor också. Dåliga nyheter färdas fort i dagens medieklimat. De verkar ha missat att Facebook finns - trots att de har egen sida, Google Plus, Instagram med flera sociala medier. Och så var det forum och bloggar utöver det. Sista ordet är inte sagt. Men jag känner mig inte helt vänligt inställd till Cube.  


/ J - cykelfixaren

onsdag 26 augusti 2015

Att cykla i skuggan av sitt forna jag


Det fanns en tid då jag cyklade mer, tränade hårdare och måhända åt något nyttigare. Jag var då inte helt oväntat snabbare på två hjul. Kanske snabbare än mig själv. 

Den tiden känns ibland avlägsen. Mer på ett imaginärt plan än ett reellt.

Fördelen med att vara en glad amatör som aldrig toppat någonting är att man som jag brukar säga, inte blir bättre än man tränar. Med det menar jag bara att om man inte toppade när man var ung så finns fortfarande möjligheten att bli "bättre" eller i alla fall snabbare vid 45 än 25 om det tränas mer och effektivare. En trösterik tanke. Jag har något år på mig i alla fall. 

Livets förgänglighet. Den här har varit snabbare


Jag blir inspirerad av en herre i min närhet som fyllt pensionär men är bättre än någonsin med pallplaceringar i bland annat SWE-Cups veteranklass. Det får mig att tänka på att jag har många år kvar att förbättra mig på om jag känner för det.

Jag kan cykla i kapp mig själv!


/ J - äldre än igår

måndag 24 augusti 2015

Att det skall vara så svårt

- Tips till Cube


Jag vill i all välmening ge ALLA företag ett gott råd. Ha en dialog med kunden i reklamationsärenden oavsett vilken karaktär de har eller vilken vara det rör sig om. 

Till Cube och deras representanter skulle jag vilja säga att det inte behöver vara så svårt eller ens särskilt komplicerat. Jag skickade in bilder på en trasig ramdel, en som dessutom går att byta ut.

Tydligen svårbegripligt ärende


Som svar på det kan man skicka ett mail tillbaks där man i all enkelhet säger något i stil med: "Vi har tagit del av dina bilder och undersöker saken. Vi ber att få återkomma i ärendet". Svårare än så behöver det inte vara! Det kan i det här fallet vara på valfritt språk. Ett så enkelt besked kan jag även klara på danska eller tyska. 

Resultatet av undersökningen kan sen resultera i varianter på det här temat:

  • Kära kund, dessvärre täcks inte den här skadan av vår garanti då vi anser att garantitiden gått ut men du kan emellertid köpa en reservdel för XXX kronor.

  • Skadan täcks inte längre av vår garanti men du kan få köpa en ny baktriangel till rabatterat pris då vi inte anser att den skall gå sönder på det viset. 

  • Garantin gäller inte för utbytta ramar men du får en reservdel ändå. 


Således kan man tänka sig att företaget ifråga skänker mig en reservdel och tar kostnaden på Goodwill-kontot, att de rabatterar priset för att de strulat och tagit onödigt lång tid på sig eller att de helt sonika pekar på de juridiska aspekterna och inte vill ersätta mig men vänligt talar om för mig hur problemet kan lösas.  

Alla tre alternativen är förstås godkända men ett svar vill jag i vilket fall som helst ha. Och det omgående!!

Om jag nu måste köpa en ny baktriangel vill jag veta hur snart jag kan få den, vad den kostar och hur monteringen skall lösas. Allt för att kunna cykla MTB igen. Det råkar vara det jag vill göra. Inte skriva mail. 


/ J - nu mycket irriterad

lördag 22 augusti 2015

Barncancertrampet, Växjö 2015


Ordet succé ligger nära till hands. Visserligen är alla lopp med så här behjärtansvärda ändamål lyckade per se. Men idag kändes det extra bra. Väderansvarig, vem det nu var, hade lyckats perfekt och sensommaren värmde oss alla såväl på insidan som utsidan. Strålande sol och för ovanlighets skull inga vindar att tala om och strax över tjugo grader var förhållandena som gällde. Perfekt för en cykeltur med andra ord. 

Ett dubbelt mål - att avsluta vid och att samlas kring


De yttre förhållandena bidrog säkert till den rekordstora skara om samlats nere vid Växjösjön för att trampa Växjöruntrundan för dagen förlängd med några kilometer. Runt 500 startande var en siffra jag hörde från ett par olika håll. Det är inte illa alls! Tror dessutom att det kan vara nytt rekord i sammanhanget.

Stadens cykelklubbar var dessutom välrepresenterade vilket gläder mig. Både Wexio Velo's och Lammhultcyklisternas ställ syntes i mängden bland Ride of Hope-åkare och alla andra cyklister i allsköns färger.

Vi börjar formera oss


Det här är ett evenemang som samlar många olika typer av cyklister. Det finns de som vill trycka på och ligga framme i täten för att på kuppen få sig ett bra träningspass och de som tar det lugnare med fikakorg och stannar ibland och allt däremellan. 

Och sen finns vi som tvingas ta det piano på grund av dålig form. Om det tänkte jag också skriva något.

Dagens häftigaste fordon - och fort gick det också. Träning för både far och son!



Här en rapport från själva cyklingen.

Turen inleddes med masterstart med två "förcyklister" från Ride of Hope upp till Trummen och Campus där fältet släpptes fritt. Mina ambitioner för dagen var blygsamma. Att köra "semihårt" det vill säga att ta det som ett träningspass utan att för den skull ligga på max och att komma i mål på under 1.30. Med den målsättningen gick det väl sådär. Annars fanns det annat fokus idag som sagt. Men när jag ändå trampade kunde jag lika gärna ha ett mål tänkte jag. 

Direkt från start gick en handfull cyklister iklädda Velos tröjor som väntat loss. Ytterligare någon försökte haka på men hamnade direkt i vakuum mellan grupperna. Fick senare höra att han fastnat där hela rundan igenom. Själv krutade jag på lite lagom tyckte jag även om farten var hög inledningsvis. Det är asfalt till en början och där kan jag köra hyfsat fort med min pendlarhoj som i brist på MTB fick agera stand-in för dagen. Jag fick snart sällskap av Marcus som även han tänkte köra "lagom" av vad jag förstod. 

Efter en stund inträffade den berömda hästincidenten. Den får bli ämne för en annan text för jag har åsikter om den. Men i korthet skedde ett inte helt lyckat möte mellan ett gäng yngre ridskole-elever med lärare och femhundra cyklister. En skenande häst trots lugn cykling förbi djuren blev resultatet. Jag hann precis förbi och stannade inte. Det fanns många på plats och jag  kan verkligen inget om hästar så min närvaro kändes överflödig. 

Rytmen kom dock av sig men återfanns uppför. Jag och M strävade vidare. Vi var ensamma upp till Teleborg där vi snart fick sällskap och plötsligt bildades en grupp om åtta cyklister. Utmärkt tänkte jag. En andragrupp med idel starka ben som dessutom kört Vasan med framgång nyligen vilket tydde på god form. Min egen dagsform var det däremot sämre bevänt med skulle det visa sig. Det finns lite olika orsaker till det som jag inte skall gå in närmare på. Men utöver dem så har jag inte kört på annat underlag än asfalt den sista månaden och inte alls på min pendlarcykel. Den är usel till sånt här. Den accelererar slöare än en sengångare på semester. 

Därför hamnade jag omgående i svansen på gruppen och försökte klamra mig fast där. Men egentligen hade jag för dagen behövt köra någon kilometer långsammare i snitt för att det skulle känts helt bra. Lägg därtill att jag på grund av mina 32 mm-standarddäck hamnade några meter efter i varje kurva på grus så blev det snart jobbigt. Pulsen på rött. Sen den seeeega cykeln när jag skulle ikapp på rakorna. Det gick ungefär halvvägs genom rundan. Sen gick det inte längre och jag släppte med en liten förhoppning om att hämta in en del av försprånget på vägen förbi Arabybadet. Men si det gick inte det heller. Nysladdad grusväg dödade snabbt de förhoppningarna. Då gav jag upp alla planer och beslöt mig att bara cykla runt. Benen var nu rökta. 

Väl ute på asfalten vid Kronoberg gick det därför långsamt. Blev ikappcyklad av Henrik som såg pigg ut. Han undrade om det fanns några framför och jag sade att det gjorde det och tyckte att han skulle köra ikapp. Jag orkade inte. 

Körde sen ensam runt Kronoberg, förbi Evedal och genom Sandsbro. Blev ikappkörd av en tredjeklunga i Fylleryd. De körde snart om bromsklossen J de också. Nu låg jag därbak igen och klurade på om det var värt att försöka komma ikapp på asfalten eller om jag skulle lägga  mig ned och dö. Gjorde inte så utan åstadkom ett ryck utför och in mot Öster. Fick en liten lucka som jag inte ville hålla och snart var vi samlade igen. Eftersom jag har smalare däck gick jag upp i täten de sista kilometrarna från Universitetet och till mål. Ingen utmanade av det enkla skälet att vi hade många möten, det var Barncancertramp och ingen tävling. Annars hade vem som helst kunnat äta upp mig.

Under målportalen skrek jag "För Emmy". Jag tänkte en hel del på min systerdotter under loppet. Det är för henne och andra barn jag cyklade idag. "Fuck Cancer!"

Tiden blev blygsamma 1.35 över sträckan på 46,6 kilometer och det ger ett snitt på strax under trettio. 

Det var emellertid trevligt att hänga i glada vänners lag efteråt. Ta en stor stark vatten, tugga kexchoklad och snacka skit. 

Tack alla inblandade för ert engagemang!


 / J -  trött

Barncancertrampet, Växjö 2015


Ordet succé ligger nära till hands. Visserligen är alla lopp med så här behjärtansvärda ändamål lyckade per se. Men idag kändes det extra bra. Väderansvarig, vem det nu var, hade lyckats perfekt och sensommaren värmde oss alla såväl på insidan som utsidan. Strålande sol och för ovanlighets skull inga vindar att tala om och strax över tjugo grader var förhållandena som gällde. Perfekt för en cykeltur med andra ord. 

Ett dubbelt mål - att avsluta vid och att samlas kring


De yttre förhållandena bidrog säkert till den rekordstora skara om samlats nere vid Växjösjön för att trampa Växjöruntrundan för dagen förlängd med några kilometer. Runt 500 startande var en siffra jag hörde från ett par olika håll. Det är inte illa alls! Tror dessutom att det kan vara nytt rekord i sammanhanget.

Stadens cykelklubbar var dessutom välrepresenterade vilket gläder mig. Både Wexio Velo's och Lammhultcyklisternas ställ syntes i mängden bland Ride of Hope-åkare och alla andra cyklister i allsköns färger.

Vi börjar formera oss


Det här är ett evenemang som samlar många olika typer av cyklister. Det finns de som vill trycka på och ligga framme i täten för att på kuppen få sig ett bra träningspass och de som tar det lugnare med fikakorg och stannar ibland och allt däremellan. 

Och sen finns vi som tvingas ta det piano på grund av dålig form. Om det tänkte jag också skriva något.

Dagens häftigaste fordon - och fort gick det också. Träning för både far och son!



Här en rapport från själva cyklingen.

Turen inleddes med masterstart med två "förcyklister" från Ride of Hope upp till Trummen och Campus där fältet släpptes fritt. Mina ambitioner för dagen var blygsamma. Att köra "semihårt" det vill säga att ta det som ett träningspass utan att för den skull ligga på max och att komma i mål på under 1.30. Med den målsättningen gick det väl sådär. Annars fanns det annat fokus idag som sagt. Men när jag ändå trampade kunde jag lika gärna ha ett mål tänkte jag. 

Direkt från start gick en handfull cyklister iklädda Velos tröjor som väntat loss. Ytterligare någon försökte haka på men hamnade direkt i vakuum mellan grupperna. Fick senare höra att han fastnat där hela rundan igenom. Själv krutade jag på lite lagom tyckte jag även om farten var hög inledningsvis. Det är asfalt till en början och där kan jag köra hyfsat fort med min pendlarhoj som i brist på MTB fick agera stand-in för dagen. Jag fick snart sällskap av Marcus som även han tänkte köra "lagom" av vad jag förstod. 

Efter en stund inträffade den berömda hästincidenten. Den får bli ämne för en annan text för jag har åsikter om den. Men i korthet skedde ett inte helt lyckat möte mellan ett gäng yngre ridskole-elever med lärare och femhundra cyklister. En skenande häst trots lugn cykling förbi djuren blev resultatet. Jag hann precis förbi och stannade inte. Det fanns många på plats och jag  kan verkligen inget om hästar så min närvaro kändes överflödig. 

Rytmen kom dock av sig men återfanns uppför. Jag och M strävade vidare. Vi var ensamma upp till Teleborg där vi snart fick sällskap och plötsligt bildades en grupp om åtta cyklister. Utmärkt tänkte jag. En andragrupp med idel starka ben som dessutom kört Vasan med framgång nyligen vilket tydde på god form. Min egen dagsform var det däremot sämre bevänt med skulle det visa sig. Det finns lite olika orsaker till det som jag inte skall gå in närmare på. Men utöver dem så har jag inte kört på annat underlag än asfalt den sista månaden och inte alls på min pendlarcykel. Den är usel till sånt här. Den accelererar slöare än en sengångare på semester. 

Därför hamnade jag omgående i svansen på gruppen och försökte klamra mig fast där. Men egentligen hade jag för dagen behövt köra någon kilometer långsammare i snitt för att det skulle känts helt bra. Lägg därtill att jag på grund av mina 32 mm-standarddäck hamnade några meter efter i varje kurva på grus så blev det snart jobbigt. Pulsen på rött. Sen den seeeega cykeln när jag skulle ikapp på rakorna. Det gick ungefär halvvägs genom rundan. Sen gick det inte längre och jag släppte med en liten förhoppning om att hämta in en del av försprånget på vägen förbi Arabybadet. Men si det gick inte det heller. Nysladdad grusväg dödade snabbt de förhoppningarna. Då gav jag upp alla planer och beslöt mig att bara cykla runt. Benen var nu rökta. 

Väl ute på asfalten vid Kronoberg gick det därför långsamt. Blev ikappcyklad av Henrik som såg pigg ut. Han undrade om det fanns några framför och jag sade att det gjorde det och tyckte att han skulle köra ikapp. Jag orkade inte. 

Körde sen ensam runt Kronoberg, förbi Evedal och genom Sandsbro. Blev ikappkörd av en tredjeklunga i Fylleryd. De körde snart om bromsklossen J de också. Nu låg jag därbak igen och klurade på om det var värt att försöka komma ikapp på asfalten eller om jag skulle lägga  mig ned och dö. Gjorde inte så utan åstadkom ett ryck utför och in mot Öster. Fick en liten lucka som jag inte ville hålla och snart var vi samlade igen. Eftersom jag har smalare däck gick jag upp i täten de sista kilometrarna från Universitetet och till mål. Ingen utmanade av det enkla skälet att vi hade många möten, det var Barncancertramp och ingen tävling. Annars hade vem som helst kunnat äta upp mig.

Under målportalen skrek jag "För Emmy". Jag tänkte en hel del på min systerdotter under loppet. Det är för henne och andra barn jag cyklade idag. "Fuck Cancer!"

Tiden blev blygsamma 1.35 över sträckan på 46,6 kilometer och det ger ett snitt på strax under trettio. 

Det var emellertid trevligt att hänga i glada vänners lag efteråt. Ta en stor stark vatten, tugga kexchoklad och snacka skit. 

Tack alla inblandade för ert engagemang!


 / J -  trött

torsdag 20 augusti 2015

Cube - kundservice?

- The Never ending Story eller Cuben som ville bli cykel kapitel 5


På Cubefronten intet nytt! Va, händer det inget där? Nä inget alls faktiskt vad det verkar. Inte ett ljud. Inte ett livstecken. Nu börjar tålamodet att tryta det måste medges.

Först upptäcks att cykeln är trasig. Det är förstås alltid förargligt för att uttrycka det milt. Extra förargligt är det om det sker mitt i säsongen. Och särskilt förargligt är det i det här fallet eftersom den aktuella ramen redan är utbytt på grund av defekter på originalet. Det felet täcktes av Cubes ramgaranti eftersom den helt sonika gick av vid en svetsskarv. Om det kan ni läsa här!

Tilläggas bör att den nya ramen inte rullat särskilt många timmar. Tre säsonger för att vara exakt och då har jag enbart cyklat 14 pass på den i år och väldigt få föregående säsong. Det har heller inte vintercyklats på den överhuvudtaget eftersom vinterträning bedrivits på pendlarhärken istället.

Det är den här cykeln det gäller


Jag kontaktar förstås säljaren, i det här fallet Häggs i Myresjö och pratar med Sivert där. Som vanligt utmärkt bemötande från hans sida särskilt som han svarade på mitt första försök trots att han egentligen var på semester.

Då han ändå skulle titta förbi jobbet i ett annat ärende någon dag senare lovade han att vidarebefordra bilder till den danska generalagenten om jag mailade dem över dem. Så skedde också. Det var den 15 juli.

Sen dess har jag inte hört ett knyst. Inget svar från något håll.

Efter någon vecka börjar jag nyfiket undra hur ärendet fortlöper. Jag är trots allt mycket cykelsugen. Därför skickade jag ett tämligen försynt påminnelsemail den 29 juli för att höra mig för om sakernas tillstånd. Jag påpekade då att jag gärna ville veta vad som händer eftersom jag planerat att cykla MTB på Gotland bland annat. Något som är ytterst svårt utan cykel.

Inget respons på det.

Den 3 augusti skickade jag ytterligare ett mail. Den här gången något kortare i tonen och mer rättframt måste jag tillstå. Jag konstaterar att det gått tre veckor sedan jag skickade in bilderna för bedömning av skadan och att jag snart ämnar låta alla veta hur Cube behandlar sina kunder. I mailet framgår också att jag missar massor av skogscykling, den här veckan en Cuptävling i Bros-cupen. 

Inget respons på det heller.

Trots att mail uppenbarligen är en totalt ineffektiv kommunikationsform skickade jag med en dåres envishet ytterligare ett meddelande en och en halv vecka senare som kort och gott löd:

"Hej, 
Nu undrar jag verkligen hur det går i mitt ärende. Har inte hört något än. Har Danskarna/Cube svarat än?"

/ J

Det skickades den 13 augusti.

Nada svar. 

Den 20 augusti gjordes ett nytt försöka till kontakt, den här gången via telefon. Inte en enda gång har något försök gjorts från Cube eller deras representanters sida att kontakta mig i ärendet kan väl tilläggas. Det är hela tiden jag som fått ligga på. Vare sig min mailadress eller telefon är på något sätt hemliga. Ett kort sms hade räckt. 

Jag anser inte att det skäligt att inte ens meddela  kunden att man tagit emot och behandlar ett ärende efter att mer än en månad har förflutit sen den inledande kontakten.

Då har vi inte ens närmat oss en lösning på själva grundproblemet - den trasiga baktriangeln. Jag har själv arbetat med kundrelaterad verksamhet och reklamationer och kan bara konstatera att det hade inte varit ok inom den bransch där jag jobbade.

Nu känner jag mig snart föranledd att ta till storsläggan. Det innebär att jag ärligt och utan förskönande omskrivningar tänker tala om exakt vad jag tycker och tänker om Cube som märke och deras brist på kundvård. Det kommer att ske såväl på sociala medier som diverse cykelforum och här på bloggen. Genomslaget lär därmed bli tämligen bra. I den lilla kampanjen kommer även att ingå ett öppet brev till Cube som företag. Det brevet lär i så fall kunna tas del av här.

Men först får de en chans till. Återkommer i ärendet. 


/ J - besviken Cubeägare

onsdag 19 augusti 2015

Att mäta sin tröskelpuls



Jag tänkte att jag skulle börja träna en aning mer pulsbaserat än tidigare. Kanske inte som regel men som undantag i alla fall. Jag äger en någorlunda hyfsad pulsklocka från Garmin (FR70) vilken förvisso är en instegsmodell men fungerar väl. Som det är nu kör jag inte med zoner alls utan sneglar mer på den då och då för att få en uppfattning om huruvida jag är död (saknar puls) eller lever under turerna eller loppen. I och med det har jag någorlunda kontroll på vad jag ligger trots allt.

Jag känner  min kropp såpass väl att jag märker när det börjar ta emot. Ligger jag till exempel över 170 slag på cykel en längre tid så går jag på rött. Under korta intensiva lopp som MTB och Tempo landar snittpulsen ofta på 168-170 slag. Som jämförelse kan göras med min snabbaste Vätternrunda på 8.47 där snittpulsen var 142 slag/min. Så den pulsen klarar jag bevisligen en längre tid. 

Vart min teoretiska maxpuls ligger vet jag inte exakt men på cykel har jag tangerat 185 några gånger så där återfinns den rent praktiskt i vilket fall som helst. Vid löpning rätt så mycket högre, en bit över 200 faktiskt. Men då är det rätt mycket vikt som skall bäras upp också. 206 är en siffra som upprepats vid ett antal tillfällen med några olika pulsklockor. 

Resultatet av spurten på senaste måndagsturen


Men nu är det dags att mäta min tröskelpuls. Annars blir det svårt med att etablera vart mina zoner befinner sig. Därefter ämnar jag lägga in dem i klockan. Jag tänkte använda mig av ett tämligen enkelt tillvägagångssätt som dessutom går att precisera efterhand om man bara orkar. Fördelen är att man inte behöver en jäkla massa tekniska hjälpmedel eller apparater. Bara en cykel, en vägsträcka och ett pannben. Jo, just det - och en pulsklocka förstås. 

Metoden har jag lånat från Joe Friel och innebär att man efter uppvärmning kör tempo som f-n i trettio minuter. Själv och inte i ett lopp för att det skall bli rätt. Pulsen tas efter de inledande tio minuterna eftersom det om man inte är extremt duktig på att hålla rytmen finns en tendens att rusa i början. Det innebär således att man tar snittpulsen på de sista tjugo minuterna, et voila - man får ett värde på sin LTHR (Lactate Threshold Heart Rate) eller syratröskel på svenska. 

Precisionen ökar förstås om övningen upprepas. Men först skall jag klara av den en gång. Imorgon hade jag tänkt. Återstår att se om det blir så. Benen var bra tunga redan idag. 


/ J - nu med puls

tisdag 18 augusti 2015

Vissa bilister...


Jag hade inte alls tänkt skriva om detta idag men känner mig nödd och tvungen då problemet inte minskar utan snarare ökar. 

Jag läste följande eminenta text från allas vår "Cykelkatten": Varför gör du så mot våra barn?

Tråkigt nog hade jag en nästan identisk upplevelse förra veckan. Det är inte första gången och dessvärre är jag övertygad om att det inte är sista gången det inträffar heller. Den siste idioten är inte född och dessvärre har många av dem körkort. 

Följande episod utspelade sig i Växjö:

Jag är ute och på en träningsrunda. Tänker ta det lugnt den här dagen som för övrigt är strålande med sol och en lekfull bris. Humöret är på topp. Ut ur staden kör jag genom stadsdelen Öjaby på väg i riktning mot flygplatsen. Där finns en tämligen bred cykelväg som jag till större delen av sträckan färdas på. Men lite längre fram ser jag tre stycken mammor med barnvagnar som går i bredd och pratar och skrattar. Jag ser dem i god tid och eftersom jag anser att de också har rätt att gå någonstans smyger jag mig inte på dem i 35 km/h och tjoar och skriker. Istället glider jag ut i den tomma körbanan när tillfälle ges. Jag sneglar över axeln och där är fritt. Men inte så länge. Efter en mycket kort stund är där en bil. Mycket märkligt då jag håller 36km/h enligt min cykeldator och vägen där är begränsad till 40 km/h så det borde inte vara möjligt inom det tidsspannet. Vägen är för övrigt tom så omkörning går trots allt bra om man nu har bråttom. 

Bilägaren kör dock inte om. Han lägger sig istället bakom mig och tutar. Jag låtsas inte höra och bevärdigar honom inte med en blick. Detta förargar bilföraren något oerhört och vederbörande hänger sig nu på signalhornet. Jag fortsätter att nonchalera honom eftersom det går bra att passera om så önskas. Nu är bilföraren så arg så att han, det är förstås en han, kastar sig om mig i olaglig fart för att sedan tvärt svänga in framför mig. Han placerar sig nogsamt till höger, nära den trottoarkant som finns där för att jag inte skall komma förbi och tvärnitar. Allt för att jag skall skada mig, köra in i bilen eller tvingas välta mot stenkanten. Jag lyckas emellertid med balansakten att klämma mig mellan bilen och kanten, vika mig åt sidan för att inte få backspegeln i sidan och vingla ut framför bilen. Jag skiter fortfarande i fanskapet men slår ut med armarna för att visa vad jag tycker om tilltaget. Bilen står kvar. Han blinkar vänster och svänger av några meter senare efter den gamla konsumbutiken. Han var framme. 


Det jag funderar på vad det är som gör att de här människorna anser att de har rätt att hota andra med fysiskt våld eller som i det här fallet medvetet försöka skada någon bara för att de blir upprörda. Den här gången fanns det goda grunder till att jag inte befann mig på cykelvägen. Vilket för övrigt ändå inte är lämpligt när jag färdas i de farterna men det är nu en annan diskussion som förhoppningsvis blir överflödig då det nya lagförslaget om vart cyklar får befinna sig går igenom. I vilket fall som helst har man inte rätt att bruka våld mot sin omgivning för att man anser att de uppträder fel. 

Jag undrar om de agerar på samma vis när de interagerar med omgivningen i andra sammanhang. På arbetet, i affären, i lunchkön eller på fotbollsträningen. Högst troligt är att dessa individer inte gör det eftesom de då skulle hamna bak lås och bom. Frågan är då varför det tydligen är ok när man omger sig med något ton plåt på vägen?

På den frågan har jag inget svar.


/ J - oskadd men för hur länge?

fredag 14 augusti 2015

Teknikträningshelg i Pershyttan

- Skogscykling när den är som bäst!



Jag var norrut en sväng härförleden och deltog i träningslägret "Mästarhelgen" som det döpts till på goda grunder. Instruktörerna har sinsemellan en drös medaljer i SM och VM i olika klasser. Där finns en riklig källa av rutin och erfarenhet att ösa ur. Något som kom alla deltagarna till godo inte minst mig. Jag är därför mycket sugen på att cykla mountainbike. Synd då bara att jag för stunden inte har någon. Surt sa räven.


Sveriges bästa lednät?


Äntligen på väg


Innan avfärd packades och förbereddes det i dagarna två. Att tråckla in två personer, tre cyklar, mekställ samt kläder och utrustning för alla väder och en veckas cykling i en Huyndai Getz kräver sin man/kvinna. Men vi gjorde det!

För säkerhets skull hade jag även en mindre cykelverkstad med mig inklusive mekställ, komplett verktygslåda, cykelpumpar - stora och små, dämparpump, reservdäck och slangar med mera. Jag hade inga planer på att låta oss stoppas av mekaniskt mankemang. 

Hemma rådde gråväder med en temperatur kring de tio och regn. Det ledde till en hysterisk felprioritering av mängden förstärkningsplagg till cyklingen. Vi skrattade gott åt det under lägrets gång. Det var nämligen inte bara vi Smålänningar som gjort samma bedömning. Vi cyklister fick ingen användning för regnjackor, armvärmare och skoöverdrag. Istället hade solskyddsfaktor inte suttit fel. Men det var det ingen som tänkt på.

Med skicklighet kan man få in mycket i en Getz


Vädret var nämligen underbart uppe i Nora och Bergslagen. Det var sommarveckan som kom där. Den enda. Efter hemkomst har vi haft sporadisk sol men inga temperaturer att tala om. 


Första intryck och inkvartering


Eftersom det var semester och vi inte hade bråttom blandade vi lite större vägar med betydligt mindre sådana på vår väg från Småland mot Närke. Vi kom därför gamla vägen in i Pershyttan.

Nora har jag passerat någon gång i min ungdom men aldrig varit i och det var spännande att bo mitt i ett av Sveriges tämligen fåtaliga kulturreservat. Lite som att bo i ett muséum vilket det ju praktiskt taget också är. Pershyttan är en så gott som komplett bevarad Bergsmansby från tiden då det begav sig och väl värt ett besök i sig cyklingen åsido. 

Själva lägerhelgen var vi inkvarterade i den gamla kuskbostaden där vi hyrt ett rum inför begivenheten. Det visade sig dock att vi fått tillgång till nästan hela huset då ägaren inte var hemma. Vi lånade därför tacksamt köket och lagade en mycket god middag bestående av marinerade revben och coleslaw.

På plats i Pershyttan

Vi kände oss  oerhört välkomna efter att ha blivit tillfrågade om vi kunde mata och vattna katterna. Med tanke på hur mycket jag tycker om dylika kreatur så var det inte direkt en uppoffring. De var emellertid en smula skygga gentemot nykomlingarna inledningsvis. Men dag två var vi accepterade även av invånarna med svans. 


Dags för cykling


Det låg en viss spänning i luften. Och framförallt sol. Och blommor. Den kalla våren hade uppenbarligen varit här också men nu blommande allt på en gång, inte minst lupiner överallt. Det var riktigt sommarvackert. Så det var här den gömde sig - sommaren!

Allt blommade på en gång inte minst lupinerna

Redan dagen innan hade vi sett några cyklister passera nere vid parkeringen vilket i efterhand visade sig vara några av instruktörerna som kört en sväng för att rekognosera leder.

På plats vid informationscentrum nere vid järnvägen och restaurangen "Kalasexpressen" samlades vi. En yster skara cyklister i alla varianter och former. Det enda gemensamma var nog skogscyklarna. Annars vad det god spridning på åldrar, erfarenhetsnivåer, cyklar och även en jämn fördelning mellan herrar och damer. Bakgrunden till de här lägret är annars ett tjejläger om jag förstått det hela rätt.

Katarina Rönnbacka - initiativtagare och
 tillika en av instruktörerna


Arrangören av lägret, Katarina var för dagen ytterst tystlåten och stillsam. Mest beroende på att hon nästan helt tappat rösten. Hon fick därför låta Ola föra ordet istället.

Efter att ha blivit välkomnade blev vi indelade i grupper efter erfarenhetsnivå och ambitioner. Jag hade hamnat i "erfaren, snabb" tror jag den kallades. Den befann sig under nivån "avancerad". Det kändes som en lagom grupp måste jag tillstå. Särskilt som jag kört hemskt lite MTB i år. Det tänkte jag ändra på från och med nu. Eller, det var tanken innan jag upptäckte att min baksving var sprucken. Men det visste jag inte vid det här laget tack och lov. 

Lägret var uppbyggt kring fyra grundpass där förmiddagarna ägnades åt teknikövningar och eftermiddagarna åt en längre tur på lederna där man praktiserade de tillskansade/utvecklade teknikerna. Det gick till så att vi då och då stannade upp vid något tekniskt parti och körde det upprepade gånger. Var och en efter sin förmåga. Mycket pedagogiskt och kul upplägg! Många skratt hördes från skogarna runt Nora den helgen. 


Pass 1


Teknikpassen var förlagda till Digerberget i och omkring skidbacken där. Övningarna bestod i att försöka bemästra såväl naturliga som byggda hinder av olika slag.

Här körde vi i de mer avancerade grupperna tillsammans och det första momentet bestod i att öva brant uppförsbacke. Ni vet det klassiska att behålla trycket på hjulen utan att framhjulet lättar eller bakhjulet tappar fäste. Svårigheten byggdes senare på med att försöka passera hinder uppför utan att tappa fart eller balans och samtidigt bibehålla fästet. Svårt men bra att kunna och något man använder hela tiden vid stigkörning men även på brantare skogsbilvägar.

Och det som kommer upp skall som bekant ned. Så omvänt övades därefter brant nedförskörning med fokus på viktfördelning på cykeln, lagom broms för att rulla med kontroll etcetera. 

Här kom min första rejäla miss. Bromsade för hårt med framhjulet som gled i leran över en kant och jag for omkull. Dock i slow-motion. Det enda som fick sig en törn var självförtroendet särskilt som instruktören stod en meter ifrån. Det var en så typiskt klumpig nybörjarmiss. Andra gången gick det bra.

Strax härefter skedde lägrets första vurpa för min del


Därefter följde mer downhillbetonad körning med bland annat passage av en stenhäll som endera kunde plattformhoppas över, tas sats emot eller "sväljas" med arm- och benpump. Tekniken kunde varieras efter tycke och smak samt fartambitioner. Kände mig klumpig här. Skönt att det släppte senare i veckan. Det är dock oerhört lärorikt att se hur andra, bättre åkare hanterade samma hinder. 

Resten av utförsfärden var lite väl hårig för min smak. Den var av typen som jag mer tar mig nedför än cyklar fort. Ett jäkla kasande med halvlåsta bromsar, magen nästan mot sadeln och blicken sökande efter någon linje att följa. Känner i sådana situationer att min cykel är just den XC-cykel det är. Längre slag och lugnare vinklar hade varit att föredra i de sammanhangen. Men jag ser också hur illersnabba duktiga XC-åkare är även utför på sina 27,5" och 29"-hardtails. Sen påminner jag mig om att större delen av min tid på grovnabbade däck körts helstelt och det har gått bra. Helt klart är brant utförsåkning ett område jag behöver öva mer på. 

Mitt största problem är inte rädsla i det fallet. Inte för egen del i alla fall utan för cykeln. Jag har inte råd att satsa materialet bara för att öva. Skall jag försöka ta den där 30-centimeters stenen bara för att upptäcka att det inte gick och att jag därefter saknar tre tänder på framklingan? Skall jag öva dropp med mina 110 kg på en XC-cykel - är det smart när jag redan sitter på en utbytt garantiram? Sådana frågeställningar hämmar min framfart ibland. Sen glömmer jag ofta bort dem och kör ändå!

Den andra delen av passet bestod i teknikbana. I den ingick hopp - både från liten backe och av mer drop-liknande karaktär samt bunnyhopp över övningshinder och små stockar.

En del av teknikbanan vid Digerberget


En del av övningarna var förlagda till slalombacken


Hopp är något jag är skitdålig på och jag valde till att början det mindre av två hopp. Gick sedan på det lägre av de två byggda dropen. Klarade det första gången med skitdålig landning med nästan all vikt på framhjulet. Så gör man inte! Teorin kan jag. Andra gången det hindret skulle passeras sket det sig helt. OTB efter att ha fått ännu mer vikt på framhjulet och jag dök. Mina gamla kampsportsreflexer kom väl till pass och jag gjorde någon form av framåtfall och kom på fötter. Tyvärr lyckades jag trots det stuka höger handled rätt hårt. Den är ännu i skrivande stund inte helt ok. Men det kan också bero på att jag glömde mig häromdagen och skulle visa för 7-åriga bonusdottern att jag minsann också kan hjula.

Resten av passet fokuserade jag på att bli bättre på att hoppa. Jag körde runt runt många varv. Det är dock anmärkningsvärt mycket svårare för mig på byggd bana än i skogen. På senare träningsrundor på stig tog jag mig över knepigare hinder av bara farten.

Sen hade de första två timmarna försvunnit och en lunch avnjöts i strålande sommarväder nere vid järnvägen.

Lunchdags vid "Kalasexpressen"


Senare visade det sig att jag begått ett tämligen fatalt nybörjarmisstag trots att jag egentligen är rutinerad. I samband med sadelbytet jag gjorde några veckor innan lägret så fick jag inte till sittställningen som jag brukar med resultat att jag satt såväl för lågt generellt men framförallt för långt fram och med sadeln i fel vinkel. Efter att ha experimenterat med samt rättat till det efter lägret inför resten av cykelveckan blev jag både snabbare och mer tekniskt kapabel. Svårt att "rycka" och vara lätt på framhjulet med så jäkla mycket tyngd där. Nu går det bättre. Jag tillskriver misstaget med att jag kört alldeles för mycket landsväg i år där balansen bör vara mer neutral.

Pass 2


På eftermiddagen var det dags att tillämpa det vi tidigare övat på. Vår sammanslagna grupp begav sig mot Nora och stadsskogen för att ta oss an en svart slinga där. Svart innebär i det här fallet tämligen mycket rötter och sten, några surhål, samt en och annan stenkista och att ett antal höjdmeter skulle avverkas. Sammantaget rolig men bitvis teknisk cykling. Jobbigast var nog den näst sista uppförsbacken som mitt på det brantaste stället var så där lite lagom blöt och sank vilket bidrog till att rullmotståndet var maximalt. Inte en meter gratis i det motlutet vilket tog på allas krafter. Avslutande stengata/"rockgarden" uppför var däremot en fröjd. Av någon förunderlig anledning for jag igenom den utan större ansträngning. Råstyrka framför teknik premierades där. Jag fick flyt och körde i princip över allt som såg ut som ett hinder i hög fart. Väl uppe kände jag mig mycket nöjd.

Samling med genomgång och klädjustering. Dessvärre efter att en deltagare vurpat pga fotboll!


I allmänhet kändes cyklingen bra och det gick helt enkelt bättre och bättre efterhand i sommarvärmen. Jobbigt var det med alla start- och stopp. Även om snitthastigheten inte var hög så blev det intervallbetonat då vi körde på i eget tempo fram till nästa samlingspunkt som kunde vara en stigkorsning, en topp eller slutet på en backe. Där gicks igenom vad nästa stigparti bjöd på och sen bar det av igen.


Mindre roligt blåmärke

Efteråt var jag trött men glad. Till jag kom tillbaks till samlingsplatsen vid Pershyttan vill säga. För där befann sig min ärade fästmö redan vilket gjorde mig orolig. För övrigt var det nämligen tomt. Hon hade fått korta av sin tur då hon gjort en vådlig vurpa över styret en bit in på andra passet och slagit i axeln. Vid den tidpunkten syntes inget. Två dagar senare steg dock blåmärket från underjorden upp och dominerade hela armen och dessvärre tillvaron. Det klättrade sen runt på hennes arm under mer än tre veckor. Dessvärre visade det sig vara en bruten axel. En fraktur i övre delen av benet och i själva axelkulan. Mindre roligt och mycket smärtsamt. Det omöjliggjorde mer cykling för C den veckan. Först i dagarna har hon kunnat sätta sig på en cykel igen. Mtb ligger för hennes del ligger fortfarande en bit fram i tiden.

För min del gav första dagen mersmak och det var med spänning jag såg fram emot den andra dagens cykling.


/ J - fortfarande Mtb-sugen

onsdag 12 augusti 2015

Huvudsaken

- Spiuk Dharma


Jäklar vad nöjd jag är med den här hjälmen så här långt. Sitter till och med bättre än min gamla Atmos. Nu har jag hunnit testa den ett tag och kan uttala mig mer om passform och komfort. Kraschskyddet kan jag tack och lov inte vare sig lovprisa eller ens säga något om!

När jag packade upp den blev jag aningen förvånad. Hjälmen har några finesser varav två jag inte kände till.

Spiuk Dharma, nu bättre begagnad med några klädsamma repor efter grankontakt

Bland annat ingår ett helt insektsnät på insidan om man kör bland mycket mygg och annat jäkelskap. Det som överraskade var att Spiuk även sänt en tanke för dem som kör i skogen då det ingår en löstagbar skärm för den som vill ha solskydd. 



Och framför allt -  det extra skalet som förvandlar hjälmen till en mer strömlinjeformad historia vilket förvisso var en detalj jag visste om. Användbart inte bara vid tempoinsatser utan även när regnet öser ner eller när det börjar bli kallare så småningom. Har testat det extra skalet vid ösregn i bland annat "SydHalland runt" med gott resultat.

Dharma med extraskal på. Strömlinjeformad, regnsäker samt varm - det sistnämnda kan vara 
såväl en fördel som en nackdel

Nu efter hemkomst från Båstad/Laholm och Motions sexdagars finns planer på att ge mig på lite hemsnickrad tempoträning och då tänkte jag testa skalet fullt ut. Skall bli intressant. Jag är av uppfattningen att eventuell skillnad ligger på det psykologiska planet. Förhoppningsvis känner jag mig snabbare. Något som kanske är viktigare än allt annat. Jag tror knappast att en hjälm gör mig snabbare men det kan vara kul att se hur den känns. 

Skärmen användes under MTB-lägret häromsistens. Mest för att jag kände mig mer "Mtb:ig" då. Ett intryck som effektivt förstörs genom att jag envisas att cykla även i skogen med cykelkläder. Jag tycker det är mest praktiskt. Skärm har jag egentligen ingen nytta av. Glasögonen tar hand om ögonskyddandet.

Allt har en baksida - den här är välventilerad

Sen tycker jag att den här hjälmen, förutom att den är bekväm, är riktigt snygg. Den kombinerade mattsvarta/blanksvarta finishen matchar för övrigt mina landvägsskor från samma tillverkare på ett förträffligt vis. Ibland är till och med jag en smula fåfäng.


/ J - enmans testpatrull

tisdag 11 augusti 2015

Gotlandscykling

- Cykling på cykelön


Det blev några mil trampat på Gotland trots semesterambitionerna. I avsaknad av MTB fick racern följa med som livbåt på bilen och hängde därbak i sina dävertar redo för nödsituationer. 

Tvenne turer blev det. En med min ciceron på ön herr J och en i ensam majestät. Tyvärr tappade min guide rösten under första cykelturen och fick mest vägleda sista biten medelst gester. Jag sade något om saker vi passerade och han nickade eller såg förvirrad ut. I det senare fallet hade han helt enkelt inte hört vad jag sade på grund av vindbruset, vi trampade rätt fort. Rundan blev inte så lång men vacker och vi färdades längs havet mot solnedgången. Vi tog oss uppför Gotlands enda backe, den som är brant, kort och men oerhört bred. Det vill säga från havet upp till platån. Att bestiga en klint kan vara jobbigt det med. Men inte på racer. Ser fram emot att trampa Mtb nästa gång jag är på besök.  


Möjligheternas morgon 

Lördag morgon var det dags för en lite längre utflykt. Jag fick trampa själv eftersom J kände sig aningen krasslig.

Som så mycket annat i livet började turen med ett vägval. I det här fallet ett väderstreck. Vanligtvis brukar jag låta vinden avgöra hur jag skall gå ut för att få medvind hem. Men i det här fallet var det till råga på allt vindstilla. Jag cyklade därför norrut med en vag plan om att styra mot havet i öster. Mot Tingstede-hållet öppnade jag. Trafiken var ytterst gles på de små vägar jag i huvudsak färdades på men även på de större vägarna var det nästan tomt på bilar vid den här tidpunkten. Rusningen mot Fårösund hade inte börjat än. 

Soldis över Gotland

Det var riktigt varmt och väldigt kvavt. Väderrapporterna varnade för åska men av det blev det inget. Men tungt att andas var det och allteftersom kilometrar lades till kilometrar blev benen tyngre trots frånvaron av backar. 


Sensommarblomster vid vägkanten

Dikena stod fortfarande i full blom men det fanns en anstrykning av avslut i luften. Turen innan hade jag och J sett ett flyttsträck längs med stranden. Jäkla fåglar. Flyga iväg när min sommar knappt börjat. 

Jag försökte sen runda Tingstede träsk vilket inte visade sig möjligt med racer utan jag hamnade på RV148 ett tag. Svängde därefter mot Slite och här sluttade det svagt utför så någonstans på vägen måste jag ha vunnit några höjdmeter trots att ön i huvudsak är helt platt.  

I Slite kan man studera betongfabriken som har en tendens att dominera sin omgivning på ett markant vis. 


Kontrast mot blomstrande vägrenar. Någon slags brutal
estetik som ändå kan tilltala. På avstånd vill säga


Ett av kalkbrotten

Efter att ha knäppt något kort nere vid hamnen vek jag av en kortare sträcka söderut men beslutade omgående att vika av inåt land och sikta mot västkusten istället. Strax var jag tillbaks i Othem och korsade riksvägen igen. Cirkeln var sluten. 

Av någon anledning började  jag trots ett inte alltför högt tempo bli en smula trött. Det störde mig eftersom det vare sig fanns höjdmeter eller vind att tampas med. Men jag insåg att jag kört i över två och en halv timma och att det var extremt kvavt. 


På vägen passeras Gotland största naturrreservat: Hall-Hangvar

Annars var vägarna hem extremt fina. Små, vackra och väldigt öde vid den här tidpunkten på förmiddagen. På vägen råkade jag av misstag svänga in på "Memory Lane" och passera Ellinghems ödekyrka. Här trampade jag även förra gången jag var på ön för många år sedan i ett annat liv. 

 På de större vägarna var det som sagt lite mer trafik men bilarna visade stor hänsyn. Uppenbarligen var man van vid cyklister och tempot på vägarna upplevde jag i allmänhet som lugnt även när jag själv satt bakom ratten. Men jag fick höra att cykelklimatet på ön blivit sämre och att det är långt från den rusning av cykelturister som det var exempelvis på 70- och 80-talen. Några andra landsvägscyklister såg jag inte till. 


Ibland är vägarna väldigt raka. Tacknämligt nog blåste det 
inget den här dagen


På slutet ville jag nog mest tillbaks till Väskinde igen eftersom benen började bli sega. Men turen gav mersmak och det går att konstatera att cykelön fortfarande bjuder upp till dans. Oj vad mycket fin cykling det finns där såväl för Mtb som landsväg. 

Det blev inalles 109 kilometer som avverkades på 3 timmar och 28 minuter. Gott så. 


/ J - längtar tillbaks