lördag 22 augusti 2015

Barncancertrampet, Växjö 2015


Ordet succé ligger nära till hands. Visserligen är alla lopp med så här behjärtansvärda ändamål lyckade per se. Men idag kändes det extra bra. Väderansvarig, vem det nu var, hade lyckats perfekt och sensommaren värmde oss alla såväl på insidan som utsidan. Strålande sol och för ovanlighets skull inga vindar att tala om och strax över tjugo grader var förhållandena som gällde. Perfekt för en cykeltur med andra ord. 

Ett dubbelt mål - att avsluta vid och att samlas kring


De yttre förhållandena bidrog säkert till den rekordstora skara om samlats nere vid Växjösjön för att trampa Växjöruntrundan för dagen förlängd med några kilometer. Runt 500 startande var en siffra jag hörde från ett par olika håll. Det är inte illa alls! Tror dessutom att det kan vara nytt rekord i sammanhanget.

Stadens cykelklubbar var dessutom välrepresenterade vilket gläder mig. Både Wexio Velo's och Lammhultcyklisternas ställ syntes i mängden bland Ride of Hope-åkare och alla andra cyklister i allsköns färger.

Vi börjar formera oss


Det här är ett evenemang som samlar många olika typer av cyklister. Det finns de som vill trycka på och ligga framme i täten för att på kuppen få sig ett bra träningspass och de som tar det lugnare med fikakorg och stannar ibland och allt däremellan. 

Och sen finns vi som tvingas ta det piano på grund av dålig form. Om det tänkte jag också skriva något.

Dagens häftigaste fordon - och fort gick det också. Träning för både far och son!



Här en rapport från själva cyklingen.

Turen inleddes med masterstart med två "förcyklister" från Ride of Hope upp till Trummen och Campus där fältet släpptes fritt. Mina ambitioner för dagen var blygsamma. Att köra "semihårt" det vill säga att ta det som ett träningspass utan att för den skull ligga på max och att komma i mål på under 1.30. Med den målsättningen gick det väl sådär. Annars fanns det annat fokus idag som sagt. Men när jag ändå trampade kunde jag lika gärna ha ett mål tänkte jag. 

Direkt från start gick en handfull cyklister iklädda Velos tröjor som väntat loss. Ytterligare någon försökte haka på men hamnade direkt i vakuum mellan grupperna. Fick senare höra att han fastnat där hela rundan igenom. Själv krutade jag på lite lagom tyckte jag även om farten var hög inledningsvis. Det är asfalt till en början och där kan jag köra hyfsat fort med min pendlarhoj som i brist på MTB fick agera stand-in för dagen. Jag fick snart sällskap av Marcus som även han tänkte köra "lagom" av vad jag förstod. 

Efter en stund inträffade den berömda hästincidenten. Den får bli ämne för en annan text för jag har åsikter om den. Men i korthet skedde ett inte helt lyckat möte mellan ett gäng yngre ridskole-elever med lärare och femhundra cyklister. En skenande häst trots lugn cykling förbi djuren blev resultatet. Jag hann precis förbi och stannade inte. Det fanns många på plats och jag  kan verkligen inget om hästar så min närvaro kändes överflödig. 

Rytmen kom dock av sig men återfanns uppför. Jag och M strävade vidare. Vi var ensamma upp till Teleborg där vi snart fick sällskap och plötsligt bildades en grupp om åtta cyklister. Utmärkt tänkte jag. En andragrupp med idel starka ben som dessutom kört Vasan med framgång nyligen vilket tydde på god form. Min egen dagsform var det däremot sämre bevänt med skulle det visa sig. Det finns lite olika orsaker till det som jag inte skall gå in närmare på. Men utöver dem så har jag inte kört på annat underlag än asfalt den sista månaden och inte alls på min pendlarcykel. Den är usel till sånt här. Den accelererar slöare än en sengångare på semester. 

Därför hamnade jag omgående i svansen på gruppen och försökte klamra mig fast där. Men egentligen hade jag för dagen behövt köra någon kilometer långsammare i snitt för att det skulle känts helt bra. Lägg därtill att jag på grund av mina 32 mm-standarddäck hamnade några meter efter i varje kurva på grus så blev det snart jobbigt. Pulsen på rött. Sen den seeeega cykeln när jag skulle ikapp på rakorna. Det gick ungefär halvvägs genom rundan. Sen gick det inte längre och jag släppte med en liten förhoppning om att hämta in en del av försprånget på vägen förbi Arabybadet. Men si det gick inte det heller. Nysladdad grusväg dödade snabbt de förhoppningarna. Då gav jag upp alla planer och beslöt mig att bara cykla runt. Benen var nu rökta. 

Väl ute på asfalten vid Kronoberg gick det därför långsamt. Blev ikappcyklad av Henrik som såg pigg ut. Han undrade om det fanns några framför och jag sade att det gjorde det och tyckte att han skulle köra ikapp. Jag orkade inte. 

Körde sen ensam runt Kronoberg, förbi Evedal och genom Sandsbro. Blev ikappkörd av en tredjeklunga i Fylleryd. De körde snart om bromsklossen J de också. Nu låg jag därbak igen och klurade på om det var värt att försöka komma ikapp på asfalten eller om jag skulle lägga  mig ned och dö. Gjorde inte så utan åstadkom ett ryck utför och in mot Öster. Fick en liten lucka som jag inte ville hålla och snart var vi samlade igen. Eftersom jag har smalare däck gick jag upp i täten de sista kilometrarna från Universitetet och till mål. Ingen utmanade av det enkla skälet att vi hade många möten, det var Barncancertramp och ingen tävling. Annars hade vem som helst kunnat äta upp mig.

Under målportalen skrek jag "För Emmy". Jag tänkte en hel del på min systerdotter under loppet. Det är för henne och andra barn jag cyklade idag. "Fuck Cancer!"

Tiden blev blygsamma 1.35 över sträckan på 46,6 kilometer och det ger ett snitt på strax under trettio. 

Det var emellertid trevligt att hänga i glada vänners lag efteråt. Ta en stor stark vatten, tugga kexchoklad och snacka skit. 

Tack alla inblandade för ert engagemang!


 / J -  trött

3 kommentarer: