fredag 30 augusti 2013

Tempocup V

- En berättelse om en resa T o R Rottne och om att vara bra nog


Det finns olika typer av utmaningar här i livet. En är att tävla mot sig själv. På det området har jag alltid visat mig vara en ytterst kompetent motståndare som sällan ger upp. En egenskap som ibland är av godo men ofta har och har haft negativa inslag. Egentligen tycker jag väl inte om uttrycket "good enough" men det ligger något i det. Ibland blir det tydligare än annars, onsdagen var en sådan dag. Det här är en berättelse om att vara "bra nog".

Det var dags för tempocup igen och de som följer mig här vet kanske att mina eskapader på två hjul är mer att likna vid mulåsneexercis än vilda galopper på fullblod för närvarande. Det går lugnt, stadigt men fan inte fort. Min dagsform är inte bra och den ackompanjeras på ett harmoniskt sätt av mitt yttre som även det antagit mulåsneform. En viss ökad rondör har infunnit sig. Något som bekräftades av ett sällsynt besök på vågen igår. Jag vägar nära ett tiondels ton vilket inte är helt optimalt om man skall förflytta sig på t ex en cykel.

Utrustningen gick jag igenom redan tidigare så vid avfärd från hemmet var det mesta klart. Det krävdes bara tre turer och en paus för att komma iväg. Först kom jag bara utanför dörren innan jag upptäckte att hjälm, glasögon och handskar låg kvar inomhus. Sen kom jag väl ett hundratal meter innan det var dags att vända och hämta flaskorna som stod på trappan. Efter ytterligare någon kilometer vände jag för att jag glömt att ta med armvärmarna, ifall det skulle bli kallt att cykla hem. Väl tillbaks vid startpunkten beslöt jag för att strunta i dem ändå. Nu gjorde inte extrasvängarna så mycket då vi hade barnvakt och sensommar/den tidiga höstkvällen var ytterst varm och skön. Tur var det för efter ytterligare några hundra meter stannade jag för att kalibrera datorn som i högtrycket fått för sig att Helgasjön ligger på 200 m ö h. Sen kunde jag äntligen börja värma upp och då var jag redan svettig.

Tid för kalibrering av dator och en stilla bön om att 
tempobågen skall sitta på plats.

Kvällen innan hade jag också blivit svettig då jag i halvmörker försökt dra fast tempobågen och inte riktigt lyckats. Först ville fanskapet inte fästa som det skulle. Den bara gled på styret. Då drog jag åt skruvarna några varv till varpå en av dem helt sonika sa "plopp" och  drog aluminiumet blankt - gängpaj, skräp också. Svårt att veta vad man skall göra åt det. Som tur var hade jag några längre skruvar i rätt dimension i reserv som jag tidigare köpt till mina vevarmar. Den längre skruven verkade som tur var få fäste i någon gänga därinne i metallklumpen. Frågan är vad som händer nästa gång bågen skall monteras? Förresten vill jag nog inte ha svar på den frågan. 

Den här gången tänkte jag inte begå samma misstag som vid "Milen" i Tävelsås att inte vara rejält uppvärmd. Så efter att ha sneglat på uret begav jag mig helt sonika mot startplatsen för att sen trampa tävlingsbanan ut mot Rottne och sen tillbaks. Det blev inalles 35 km uppvärmning. Snittfart på runt 34 km/h vilket kändes bra.

Det var under den lilla trampturen som jag klurade på det där med "good enough". Benen kändes nämligen bra samtidigt som jag vet att dagsformen i stort inte är lysande. Det har inte tränats så mycket den senaste månaden. Vädret bjöd även det till med perfekta förhållanden. Frisk klar luft, lagom varmt och i princip ingen vind. Vägen är av god kvalitet och sträckan lagom lång för att passa mig. Förutsättningarna var med andra ord mycket goda. Så då var frågan hur mycket jag skulle förvänta av mig själv?

Jag kom tillbaks till startplatsen vid Långarör lagom till att Christian dök upp. Då hade jag i alla fall inte misstagit mig på dag vilket jag befarat för ett ögonblick när jag några hundra meter tidigare inte sett någon. Vi blev sen några till men någon folkmassa var det inte tal om. Tror vi var så få som sju som startade om jag minns rätt. Startordning lottades och jag fick äran att gå ut som nummer två, en minut efter Christian. 

Klaes och Christian blivande ettan och tvåan i samtal 
innan start. 

Starten blev lite fipplig för min del då jag bestämt mig för att köra med musik i öronen och jag fumlade lite för att få på mp3-spelaren först. Tappade några sekunder där men det är knappast något som påverkar min tid. Kalaset börjar med en slakmota i vilken jag redan på uppvärmningen beslutat mig för att ta det lugnt i. Klok plan som följdes för att undvika blodsmak i munnen och mjölksyra i låren redan den första kilometern. 

Sen snurrade det på. Benen gick runt som de skulle och solen sken och vädret var fint och jäkligt. Kunde varit en trevlig kväll. Men till saken hör att köra tempo väl inte är sådär njutbart förrän efteråt. Först är det bara obehagligt sen strax därefter börjar det göra ont. Ungefär så känns det. 

Belöningen återfinns i känslan av fart om det nu flyter som önskat vilket det faktiskt gjorde. Inte riktigt så fort jag ville men ändå. Tänkte inte så mycket som jag brukar, cyklade mest. Vid halvvägsmärket, rondellen i Rottne mötte jag Christian som såg ut att ha flyt. En uppskattning av hans fart relativt min och position i förhållande till rondellen gav vid handen att jag tappat tid gentemot honom. Det visade sig senare vara en korrekt iakttagelse. Själv fick jag bra fart genom rondellen och på följande raksträcka mötte jag resten av deltagarna en efter en. De kom dock inte i "rätt" ordning. Klaes var i full fart med att varva hela fältet trots att han startade sist. Det var nu inget jag brydde mig om. Mitt mål var mest att köra på samt att inte bli ikappkörd av Karl som startade bakom mig. Under tiden dundrade baskaggen i klassiska "running free" i öronen.

Slakmotan från badplatsen vid Stojby kom och passerades och var jobbig som vanligt. Sen var det bara en halvmil kvar. Någon kilometer innan målgång blev även jag passerad av lokomotivet Klaes. Gömde stänga av klockan vid målgång som vanligt men min tid blev 37.12 över de 24 kilometrarna vilket ger 38,7 i snitt. Johan och Stefan som stod för tidtagningen blev lite överraskade när de första dök upp eftersom de fått för sig att banan var 30 km lång. De hade gett några ruskiga snitthastigheter i så fall med de tiderna. 

Vann gjorde Klaes följd av Christian och Adam. Jag ockuperade som "vanligt" fjärdeplatsen. Den tycks vara vikt för mig. 

BanläggarJohan och huvudlös tvåa.


Det är glamoröst att cykla. Fikat lockar dock...

Sen återstod då frågan om jag var nöjd med min prestation? Både ja och nej. Jag hade gärna sett att det generellt gått lite fortare, kanske 39-40 i snitt. Men det gjorde det inte och efter de förutsättningar som stod till buds tror jag inte det kunde gjort det heller. Så jag tror bestämt att jag var "good enough" den kvällen. Känslan var bra och det blev i och med det en liten personlig revansch för de sista gångerna det känts skräp att cykla. 

Formen däremot, det är nu en annan fråga. För att testa den skall det trampas Lammhultstrampet på söndag. I år i ny tappning eftersom en rad vägarbeten ställt till det för banläggarna. Det skall bli roligt i vilket fall. 

Nu tror jag bestämt att jag måste ut och cykla en sväng...adios!

/ J - bra nog

tisdag 27 augusti 2013

Somligt har gått i stå

- Inte mycket aktivitet att förtälja om


Skrivandet har gått i stå. Cyklingen har gått i stå. Livet rör på sig långsamt. Så här få kilometer har inte cyklats under någon månad sedan februari, mindre än hälften jämfört med juli till exempel. För att ytterligare spä på träningsmisären har det inte heller sprungits och det har varit ytterst få styrketräningspass. Ett tag inbillade jag mig att det var mer kvalitet i träningen som kompensation för den bristande mängden men det vete fan. Det är bland annat cykelvasan som kommit emellan och ett hörn av livet. Så blir det ibland. Nu blir det att dra igång till hösten igen. Annars kommer både själ och ben att förtvina och jag kommer behöva mentala kryckor. Och målet att köra över 10000 kilometer även i år känns just nu lite avlägset men kanske inte ouppnåeligt. 

En av konsekvenserna är att det inte trampats något alls på min landsvägshoj på sistone utöver en kännapårunda i förrgår. Sedan dess inget och ikväll hinner jag inte. Återstår att se vilken påverkan det har på min förmåga att trampa tempo. Det skall nämligen tävlas i den lokala tempocupen igen imorgonkväll. Banan är cirka 25 km lång med start och mål vid Långarör. Sträckningen är känd och tämligen platt men med en seg slakmota utanför Stojby halvvägs på andra "benet" innan målgång. Den backen gillar jag inte måste erkännas. Konkurrensen brukar vara hård på de här tillställningarna. Det är ett gäng som kämpar om de främsta platserna och sen är vi några stycken som tampas om placeringarna närmast under. Sen ska jag kämpa mot mig själv. Med andra ord blir det en jäkla massa kämpande. 

Morgonens cupbana. Kan studeras i detalj här.
En rättfram T o R-bana utan krusiduller.

Det som har körts på två hjul på sistone har inte gett någon vidare uppmuntran. Det senaste var Barncancertrampet i helgen. Eftersom vädret var fint och jag ändå var där hade jag en idé om att köra Växjöruntrundan så fort jag kunde för att få en smula träning och på så sätt göra två flugor på smällen på samma gång. Det fick stanna vid en tanke. Efter sura ben efter några få kilometer och efter att ha tappat rulle på tättrion efter en mil var det bara att lugna ned sig. När det sedan blev en vurpa framför mig av dagens parhäst dr E och en grupp bakom hann ikapp oss blev det rätt stillsamt resten av rundan särskilt som hästar och bilar bidrog till att dra ned farten. Cyklingen blev med andra ord sisådär. Desto trevligare var snacket innan och efter och det faktum att det dök upp runt 700 personer vilket var fler än förra året vilket gav lite pengar till barncancerfonden. 

Någonstans där bland 364 andra svävar ballongen jag släppte.
Foto: Lina Bernesson, Barncancertrampet

Men solfan skiner från en envetet blå himmel idag, kajorna flyger i flock och sensommaren verkar vara här för att stanna. Återstår bara att låta det skölja över ens person och bli lite glad eller något. Ikväll skall det monteras tempobåge och sen får förberedelserna betraktas som klara. 

Eftersom hushållet har en ny och fin bågfil kan det dock hända att jag vill kapa något. Får se vad jag får tag i - kanske ett cykelstyre?

Igår var en elektriker och kikade på köket och möjliga eldragningar där. Han var en sån där lugn typ som kikade lite och kom på lösningar. Det gillar jag hos vissa hantverkare. Frågan är om det finns någon elektriker som kan dra om några ledningar i mig? De funkar inte som de skall. Har bitvis riktigt ont i nacken vilket gör att arm och hand domnar och somnar med jämna mellanrum och att sömnen blir lidande. Väntar på läkarsvar efter min magnetröntgen. Ibland får jag bra lust att köra fingrarna i en elkontakt för att se om en rejäl chock kan reboota systemet. Det verkar behövas. Så här kan jag inte ha det i längden. Jag är dåsig. 

/ J - oelektrifierad

PS: I förbifarten kan det noteras att antalet läsare här har passerat 25 000 vilket är glädjande.

torsdag 22 augusti 2013

Ovurpat är bäst...

...som det heter i mtb-kretsar


I tisdags var det dags för deltävling fyra i den lokala mountainbike-cupen. Eller förresten så lokal är den inte längre eftersom den numera alltsomoftast besöks av eminenta deltagare från Jönköping. Fattas bara annat när Victor representerandes Östers Cykel dessutom behagar leda tabellen och nog är sugen på att ta hem det hela. Dock tätt jagad av allas vår Bike-Bros Håkan. Det hårdnar mellan cykelbutikerna. 

I väntan på start

De mer långväga cyklisterna med blivande ettan och tvåan
i fonden respektive förgrunden. 

Själv har jag inte kunnat delta vid mer än ett tillfälle men nu var det dags igen. Var lite orolig för hur det efter vasavurpan småmosiga vänsterbenet skulle kännas. Det visade sig dock fungera dugligt även om det gjorde ont och helt kurant är jag inte. 

Platsen för bataljen var åter Hollstorpstrakten eftersom Henrik M var banläggare. Ytterligare ny variant på känt tema. Teknisk och intensiv med få eller inga chanser till återhämtning. Underlaget är bokskogsmatta varvat med några rejält steniga partier och en och annan krångligare passage. Antalet höjdmeter per varv ligger på runt 55. Konstaterade redan vid provvarven att det  skulle bli roligt men att banan inte passade mig. Därtill är jag för tung. Korta branta partier och många snabba igångdrag vinner jag inte på. Eller passar och passar, det gör det väl - jag är bara inte så snabb vid den typen av körning.  

Vi var runt femton personer och en hund som ställde upp på startlinjen och förutom de mest kända ansiktena så hade även några 338:or från Ljungby dykt upp för att delta. Maskotmaja fick inte vara med i själva loppet även om hon gärna velat och troligen haft en god chans till seger med tanke på banans karaktär. 

Jag kom iväg ok i starten men försökte inte pressa hårt. Det skulle bli tungt nog ändå. In på ett led mellan bilar och skog for vi mot det första tekniska hindret, ett "drop" och i täten kunde Viktor och Gustaf från Jönköping skymtas tillsammans med Håkan, Henrik J och Andreas följda av Tony, Stefan och jag själv och säkert någon mer jag missat. 

Första varvet körde jag på det mesta av de hinder som fanns. Sådär stressat och stelt som det blir när man inte har flyt i mountainbikecykling. Det gäller särskilt tekniska banor med sten och rötter. Man försöker och försöker vilket bara leder till att det blir ändå kantigare eftersom man spänner sig. Ödslad kraft men ingen fart. Efter första varvet blev jag därför trött och därtill nära att vurpa när framhjulet skar ned i den mjuka lövmattan i en högersväng. Klarade mig med en balansakt och en rejäl portion tur. 

Sen gick det betydligt fortare. När jag väl var trött och rejält varm började det gå bättre. Varv två hittade jag några egna linjeval och bestämde mig för att inte ödsla kraft på att cykla upp för en brant kort puckel som befann sig halvvägs in på det ca 2 km långa varvet. Den gick att ta sig upp för men i mitt fall vann jag faktiskt tid på att springa. Särskilt som min cykel behagar vägra växla ned till minsta drevet fram. Så resterande varv hoppade jag av och nyttjade apostlahästarna upp. Det går fortare när man inte tvekar.  

Framför mig i spåret skymtade jag ibland Stefan som dock rann ifrån mig på slutet av mitt första skitvarv. Banan är lagd så att man flera gånger per varv passerar nära varandra vilket hetsar lite när man hör tjutandet av våta bromsar i skogen utan att veta riktigt från vem och om vederbörande är precis bakom dig eller framför. Bakom mig flåsade ett par åkare, jag uppfattade aldrig riktigt vilka. Och underlaget tillät inte riktigt att man satt och tittade bakåt för länge. 

På varv tre och fyra kändes det riktigt bra och gick fort. Eftersom jag inte längre orkade spänna mig infann sig tekniken och flytet. Mjukt och smidigt med bra förflyttning och viktfördelning över cykeln. Som det ska vara. Kraftbesparande cykling. Det kunde behövas i det här läget. Vid passering inför tredje varvet hör jag banläggarHenrik och Mikael som var åskådare säga att jag har häng på Stefan. Det sporrar mig av någon anledning och jag tryckte på rejält utför. Heldämpat är då inte alls dumt även om jag valde det högra och mindre dramatiska vägvalet vid dropet. Kom ikapp snabbt utför den steniga passagen och var hack i häl på herr S. För att hetsa bara en smula så småbromsade jag en aning eftersom jag vet att min bakbroms tjuter lite. Stefan försökte öka i inledningen av nästa motlut men körde nog lite för fort och välte. Jag passade på att smita förbi när jag kunde och hoppades bara att han inte lagt sig på någon av de vassa slystubbarna som fanns kvar efter röjning där. 

Resten av varvet och nästkommande var behagliga att köra trots mycket hög puls. Jag kände att jag disponerat krafterna rätt och att tekniken satt bättre. Det gick fortare och fortare och jag kom på mig att önska att loppet skulle vara längre än fem varv. Den känslan gick över det sista varvet då jag var riktigt trött kan jag lova. Lyckades få en snittpuls under de 46 min mitt lopp varade på 170 och maxade på 180 slag/minut. Så mycket mer kan jag nog inte kräma ur kroppen i pulsväg i alla fall. 

Framme i täten var det tydligen vild batalj mellan Viktor och Gustaf, två av Jönköpingsbesökarna med Håkan och Henrik strax därefter. Ibland skymtade jag dem mellan löv och bokstammar. Men de var också de enda jag såg. Hamnade lite i ett vakuum mot slutet. Ingen jagandes bakom eftersom jag för stunden körde bra och drog ifrån lite tror jag men heller ingen framför inom räckhåll. För långt upp till Andreas och Tony som jag tror var de närmsta framför mig. Någon, jag tror det var Johan, hade fått tekniska bekymmer under loppet och bland annat tappat sprinten till bakbromsoket och fick sedermera punktering i den vilda satsningen på att ta sig tillbaks. men om det visste jag inget där jag cyklade, om inte i godan ro, så åtminstone i eget tempo. Fördelen med tomrumscykling var att jag inte behövde stressa och därmed satsade den lilla kraft jag hade på rätt saker.

I mål blev jag sjua eller något. Det var emellertid roligt att cykla och det är det viktigaste. Och sen vurpade jag inte. Alltid något!

Enda smolket i glädjebägaren är min "klonkande" cykel som låter mer och mer. Har nu lokaliserat ljudet till infästningen av bakdämparen. Det är inte själva den genomgående bulten utan bussningen/hylsan runtomkring som det är fel på och det glappar nog en millimeter där och orsakar ljudet som sen fortplantar sig i ramen. Skit. Måste åtgärdas på något vis. 

Nu skall det inte köras hårt för min del förrän det är dags för nästa tempocupstillfälle på onsdag. Men innan dess skall det cyklas ett barncancertramp på lördag. Missa inte det!

/ J - håller sig i skinnet och på hjulen

onsdag 21 augusti 2013

Cykelvasan "RR", del 2

- Det kunde gått fortare


Det är något särskilt med startlinjer även om de bara är streck i marken. Pulsen ökar och stämningen går att ta på. Nu skall all den tid och möda som lagts ned få utlopp i fast form. Koncentration, fokus och nervositet stiger från den stora massan och ångar ikapp med granskogen som omger fälten i Berga by. Solen bidrar och trotsar såväl Smhis som YRs prognoser. Det regnar inte - än i alla fall, även om det gjort det tidigare. Jag språkar och skämtar med några som står bredvid mig där långt bak i startfålla tre. Jag borde stått längre fram men kom rätt sent till startområdet. Någon mer erfaren än jag upplyser mig om att det kommer att lösa sig i första backen, jag tror honom. 

I fållan på klassisk mark, minuter kvar till start

Morgonen gick planenligt. Det vill säga den delen som inkluderar att kliva upp, äta och få med mig rätt prylar fungerade. Rätt enkelt i teorin men inte alltid i praktiken. Natten däremot var väl sådär. Jag vaknade några gånger med kramp i vaderna. Något jag aldrig har annars. Skulle verkligen inte ha badat bastu kvällen innan hur skönt det än var. Trots att jag drack såväl under tiden som efteråt misstänker jag att en "vätskeskuld" hade förräntat sig. Inte mycket att göra åt nu. Men vis blir man av erfarenheten sägs det. 

Frukost


Vädret var en smula sämre
på kvällen innan start

Vägen till fållan blev dock en smula kaotisk för vår del. På väg ned från stugan vi hyrt i högfjällsområdet blev vi omdirigerade. Den ordinarie vägen från Sälen till starten var avstängd. Inte så konstigt men inget som var bekant på förhand. Vi fick ta en alternativ väg och visste inte hur långt vi hade att köra och hur lång tid det skulle ta. Letade i minnet efter vart förra bron över älven kunde tänkas vara belägen. Tiden började bli allt mer knapp. Men till Berga kom vi och svängde in på en skogsväg/husuppfart där jag kunde lasta av och svida om det sista. Mötte stackare som kom springandes i cykelskor för att hämta sina velocipeder som lastats av vid en mack en bit från start.

Dagen innan var startfållorna tomma
och cyklisternas frånvaro var påtaglig

Cykeln redo - bara hoppas att allt tekniskt fungerar

Jag står i valet och kvalet angående 
vilka kläder som skall väljas

Det sista klädvalet skulle göras. Temperaturen var på väg upp och det brukar bli lite varmare om man sitter inbäddad i en klunga. Och något sade mig att tempot skulle bli högt redan från start. Jädrar vad rätt jag hade! Utifrån de tankarna beslöt jag att låta bli alla förstärkningsplagg som vindväst och armvärmare. Vist beslut visade det sig. Resan blev en svettig historia ändå. 

Frågade en bofast hur långt det var till startområdet - 4 km replikerade han. Skit tänkte jag när jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg, brådis men det bli bra uppvärmning. Det visade sig i verkligheten vara runt 800 m till start. På vägen träffade jag dessutom ett par trevliga cykelvänner som skulle starta senare. Lyckönskningar utbyttes och jag tråcklade mig in i fårskocken. 

Nedräkning och starten gick och var faktiskt tämligen lugn. Alla runt mig kom iväg utan att haka i varandra vad jag kunde se. Jag var omedveten linslus och fastnade såväl på foto från Aktivitus som SVTs dokumentär om Vasan, i hela en sekund eller något. 

Starten har gått och äntligen på väg. Foto: Schapiro

In i första backen, den jag hade rekat - Bergavägen, den där det står "Smågan 9" på gul skylt. Som jag trodde när jag körde dagen innan gick jag ut lite hårdare den här dagen. Pendlade väl mellan 21-23 km/h ungefär. Ville inte ta i mer då det dels fungerade som uppvärmning för mig och dels ville jag inte att pulsen skulle rusa för mycket. Det bekymret hade inte många andra. De körde som om fan själv var i hälarna på dem. Blev omkörd av måååånga som jag sen skulle plocka en i taget när loppet började på riktigt. Förstår inte varför somliga har så bråttom när det är över nio mil att köra. Om man bortser från de verkliga toppåkarna då förstås. 

Följde min plan och ökade farten rejält vid den lilla dammen till höger där backen planar ut till slakmota. Sådana brukar jag gilla och så även den här gången. Det gällde uppenbarligen fler och farten gick upp. Loppet var igång! Benen gav ännu inget formbesked men var lyckligtvis inte döda och min något försiktiga öppning hade inte gett någon mjölksyra.  

Därefter körde jag så fort jag hade krafter till mest hela tiden. Började jakten på dem som kört om mig i starten. Tog många i skakiga utförslöpor och på det första stigliknande partiet. Där gör sig heldämpad cykel bra. Kunde sitta ner och hålla samma fart som tidigare vilket många andra uppenbarligen inte förmådde. Försökte byta några ord med någon ibland men möttes av koncentrerad tystnad. Man pratar inte, man cyklar var det outtalade svaret. 

Relativt snäll banprofil men farten gör att backarna
känns rejält ändå. Och ett par av dem bjuder motstånd

Att passera de klassiska platserna med namn som Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg och Hökberg på cykel är häftigt när man gör det för första gången. Ställen man bara sett på tv leopardbesudlade av snö och blåbärssoppa. Det hinner jag tänka där jag cyklar. Annars är jag tämligen fokuserad. Det går fort och jag har ingen lust att krascha. Dessutom har jag fullt upp med omkörningar så snart det går utför. Där är jag bland de snabbare märker jag tidigt. 

Fångad på bild i närheten av Hökberg av Happymtbs fotograf. 
Tyvärr efter det att jag gått omkull. Har ont och det går inte fort längre

Vädret är underbart med bra temperatur och sol. Underlaget torrt och det går fort, mycket fort. Nästan på gränsen av vad jag klarar av. Ändå måste jag köra om då och då, jaktinstinkt. Ta mig fram till nya klungor. Mina pulsvärden visar att jag kör på gränsen till vad jag förmår. Känner krampen lura under ytan men tar inte i mer än att den stannar där. Jag är på G! Snitthastigheten klättrar stadigt och jag tänker att "det här kan bli bra"

Den känslan förstärks i en lång uppförsbacke på asfalt där landsvägstakterna sitter i. Trots min massiva vikt segar jag mig förbi många i det motlutet. På höger sida bilkö som sniglar sig fram även de. 

Jag och några för mig okända tröjor följs åt och kör omväxlande förbi varandra. En är rosa, en annan grön. Någonstans efter fem mil, ungefär på mitten blir det plötsligt väldigt väldigt tungt. Orsaken stavas SAND. Det finns oändliga mängder av den jäkla sanden i Dalarna och inte blir det bättre av att det på den här delen av banan regnat rikligt under natten. Blöt sand. Jag svär och säger till mina medtävlare att man borde fan förberett sig genom att spola vatten i en sandlåda och sen kört runt runt. Kommer sen på att det nästan var det jag gjorde när jag var i Båstad och cyklade vid havet. 

Som tur är sjunker inte bara mitt tempo. Det alltför smala 1,9 tums "Twister"-bakdäcket sjunker ned i varje mjukt parti. Och sanden och lerpölarna är kvar för att stanna. Tror det är här jag funderar på om jag inte skulle kört på mitt ordinare 2,25 tums "Racing Ralph" istället. För sent att ångra sig. Bara att kämpa - så det gör jag samtidigt som jag försöker spara kraft. Köra så ekonomiskt det bara går. Tänker att jag måste få ut så mycket fart jag kan av den lilla kraft jag har. 

Min plan fungerar. På ett tekniskt lerigt parti utmed Oxbergssjön tror jag att det är, får jag hjälp av en kille i camouflagefärgade cykelkläder på en Specialized. Vi turas om att dra och lyckas efter en smula kamp komma ikapp en grupp framför oss som kör bra. Här i svansen tänker jag parkera ett tag tänker jag och gör så. 

Uppför backen i Oxberg bär det. Den går bra, utför går även det bra. Är snabb och formar mig till en kanonkula. Vi passerar Gopshus och en i gruppen har otur. Plötsligt pekar hans bakväxel rakt upp i luften. Svordomar och jag lider med honom och skriker något tröstande när jag kör förbi. Vidare, framåt ändå. 

Det är bitvis lerigt och blött. Efteråt får jag höra att strax innan vi kommer har det regnat ordentligt i trakterna av Mora. Det märks endast på marken. Ovanför skiner solen ned på oss som svettas och lider. Ont gör det nu men det betalar sig så jag fortsätter. Sen kommer den jävla smällen! Den som ändrar allt. 

Vi ska passera en rejäl lerpöl, en av de större. Några meter lång, täcker hela skogsvägen och är brun så det går inte att se hur djup den är. Farten är hög efter ett nedförslut. Jag sneglar på datorn som visar 39 km/h och ställer mig upp, förflyttar tyngdpunkten bakåt, allt för att inte framhjulet skall fastna om det finns något dolt hål i lersörjan. Tyvärr kommer det då en åkare bakifrån och försöker köra om hela gruppen. Han får sladd i den mjuka botten och häver sig mot mig med hela sin tyngd och tacklar mig. Jag är oförberedd på det och far rakt in i en sandbank och en tall. 

Det är väl för övrigt det enda som finns här att köra in i. Tvärstopp. Ont. Vet först inte om något är trasigt på cykeln eller mig. Var rädd för att jag knäckt min nya hjälm men såväl den som glasögonen verkar hela. Ramlar när jag ställer mig upp, benet viker sig. Försöker komma iväg men det går inte. Får inte luft. Får stå en bra stund för att kunna andas igen. Är lite yr och en smula chockad misstänker jag. Tittar hjälplöst på när de grupper jag tidigare kämpat mig förbi passerar. Svär högt över idioten som tacklat mig och inte ens kollar hur det gick. 

Kommer till slut iväg och försöker förtvivlat haka på någon av alla de grupper som bara susat förbi mig när jag stått stilla. Det går inte. Tar nästa grupp jag ser då de ser ut att köra lugnare. Inte heller det går. Farten sjunker och jag förstår inte varför. Sen märker jag att vänsterbenet inte fungerar något vidare. Det gör inte alls som jag vill. Visar sig sen i mål att det är en rejäl lårkaka som ställer till det. 

Kommer inte igång igen förrän efter någon mil då det stela benet går att trampa hjälpligt med. Men då är det så dags. Jag tappade min grupp, farten och framförallt kamplusten. Allt gick ur som en punkterad ballong och jag tänker bara på att ta mig i mål. För stunden är det inte roligt längre. Och det går inte fort, inte fort alls. En stadig ström av åkare kör förbi. Jag kan inte öka farten.  

Jag hade tidigare kört på gränsen till min förmåga vilket gjorde det svårt att njuta men ändå gav viss belöning som det gör när det går fort. Nu gör det mest ont och känns tomt. Inte en njutbar känsla alls. 

Äntligen passeras mållinjen i Mora

Jo, är så trött som jag ser ut

Lårkakan som förstörde min tid. Kan fortfarande
 inte låta bli att undra hur fort det gått utan vurpan

Hade en stadigt uppåtgående trend både placeringsmässigt, formmässigt och fartmässigt innan den stora smällen. Tyvärr fick jag inte reda på vad det skulle kunna räckt till. Får väl kanske göra det någon annan gång. Loppet lär finnas kvar och jag lär troligen köra igen även om det nog inte blir nästa år. Men man vet aldrig. 

Det går åt mycket mat och en del tid för att återhämta sig. Kvällen blir lugn. 

På vägen tillbaks till hotellet sprider sig ett leende över ett trött anlete när följande skylt upptäcktes:

Mulltoa?


/ J - tar fasta på "/../ för framtids segrar"


Min Cykelvasa 90 i siffror:

Total tid över 95 km: 3.24.09
28 km/h i snitt
64 km/h i toppfart
605e plats, tävlingsklass (619e totalt)
167/181 i snittpuls/maxpuls

Konsumerade 3/4 flaska medhavd sportdryck, en halv camelbak vatten (motsvarande 1 flaska), 2 stora drickgel, 2 energikakor samt en halv banan och en mugg vatten vid två kontroller.

tisdag 20 augusti 2013

Cykelvasan 2013, del 1

- Sveriges största Mountainbiketillställning


"I fädrens spår för framtids segrar", tja jag vet inte jag. Eller så kanske det blir "framtids segrar" så småningom eftersom årets cykelvasa för min del blev lite av en blandad kompott och därför inte enbart kändes som en seger även om det var ofantligt skönt att gå i mål. Vid det tillfället var jag dock mest trött och lerig. Loppet blev delvis inte som tänkt var nämligen. Det fanns flera slagna hjältar i mål kunde dock noteras, inte bara jag var halvt utmattad - det fanns några till som tyckte det blev en smula jobbigt under färds gång. 

Det är många intryck att sortera bland så här efteråt. Men en oförglömlig resa och många bra minnen blev det. Somligt har med cykling att göra annat inte.

Träningsförberedelserna inför själva loppet kunde väl varit mer strukturerade. Men med diverse tekniskt strul veckorna innan i åtanke och taget i beaktande att jag inte visste om att jag skulle köra förrän tämligen sent då det hela var en present så var jag i någorlunda dagsform. Upplägget under veckan innan fungerade bra och inkluderade ett "upptramp" dagen innan själva Vasan. I det här fallet innebar det att jag och C inledningsvis cyklade från Sältorget ned till Sälens by för att där ta reda på hur man bäst tar sig till startområdet i Berga by. Det är nämligen inte alls helt självklart om man inte vet vart det ligger och inte trampat dit förut. Vi följde banvallen. Väl där körde jag uppför den inledande backen på ca 5 kilometer och sen körde vi tillbaks till bilen igen. Blev rätt kuperat med tanke på att den inledande backen är på runt 150 höjdmeter och färden upp till bilen bjöd på ytterligare ca 250 höjdmeter. Men benen kändes som de skulle och cykeln fungerade bra. Minus det jävla klonkandet från cykelröven när dämparen är låst som numera är lokaliserat till fästet mellan länkage och bakdämpare. Hoppas någon mekaniker kan ägna sig åt helbrägdagörelse.

När jag körde upp mötte jag få cyklister, en handfull, men desto fler bilar med tomma cykelställ på taken som uppenbarligen var här för att reka. Jag låg stadigt och lugnt på 17-18 km/h uppför för att inte dra på mig någon syra alls och tänkte att några kilometer i timmen fortare kommer det att gå imorgon. Gäller dock att inte förhasta sig då det är långt kvar efter den inledande stigningen. De två första kilometrarna är brantast sen blir det slakmota ytterligare några kilometer och i princip går det uppför de första sju kilometrarna. Gillar inledningen på så vis att man blir ordentligt varm. Men det gäller som sagt att vara aktsam och kasta ett getöga på pulsklockan ibland. Några gram mjölksyra kan vara märkligt tungt att släpa omkring på. Passade på att njuta av utsikten och notera att det fanns en damm ungefär där jag planerade att öka min fart oavsett vad andra gjorde i inledningen av loppet. Fick osökt minnesvibbar från 90-talets sträckning av Finnmarksturen och inledningen där upp till Slamdamm. 

Det är några mil att köra till Sälen för oss sydlänningar som bor här nere i palmers land. Runt de 60 eller strax därunder beroende på vägval. Som vanligt frihandsnavigerades det en aning med lite mer generell riktning i rätt vädersträck som guide än karta. Då kan man hamna på avvägar en stund. Sådana känns igen på att man hamnar i ett nedlagt bruk och vägen liksom slutar. Annars är inlandsvägen, RV26 ett mer säkert tips. Efter utflykt i spenaten återgick vi till den. 

Resultat av spontannavigering

Annars gick resan upp ytterst bra. Det är intressant att se hur antalet bilar med cyklar på tak och därbak ökar ju mer norrut man kommer. Och det här var redan på torsdagen bör påpekas. Det var bara att följa strömmen. Runt 12000 cyklister och några "hangarounds" skapar en viss trafik. 

Fler cyklister än vi som tyckte att det var lunchdags vid Nässundets station

Avfärdsdags från Växjö, allt packat?

Vägen upp bjöd även på strålande väder både för bilåkning och cykling. Vid det här laget såg det ut som om de något olycksbådande väderleksrapporterna skulle spå fel. Men det var ju några dagar kvar. Och regn har en tendens att höra ihop med cykellopp. Så på något vis hade jag en mental förberedelse för det även om jag avskyr lera.


En anomali i fjällen, sol

Cykeln var i alla fall pigg efter resan, det var inte vi. 
Närmare sju timmar i bil sätter sina spår. 

Nummerlapp och dylikt hämtades på fredag förmiddag eftersom vi var uppe rätt sent på torsdagen och det är skönt att inkvartera sig och ta det lugnt vid ankomst. Vid tävlingscentrum träffades även några muntra gamänger från Lammhultcyklisterna och Växjö med omnejd. På eftermiddagen efter ovan nämnda upptrampstur så insöps inspiration genom att se på när några ur eliten körde Cykelvasastafetten. Efter det kändes motivationen på topp faktiskt och det bar av hem till stugan för att förbereda inför morgondagen. 

För cyklister som inte mekar själv fanns "sistaminutenservicepaket"
att köpa. 

Alla prylar skulle gås igenom och läggas fram och så förstås sedvanlig cykelkoll. Den inkluderar att se till att bromsar och växlar fungerar, se till att alla skruvar sitter där de skall och fast, att hjulen inte kollapsat och att dämpartryck och däckstryck är enligt plan. Det sistnämnda kollas även på morgonen förstås. Den enda sistaminutenjusteringen som gjordes var att spänna styrlagret en smula. Inte så det glappade direkt men det kändes rätt. 

Däcksval och lufttryck hade jag bestämt sen tidigare men med facit i hand kanske annat bakdäck hade varit att föredra. Återkommer till det. 

Allt framlagt och förberett. Det man inte har i
huvudet får man ha i planeringen...

Nummerlapp till Cykelvasan 
på plats. Nu är allt klart.

Efter en tämligen lång och intensiv dag blev det sen efter mat en avkopplande bastu med tillhörande pilsner. Just den där bastun var kanske inte någon riktigt bra idé skulle det visa sig. Förvisso blev jag avslappnad och somnade gott men det där med vätskebrist...

Återkommer snarast med en "RaceReport" angående själva loppet. 

/ J - framgångsrik säljägare

fredag 16 augusti 2013

Laddar

Här kommer inom kort funderingar från årets Vasa. Just nu laddas det frukost och görs försök att bli av med kramp som jag fick inatt.

/ J - återkommande

tisdag 13 augusti 2013

Måndagstur igen

- Nu blev det som tidigare tänkt


Eftersom helgens träning mer hade karaktären av upptäcktscykling och blev ett distanspass var det dags att ladda ur benen igårkväll. Måndagstur igen och även den här gången tänkte jag genomföra den på mountainbiken för att få lite fart i benen. 

Vi var inte så många som samlats på torget den här något blåsiga och faktiskt aningen kylslagna kvällen. Men ytterligare ett par Vasaloppscyklister förutom jag själv dök upp på mtb. Jag räknade till tre. Uppenbarligen fler som hade samma tanke som jag. 

Frifart kände jag kunde bli lite vanskligt för mig, särskilt i rådande vind. Heldämpad, 26-tumshoj på 12,7 kilo är väl inte helt optimalt för att köra i farter över fyrtio när det är precis att jag klarar det på min racer. Så det avstod jag även om det varit en utmaning. 

Herr C däremot drog glatt iväg med den gruppen. Men så kör han också ett helstelt kolfibermonster som väger mindre än min landsvägscykel. Själv valde jag att köra med "32-gruppen" som idag blev ovanligt stor med över tjugo cyklister vilket senare märktes då farten bitvis var mycket ryckig. Nu gjorde det mig inget eftersom jag tyckte det blev bättre träning och mer "tävlingslikt" då. Men jag kan tänka mig att de som låg på "gnällen" tyckte det var tungt. 

För övrigt körde jag exakt med de kläder och den utrustning jag tänkt begagna mig av på lördag. Lammhultsstället med kort tröja med linne under, korta byxor och kvällen till ära armvärmare i den lite kyliga kvällsluften. Möjligen förstärker jag med en vindväst om det är riktigt regnigt och jävligt på lördag, annars inte. 

Turen var bra och farten lagom för att trampa skogshoj i om man körde med grupp. Att det gått väldigt fort i frifartsgruppen framför oss bevisades av att vi plockade upp någon på vägen runt Krokvik som släppt därifrån. Några i vår grupp ville bevisligen även de köra fortare och farten ökade markant när de var framme i täten. Andra tog det lite lugnare. Jag avvaktade mest och följde med. Hade inga planer på att stressa på något vis.

Det visade sig bli bra träning och när det var dags för "frifartsdelen" mellan vägskälet efter Dänningelanda och Bergunda ridstall så bar det av i lite högre tempo. Upp i spets och först med att öka farten tror jag Peter var sen hakade några stycken på, däribland jag. Tappade dock några meter och en lucka uppstod när farten faktiskt gick över femtio ett tag. Någonstans i de farterna räcker inte utväxlingen till längre. Kunde dock täta efter några hundra meter och även en stor del av klungan bakom kom ikapp. 

In mot Bergundabackarna kom ett nytt ryck och jag hakade på även där även om jag bestämt mig för att inte ligga i tät. "King of the hill" blev Dan som bestämt sig för det. Jag brukar stumna mot den sista lilla svackan vid toppen men klarade den bra idag. Var över krönet bland de första. Sen blev det vild körning mot stallet med många dragvilliga avslutat med en spurt. Lyckades i den komma bland de fem första. Mycket nöjd med det med tanke på att det inte är min specialité och att det gjordes på en mtb. Farten slutade runt 54 km/h där.

Sträckan blev totalt 74 km och klarades av på tiden 2.15. 

Benen kändes relativt fräscha och det var det besked jag ville ha inför resten av veckan. Idag blir det vila från cykel och imorgon blir det en lugnare tur. 

/ J - skogscyklist på villovägar


Båstadscykling

- Åska över åsen


I morse var det kallt att cykla hemifrån. Jacka på, undrar månne om hösten kan tänkas vara i antågande? Solen skiner för stunden men regnet avlöser med jämna mellanrum vilket även kännetecknade gårdagskvällen och inte minst helgens väder. Ömsom sol ömsom hällregn. Det gällde att passa på mellan skurarna. 

Det första som skulle passas var chansen att fly Växjö. Antingen gillar man jippon som Karl-Oskardagarna eller gör man det inte. I år gillar jag det inte. Och när jag såg att Axels tivoli satte upp några åkattraktioner var det bara att fly. Tror inte det hänt mer någon enstaka gång att det inte regnar när de dyker upp. 

Totempåle att dansa regndans kring?

Kosan styrdes istället i riktning sydväst. Jag har blivit smått förälskad i Båstad med omnejd. Om vi bortser från de mer uppenbara sociala orsakerna därtill så finns ju både hav och nåja, inte berg men i alla fall en pampig ås. Mitt i allt detta kan man hitta underbar cykling såväl på landsväg som i skogen. Den här gången hade jag med mig min skogscykel. 

Grundplanen var att mitt i födelsedagsfirande och mellan dånande åskskurar hinna med ett cykelpass i helgen inför lördagens Vasalopp. Tanken var därför att undvika de brantaste höjderna och istället köra på slätten norr om åsen och dra mig mot Laholmstrakten på något vis. 

Som alla andra briljanta planer jag har gick det åt skogen direkt. Både bildligen och bokstavligen. Den låg ju där så lockande, åsen. 

Redan efter ett par hundra meter var jag på väg uppför en såphal nyregnad stig i bokskog. Resliga månghundraåriga bokstammar runtomkring. Tittade så mycket på några av dem att jag körde över kanten. Blev som tur var hängande på en sten. Det är brant där. 

Mäktig bokstam och jag älskar träd

Båstad från ovan. I nedre bildkant den av 
landsvägscyklister fruktade Tarravägen.

Brant bäckravin vid Bockabäcken

Efter att ha blivit rejält uppvärmd samt därefter fått en kylande störtskur i huvudet så begav jag mig mot dagens huvudattraktion, havet. Idag lät det vresigt. 

Om jag var orolig för att den nya drivlinan inte skulle bli insliten i tid till Vasan så kunde jag släppa de farhågorna nu. Kletig lerig bokskogsjord ersattes raskt med havssand. Efter några hundra meter strand krasade alla rörliga delar ljudligt. Det lät som om något ville gå av. 

Tillbakablick, lämnar Båstad

Efter en stund slutade det krasa i takt med att cykeln blev torr. Istället blev det sandpapper av finkornig havsand som övertog slipandet. Jag stannade en stund och njöt av vinden i ansiktet och lukten av frihet som havet förde med sig. Kände även en smula oroligt på bakhjulet så inte det glappat upp igen. Det hade det inte. 

I den riktningen tänkte jag färdas. Mot horisonten

Den tidigare grovslipade, sen sandpapprade drivlinan fick nu en rejäl sköljning med saltvatten för att ytterligare testa materialen. Jag är säker på att det inte är något som rekommenderas i diverse manualer och jag insåg väl att det inte var helt säkert att göra så. Men havet gick inte att motstå. 

Det är något poetiskt över när havet
sköljer bort spåren efter mänskliga aktiviteter

Det tog inte lång tid att konstatera det jag redan visste. Min för Vasan optimerade däckskombination med 2,1" fram och 1,9" bak med relativt högt däckstryck var fullkomligt usel för "duneracing". Däcken skar ned i allt som var mjukt men gick desto snabbare när underlaget var något fastare. Jag kom på att det brukade vara folk som sprang längs med stranden även om jag inte mötte någon den här dagen. Begav mig därför ned till strandbrynet där vågorna mötte land. Perfekt underlag. Släppte dämparna och susade iväg. Underbar känsla. Doft av tång och salt, vågorna dånande till vänster och vinden från sidan. Det var jag och havet, inga andra där. 

En tämligen öde strand

De få som var där stod och sov

Vid den här stunden behagade solen lysa effektfullt mot en kuliss av mörka moln och jag hittade några av de få personer som begett sig mot havet denna blåsiga dag. 

Några kite-surfare var de enda som hade hittat ut i den friska vinden, 
åskan lurade vid horisonten

Jag följde havet en tid för att sedan köra på en slingrig mindre stig som gick parallellt med stranden på dynerna mellan vatten och bebyggelse. Efter ett tag blev det för sandigt och mjukt för mina däck och jag dök in i naturreservatet Hökafältet istället. 

Rolig, bitvis teknisk och svängig stig. Inte så Vasaloppslik dock

Eftersom jag nu befann mig så nära så var jag tvungen att köra över Lagan. Gjorde så parallellt med motorvägen där det finns en cykelväg med egen allé. 

Alla cykelvägar borde
vara alléer.

Vände sen om för att istället köra under motorvägen i ett par tämligen låga rör för att istället komma ut i en annan del av naturreservatet med mycket fina stigar. Riktigt rolig cykling. Bruset från havet ersattes tyvärr av bruset från trafiken. Dieselmoterer har inte inte samma klang som vågor. Stannade för att ta något kort, idissla banan och sträcka på stel korsrygg. 

Där flyter Lagan i stilla ro

Körde längs med Lagan en stund innan jag dök ned mot havet igen. Den här gången tog jag dock inte stranden utan begav mig efter lite asfaltskryssande genom bebyggelse in i Skummeslövs sanddynsreservat. I de delarna som ligger en bit från havet finns tallmoar som påminner lite om småländska eller möjligen till och med norrländska diton. Många fina slingriga stigar finns där och inte en människa träffade jag på. 

Del av Skummeslövs sanddynsreservat

Mer söderut i reservatet

Kedjan var nu snustorr och rasslade förnöjt. Alla spår av den rikliga inoljning jag gjorde innan avfärd var nu borta. Det förde med sig att jag då och då fick tendenser till "chainsuck" då jag cyklade på lillklingan fram. De som inte vet vad man använder en sådan till kan pröva att cykla i sand ett tag. 

Vad som skulle ha blivit ett träningspass inför CV med tempokörning i hög fart på grusväg, företrädelsevis platt, blev istället allt annat än det. Branta stigningar i blöt bokskog, körning på åskant följt av cykling vid havet, bredvid havet och i havet. Trampande i sand, över sanddyner och omkull i sand. Man faller mjukt. 

Mycket mer likt en härlig upptäckarrunda med blandad mtb-körning. En "Antivasalopps- träningsrunda" om man så vill. Precis den sortens turer jag älskar och som fick mig att börja cykla i skogen från början. Ett rejält träningspass för själen som blev mycket starkare och spänstigare.

/ J - med saltstänk i skägget

onsdag 7 augusti 2013

Helgasjön runt

- Ett motionslopp betraktat lite från sidan


Då är den andra delen av "Kronobergstrippeln" över. I söndags sökte sig runt 140 personer till starten vid Sandsbro skola för att trampa endera den korta rundan på 55 km eller den nya längre sträckningen på 115 km av Helgasjön runt.

Jag var inte en av dem som stod på startlinjen i propagandavädret. Den här gången var det min tur att vara funktionär ansåg jag då jag siktar på att delta i Lammhultstrampet istället. Bansättning var en av uppgifterna som jag var inblandad i. Något som visade sig ta lite tid i anspråk. 

Att kvällen innan köra de 115 kilometrarna med bil samt stanna ett trettiotal gånger för att hoppa ut och banka fast skyltar visade sig ta lång tid. Snittet för bilkörningen understeg det som tätklungan senare åstadkom i själva loppet. Jag, Dan och Märit färdades i den svindlande hastigheten av 38 km/h. Men samarbetet var gott och stämningen på topp. Dan var rorsman, jag gast och Märit loggade nogsamt.

För den som söker vägledning i livet

Sträckningen som skulle skyltas. En liten ändring gjordes vid 
Kalmarvägen/Kalmarrondellen

Runt tre timmar senare var den långa banan markerad. De inledande sträckorna i stan på båda rundorna sparade vi till morgonen innan start för att ingen lagom förfriskad person eller möjligen busig yngre förmåga skulle vända på eller rycka upp skyltarna under lördagskvällen. En plan som nästan fungerade. Trots den försiktighetsåtgärden var det någon som allokerade en högersvängsskylt i Tävelsås vilket förorsakade en del navigeringsbekymmer för några deltagare. Skylten återfanns senare ett par meter ut på en åker bakom en gräsvall. Där var den svårläst. Det märkliga var att det skedde under loppets gång. De första klungorna hade sett den men när de senare kom var den borta. 

Det är alltid svårt att bedöma hur många som kan tänkas dyka upp till starterna på den här typen av mindre motionsarrangemang. Helgasjön runt har hittills varit det klart minsta av de tre loppen i trakten och för att om möjligt ändra det har tidpunkten ändrats för att bättre passa med semestrar och annat. Vid den här tiden på året har åtminstone några hunnit hem igen. Men den största enskilda faktorn, särskilt för den kortare rundan, är nog vädret. Och den här gången var det på topp. En strålande sensommardag bjöd på sol, mycket värme och tämligen lätta vindar. Så de yttre förutsättningarna var utmärkta. 

Loppgeneral för Helgasjön runt, Joakim, i full fart

I väntan på start, Helgasjön runt. Foto: Märit Kemner

Efter att ha satt de sista skyltarna på korta banan begav sig Herr D och jag till korsningen vid RV25, "Kalmarvägen", där vi skulle agera flaggvakter. Någon trafik att tala om kom det som tur var aldrig och det gick snabbt att lotsa ut cyklisterna i högersvängen ned mot den stora rondellen. Sen var racet igång för vår del. En eftersläntrare hade tappat en kvart men alla andra var tämligen samlade då det bara gått några kilometer hit. Men loppet börjar med en slakmota/backe upp till Glasrikets golfklubb så redan där får man nog bestämma sig för vilken fart man vill välja för dagen. Att ligga i tät kan kosta på. 

Sen packade vi ned skyltarna som sade "cykeltävling pågår" för att förflytta oss till nästa korsning som var vårt ansvar. Den när cyklisterna skulle ut från Bergundavägen och korsa 23an mot Älmhult i en vänstersväng. Här var trafiken mer intensiv och farten på bilarna högre. Inget annat att göra än att stoppa samtliga cyklister. Det blev mycket demokratiskt då alla de tre tätklungorna fick stanna ungefär lika länge för att det skulle hinna bli en lucka i den strida strömmen av bilar. Den här korsningen skall på något vis bort från kommande lopp om det bara är möjligt. Justeringar av banan är nog tvungen. Det är något jag skall sätta mig ned och kika på tämligen omgående för att kunna lägga några förslag. 

Nu var loppet i full gång och tätklungan på runt tjugo-tjugofem personer hade skaffat sig runt fem minuters ledning. Det hördes även på någras andhämtning när de fick en ofrivillig men i vissa fall kanske efterlängtad minipaus vid stoppskylten. En medryckande berättelse från tätklungan står Håkan för och finns att läsa här!

Anmärkninsvärt och glädjande var att inga incidenter inträffade under loppet vare sig med annan trafik eller mellan deltagarna. Inga vurpor, inga krascher eller mekaniska problem inrapporterade. Jag tror inte ens jag hörde talas om någon punktering. Det enda jag behövde vara behjälplig med var att fixa en broms som låg an på framhjulet. En stackars man hade kört så i några mil och visste inte exakt hur han skulle göra då han enligt egen utsago var novis på området. 

Dan och jag var färdiga med flaggviftandet efter det att de större klungorna passerat riksvägen och vi begav oss istället via startplatsen till målrakan utanför Långarör på Rottnevägen. Platsen var vald för att ha god sikt och därmed försöka undvika krångligheter vid eventuell spurt. 

Här en mycket öde målraka i väntan på de första
cyklisterna

Vi bedömde att täten skulle hålla runt de fyrtio i snitt och därmed vara i mål runt klockan ett. Det stämde väl och fem i dök det upp en tätklunga vid horisonten. Kommer inte riktigt ihåg hur många det var i den men det spurtades friskt. Avgick med "segern" gjorde Albin som håller på att utveckla en riktigt bra spurt kan konstateras.

Först i mål, Albin Larsson. Foto: Märit Kemner

Roligast för oss vid mål var kanske att precis samtidigt som klungan närmade sig gick en något mer långsamcyklande deltagare från korta rundan i mål. Iklädd rutiga kortbyxor och sandaler på en cykeln försedd med barnsadel trampade han i godan ro utan att se att det närmade sig en vilt spurtande klunga i 55 kilometer i timmen bakom honom. På något foto ser det ut som han vinner spurten!


/ J - någorlunda funktionär