söndag 30 december 2012

2012 har blivit 2013

(...2013 och nu fler därtill!)

Nej, jag är inte mer förvirrad än vanligt. Det nya året anländer väl som tänkt är men står än så länge och häckar bakom hörnet välkamoflerat så man inte ser det. Men ni är nu fler än 2013 st läsare som hittat hit och tagit del av de elektroniska kråkfötter jag plitat ned. Och det är roligt!
Grundidén för den här  sidan var väl mest att då och då sätta några små tankar på pränt för min egen skull. Att någon annan skulle läsa det hela var inte aktuellt från början. Sen kom på förslag att jag kunde göra det till en blogg och kanske små småningom göra den offentlig. Så blev det och nu har några till och med varit här och läst.
Så på den fronten rullar det på i sakta mak på lillklingan. På träningsfronten är det mest punktering. Det attans knät vill inte läka riktigt lika fort som jag tänkt. Några raskare promenader har det blivit de senaste dagarna. Och på den nivån får det stanna ett tag. Testade några glada löpsteg men si det gick inte alls.
Det är en kontrasternas vinter att promera i, en stund i vinterlandskap och urtidsmörker och i nästa regnar det.
'
Vinterlandskap


Massivt mörker och dramatisk måne

Dagens något mindre upphetsande utsikt


Urtrist väder, funderar på att hybernera, väck mig i mars/april.


/ J - idemakaren

söndag 23 december 2012

Ho Ho Ho

Jaha, då var den här igen, julen. I de flesta fall efterlängtad, av många fruktad och i några fall avskydd. Många känslor väcks och för egen del är jag tämligen ambivalent. Visst är det tindrande barnaögon, god mat och familje- och släkttid. Men det är också i allmänhet kommers, stress, prestationsångest och ett jäkla hetsande. Om det kan sägas mycket men det ämnar jag inte göra, i alla fall inte nu. Konstaterar bara att högtiderna lurpassar runt hörnet och att träffa familjen gör mig gladare samt att bastu med snödopp inte är så dumt.  


Hjulen står för dörren...


Inne haglar det dåliga vitsar om att hjulen står för dörren och ute snöar det marshmallows och hela världen är så där Disneyfluffigt vit.

Glad tomte på alla och hoppas ni kan hitta er inre Nisse så ni känner lite julefrid.

(PS Mycket stor fan av "Nissene på loven", har ni inte sett den så gör det DS)

/ J - julmarodören

torsdag 20 december 2012

Att passera de 40

- Om att bli äldre och snabbare!


Motionerar gör man för att må bra på olika plan såväl fysiskt som psykiskt. Ambitionsnivån bland oss dödliga som utövar sporter och idrotter på den här nivån skiljer sig emellertid kraftigt åt sinsemellan. Många är nöjda med att röra på sig överhuvudtaget medan andra strävar mot att bli snabbare, starkare och bättre än tidigare trots att det inte går att slå officiella rekord eller bli världsmästare som motionär. Möjligen kan man bli mästare i sitt eget lilla universum.

Drivkraften bakom kan förstås se olika ut men manifesterar sig i en vilja att jämföra sig själv och de egna prestationerna med sitt tidigare jag och även omvärlden.  Utmaningen kan ligga i att genomföra styrkeprov som de som ingår i en svensk klassiker eller genom att slå och passera de "drömgränser" som finns inom den egna idrotten vilka de nu är.

I nästan alla idrotter finns de här "drömgränserna" och de som har uppnått den nivå av kunskap och skicklighet att de klarar dem möts med vördnad och respekt. Sen kan det vara allt från att slå 300p i Bowling, erhålla ett svart bälte i en kampsport, springa milen under 40min, cykla Vätternrundan på under åtta timmar till att klara av extrema lopp som PBP eller en järnman. Måtten kan se lite olika ut.

När det gäller cykling är tider och värdet av dem ibland lite mer oklara. Hur fort man kör  t e x 100km säger inte så mycket om prestationen om man inte känner till faktorer som: var det tävling eller ej, blåste det och hur mycket och i vilken riktning, hur kuperad var banan , vilka satt i klungan, samarbetades det eller inte etc. Visst finns t ex "subnågonting" runt Vättern men tider och prestationer varierar mycket beroende på yttre omständigheter och är därför inte alltid helt jämförbara. Inte minst gäller detta när man kör i grupp.

Jag minns att när jag började cykla lite mer planerat var målet att hålla 30km/h i snitt över någon längre tid en rejäl utmaning och en första gräns att passera. Jag körde då oftast själv och på en mtb kan väl tilläggas. Träningsrundor på tio mil förekom inte och jag körde inte organiserat på något vis. En teststräcka jag hade var runt sjön Allgunnen nära Lammhult. Sträckan var uppmätt till trettio km från dörr till dörr och en rejäl stigning väntade halvvägs, underlaget mestadels oljegrus. Förutsättningarna var således mycket enkla - tillbaks till dörren under timmen och trettiogränsen var passerad.

Uppvärmning var inget jag ägnade mig åt när det begav sig så tidtagningen startades alltid direkt jag satte mig på cykeln. Annan cykel eller andra däck var inte tillgängliga så ett par på den tiden heta 2,1 tums "Z-max" pumpades lite hårdare än vanligt sen var förberedelserna klara. Därefter var det bara att trampa för allt vad tygen höll. Och någon gång under tidigt 90-tal så lyckades jag. Jag minns tydligt känslan av stolthet. Jag hade kört fortare än trettio, en för mig oerhörd hastighet!


Tempodäck??

Under åren som passerat sedan dess har diverse olika personliga rekord slagits och gränserna har flyttats fram undan för undan. Den innevarande säsongen har inneburit en osedvanligt brutal rekordslakt. Jag har cyklat både längre och snabbare än någonsin tidigare. En av mina "drömgränser" passerades genom att i ensam majestät köra fortare än 40km/h över en någorlunda respektabel sträcka.

Det gjorde jag på den för året sista deltävlingen i Lammhultcyklisternas halvofficiella tempocup. Den är inte att klassa som tävling utan mer som gemensama träningar. Men vi som deltar gör vårt bästa för att se ut som mosade apelsiner i ansiktet när vi kommer i mål. Det gör alltid jävligt ont, oavsett hur fort det går när man pressar sig så mycket man kan.

Någon tempocykel tillåter tyvärr inte ekonomin för tillfället men jag har äntligen införskaffat ett par tempopinnar att montera på racern. Jag kan också "tempofiera" den något genom att en billig sadelstolpe inköpts och försetts med en annan sadel som jag byter till när jag kör mot klockan. Det gör att jag kan sitta något mer extremt (framåt/uppåt på sadeln) när jag kör tempo jämfört med landsväg utan att mixtra med den sköna inställningen på den ordinarie sadeln.

Däckad tempofierad linjehoj. Jag är i ...öhh...utkant av bild


Detta koncept prövades för första gången på cupbanan lagd av klubbkompis Stefan utanför Ingelstad i höstas. En flack, inte så trafikerad bana med hyfsad asfalt. Bra förhållanden för tempo med andra ord. Det blev inte sämre av att det för årstiden var ovanligt varmt med 19 grader. Duggregnet och vinden under uppvärmningen lade sig dessutom när det var dags för start. Sträckan mätte 17km och skulle köras två varv vilket klarades av på tiden 49.53 och gav därmed ett snitt på 40,9km/h.

Toppen i den aktuella delcupen...


En klart berusande känsla, fyrtio med lite marginal. Minns att jag cyklade hem i det tilltagande höstmörkret i ett lätt euforiskt rus. Jag är trots allt en cykelhumla. Humlor kan inte flyga (jo - jag vet att det är felaktig myt) och jag kan inte cykla. Är för stor och tung. Men jag tycker det är kul ändå och nu hade det gått anständigt fort.

Var man inte elitidrottare när man var yngre så har man fördelen att man blir så bra som man tränar!
Att passera de fyrtio är trots allt inte så dumt!


/ J - humlan som lärde sig cykla

tisdag 18 december 2012

Mungipor upp

Från bostadslös till egen härd*


Jaha, nu har det hänt igen. En gång är ingen gång sägs det, två gånger börjar bli en vana. Igår vaknade jag återigen av ilskna telefonsignaler från kuddhållet. Även den här gången av en person som ville erbjuda mig ett hyreskontrakt. En  riktigt fin lägenhet i bra läge - en tvåa inom gångavstånd från centrum. Bara ett aber, men ett stort sådant. Den var utom räckhåll ekonomiskt för mig. Så det var bara att tacka nej på stående fot. Det var mindre kul måste erkännas. Enda fördelen var att det inte rådde någon tvekan, det hade inte gått ihop sig alls även om jag trollat med knäna. Funderar på att somna igen för att se vad som händer nästa gång!

På den positiva fronten kan nämnas att jag om en stund kanske kan säkerställa ett boende ändå. Det rör sig om en yttepytteliten lägenhet, en etta med kokvrå på strax över tjugo kvadrat som jag tittade på i helgen som gick. Men den har en stor fördel som vida överskrider boytan - den är billig som f-n. 

...Nu tillbaks vid tangenbordet en timma senare och inom kort ligger ett hyreskontrakt på posten adresserat till mig. Skall väl inte ropa hej förrän bläcket från namnteckningen har torkat men nog ser det bra ut. Inte en dum förmiddag, från bostadslös till egen lägenhet eller kanske snarare krypin.

Mer på pluskontot är att mitt sargade, misshandlade knä gör lite mindre ont. Och när jag imorse cyklade till bussen kändes det knappt alls. Lite ömt men inte mer. Så vem vet dagen kanske får firas med lite motion framåt aftonen. Det har varit skralt på den fronten på sistone. Har nog mest tränat pekfingret jag använder när jag spelar Wordfeud. Det börjar bli riktigt biffigt nu. Kanske underlättar när man skall växla? 

Tur att det börjar närma sig lunch eftersom jag av någon anledning är vrålhungrig trots stadig frukost. Kan kanske bero på att jag hittade matbilder från förra veckan i telefonen.

En sån här vore inte alls dumt nu - älgburgare!

The Moose is Loose Burger

Man blir glad av mat sägs det...


...det kanske kan stämma!

Får se hur det blir med uppdateringar här den närmsta tiden. Har varit lite skralt med internetmöjligheterna där jag befinner mig. Den mobila surfen har inte alls fungerat och knappt telefonen heller. Inte bara Herrens utan även Telias vägar synes vara outgrundliga.


/ J - eremitkräfta, snart med eget skal

 (*Härden är i det här fallet den minsta lilla spis med ugn världen skådat. Återkommer med bild då den är så liten att den nästan inte finns)

fredag 14 december 2012

Den förlorade sonens återkomst

- Tips om ett bra företag och ett glatt återseende


Nu är den tillbaks - jackan, en Tierra Pac Jacket, som repades sönder vid den eländiga fulvurpan jag tidigare berättat om.

Den förlorade sonen


Blev lite dyster när den gick sönder eftersom den i princip var helt ny, bara använd ett fåtal gånger. Den var också köpt på en förträfflig rea och annars tämligen dyr. Men efter lite Googlande så hittade jag "Willfix", ett litet företag med den geniala idén att reparera bl a funktionsplagg åt fiskare, jägare, vandrare och annat löst folk som klär sig i GoreTex och andra exklusiva material. De är inte helt lätta att laga själv om man vill bevara plaggens funktionalitet. Det är även tämligen kostsamt då det kräver lite specialmaterial och utrustning. Små skador kan repareras tillfälligt med hjälp av reparationssatser. Större hål och revor är lite mer av en utmaning och det är det som Gunilla som står bakom Willfix kan hjälpa till med.
Förfarandet är enkelt då det bara är att skicka sitt plagg tillsammans med ett serviceformulär som finns att skriva ut från hemsidan. Kläderna returneras sen rekommenderat och därmed försäkrat. Priset är synnerligen skäligt med tanke på servicen och resultatet. Jag betalade 620kr (exempelprislista finns på hemsidan) för reparation samt frakt. Garantierna på plaggen gäller även efter reparation då Gunilla är ansluten till Gore-Tex servicecenter. Hon lämnar även ett års garanti på utfört arbete.

Ett ärrat yttre...

...men det är det inre som räknas. Ett proffsigt arbete!


Så nu väntar jag väl mest på att all snö skall smälta och regnet börja ösa ned som brukligt är så jag kan nyttja den till fullo. Efter en tids användning hade jag för att avsikt att recensera den här och framledes göra så med diverse prylar. Får se hur den planen artar sig.
Något regn ser det inte ut att vara risk för i brådrasket, utanför fönstret breder vinterlandskapet ut sig i hela sin härlighet. Vackert, synd att jag avskyr vinter.


/ J - torrare än någonsin

torsdag 13 december 2012

I glöggtider

- John Ws raketbränsle: Sportdrycksrecept


På allmän eller åtminstone några fås, kanske en persons begäran kommer här ett litet recept på JohnWs raketbränsle. En mycket högoktanig sportdryck/gel som fortfarande genomgår lite beta-tester. Så den inmundigas på egen risk. Förutom förekommande trötthet så botar den här förträffliga blandningen även nästäppa, nageltrång, tryck över bröstet, lungsot, kräftan och en bister ekonomi.

JohnWs tinktur bra mot allehanda åkommor...


Idén var att skapa en egen energigel då jag för all del funkar bra på t ex Enervits produkter och särskilt gillar deras koffeinberikade gel. Men så är man ju naturaliserad smålänning och det tenderar att bli dyrt i längden med färdigpacketerade varor. Sen är det alltid roligt att se vad man kan snickra ihop på egen hand. Så det var på med labbrocken, fram med e-kolven och börja koka själv.

Basen är en blandning av långsamma och snabbare kolhydrater toppat med lite sting som kan varieras efter behov. Brygden smaksätts sen så den inte blir alltför oangenäm att klämma i sig. Grundtanken är ett energitillskott för de långa passen i sadeln samt för motionslopp o dyl. På kortare turer köres med fördel på glatt humör möjligen förstärkt med en banan. Konsistensen på den här satsen blir ett mellanting mellan dryck och gel.


Reviderat energigelrecept (version II)

130g Dextropur
70g fruktos
1msk glukossirap
2dl apelsinjuice
4st koffeintabletter
2st Resorb (apelsin)
citronsaft efter smak

Gör så här:
·         lös upp resorben i juicen
·         mortla koffeintabletterna
·         Blanda allt i en bunke och värm (mikra) till allt socker löst sig,
låt svalna och häll upp på flaskor

Kan i förbifarten nämnas att apelsinjuicen inte bör innehålla fruktkött. Så enklare kvalité är faktiskt att föredra! Visade sig vid besök i den lokala butiken att det inte är så lätt att hitta. Det är modernt med fruktkött i juice.

Jag förpackar sen allt i återanvändningsbara Squeezy-flaskor. Orginalinnehållet tycker jag har en distinkt smak av tapetklister och fungerade dessutom inget vidare för mig. Men flaskorna är superba!

Koffeinet kan varieras i styrka beroende på personliga preferenser och detsamma gäller för Resorben. Den är mest för längre turer om det skulle råka vara väldigt varmt.

En liten brasklapp angående Dextropur som grundingrediens. Det är oerhört sött och gelen behöver därför något syrligt som t ex apelsin/citron för att kompensera för detta rent smakmässigt. Druvsocker är heller inte helt snällt mot magen i större mängder så en viss tillvänjning kan vara att rekommendera och man bör låta bli att överdosera! Annars kan det bli mer spännande än tänkt...

Ofta används maltodextrin istället för druvsocker som bas för energigeler. Det är en en stärkelse-produkt som  har ungefär samma GI och insulinsvar som glukos som är en monosackarid. Det är också snällare mot magen, smakar inte sött och ger en något snabbare glykogeninlagring enligt vad jag kunnat läsa mig till. Kort sagt det vore möjligen bättre, men och det finns ett men, det är svårare att få tag i om man inte skall ha större mängder för då går det lätt att beställa i diverse nätshoppar.

Är det någon som har något att tillägga så emottages tips tacksamt. Annars testar jag vidare även om det nog får dröja framemot våren. Några långpass utomhus som kräver något annat än vatten känns inte aktuellt nu när snön hänger i luften.

(Den inre kocken i mig fick just en galen idé då timjan och apelsin är en god smakkombination...hm...återkommer)


/ J - algelisten

tisdag 11 december 2012

En ny dag gryr...

- Personligt


Om cykling: Har mycket lite att säga i detta ämne för stunden. Smärtande knä och oländiga vägar gör att träningen dessvärre ligger nere. Även löpning omöjliggörs av skitknät. Jag avskyr löjliga vurpor, fall skall vara rejäla annars kan de vara. Noterar i förbifarten att magen verkar jäsa bättre än säsongens saffransdegar. Den växer i alla fall.

Dagens pendling: Plogat men spårigt, -5, blåst, halvmörkt. Buss i tid - vare sig chaufför eller buss alltför full.

Om livet: Kan det sägas desto mer. Ibland kan uppvaknanden vara mer abrupta än annars. Nu talar jag inte i bilder utan bokstavligen. Vaknade igår morse av en ilsket ringande telefon tio centimeter från mitt öra . Hade somnat under ett parti WF framemot natten och hade därför mobilen i sängen. Tänkte först inte svara men beslöt av någon outgrundlig anledning att göra så. Rätt beslut visade det sig. Ett något ovanligt samtal utspann sig sedan. En dam från ett bostadsföretag hörde av sig och ville erbjuda mig en lägenhet att hyra. Halvt sovande och omtöcknad av sömntabletter lyckades jag ändå komma ihåg det viktigaste, tror jag. Ännu mer förvirrande var att bland alla bolag jag ställt mig i kö hos kan jag inte minnas detta. Kan för all del med stöd av mitt dåliga minne ha glömt det men jag tror att förklaringen finns att söka annorstädes. Misstänker starkt att en god vän på ett eller annat sätt ligger bakom. Ska korsförhöra vederbörande senare.

Kontentan var i alla fall att jag troligen inte är bostadslös efter helgerna någon gång. Det praktiska är inte riktigt klart i skrivande stund men det lutar åt det i alla fall. Outsägligt skönt, man vet inte hur mycket man saknar ett hem förrän man inte har något. Firade med en liten whisky.

Annars har året bjudit på märkliga bostadsförhållanden. För att göra en mycket lång historia kort så kan det sammanfattas: Parallellboende, lånefamilj, mambo vid mogen ålder, frustration, förtvivlan och hopp. Får nog redogöra för det i annat sammanhang.

Om nu bostadssituationen kan ordna sig så kan kanske lite lugn på den fronten bidra till att jag kan ta itu med andra bitar av livet. Träning t ex. Ja, om det jäkla knät nu vill sluta att få mig att känna mig som jag är hundtrettio år och haltare än Lotta.

Nästa steg får nog bli någon form av utvidgat socialt liv. Den nuvarande kretsen är fantastisk men begränsad i antal. Ni vet vilka ni är!

Undrens tid verkar i alla fall inte vara förbi. Måhända kan det bli något av detta liv. Den eviga skymningen kanske ger vika för en ny dag. Men säker kan man inte vara.  


/ J - balanserande på något mindre slak lina

tisdag 4 december 2012

Jeremiad

- En rapport om tingens tillstånd.


Idag känner jag för att beklaga mig. Eländet startade redan igår, med snöfall på riktigt alltså. Mer om detta senare.

Först det som är bra! I förrgår körde jag backintervall i en för all del kall och småsnöig värld men det gick. Gjorde det mest för sakens skull. Tittade ut på kolmörkret utanför fönstret på stugan, klockan var åtta på kvällen och kvicksilvret letade sig ned mot minus tio. Kände mig cyklig i benen, fick ett infall och paltade på mig kläder och gav mig ut i vinterkvällen. Letade upp närmsta backe "Äskåsabacken" och började köra. Den har mer karaktär av slakmota än backe men med mer lutning desto längre upp man kommer. Den är 1,2km lång. Men den blir jäklig nog när man tar den fem gånger i rad i tio minusgrader. Sen gick det inte att fortsätta då jag tappade känseln i händerna helt. (not till mig själv, ta tumvantarna nästa gång) Smärtan när jag tinade upp dem var helt i paritet med barndomens värsta frostbett.

Lång och spikrak, Äskåsbacken, här i dagsljus

Dylika aktiviteter är nog inte att tänka på nu. För nu har kung Bore gjort entre i stor stil. Snö och fanskap. Jo, och så var det en sak till...

Det som är mindre bra. För att "värma" upp inför dagens stora utmaning att ta mig från skogen till stan så ramlade jag igår igen. Inte på cykel den här gången utan ändå. Det förbannade knät vek sig under mig när jag småsprang nedför en snöig slänt i slitna foppatofflor, ironiskt nog för att inte halka. Jag föll handlöst på frusen makadam, ramlade rakt på det redan ömma knät, förstörde det andra paret jeans och fick hål i den andra jackan på mindre än två veckor. Och så gick knät sönder igen. Blod och skrapsår men dessvärre riktigt ont när jag vred till det. Blev inte mycket nattsömn då benet och även armbåge och axel gör riktigt ont.

Och när jag vaknade upp imorse var det till något jäkla Disneyvykort. Snö och fluff och julstämning överallt. Fy fan! Det kanske märks att jag inte är någon vintermänniska. Men 6km till busshållplatsen och cykel är en inte alltför munter kombination. Men den delen gick förvånansvärt bra. Lite halkigt och det gick väl på tvären ibland men någon morgontidig bonde hade varit ute och plogat vilket gjorde det spårigt men uthärdligt.

Säkrare än buss?

Bussen var dock som brukligt är på vintern, försenad. När den väl kom var den nästan full. Sen blev den full och strax därefter överfull. Riktigt komiskt blev det när chauffören lite senare greppar mikrofonen och frågar om det verkligen inte finns några sittplatser kvar. Då står det redan 10-12 personer i gången. Han mumlar något om att "säkerhetsbälten ju är en bra grej idag". Jo tjena, fördel om det finns plats för alla till att börja med. Jag har förvisso plats men får ändå sitta på tvären i 45 graders vinkel då de förbannade Veolia tryckt in så många säten att jag ändå inte får plats med benen. Så att ta på sig bälte, vare sig jag vill det eller inte, är inte att tänka på. Jag och damen som klämt ned sig bredvid mig utbyter blickar och hon försöker ringa bussbolaget för att klaga. Säkerheten känns inte hög och vi ser ett flertal avåkta bilar på den snöiga färden in till stan.

Och i eftermiddag har de lovat mer snö.


/ J - på låghalt apostlahäst

söndag 2 december 2012

Konvalescent

Försöker så sakteliga komma tillbaks till ett (tränings)liv igen. Går väl sisådär. Idag innebar det att gå lite lagom vilse i skogen i Aneboda. Den oartiga damen Gudrun stökade till det så jäkligt i skogarna för några år sedan att det ibland inte finns några spår kvar av de gamla stigarna. På vägen hann jag se rådjur, hackspett, korp och faktiskt ett flyttsträck. Lite sent för söderflytt kan tyckas men jag kände för att breda ut vingarna och flyga efter. Alla flyttar söderut, fåglar och tydligen även stenar...

Flyttblock?

I min iver att hitta en gammal runda fann jag istället ett ödetorp jag inte kände till, "Fridhem".

För den händige? 

Tyvärr kan väl konstateras att det högg rejält i knät när jag klättrade över några stormfällor och skuttade över en bäck eller två. Molvärker så här i efterhand. Men 7km blev det till slut. Tittar ut på det kompakta mörkret utanför stugan och konstaterar att temperaturen droppar nedåt -10 och jag överväger märkligt nog att ge mig ut på en kortare träningstur på cykeln. Undrar om det är så smart?
Men Utan tvivel är man inte klok som T Danielsson så träffande uttryckte det och jag tvivlar mycket.

/ J - vilsefinnaren