Att passera de 40

- Om att bli äldre och snabbare!

Motionerar gör man för att må bra på olika plan såväl fysiskt som psykiskt. Ambitionsnivån bland oss dödliga som utövar sporter och idrotter på den här nivån skiljer sig emellertid kraftigt åt sinsemellan. Många är nöjda med att röra på sig överhuvudtaget medan andra strävar mot att bli snabbare, starkare och bättre än tidigare trots att det inte går att slå officiella rekord eller bli världsmästare som motionär. Möjligen kan man bli mästare i sitt eget lilla universum.

Drivkraften bakom kan förstås se olika ut men manifesterar sig i en vilja att jämföra sig själv och de egna prestationerna med sitt tidigare jag och även omvärlden.  Utmaningen kan ligga i att genomföra styrkeprov som de som ingår i en svensk klassiker eller genom att slå och passera de "drömgränser" som finns inom den egna idrotten vilka de nu är.

I nästan alla idrotter finns de här "drömgränserna" och de som har uppnått den nivå av kunskap och skicklighet att de klarar dem möts med vördnad och respekt. Sen kan det vara allt från att slå 300p i Bowling, erhålla ett svart bälte i en kampsport, springa milen under 40min, cykla Vätternrundan på under åtta timmar till att klara av extrema lopp som PBP eller en järnman. Måtten kan se lite olika ut.

När det gäller cykling är tider och värdet av dem ibland lite mer oklara. Hur fort man kör  t e x 100km säger inte så mycket om prestationen om man inte känner till faktorer som: var det tävling eller ej, blåste det och hur mycket och i vilken riktning, hur kuperad var banan , vilka satt i klungan, samarbetades det eller inte etc. Visst finns t ex "subnågonting" runt Vättern men tider och prestationer varierar mycket beroende på yttre omständigheter och är därför inte alltid helt jämförbara. Inte minst gäller detta när man kör i grupp.

Jag minns att när jag började cykla lite mer planerat var målet att hålla 30km/h i snitt över någon längre tid en rejäl utmaning och en första gräns att passera. Jag körde då oftast själv och på en mtb kan väl tilläggas. Träningsrundor på tio mil förekom inte och jag körde inte organiserat på något vis. En teststräcka jag hade var runt sjön Allgunnen nära Lammhult. Sträckan var uppmätt till trettio km från dörr till dörr och en rejäl stigning väntade halvvägs, underlaget mestadels oljegrus. Förutsättningarna var således mycket enkla - tillbaks till dörren under timmen och trettiogränsen var passerad.

Uppvärmning var inget jag ägnade mig åt när det begav sig så tidtagningen startades alltid direkt jag satte mig på cykeln. Annan cykel eller andra däck var inte tillgängliga så ett par på den tiden heta 2,1 tums "Z-max" pumpades lite hårdare än vanligt sen var förberedelserna klara. Därefter var det bara att trampa för allt vad tygen höll. Och någon gång under tidigt 90-tal så lyckades jag. Jag minns tydligt känslan av stolthet. Jag hade kört fortare än trettio, en för mig oerhörd hastighet!

Tempodäck??

Under åren som passerat sedan dess har diverse olika personliga rekord slagits och gränserna har flyttats fram undan för undan. Den innevarande säsongen har inneburit en osedvanligt brutal rekordslakt. Jag har cyklat både längre och snabbare än någonsin tidigare. En av mina "drömgränser" passerades genom att i ensam majestät köra fortare än 40km/h över en någorlunda respektabel sträcka.

Det gjorde jag på den för året sista deltävlingen i Lammhultcyklisternas halvofficiella tempocup. Den är inte att klassa som tävling utan mer som gemensama träningar. Men vi som deltar gör vårt bästa för att se ut som mosade apelsiner i ansiktet när vi kommer i mål. Det gör alltid jävligt ont, oavsett hur fort det går när man pressar sig så mycket man kan.

Någon tempocykel tillåter tyvärr inte ekonomin för tillfället men jag har äntligen införskaffat ett par tempopinnar att montera på racern. Jag kan också "tempofiera" den något genom att en billig sadelstolpe inköpts och försetts med en annan sadel som jag byter till när jag kör mot klockan. Det gör att jag kan sitta något mer extremt (framåt/uppåt på sadeln) när jag kör tempo jämfört med landsväg utan att mixtra med den sköna inställningen på den ordinarie sadeln.

Däckad tempofierad linjehoj. Jag är i ...öhh...utkant av bild

Detta koncept prövades för första gången på cupbanan lagd av klubbkompis Stefan utanför Ingelstad i höstas. En flack, inte så trafikerad bana med hyfsad asfalt. Bra förhållanden för tempo med andra ord. Det blev inte sämre av att det för årstiden var ovanligt varmt med 19 grader. Duggregnet och vinden under uppvärmningen lade sig dessutom när det var dags för start. Sträckan mätte 17km och skulle köras två varv vilket klarades av på tiden 49.53 och gav därmed ett snitt på 40,9km/h.

Toppen i den aktuella delcupen...

En klart berusande känsla, fyrtio med lite marginal. Minns att jag cyklade hem i det tilltagande höstmörkret i ett lätt euforiskt rus. Jag är trots allt en cykelhumla. Humlor kan inte flyga (jo - jag vet att det är felaktig myt) och jag kan inte cykla. Är för stor och tung. Men jag tycker det är kul ändå och nu hade det gått anständigt fort.

Var man inte elitidrottare när man var yngre så har man fördelen att man blir så bra som man tränar!

Att passera de fyrtio är trots allt inte så dumt!


/ J - humlan som lärde sig cykla