- 10 000 meter ambivalens
I tisdagskväll kördes den tredje tempocupen i ett nytt format för året - en mil utan vändpunkt. Idén var också att köra i den med tanke på vind lämpligaste riktningen. I de här trakterna borde det inneburit start vid Jät nya kyrka för att sen köra norrut med mål i Tävelsås. Men nu blev det tvärtom på grund av nästan rakt västliga vindar som i och för sig mojnade lagom till start. Om jag förstått det rätt är tanken bakom experimentet att den här övningen skall återkomma till hösten. Då kan man köra mot sina egna tider och farter vilket kan vara intressant ur utvecklingssynpunkt.
Startplats i Tävelsås
På eftermiddagen slängde jag på min "temposadel/stolp-kombination" och pinnarna på styret varpå hojen var redo. Det var inte jag. Trots ett gediget försök till uppvärmning som slutade på 37 km vaknade aldrig benen. Försökte köra lätta växlar för att få upp kadensen, tunga växlar för att värma musklerna, provspurter för att väcka låren. Inget gick. SEG.
Det var ett glatt gäng som samlades med i princip samma deltagare som förra gången plus några till. Klaes stod över då han sparade benen till SM-starten idag. Istället dök ett annat starkt namn upp i Niclas Fagerlund. Som vanligt är våra lokala tempotillställningar inget som någon går och hämtar hem första platsen på. Den får allt köras om.
Jag lottades som startnummer tio. I väntan på att få ge mig iväg vankade jag som en orolig höna om man nu kan göra det på en cykel. Det innebar att jag for fram och tillbaks som en osalig ande på Jätvägen genom Tävelsås. Piggare blev jag inte. Jag borde tagit min sedvanliga tempoespresso innan. Det gör jag ju alltid annars. Skrockfull är jag inte, men jag måste måste ha en espresso innan jag kör tempo. Och så vill jag inte köra på svarta katter. Det betyder otur med kattpäls i däcken och dessutom vurpar man.
Startdags med Klaes som starter. Iväg. Försökte accelerera. Det gick någorlunda i alla fall. Men sen, sen sket det sig.
Kantig. Jag och fyrkant Bob. Ni som cyklar känner igen känslan. Den som uppstår när man börjar anstränga sig för mycket och cykla för lite. En chimär. Jag tar i men det är en illusion av kraft, farten ökar något men det finns ingen substans. Stillastående i rörelse.
Det här kände jag redan efter ett par hundra meter. Som tur var sluttar det utför i början och hastighetsmätaren sade ändå att det gick skapligt fort. Benen var i opposition. De tänkte inte delta i debatten och ville bordlägga ärendet och gjorde så. Huvudet fick ta kommandot över den jäkla polska riksdagen. "Det varar bara en kvart" var det som framlades som huvudargument från det hållet. Resten av kroppen ansåg att det var eoner av tid och tyckte att kopplingen till minuter saknade relevans. Det var här som tvekan uppstod: sluta ta i eller gasa?
Fick smått panik när jag märkte att jag inte fick flyt i tramptagen varpå jag spände mig. Försökte påminna mig om att det är roligt att cykla. Det var det inte nu. Sträckan är för kort att köra upp sig på. Någonstans halvvägs i trakterna av Djura nöbbele var kadensen skaplig. Strax därefter passerades jag av Niclas som startade en minut efter mig. Det gick rätt fort för honom på den långa rakan. Även jag ökade något. Sen var det slut. Mål.
Tid 14.34, snitt 41,3 km/h. På det kom jag sjua. Samma sekund som Jimmy som tilldelades sjätteplatsen med två tiondelar eller något. Femma Håkan, vi tre har för övrigt tampats om de här platserna vid alla cuperna så här långt. Kul. Fyra kom triatletOscar om jag minns rätt och trea Isac, tvåa Niclas och vann gjorde Johan den här kvällen med ett snitt över 48 km/h.
Sen eftersnack där vi bjöds på kaffe och godis och myggen på blod.
Hem körde jag, Anders och Magnus något slags lagtempo i tröttfart. Kvällen var vacker och vi slitna så det kördes mest under tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar