tisdag 18 juni 2013

Vätternrundan 2013, del 2

- 06.04


Snart följer fortsättningen av mina intryck från helgens begivenhet...

...men först kan väl i förbifarten nämnas att jag klämde en måndagstur igår. Körde i en lugn "32-grupp" och vi lyckades hålla den farten också utan att snitthastigheten rände iväg för mycket. Gruppen körde den längre sträckningen av rundan över Väghult då alla var ense om att så fina sommarkvällar var till för att utnyttjas. Prövade själv att öka farten och spurta vid något tillfälle på den avslutande sträckan mellan Dänningelandakrysset och Bergunda ridstall där vi brukar köra "frifart", mest för att känna statusen på benen. Det experimentet föll väl inte helt väl ut. Benen var sega men värre var att jag fick en hejdundrande huvudvärk igen. Något som följt mig sen vurpan, särskilt påtagligt när jag tar i. Smärtan är lokaliserad till nacke och bakom ögonen. Tur att jag har läkartid senare idag. Eventuellt vill de röntga mig igen. Tydligen är det inte att räkna som en bra naprapatbehandling att smälla befintliga diskbråck i asfalt. Förutsättningarna för kvällens tempocup ser därmed inte helt ljusa ut då sjukgymnasten på idrottskliniken redan igår tyckte jag skulle avstå. 


Fredag, fortsättning

Motalafredagens träning fick bli en kombinerad uppvärmningsrunda och pryltestartur. Jag tillhör de där människorna som inte kan vila mig i form in till sista minut. Hårt vill jag inte köra dagarna innan ett lopp men att vila från all träning är inget jag normalt är gagnad av eftersom det mest gör att jag blir seg i kroppen. Så några mil cykel stod på programmet men så mycket längre fick det inte bli då tiden gjort som den plägar göra och rusat åstad. Hade bara några timmar på mig innan kvällens möte och för sent ville jag inte köra då jag planerade att gå upp runt fyrasnåret och gärna hinna sova några timmar innan dess. 

Inför rundan gick jag igenom cykeln som jag brukar. Letade efter illasinnande och försåtliga stenar och snitt i gummit på däcken, kontrollerade lufttryck, undersökte lager i jakt på glapp samt torkade av och oljade om kedjan. Sen var jag nöjd med det tekniska. Nummerlappen fick vänta till senare. 

På rundan skulle även de nyinköpta solglasögonen prövas, den lånade hjälmen justeras och jag skulle se om de lagade kläderna fungerade. Det är alltid svårt att veta om någon söm skaver när det är lagat. 

Strax innan mål vid strandpromenaden. Folktomt nu, inte sen

Jag rullade till en början sakta och planlöst genom kvarteren runt Rådmansgatan under tiden som jag kollade växlar och bromsar vilka fungerade perfekt. Sen sökte jag mig mot centrum. Kände att jag var tvungen att cykla igenom GP-banan även om det fick bli i sakta mak med tanke på folkmassorna runt tältet vid den här tidpunkten. Insåg att det var en bana som inte är jobbig att köra lugnt men oerhört tung om det går fort. Backen, underlaget, svängarna och det uppdrivna tempot, hetsen nerverna publiken och Vacchi i speakerhögtalarna runt hela banan. Det är nog häftigt att köra där. Får fråga Isac. 

Efter det fick upploppsrakan och strandpromenaden ett besök. Lite symboliskt körde jag sen ett par varv runt sjukhuset som en ritual för att undvika att hamna där senare. Därefter styrdes kosan norrut via Illersjövägen och vidare till Lemunda där jag stannade ett tag, tog en bild och funderade på Heidenstam och hur trött jag troligen skulle vara när jag passerade här nästa gång.  På vägen dit märkte jag att sadelstolpen jag fettat in för att den skulle undvika att prata med mig för mycket troligen hade glidit ned en aning. Stannade och höjde den vilket gjorde en jäkla skillnad. Det är dock inte bra att höja sadeln flera millimeter dagen innan VR. Prövade sen att gasa och öka farten. Kroppen tackade nej till sådana påfund och lät bli och jag lät det bero och hoppades på ändring till morgondagen som för övrigt närmade sig med stormsteg. Dags att styra kosan hemåt. Kände av min ömmande nacke och känseln i höger hand var borta. Inte helt bra besked men solen sken och det var jäkligt vackert. 

Lite moln men vackert sommarväder över Vättern och Lemunda

Sen var det mötesdags. Jag var där som representant från LC tillsammans med Catrin och vi var inbjudna till subgruppsträffen i Folkets hus. Bakgrunden står att finna i det det upprop och den maillista som blivit svaret på de aviserade prishöjningarna samt förändringarna för grupper till nästa års Vätternrunda. Det mötet får bli ämne för en annan blogg. Men det kan väl sägas att alla klubbar vi varit i kontakt med kommer att som kollektiv strunta i VR åtminstone nästa år. Medlemmar kommer förstås att köra individuellt men några gemensamma klubbsatsningar verkar det inte bli. 

Men årets start var i antågande och jag ångade därför tillbaks till Rådmansgatan där kolhydratladdning stod på programmet när bror bjöd på pasta. Det var dagens andra omgång av den varan då samma födoämne intagits till lunch. Apropå att ladda så skrattade killen bakom disken inne på hemmakväll då jag var där för att inhandla godis av det skälet. Jag frågade nämligen om försäljningen gick bra. Det gjorde den, enda gången han sålde mer  på året sade han var när folk kom tillbaks efter målgång på lördagen. 

Uppladdningslunch - pasta som sig bör

Innan jag stämde träff med mitt namne med efternamnet Blund så fäste jag nummerlapp på cykeln och gick igenom utrustning, klädval och mat jag skulle ha med mig. Det är inte läge att börja med det klockan fyra på morgonen. Då sover jag oavsett om jag står, går eller ligger. Det mesta gick väl bra förutom att jag lyckades slarva bort den lilla klisteretiketten som ska fästas på ramen från det att jag tog ur den ur kuvertet och transporterade den de fyra metrarna till balkongen. Spårlöst försvunnen var den. Den är inte viktig i sig men jag avskyr när saker bara försvinner, det är inte rätt. 

Klädvalet blev korta byxor och tröja dock med dubbla linnen under. Ett tunt Craftlinne för fukttransport och ett tjockare funktionslinne för värme. Övervägde först vindväst istället men det är lite bökigt när man dessutom har camelbak på ryggen och så mycket mat i bakfickorna som var aktuellt. Särskilt när man är trött och fumlig efter tjugo mil eller så. De nyinköpta armvärmarna däremot fick åka på. Runt 13-14 grader var det vid start och temperaturen förväntades öka upp till strax under tjugo senare på dagen. Strumpor blev det som vanligt så tunna som möjligt. Det är det bästa sättet för mig för att undvika det som ibland kallas "hot feet" när det bränner under fotsulorna efter tryck. Även stilpolisen togs det hänsyn till då de var korta och vita. 

Lördag - startdags

Upp i ottan för frukost. En och annan fågel hördes genom det öppna fönstret dock ingen tupp, mest en ilsken och lite orolig måsmor som vakade över en dunboll som lämnat boet och vinglade omkring på gräsmattan. Annars var det lugnt i huset. Mat inmundigades och det blev tämligen nyttig sådan och inga större avsteg från det normala. Energi är bra men magen får inte vara helt fylld. Tanken var att värma upp en kortare sträcka innan eftersom vi skulle upp i fart tämligen omgående om tidsplanen skulle kunna hållas. Så blev det inte, om inte att rulla ett par kilometer ned till startplatsen räknas. Sen vidtog proceduren att smörja rätt saker på rätt ställe. Min sedvanliga liniment hade jag glömt hemma så jag fick ta lite annat på korsryggen som bråkar ibland. Även knän och lårmuskelfästen fick en duvning. Voltarengel på armbågarna som gör ont redan innan cyklingen och så var det vaselingrejen. En del gör sig roliga över det men de har inte prövat att sitta svettig på en cykelsadel i åtta nio timmar. Äntligen finns eländet på tub något jag inte upptäckt tidigare. De gula skräpburkarna är bitvis inbrottssäkra annars. 

Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid kyrkan runt halvsexsnåret. Innan dess hade jag varit framme och fyllt mina cykelflaskor med sportdryck vid starttälten. Vatten på ryggen och energi i flaskorna. Kände mig som en  kamel, puckelryggig. I fickorna hade jag stoppat: 2 bananer - noga utvalda för att vara små och ha bra fickböj, 2 snickers, 6 stycken energikakor av två olika sorter, 2 "Liquids" och 2 gel. Körde bara föda i bakfickorna då jag lyckats klämma ned reservslang, miniverktyg och CO2-pump i camelbaken trots att den saknar fickor. Den är gammal. 

Snart dags att bege sig

Startfållan började så sakteliga fyllas av idel ädel Lammhultcyklister. Orange, grått, vitt och svart i täten när sub-8.30 formerade sig. Vi uppnådde ingen kritisk massa med våra femton deltagare. LC hade en av de senare starttiderna i hela det "vanliga" fältet med 06.04. Tror att de sista gick iväg tio över sex och därefter är det några timmars uppehåll innan de officiella subgrupperna släpps iväg. Catrin vinkade av oss i egenskap av Vätternsamordnare. Hon skulle ha kört med sub-10 men en illa bruten fot satte stopp för de planerna. 


Lammhultcyklister redo för avfärd

Smattrandet när många pedaler klickas i samtidigt ekar efter det att en relativt insatt speaker sagt några ord om Lammhult. Tänkte då stilla att det inte är så många därifrån som är med i klubben men att jag åtminstone bott där en tid. Vi börjar rulla och sen hörs pipandet av transpondrarna när de känner av de på våra hjälmar prudentligt påklistrade chipen. 

Äntligen, hur man än vrider och vänder på det och hur än träningen har gått fram till start så är det nu det gäller. Det är många mil och många liter svett som ligger investerade i en klunga som den här. Stämningen var bra. Alla undrade hur det skulle gå i vinden ned mot Jönköping. Förhoppningen om att den skulle mojna under natten hade kommit på skam och det var bara att borra ned huvudet och gnaga styrlinda. Själv kände jag mig relativt stark och även om jag förstås avskyr motvind som alla andra golvar den mig inte helt som uppenbarligen kan vara fallet för några. Skånetrippen var nyttig känner jag. Då var jag själv mot vinden i ett par timmar. 

Olyckor tänker jag inte på där vi ligger bakom den föråkande motorcykeln ett tag, tänker istället att asfalten är ny, fin och jämn på vägen ut. Det var den inte förra året. Olyckor tänker jag på sen när vi ser en direkt i utkanten av stan. Någon har gått i backen, tydligen rätt hårt och folk står och motar oss åt andra sidan. Vi och eftertanken cyklar förbi. Händelsen var inget gott omen skulle det visa sig. 

Kriget mot vinden tar sin början. Folk i gruppen tar sina förningar och vi börjar rulla på i vår kedja. Så här i efterhand kanske det hade varit smartare att köra tvåpar, jag vet inte. Farten är lite för låg men jag tror att den skall gå upp när alla blir varmare i kläderna. Säger inget innan Vadstena och slätten därefter. Där kan man bli varm. Vi börjar tämligen omgående köra om grupper av medcyklister. Efter en stund börjar det märkas att vinden tar hårdare än man kunnat tro. Nästan direkt tappar vi en medlem och vi som bara var femton från början. Strax därefter en till. Väg och tid förflyter och vi får en en större svans bakom oss. De hjälper inte till att dra. Urban tröttnar på det och går ned för att prata med dem. De vill inte hjälpa till. Vi är redan nu farligt få och då hörs det förhatliga ljudet bakifrån. Jag hör kraschen, att någon går i backen. Det man inte vill höra. Någon säger till mig att det är i vår svans det smällt. Tänker för ett ögonblick att det kunnat undvikas om de hjälpt till här framme men säger inget. 

Det visar sig dock efter ett liten stund att det är en våra egna som vurpat. Koncentrerade mot vinden som vi var och avsaknaden av klubbkläder på den som föll gjorde att vi först inte märkt det. Och nu hade vi kommit flera kilometer. För sent att vända. En stunds diskussion utbryter om hur vi ska göra. Vända tillbaks eller köra vidare? Tid missas och beslutet fattas om att fortsätta. Det kommer fler LC-grupper och följebilar bakom så vi vågar göra så. 

Sen tuggar vi på igen. Farten ökar ibland men då knotas det. Jag får medge att jag är en av dem som vill öka. Sneglar nämligen på mätaren och ser att snittet är lågt och mycket under de 36 vi måste hålla om målet skall nås. Även om vi kan öka senare så blir det svårt att ta igen allt om det sjunker ytterligare. Svårt val, jag själv och några till är starka, andra ligger just nu på gränsen av vad de förmår. Ska alla med eller tidsmålet uppnås? Om det senare gäller är det då bättre att sänka farten så mycket att alla kan hänga med nu och hjälpa till med dragjobbet senare? Frågorna är många och vi diskuterar under färden mot dagen och Jönköping. Gryning har övergått i morgon och världen är solig, blåsig, grön och blå. 

Kortare förningar i större grupp hade varit lösningen men de som ligger bakom oss vill fortfarande inte hjälpa till och vi drar ifrån dem. Passerar kontrollerna vid Hästholmen och efter Gränna på väg mot Kaxholmen. Ursprungsplanen sa p-paus efter Gränna vid E-4 men ingen behövde så vi fortsatte Det flöt på relativt bra mot första stoppet strax innan backen vid en plats jag sett ut på vägen till Motala. Stoppet går bra men under tiden hinner gruppen vi kört ifrån passera oss. Vi stannar på vänster sida av vägen för att inte bli instängda och för att kunna göra det vi behöver utan att vara alltför anstötliga. Backen som det ibland talas om passeras utan problem. Farten ökar nedför och in mot Husqvarna och sen är vi i Jönköping. Blir lite försiktig körning där. Många är trötta och passar på att vila sig. Känner mig  stressad över det då jag fortfarande anser att vi kan klara målet. Men ser hur tiden tickar på och farten är låg trots att vi är i lä inne bland bebyggelsen. Pratar lite med herr Englund som lugnar och påpekar att folk är trötta. Jag inser väl egentligen det men tycker att det är för tidigt att ge upp. Vi har tappat tid i kraschen och tempot har dragits ned av den motiga vinden men det är nu vi kan revanschera oss.

Mot Bankeryd och nästa backe bär det. På väg fram mot den kör vi förbi en grupp med väldigt tydliga tior i svart och vitt på ryggen - cyklande flugsnappare. Kan inte låta bli att fråga dem vilken tid de tänkt köra på. Sen stigningar uppför. Vi kör lugnt som planerat och det går bra. Även följande utförslöpa i hög fart in i samhället flyter på utan problem. Ut från bebyggelsen går det sämre. Där finns en brant svacka som skall passeras. På väg upp igen och nästan ute på den större vägen smäller det för andra gången bakom mig. Någon skriker "stanna, vurpa" och jag tänker -fan hoppas ingen skadat sig. Är hjärtligt trött på vurpor både mina egna och andras. 

Det visar sig inte vara så illa men två i vår grupp, Per och Anders, har gått i backen och slagit i knän och armbågar. Någon trasig byxa och lite blodvite uppstod men båda kunde fortsätta. Det tog lite tid att samla ihop oss, undersöka om cyklarna var körbara, leta upp flaskor och annat som lossnat. Vi tappade mer tid. Vår dyrbara tid.

Motvinden som stadigt kommit från väst och sydväst kantrade inte och vi fick därmed sid/medvind istället. Det i kombination med de långa raksträckorna med fin asfalt på västsidan gör att vi ångade på i god fart. Jag vågade gå upp i täten och höja farten ibland utan att någon misstyckte. Samarbetet flöt på bra men målsättningen revideras till att försöka komma under nio timmar istället. Det verkade mer realistiskt utifrån rådande förutsättningar. Jag spydde lite galla över det ett tag, mest inombords men lite sipprar ut genom munnen. Det var inte vad jag tänkt mig och särskilt inte när jag är i god form, vurpa och febertopp i början av veckan till trots.

fortsättning följer...

/ J - för stunden tempotrött

2 kommentarer:

  1. Väntar ivrigt på fortsättningen.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är på väg...har jag nu varit så här långrandig finns inte mycket att spara på! :-)

      Radera