- Tredelad upplevelse från kyrka till kyrka
Då har man legat dubbelvikt som en jäkla märla över en cykel igen med något dimmigt i blicken, smärta i låren och en önskan om att det snart skall vara över samtidigt som man njuter av att det gör ont. Besannar i det ögonblicket alla fördomar om att cyklister är ett något udda släkte och sällar mig till den utvalda skaran av självplågare.
Det har alltså varit tempocup igen. "Contre la Montre" - kampen mot klockan, för att bli en bättre människa, mot den egna svagheten och mänsklighetens förfall. En brutal tvekamp, en duell som tiden alltid vinner.
Banan
Banläggare och ansvarig för gårdagens utmaning var Mats N som letat upp en bit slät asfalt, en sommarkväll och en liten by vid namn Skatelöv som annars mest är känd för en ljusstake som är sällsynt åbäkig och i mitt tycke anskrämlig.
Fin asfalt och vackra omgivningar
och platt så det förslår på just den här delen
Så här i efterhand kan det konstateras att det var en intressant tempobana. Den bestod av tre distinkta delar som efter hand fick olika karaktär skulle det visa sig. Strax under tjugo kilometer skulle avverkas varav stora delar gick över de öppna fälten som sträcker sig längs Åsnens västra strand ned mot Torne. Det var en bana med vändpunkt och den här gången låg den längst upp på ett backkrön i Torsås by. De vanliga sydvästvindarna som brukar blåsa här var för dagen ersatta med vindar från nordost. Det gjorde det hela ännu mer utslagsgivande. Åsnen, åkrarna och strandängarna gjorde att vinden kunde ta fart och bli starkare än den först verkade vilket tydligt påverkade loppet.
BanläggarMats
Om banan som helhet kan sägas att det var utmärkt asfalt hela vägen vilket var en av anledningarna till att cupen hittat hit. Den första delen bestod i vad man i vandringskretsar brukar kalla anmarsch fram till "berget" eller snarare backen på vars krön vändpunkten fanns. Det är en extremt platt och snabb sträcka vilket idag förstärktes av en vind som puttade på sådär vänskapligt muntert från sida/rygg.
Del två bestod av att först ta sig upp för backen på bästa sätt för att sen vända och susa ned igen. Eftersom sista delen av motlutet är en slakmota så kommer de flesta höjdmetrarna i början av backen vilket stoppar upp farten om man inte är beredd. Längden är strax under två kilometer och det handlar om 45-50 höjdmeter. Så kort explosiv klättring om man så förmådde följt av utförskörning i högre hastighet bjöds det på.
Del tre innebar att ta sig tillbaks till start/mål igen. Vinden som tidigare mest svalkat och rufsat till håret var nu aningen mer bister och tjurig. Inte så stark egentligen men den fick som sagt fritt spelrum från sjön och över de öppna fälten. Resultatet var att återfärden blev betydligt tyngre än vad som kunde förväntas.
För att få igång benen som faktiskt var sega efter måndagsturen så valde jag att inte samåka med någon utan cykla hemifrån till Skatelöv. Körde kortaste vägen eftersom de andra för tillfället är massakrerade av lösgrus. Tjugofem kilometer till startplats och väl där tio kilometer till. Allt kändes bra förutom en aning krampkänning i vänster lår redan på vägen ned och att det blir vingligt när man kör 60 km/h utför liggande i tempobågen på en väg som nästan saknar vägren och lastbilar passerar så nära så man kan ta i dem. Koncentrerade mig på musiken och vred upp ett snäpp till.
På väg mot Huseby och Skatelöv
Tidigt på plats var jag och den enda som hunnit anlända var fartfantomen Klaes. Efter en stund började deltagare droppa in och till slut var vi ett tiotal som startade tror jag. Det var idel kända namn den här gången men överraskande och glatt nog var även Småland 338 representerade idag i form av far och son Bergkvist. Jag har undrat lite varför inte fler triatleter dyker upp och kör lite fartträning med oss på cuperna. De är ju ändå experter på att ligga i en båge och plåga sig och det är roligare desto fler man är. Ligger det någon form av prestige bakom månne? Måste fråga dem.
Trots förklaring av hur vändpunkten såg ut och var
den befann sig lyckades några köra för långt...
En del av startfältet strax innan det bär iväg
Under tiden jag cyklat ett varv i omgivningarna skedde lottning och jag fick startnummer tre.
Mot klockan
För ovanlighetens skull krånglade inget vid start. Såväl cykel som pulsklocka, dator och gps på telefonen uppförde sig välartat. Dessutom var jag i tid till själva startögonblicket och uppvärmd. Inte illa för att vara mig. Tanken var att gå ut lugnt men ändå rätt snabbt för att spara kraft. Förhållandena gällde för alla men förutsättningarna påverkas även av ens personliga egenskaper. Tung som jag är lider jag något mindre av vind och slakmotor men klarar inte branta backar så bra. Det är många kilon som skall förflyttas i höjdled. Men medvind gillar jag. Kanske mer än andra. Det är lite filosofiskt på något vis.
Starten gick och iväg kom jag. Det är lätt medlut från Skatelövs kyrka söderut och när man svänger ut ur byn så kom vinden och hjälpte till. Det gjorde att de flesta inklusive jag flög ut på första "benet".
Redan efter fem kilometer kom jag ikapp den som startade före mig. Jag hade bra flyt och körde mellan 44-46 km/h vilket är snabbare än jag brukar. Minns att jag för ett ögonblick funderade på när jag själv skulle bli upphunnen. Sen koncentrerade jag mig mest på mig själv. Tempokörning är avslappnande på det viset. Vindbruset, molandet i låren och en tanke om att ta sig framåt dominerar. Och ibland smyger det sig in frågor som "varför i helvete gör jag det här" och "kan inte skiten vara över snart" när det gör ont.
Försökte trampa på och få igång "spinnet" och komma in i rytmen. Det gick väl sådär men inte uselt och jag tänkte att det kanske trots allt är bättre att köra med musik som jag gjorde förra gången. Vid vägkanten låg ett ruttet djur och stank död och minde om förgängligheten. Jag flyttade min egen bubbla framåt.
Sen var den plötsligt där - backen! Hade spanat efter vägskylten och den orange markeringen som pekade höger och upp mot himlen. In i backen med gott självförtroende, jag har kört den förut även om det var många år sen när jag titt som tätt for mellan Växjö och Gässemåla. Vad jag inte alls kom ihåg var den mastiga inledningen. Benen kändes som stumma stockar och farten dog och multnade som liket vid vägkanten tidigare. Satt först sådär snyggt med överkroppen stilla och kickade i lätta växlar. Ska det inte gå fort kan det gå med stil! Det gick dock inte alls, farten dalade ned mot tjugo. Ställde då mig upp och bröt på tyngre växlar vilket brukar vara effektivt i korta backar när man har lite tyngd bakom. Men se det gick inte heller. Nu ramlade mätaren ned till smärtande 19 km/h. Mest ont gjorde det i cykelsjälen med låren på andra plats.
Strax därefter mötte jag Klaes på väg ned och skrek "hejaaa". Han drog tunga växlar och det såg majestätiskt och lätt ut. Sen var branten slut och slakmotan i slutet av stigningen tog vid och vips hoppade farten upp över de trettio. Jag spanade efter kyrkan som markerade vändpunkt men såg den inte förrän efter några hundra meter. Det gick aningen nedför först. Vid korsningen stod en liten pojke med cykel. Han frågade om det var jobbigt. Jag medgav att det var det.
Utför bar det sen. Tryckte inte på så hårt jag kunde. Var rädd att bränna allt krut då jag visste att vinden väntande vid foten av backen. Vilade därför utför och toppfarten stannade på 68 km/h. Annars kan jag köra fortare förstås men det kräver kraft. Svängen med stoppskylten närmade sig. Var aningen trött och struntade helt sonika att titta alltför noga om det kom någon bil. Tog kurvan i 38 och fortsatte ut mot de öppna vidderna.
Och där försvann all rytm. Kraften som tappats på vägen upp hittades inte igen. Det blev ingen smidighet, ingen salsa eller samba på cykeln, möjligen hambo. Kantigt och knotigt, trampade varje pedalvarv istället för att spinna i hög kadens eller sväva fram på kungsväxlarna.
Svor aldrig över vinden utan tänkte för ett ögonblick på alla andra. Att vinden var där för dem också. Den sållar och skär. På vägen ned och i början på platten hade jag mött mina medcyklister. Det är både lugnande och hetsande med vändbanor på det sättet.
Sen låg jag där med fast grepp om mina tempopinnar och försökte förmå mina lår att öka kadensen. Det projektet fick läggas ned. Inga svar från de regionerna av min kropp. Det fanns en takt att trampa i och därmed var den inre dialogen slut. Hastigheten pendlade men låg väl mellan 36-38, över fyrtio gick inte.Tänkte då lite på olika typer av glass istället och kom fram till att limesorbeten jag åt sist var lite väl syrlig. Föredrog äppel och kanelsmak.
Snart i mål, nära nu. Då kom Isac. Hade väntat mig den omkörningen tidigare faktiskt eftersom jag vet vart i backen jag mött honom. En gång hade jag sneglat bakåt men då var där ingen. Uppenbarligen var det fler som tyckte att vinden var bråkig. En kilometer kvar eller så. Tänkte spurta in mot kyrkan. Det gick inte alls. Gled in i samma fart jag haft de sista tre kilometrarna.
Skönt att vara i mål. Trött men inte utmattad. Kanske har tagit i för lite då snittpulsen stannade på 157 och jag brukar ligga något högre vid dylika tillställningar. För väl göra någon form av maxpulstest någon gång. Eller så skiter jag bara i det.
Tiden tror jag blev 29.06 officiellt och sträckan är jag inte helt säker på men runt 18,7 km har jag för mig. Det ger ett snitt på lite över 38 vilket inte är så snabbt men räckte ändå till en fjärdeplats.
Vann gjorde Klaes som verkar vara svår att rå på i år. Isac kom tvåa och Johan trea. Det var extremt jämnt bland de tre kombatanterna som brukar göra upp om de första platserna. Arton sekunder mellan ettan och trean speglar det väl.
Nöjd fyra
Därefter kommer vi andra, motionärer som inte har den kapaciteten och inte kör tempohojar. På så sätt kör vi i en annan division. Men tävlar, det gör jag mot mig själv och det är en tuffare motståndare än någon annan jag mött. Kan jag besegra den jäkeln är jag nöjd.
Hem
Efter loppet blev det kaffe och bulle som återhämtningsföda. Innan start hade jag dragit i mig en flaska vatten och en liquid samt en banan. Det var lagom med energi. Räckte även för att ta mig hem. Var trött uppför det märktes. Men när jag sänkte farten fungerade trampandet väl. Uppmuntrande inför Vättern då trötthet kommer vara en ständig följeslagare.
Två och en halv mil är det hem och jag körde i nedåtgående kvällssol. Tämligen lugnt även på vägen då trafiken glesnat och det var långt mellan bilarna.
Skuggan var trött och försökte smita in över kyrkogårdsmuren
där helt annat tempo råder
Körde genom stan ganska nöjd med dagen. Nästan åtta mil hopskrapade varav två i maxfart. Det är nyttig träning det. När jag körde förbi kyrkogården försökte min skugga krypa över muren och försvinna in där bland dem som kör ett lugnare tempo. Ibland funderar jag på att låta den gå.
/ J - fantastiska fyran
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar