Jaha då var det dags igen, f-n också! Det sägs som bekant att det finns två sorters cyklister. De som vurpat och de som ännu inte vurpat. Möjligen kan en tredje kategori läggas till samlingen - Johnar. De som kör omkull lite väl frekvent för att det skall vara kul.
Det är ju sällan när man ligger på gränsen av sin förmåga, tränar hårt, kör fort, tekniskt, som det händer något. Utan när man slappnar av och vardagskör. Det var något sådant som inträffade igår. Var på väg tillbaks från stan i lugn och relativt maklig takt. Några hundra meter från huset där jag bor i näst sista kurvan. Pang...och jag synade asfalten. Kombinationen blöt asfalt, lite mossa/alger och rester av blöta löv är inte att leka med. Uppenbarligen hade jag lagt ner cykeln lite för mycket i kurvan.
Så skall det väl inte se ut?
Resultatet blev, förutom sårad stolhet och lite fler repor på cykeln, en ömmande axel och ett knä som idag är helpaj. Det går inte ens att stödja på för tillfället. Försöker förflytta mig med hjälp av oehemula mängder voltarengel, smärtstillande och ett stadigt förband. Om det inte släpper lite under dagen får det bli läkarbesök. Och hur i helskotta jag skall få ihop det med träning förstår jag inte. Ser ut som om det blir ytterligare en ofrivillig paus. Kanske läge att ta itu med cykelreklamationseländeshistorien?
Modernt med slitna jeans?
Extra ventilation...
Förutom de fysiska blessyrerna slet jag sönder ett par relativt nya jeans och min nya skaljacka. Har dock lyckats hitta en sida på nätet som lagar Gore-tex. Hoppas att damen som driver den kan utföra lite helbrägdagörelse. Jag hade tänkt recensera jackan här men hann inte ens så långt.
Sensmoral - cykla aldrig lugnt utan kör hårt och hänsynslöst, då är man koncentrerad och skärpt varpå inget händer.
/ J - både byxlös och rådlös
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar