tisdag 27 november 2012

(Om)tankar

Gråväder,
spåväder
eftertankens stilla duggregn
strilar
på mig som längtar vilar
efter något
Jag vet inte vad.


Är livet rättvist? Tänker inte förirra mig för långt in i filosofiska labyrinter utan enkelt konstatera - nej det är det inte. Blir än mer påmind om det när man läser sådant här. Katja känner inte mig och jag känner inte henne. Men jag känner med henne, starkt, mycket starkt. Så starkt att det nästan gör ont. Utan att veta mer så vill jag likt ett barn skrika och sparka och förbanna det liv som gör så mot henne och mot oss människor.

Jag känner tyvärr igen känslan av närvarande overklighet. När de man håller mest kära drabbas av fasor eller när ens egen tillvaros fundament skakas i sina grundvalar. Den vansinnigt obehagliga känslan av kyla som glider längs benen, sticker i huden på armarna och stryker över bröstet och hotar att kväva. Tankarna går i ultrarapid och omvärlden uppfattas klart och diffust på samma gång. Stunder då man inte vet vad man skall göra av sig, ögonblick man helst vill slippa men som etsar sig fast.

Vi är alla olika starkt rustade för att klara av sådana situationer och det finns många olika sätt att hantera det på. Men jag tror på Cykelkattens väg att fortsätta med det som en gång skänkte glädje även om det för stunden kan kännas tomt och innehållslöst. Att "låtsas" till det känns bra igen. 

Själv vågar jag inte tro på att glädjen skall återvända till livet då det inte känns så. Men lever på tron att den kanske kan göra det. 


/ J - fyller på, tankar om - (om)tankar




2 kommentarer:

  1. Hej. Tack för din kommentar på min blogg. Jag vet inte vad för fruktansvärt som har hänt dig, men känner starkt att du vet vad du talar om, och det gör ont, så ont. Jag förstår verkligen inte varför den största kärleken av dem alla är också den som blivit kortast. Ärligt talat känner jag ingen riktig glädje i nånting just nu. Jag gråter konstant, mest inombords. Folks säger att livet går vidare, men jag vill inte att det ska gå vidare utan Peter. Men det är som du säger - vi måste "låtsas" för att överhuvudtaget orka resa oss upp ur sängen. Låtsas att vi vill gå till jobbet, låtsas att vi ser fram emot den där festen, låtsas oss tillbaks till glädjen. Jag vet inte om jag nånsin kommer att kunna sluta låtsas. Men jag har inget val. Kram och återigen, tack!

    SvaraRadera
  2. Det känns svårt ibland att veta om livet går vidare eller om det bara rör på sig. Men du får som sagt inte sluta tro på att det skall kännas bra igen. Det gäller att klamra sig fast vid den tanken när det är det enda man har. Sen får man/vi lyssna på dem som säger att de kommer att bli bättre. De kanske vet bäst, jag hoppas det. Kram!

    SvaraRadera