- Vådan av att cykla när man är förvirrad
Lördag och påskafton 2013 och tillika min älskade systers bemärkelsedag. Från början var det meningen att jag skulle cyklat mot Lammhultstrakten för att hälsa på och avnjuta en av hennes eminenta tårtor den här dagen men av olika anledningar gick inte det.
Delar av gårdagen blev istället ytterst overklig. Om den ämnar jag icke förtälja så mycket mer här. Sammanfattas kanske av Ben Harper:
"Oh when it's good, it's so, so good
When it's gone, it's gone"
Men som alla dagar plägar göra så övergick den till slut i afton och om den tänkte jag skriva desto mer. De som är renlevnadsmänniskor, moralpanikförespråkare eller både och gör bäst i att sluta läsa här.
Ångest och panik lurade bakom hörnet ett tag och jag dövade med diverse självmedicinering. Kände mig plötsligt italiensk. Drack Il Conte en masse, gnagde på en bit parmesan och övervägde att göra som italienska machomän gör när livet är för jävligt. Fly hem till mamma, på cykel. Så sittandes där i soffan bestämde jag mig för en liten utflykt norröver trots allt. Sagt (högt till mig själv) och gjort. Packade en liten väska med det nödvändigaste för en övernattning. Paltade på mig det mesta jag äger i cykelklädväg efter att ha tittat ut på den falnande solen och fyllde en flaska med hett vatten, pluggade musik i öronen och iväg.
Eller ja, riktigt så smidigt gick det väl inte. Tog en timma att få på mig kläderna och komma i ordning efter det att jag ringt och kollat om jag kunde komma. Fick ett panikanfall, stressade, glömde saker och tröttnade till slut på det och svepte en häxblandning grundad först på en trippelespresso och koffeintabletter för att jag var trött, sen svepte jag två glas vin till för att lugna mig och därefter en veckas ranson av lyrica och lite annat gott och blandat. Sen iväg.
Jag är för övrigt fullt medveten om att det inte är den ultimata uppladdningen eller sportdrycken att dra i sig innan ett träningspass. Men det blir inte alltid som man planerat i livet.
Cyklade ut ur stan via Sandsbro och hade tänkt mig närmsta vägen via Åby, Berg, Bredhult till Aneboda. Det är i runda slängar fyra och en halv mil. Det kändes lagom i den allt svalare kvällen, någon slags "medeldistans". Benen kändes tämligen ok trots allt och musiken dånade i huvudet när jag följde ljuskäglan framåt och bortåt. Fick ett litet infall och bestämde mig för att köra över Gårdsby och Rottne istället. Något längre men inte så mycket. Det var någonstans där det började bli märkligt.
Det sista jag minns klart på ett tag var en lätt surrealistisk känsla i backen efter smedjan upp mot Gårdsby säteri där en uggla kom från vänster för att sedan passera tätt ovanför huvudet. Jag iakttog den och fick den besynnerliga idén i huvudet att den hade ett konstigt läte, att den hoade "Double Nature" och lät som sångaren i Mustasch. Kom sedan på att det nog var hörlurarna.
Sen blev det om inte svart så omöjligt att minnas.
Kombinationen av en rejäl dos förvirring, lite för mycket att dricka, mörker, musik och cyklandets hypnotiska repetetiva rörelser gjorde något. Jag försvann.
Kom till "sans" igen efter ett tag och undrade vart jag befann mig. Märklig känsla och inte så lite otäck. Jag visste inte vart jag var! Inga kännetecken bara skog - granskog och mörker. En typisk Smålandsvy. Skulle jag köra tillbaks samma väg jag kommit eller fortsätta? Bestämde mig för att fortsätta en liten bit. Då ser jag skylten "Höreda" Fan! Jag vet tyvärr exakt var det råkar vara någonstans. Förbi Ramkvilla! Ni som känner till något om geografin i trakterna vet att det inte direkt är på vägen mellan Växjö och Aneboda, Lammhult utan åt helsike fel.
Hur hade jag lyckats passera Ramkvilla, det är ändå ett samhälle? Och hur i hela fridens namn kan jag ha missat en av de största backarna vi har här i trakterna som råkar ligga på vägen dit? Det var bara att börja trampa tillbaks. Var törstig och sträckte mig efter vattenflaskan. Den hade frusit igen, korken gick inte heller att få upp. Stoppade ned den i jackfickan för att få den att tina. Tänkte att jag får dricka när jag är tillbaks i Ramkvilla. Planerade ny rutt i min nu ganska nedkylda långsamma hjärna som försökte leta bland kartbilder och cykelminnen. Fick bli förbi Hörnebo mot Huluboda och sen ner mot Asa och därefter vidare mot Lammhult. En rejäl omväg.
Eftersom jag hittills varit lite oklok kompenserade jag det med lite tillfällig vishet som att stanna och ringa min mor eftersom jag borde varit framme vid det här laget och även en god vän som visste att jag var på väg men kanske inte riktigt vart. Fortfarande törstig och tar fram min flaska som tyvärr inte tinat alls. Lyckas till slut bända av det fastfrusna locket och försöker få i mig lite issörja. Vansinnigt kallt och strupen knyter sig nästan. Tittar upp mot alla stjärnor som hänger där de är. Tittar lite förstrött mot en norr och ser en ljusstark punkt som jag misstänker kan vara Venus och tycker att det är lite symboliskt. Ler för mig själv och beslutar att navigera efter kärlekens gudinna.
"Felstavat", vid den här tiden borde
skylten ha lydit "Aneboda 4" istället
Häver mig upp på cykeln och börjar streta upp för de rejäla backarna upp mot Lövås. Här råder vinter. Det är många minusgrader och snö och is på grusvägen. Dåligt fäste och mina 32mm standardäck släpper lite då och då så det går inte att ställa sig upp i kampen mot fellutet. Väl uppe på toppen vet jag från sommarminnen och varma bilutflykter till Hörnebo skiffergruva att det är vackert. Men det går inte att se. Sen börjar det gå utför, kraftigt utför. Första utförslöpan börjar. Det går inte att styra, då välter jag. Det går inte att bromsa då hjulen släpper direkt när jag försöker och det går inte att söka sig ut mot kanten för där glittrar isen och vägen lutar. Det går allt fortare och jag skriker lite i trots och vanmakt. Femtio blås på is! En liten liten bit grusfläck räddar mig, ser att vägen inte längre är vit och formligen nitar bromsarna och hinner få ned farten innan en kraftig högerkurva. Första backen ned mot gruvan avklarad.
I nästa större nedförsbacke gick det mindre bra. Där fanns ingen grusfläck att bromsa på. Blankis och full fart rakt fram när vägen svängde, där var en tomt och ett hus. Snövall och lågt gunnebostängsel räddade mig. Mjukt att krascha mot. Gårdvaren av okänd härkomst skällde hysteriskt och försökte bita mig i foten där jag stod halvt inkörd i staketet men den nådde inte tack och lov. Många bilar och marshaller, föreföll vara en fest på gång därinne.
Kom iväg igen och efter en mil tog grusvägen slut och jag var ute på torr väg igen. Det hade inte gått fort på ett tag. Susade ned från utkanten av Småländska höglandet och bort från Vetlanda kommun och in i Kronobergs län igen. Nedför fort och torrt, tryggt. Snittfarten ökade.
Sen tänker jag plötsligt "vilka långa vita strumpor det står där mitt i vägen, vad gör de här?" Sen inser jag snabbt vad det är. Älgpanik! Jag skriker igen, den är nära. Den glider på älgars vis över staketet åt vänster och jag girar höger, tur att vi var överens. Den var rätt liten tror att det var en fjolårskalv.
Kylan börjar äta på mina krafter en liten bit i taget. Men vägen planar ut, farten ökar ändå och jag närmar mig Asa efter att ha passerat Kråketorp. Märkligt. Fram till dess har jag inte mött eller sett en enda bil, vad jag vet kanske jag ska tillägga.
Ett par mil kvar, det är kallt, sent och dags för
"Rush hour"
Sen blir det rusningstrafik. Blir omkörd av en bil och möter fem på de femton kilometrarna till Lammhult. Kör som i trans. Benen känns märkligt nog rätt bra. Men det är kallt. Kinderna och ansiktet har stelnat till en grimas. Glasögonen skyddar men fötterna är borta. Lite att dricka hade varit gott. Tänker på mat och dryck.
Kör det som är upploppsrakan i Lammhultstrampet, tänker att jag ska spurta lite men av det blir det intet. Farten förblir konstant runt de trettio. Iskylan som råder har fixerat kadensen och kraften som finns att hämta i låren. Det visar sig när jag kommer fram till Aneboda att det är runt åtta nio minusgrader.
Framme. Äntligen! Nedkyld så jag knappt kan prata. Får kram, skinksmörgås och varmt te och äntligen något att dricka. Tre timmar utan ordentligt med vätska och något att äta i kylan tär på kraftkapitalet.
Funderar lite på den borttappade tiden. Helt förspilld var den inte. Jag cyklade! De tänkta 4,5 milen blev exakt dubbelt så långt, 9 istället. De tog tre och en halv timma att avverka. Verkar ha uppfunnit en ny träningsform "omedveten distansträning"
/ J - på irrfärd i natten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar