- Cykling när den är riktigt bra!
Redan vid Stortorget kändes det rätt. Nej förresten det är inte sant. Det kändes bra redan hemma när jag klädde mig inför turen. Känslan av att slippa palta på sig allt man äger i cykelklädväg är obeskrivligt behaglig. Särskilt skönt är det att slippa skoöverdragen. Jag avskyr skoöverdrag. När jag sen oljar kedjan och kollar lufttryck alltmedan jag sippar på min "inför cykelträning-espresso" och solen värmer mot ryggen då vet man att det kommer bli bra.
Stortorget innan anstormningen
Något orolig var jag för att benen skulle kännas sura efter helgens myckna cyklande. Egentligen var det inget extremt i absoluta tal, strax under trettio mil men det är relativt mycket för att vara mig just nu. Men glädjande nog kände jag absolut ingenting vare sig inför, under eller efter turen. Inte en tillstymmelse till trötthet faktiskt. Det tänkte jag ändra på till nästa vecka då jag byter grupp.
Nere vid torget var det som jag hoppats på. Närmast folkfest. Kanske inte premiärrekord men uppskattningsvis strax under hundra personer. Av dem var tämligen många nya vilket är ännu mer glädjande. Allt fler upptäcker tvåhjulslyckan i Växjö med omnejd. Sen fanns det många bekanta ansikten på plats varav några jag inte sett på länge. Där var förstås många Lammhultcyklister men även Wexio Velo och Ride of Hope var välrepresenterade. Annars var det som vanligt ett kalejdoskop av färgglada cykelkläder. Inte en regnjacka så långt ögat kunde nå.
Alltfler samlades in den ljumma vårkvällen
Efter inledningstal av klubbordförande Claes och sedvanlig indelning i fartgrupper kom vi iväg. Sen var det dags för några av de incidenter jag tidigare skrivit om. Det höjde min adrenalinnivå så jag knappt minns de första fem kilometrarna för att jag var så arg. Sen kom lugnet. Sakta men säkert arbetade jag mig in i cykellunken som ersatte ilskan.
Jag "basade" för en "32-grupp" som sedermera blev en 33,5 km/h grupp. Lite för mycket glidning för att vara helt ok men alla såg fräscha ut och livet lekte ute på vägarna. Sen bidrog det faktum att vi hade medvind på några centrala sträckor till att höja farten. Idén jag hade var att vi skulle ligga på lite på de fina rakorna mot Krokvik för att sedan slå av mot slutet eftersom vi då skulle få vresigare vind att tampas med. Det vara bara det att när vi befann oss i trakterna av Kalvsvik mojnade det helt. Kvällsbrisen lade sig och vimplarna på flaggstängerna tappade potensen.
Det var även där mitt däck small. Liksom förra året körde jag på en grov sten, en bit makadam som förirrat sig ut på asfalten. Jag hann inte ens se den och sen var genomslagspunkan ett faktum trots nästan nio kilo i däcken. Jag är tung. Förra gången var det framhjulet och under en spurt i nästan sextio så det här kändes i jämförelse ofarligt. Det roliga var att jag inte var den första som märkte att däcket var platt. "Punktering" ljöd det i klungan från flera håll och det tog en sekund för mig att förstå att det var jag som fått den. Att fixa den gick relativt smidigt förutom att den nyoljade kedjan satte sina spår lite här och var.
Väl vid vändpunkten nere vid Väghult var gruppen tämligen samkörd. Lite av den tidiga ysterheten hade släppt, vi kände varandra lite bättre och vi växlade draglok metodiskt. Samtalen hade tystnat som de tenderar att göra när alla koncentrerar sig och farten ökat. Runt runt rullade vi i evighetstempo. Motluten vid Vederslöv togs utan problem och vi andades på förbi Dänningelanda där solen passade på att gå ned bara för oss.
När vi vek av mot Bergunda skrek jag "frifart för dom som vill" och några tog chansen och sprätte iväg de sista kilometrarna in mot stallet och samlingspunkten där. Själv parkerade jag längst bak för att se till att alla kom med. Vi hade tappat några redan tidigare i Stenslanda men det berodde mest på att deras vecka på Mallorca hade slitit hårt på dem och de ville cykla hem. Av andra skäl ville jag inte tappa bort någon.
Det är också en övning för mig att inte kasta mig in i alla fartökningar jag ser så fort det finns minsta kraft i benen. Så snabb är jag verkligen inte. Jag behöver lugna ned mig. Särskilt i motionslopp. Men det blir en senare fråga. Annars måste jag tillstå att det var tämligen bekvämt att ligga där bak i svansen i suget och inte arbeta alls.
Vi färdades den sista biten in mot staden småpratandes i den tilltagande skymningen. Alla verkade nöjda med premiären och jag tänkte "det här gör vi allt om igen".
/ J - måndagsturspremiärscyklist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar