Det är så här det skall kännas

- Mountainbike när det är som bäst

Ibland behöver man bara andas utan krav och prestation, inga tider som ska slås, rekord sättas eller placeringar jagas. Cykling som ett uttryck för frihet. Bara låta tankarna pedalisera iväg. Idag var en sådan dag. 

Grinden liksom sinnet är 

öppet för resten av turen

Idag - höstväder när det är som bäst och jag hade en ledig dag. Och inte nog med det, jag kände för att trampa. Först hade jag tänkt bege mig norrut med slutdestination Aneboda men den tänkta liften hem var tyvärr upptagen. Istället fick det bli en cirkel eller snarare ett dussin kringlor i närområdet. På vägen hann jag med några stadsnära stigar på Hovshaga, pumptracken i Sandsbro, en sväng i Fylleryd, vägar i Hollstorp och det hittades några nya stigar mot slutet. Inte varje dag jag gör det. Det var söder om Telestad jag fann dem. En av stigarna ledde upp till toppen av deponiplatsen för schaktmassor vilken bildar ett litet konstgjort berg med vacker utsikt.

Det var tur jag fann den stigen för tidigare hade jag blivit en aning uppgiven eftersom den nya utbyggnaden av Sandviksverket förstört några gamla favoritsträckningar.

Solig utsikt från före detta soptipp eller förlåt - deponiplats

Jag kände redan tidigt att det inte var läge att ta i och köra fort då mina luftrör sved i sviterna efter förkylningen trots den höga och klara luften. Men det kändes ändå inte som jag ville köra särskilt fort idag. Istället trampade jag på i godan ro. I det lägre tempot kändes det som jag skulle kunna hålla på i en evighet vilket är en befriande känsla. Nu blev det inte en evighet men åtminstone tre timmar.

Det bara känns som

sumpängar varar för evigt

Träning blev det trots allt när jag kom ut på ett parti sank ängsmark. Som tur var är det torrt i största allmänhet men det blev ändå till att slänga ned kedjan på minsta klingan och kämpa på. Det är alltid ett dåligt tecken när man kör på ängar där det växer kaveldun här och var. 

Jag var bara tvungen att cykla

igenom havet av vissnade solrosor

Och apropå växter så passerade jag som vanligt på hem själakoret och fältet med solrosor och den här gången kunde jag inte motstå att kasta mig in i det. En cykel och fyrahundrafemtiotusen solrosor. Det kan tilläggas att det nästan gör ont när solrosor daskar mot kroppen, de är jäkligt tunga!

I ett anfall av optimism begav jag mig dessutom på kvällen till gymmet för att köra ett rejält pass under tiden C instruerade någon form av jobbig bollexercis. En timma och en kvart senare var jag trött efter att i princip ha sprungit mellan maskinerna och kört så hårt jag förmådde. 

Det blev en solig träningsdag av den här onsdagen den andra oktober. Inte så dumt. 

/ J - nu trött