Det är bara att konstatera att blogginläggen här varit lika få som träningspassen på sistone. Ibland kommer saker emellan, livet och så feberförkylningar förstås. Det har dragit ned entusiasmen något på senare tid och jag hoppas den återkommer.
Idag var första träningspasset på närmare en vecka och jag vet inte när jag vilade så länge från fysisk aktivitet sist. Och inte hjälpte det då kroppen kändes extremt seg och i princip omöjlig att väcka. En timma och en kvart i gymmet blev det där jag körde igenom överkroppen. Inga tunga vikter och försiktigare uppvärmning än vanligt ändå kände jag mig halvdöd efteråt. Inte ens en stund i bastun kunde råda bot på det.
Möjligen kan de fyrtiofem minuterna hos sjukgymnasten innan ha bidragit. Vi har tillsammans hittat lite olika delar i min sneda lekamen att jobba med vilket känns positivt. Gömd bakom det jobbet finns månne ett embryo till förbättring och i förlängningen mindre smärta? Hoppas kan man ju alltid.
I helgen var det annars vederkvickelse av annat slag som gällde. Jag har med alibi iform av en fem- och en sjuåring varit österut och hälsat på Pippi, Emil, Ronja och andra glada sagofigurer. Två dagar på Astrid Lindgrens värld som faktiskt var finare än jag trodde. Dessutom var den sena tiden på året befriande då det inte var så packat med folk. Sen blev det inte sämre av att vädret var absolut strålande och barnen glada. En mycket lyckad minisemester i Vildvittrors land.
Störst intryck på femåringen gjorde nog det
faktum att Ida faktiskt hissades upp i flaggstången
Förutom glada barn och sambo, vackert väder och extremt mycket pannkakor så tar jag med mig intrycket av att Volvoägare aldrig upphör att förvåna mig. Återkommer med en text i ämnet. En anekdot för bra för att inte berättas.
Nu funderar jag på att trotsa kylan och kanske köra en liten cykelrunda även om jag inte borde...
/ J - tillbaks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar