tisdag 23 oktober 2012

Måndagsturen i lampors sken - en ”RR*”

Igår var det måndag. Då kör man Växjöruntrundan i sällskap av de manade, d v s ”Måndagsturen, vinterupplagan” om man är Lammhultcyklist. I alla fall om man inte är skadad. Vilket jag inte
längre  verkar  vara. Så det var med visst nöje jag paltade på mig kläder efter väder, vilket innebar tämligen mycket då termometern med digital exakthet upplyste mig om att temperaturen var 8,3 grader, och något försenad begav mig mot stortorget. Väl där fann jag några tappra hjältar, kanske ett femtontal, från klubben som stod och kurade i det tilltagande höstmörkret.

På torget var det full fart och folkliv eftersom Östersupportrar firade att stadens stolthet åter är i allsvenskan. Hoppade av hojen och begav mig in i massan för att snabbt heja på några vänner som i brist på annat nog får kallas fotbollsentusiaster. Det skulle jag inte ha gjort. Det blev början på en tämligen händelserik runda skulle det visa sig.

När jag kom tillbaks efter någon minut hade de andra redan gränslat cyklarna och börjat bege sig. Lite stressad trasslade jag på mig vinterhandskarna, fick på mig hjälmen och satte av några meter efter gänget ned mot det första trafikljuset. ”Jävlar” hann jag tänka då jag kom på att mina glasögon låg kvar på torget på marken där jag lagt dem bredvid cykeln. Bara att vända och hämta dem. Under tiden hann trafikljuset slå om till rött och den lilla klungan segla iväg utom synhåll.

Återstod att sätta av i full fart och försöka beräkna hur mycket jag tappat i avstånd och bästa stället att genskjuta de andra. Fördelen med ”Runtnågontingrundor, utom sjöar” är att man kan gena. Så jag mötte de andra vid värmeverket där de susade ut från ett skogsparti. Nu var i alla fall uppvärmningen avklarad.

Tempot var från början tämligen högt och jag bidrog kanske till det framme i täten med pulsen redan igång. Färden gick mot den enda riktiga uppförsbacken på rundan där ett antal fartfantomer brukar dra på och försöka bräcka tider i Stravasegment. Där hänger jag inte med så jag låg några rullar ned och planerade mitt eget tempo uppför. En vis strategi visade det sig. I mörket sade det pang och plötsligt låg någon och synade diket. Ett fel linjeval i täten fick till följd att de andra som följde efter hamnade lite snett i kurvan, fick bromsa och tredjeman gick på hjul. Inga skador på vare sig människor eller stålhästar tack och lov.

Turen fortsatte till en början i ett mer modest tempo för att vänta in de som varit ute i spenaten. Sen drevs det upp igen. Lite medskyldig var jag till en början med blev sen omkörd av Johan, Klas, Stefan, Sebastian och någon till som bitvis drog på ordentligt. Det började bli nattsvart i skogen och längre bak punkterade någon, vilket vi inte visste innan vi var tillbaks igen. Kanske dags att börja köra parkörning i svansen av säkerhetsskäl?

Det blir mycket fartkänsla när man susar fram på cykelvägar och grusvägar i mörkret. Särskilt om man som jag har usel belysning. En billig pannlampa och ett cykellyse. De andra har så många lumen i sina pannlampor att det nästan blir varmt i ändalykten när man ligger framför. Åtminstone blir det slagskuggor som gör att mitt mörkerseende och min lilla belysning inte räcker till. Ett problem som nog måste åtgärdas. Som det är nu är det tur att jag kan vägen för i många fall får jag försöka gissa mig till var jag borde köra snarare än att se.

Med någon mil kvar körde jag något förvånad om Johan som istället för att dra uppför backarna som vanligt tog det lugnt. Frågade om något var fel och fick till svar att det kuggade över. Sliten drivlina tänkte jag och körde på. Senare visade sig att hans bakhjul satt löst. Så pass mycket att när han stannade för att kontrollera så ramlade det ur ramen. Det kunde gått illa i ett gupp eller hopp!

Träningen bjöd även på de sedvanliga passagerna av någon förvirrad kvällsflanerare, några förskräckta hundägare och senare ett par hästar. När de sistnämnda kördes förbi sprack täten men jag trummade på eftersom ryggen värmdes av starka strålkastare. Endera så hade jag en lastbil bakom mig på cykelvägen eller så var det cyklister. Det visade sig något senare att det bara var två och när det upptäcktes var det ingen större mening att vänta in de övriga eftersom det inte var långt kvar på rundan.

I ett anfall av entusiasm drog jag på tämligen ordentligt i den sista slakmotan/backen upp mot golfbanan och någonstans där blev vi en duo i mörkret. Försökte väl egentligen köra ifrån min ångest men det är ett sällskap som ibland visar sig ha en grym kondition och dagsform. Så det var jag, Steven och ångest som kom tillbaks först. Vi väntade in Marcus som tidigare var med oss och rullade ned mot centrum igen.

Vid återkomsten till torget var det tomt och öde sånär på några roadies som höll på att demontera en scen. Först här fick vi höra mer om de små incidenterna.

Det kan vara spännande att köra i mörker. Vurpor, punkteringar, tappade hjul och diverse rörliga hinder. Fartkänslan hög, sikten något sämre men upplevelsen stark.

Nästa gång planerar jag att ta det betydligt lugnare för egen del. Får se hur det går med den avsiktsförklaringen.


(*”RR” kan sägas till den som inte vet är en förkortning för RaceReport eller en liten turbeskrivning)

/ Kvällscyklisten J eller missilen i mörkret

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar