För första gången på mycket länge har jag tvingats ändra planer för hur jag tänkt träna pga fysiska problem. Året som gått har i princip varit helt befriat från allt vad förkylningar och andra sjukdomar heter. Och så går jag och får ont i benhinnorna nu! Och inte lite heller utan så pass att jag knappt kan stödja på vänsterbenet vilket omöjliggör löpning och till och med gång och cykling utan kraftiga obehag. Har lust att svära bara vid tanken. Kroppen är rastlös och huvudet protesterar av fysisk abstinens efter några dagars vila.
Allt började med det livsfarliga ”uppehållet”. D v s sprang inte på någon vecka eller två. Andra aktiviteter fanns på programmet, bland annat en liten vandring i Grövelsjön med goda vänner. Vid återkomsten till Växjö lockande hösten med något så ovanligt som en dag med vackert väder. Så på med löparskorna och ut på en runda med syfte att bara andas och känna mig rörlig. Inte fart, inte flås bara avkoppling. Jogging runt en timma och 11km avklarades. Inga känningar någonstans bara njutning. Förutom dagen efter! Då börjar det ömma på framsidan av vänster skenben. Och på den vägen är det. Sen har det bara blivit värre. Vilade någon dag, kändes bättre varpå jag cyklade och det förvärrade det än mer. Förra ”måndagsturen” med cykelklubben hade jag så ont att jag knappt förmådde slutföra rundan. Konstaterar bistert att den enda diagnos jag kan ställa är benhinneinflammation. Nu är jag för all den inte läkare men...
Vilade i ytterligare några dagar men hade fortfarande känningar. Detta trots ohemula mängder Voltarengel, smörjande med tigerbalsam och en mystisk oidentifierad supermedicin inköpt av en vän på bakgata i London samt stödstrumpa för värme. Sen var jag bara tvungen att köra ”Älgajakta”- en fantastiskt rolig Mtb-tur i Uppvidingeskogarna anordnade av den förträfflige P L. Rundan är på runt sju mil och de första tre gick väl bra men sen gjorde det desto mer ont, f-n också.
Nu Har jag avstått från fysiska aktiviteter sen dess men benet vill inte bli bättre. Goda råd är dyra och alla tips emottages tacksamt. Utom rådet att ”vila” vilket jag tyvärr misstänker är det enda som hjälper. Möjligen underlättas beslutet av att regnet i skrivande stund smattrar mot fönstret.
Sensmoralen tycks bli att man inte skall vila, då blir man skadad.
/ J - en vingskjuten fågel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar